Uppladdning i Persiska viken kan bli ”skott i Sarajevo!”: Vägval 2007; Ekonomisk revolution eller globalt krig

"Vi har inträtt i en tid, mätt med den nukleära och termonukleära kraftutvecklingens klocka, då den långa historien av direkt eller indirekt imperialistiska sjömakters herravälde över jordklotets stora landmassor inte längre är praktiskt godtagbar. I stället kommer en forskningsdriven, kapitalintensiv utveckling av den grundläggande ekonomiska infrastrukturen och befolkningens levnadsstandard att prägla varje framgångsrik form av civiliserad utveckling av förbindelserna mellan världens suveräna nationer. För det ändamålet måste jordklotets tundror och öknar erövras genom kraften i en forskningsdriven teknologisk utveckling av arbetets ökade produktiva förmåga. Ekonomisk utveckling måste nu spridas från nationerna i kanten på Arktis, söderut mot Antarktis."

(Ur Lyndon LaRouches ”The World Map is Changing” som lästes upp vid den ryska Vetenskapsakademins Beringssundskonferens i april 2007)

Just nu befinner sig tre hangarfartygsstridsgrupper i Persiska viken och incidenterna avlöser varandra. Nyligen frigavs 16 brittiska sjömän efter att ha kränkt iranskt territorialvatten, i vad som är svårt att se som något annat än en provokation från brittisk sida. Ytterligare bevis för de aggressiva intentionerna på den anglo-amerikanska sidan kom när två hangarfartyg med åtföljande skepp passerade Hormuzsundet med 17 000 marinkårssoldater utan att meddela den iranska regeringen. Med så många skepp ihoptryckta på så liten yta är dylika och värre avsiktliga eller oavsiktliga incidenter mer eller mindre oundvikliga, och kan i en handvändning utlösa det av vice president Cheney så hett eftertraktade kriget. Särskilt provokativa måste den iranska ledningen uppfatta de krigsskådespel och andra förberedelser som syftar till att bekämpa iranska vedergällningsaktioner efter ett anglo-amerikanskt (alternativt israeliskt) angrepp på Irans kärnkraftsprogram samt det fula spelet att försöka provocera fram en sunni-shia-konflikt, exempelvis i Libanon. ¹

Parallellen till augusti 1914 är uppenbar. Den relevanta frågan är då: varför hamnar vi om och om igen i den här situationen?

Det nuvarande konfliktinriktade systemet

I den lilla staden Bretton Woods i New Hampshire, USA, skapades 1944 ett nytt globalt guldreservbaserat dollarfinanssystem, med IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken som två grundpelare. Detta nya system stod i bjärt kontrast till det bankrutta brittiska pundbaserade systemet som fram tills dess hade dominerat världen. När Hitler var besegrad avsåg USA med president Roosevelt i spetsen skapa en värld bestående av suveräna nationalstatsrepubliker. Hitler var nämligen inte den enda politikern i sin samtid som ville ha ett imperium. Konflikten mellan Winston Churchills brittiska imperiedrömmar och Franklin Delano Roosevelts rakt motsatta, typiskt amerikanska vision är ett väldokumenterat historiskt faktum. Vid Bretton Woods-konferensen kom den till uttryck i den brittiska representanten John Maynard Keynes motstånd mot att göra dollarn till ensam reservvaluta. En sådan särställning för dollarn kan verka som ett chauvinistiskt amerikanskt påfund, men eftersom den enda sinnesfriska grunden för ett monetärt system är den fysiska ekonomins kraft, var detta den enda realistiska lösningen då USA:s ekonomi var den överlägset kraftfullaste i världen. Den brittiska ”ekonomin” som Keynes ansåg skulle betraktas som jämbördig bestod främst av plundringsavtal med de kolonier som president Roosevelt avsåg att befria efter krigsslutet, en avsikt som Churchill och Keynes naturligtvis var emot. Tyvärr så dog Franklin Roosevelt olyckligt före krigsslutet och dennes briljanta avsikter, med exempelvis Världsbanken, kunde genom Churchills makt över sydstataren president Truman och den senares terrorbombningar av Hiroshima och Nagasaki, efter den brittiska Sir Arthur ”bomber” Harris modell, börja vändas till sin motsats. Keynes lyckades dessutom klämma in en trojansk häst i de avtal som slöts i Bretton Woods-processen, en silverpundreserv. Ett slags ”reservreserv” som den de facto brittiska agenten (och gudfadern till Pinochet- och den nuvarande Bushregeringen) George Shultz senare utnyttjade till att 1964–72 frikoppla dollarn från guldet, vilket innebar att USA-dollarn inte längre kontrollerades av den amerikanska federala regeringen utan, på typiskt brittiskt maner, av ett knippe av ”oberoende” finansintressen, dels av centralbankerna, ”Bank of England”, ”ECB”, ”Bank of Scotland” et cetera, dels av rent parasitiska privata finansintressen med centrum i de brittiska och holländska offshorebankerna, bland andra de ökända bankerna på de brittiska Caymanöarna och i Londons finansdistrikt. Tanken med Bretton Woods-systemet var i princip ”alla länders utveckling, hela världens fred” men så här långt har det inte skett eftersom det brittiska systemets apostlar lyckas alltför väl med att sabotera denna vision.

Det stundande vägvalet

Efterkrigstidens ”kalla kriget”-system, nu under namnet ”globaliseringen”, håller på att ta död på sig själv. Se bara på hur hedgefonder, ofta med bas på Caymanöarna, tillåts slå sönder de grundläggande fysiska strukturerna för att kunna fortsätta göra pengaprofit i en ekonomi som likt en schweizerost försetts med alltför många bubblor. Ekonomins ihålighet är ett alltför illa förstått faktum som i sig utgör en fara för fortsatt civiliserat liv på den här planeten. Vi befinner oss nu vid en tidpunkt där det måste bli bara ost eller bara hål kvar. Osten kan inte längre befinna sig i konflikt med sig själv. Orsaken till håligheterna som nu håller på att ta över oss är tron på pengar, istället för människan, som den viktigaste faktorn i ekonomin. Häri ligger skillnaden mellan det rooseveltska och det keynesianska systemet. Det finns människor i Europa, till och med sådana som kan beskrivas som upplysta människor, ofta med goda avsikter, och ofta i ledande positioner, som inte för sitt liv kan begripa denna avgörande skillnad. En del försvarar till och med dårpippin Keynes. Den före detta italienska finansministern och vice talmannen i parlamentet, Giulio Tremonti, som för en offentlig dialog med LaRouche och är en explicit försvarare av det amerikanska systemet i allmänhet och den euroasiatiska landbron i synnerhet, har även han vissa svårigheter på denna punkt.

Det framtida systemet: En väg ur kaoset

Nya rooseveltska traktat måste tecknas mellan världens länder om vi vill rädda vad som finns kvar av produktiv potential i Europa. I nuläget finns dock ingen europeisk lösning, så vi måste lägga eurocentrismen åt sidan och precis som under 1930- och 40-talen förlita oss på att de allierade (Indien, Kina, Ryssland och framför allt USA) kommer att rädda oss. Denna gång kommer Storbritannien tyvärr inte, åtminstone inte omedelbart, att delta, eftersom de allierade denna gång måste göra slut på det brittiska imperiet. Om ett avtal mellan dessa fyra supermakter tecknas så finns det en struktur som Sverige kan räddas in i. Utan en sådan lösning finns i nuläget inget hopp för en fortsatt svensk nationalstat. Patrioter! Vår nations existens står på spel, och vi är inkapabla att själva stoppa vår undergång, vår globalisering. Det finns dock massvis med hopp för framtiden, trots att våra massmedier inte rapporterar det. Lyndon LaRouche har med hjälp av sin organisation och andra vänner och allierade lyckats driva världspolitiken till en möjlig lösning. Det följande är möjligt och nödvändigt för att ge Sverige en framtid:

1. Avlägsna, genom riksrättsförfarande, USA:s vicepresident ”Dirty Dick” Cheney. Detta har officiellt förts fram som förslag till USA:s kongress av kongressmannen och presidentkandidaten Dennis Kucinich. Med Cheney ur vägen kan den psykiskt sjuke amerikanska presidenten hanteras, antingen genom att han avskedas eller genom att han omringas av människor som till skillnad från Cheney inte är brottsligt sinnessjuka och helt uppslukade av idén att attackera Iran och snart sagt alla andra länder. Cheneys och den avgående Blairs huvudmål är Ryssland och Kina. Verkar det inte konstigt att svenska medier kan missa en sån grej? Men tänk efter, varför skulle USA annars planera att bygga raketförsvar i Polen? Nordkorea och Iran är kodspråk för Kina och Ryssland. Det vankas världskrig om denna dynamik inte bryts. Putin sträcker ut en hand och föreslår ett samarbete i Roosevelts tradition (senast vid firandet av årsdagen av de allierades seger över nazisterna). Den föreslagna tunneln under Behrings sund skulle kunna bli början på ett sådant samarbete. Vid G8 försökte Putin hjälpa Bush genom att föreslå en radarbas och raketförsvar i Azerbajdzjan. Vilket är väldigt snällt, mot Bushregeringen, om nu Iran verkligen är målet. Hur kan du någon med rent mjöl i påsen anklaga Putin för att vilja ha ett nytt kallt krig?

2. Förstör Al Gores goda rykte. Denna sydstatare har på värsta Trumanmaner lyckats styra om riktningen och splittra det demokratiska partiet i USA, så till den milda grad att det nu talas mer om glödlampor och isbjörnar än om hur vi ska rädda världen från en Cheneyledd globalisering. (Åtminstone om vi ska tro på medierapporteringen.) Al Gore arbetar sedan 2001 för den blivande brittiska premiärministern Gordon ”den förskräcklige” Brown. Gores uppdrag är inte att rädda isbjörnarna utan att se till att världens bankrutta finanssystem med sitt centrum i London räddas genom en ny finansbubbla, den här gången genom att skapa en 100 miljarder dollar stor marknad för utsläppsrätter. Det förklarar varför så många tror att mänskliga samhällens koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning trots att det inte finns några bevis för det. Om Bush tror på det så måste det vara fel, global koldioxid uppvärmning är en bluff.

3. Ledande massmedier och andra måste börja tala sanning, om vad som är de tillbudsstående alternativen, om den svenska befolkningen ska ha en möjlighet att påverka utgången av den rådande krisen. Alternativen är, kort sagt: fortsatt brittiskledd globalisering med hjälp av anglofiler som Cheney, Shultz och Gore, tills varje antydan till social välfärdsstat (nationalstat) är utrotad, ELLER en återgång till Franklin Roosevelts avsikter för efterkrigstiden, som LaRouche och en del andra ledande personer i det demokratiska partiet och andra viktiga institutioner i USA har föreslagit. Det senare möjliggör en ny pakt mellan Putins Ryssland och LaRouches USA, som Kina och Indien också måste ansluta sig till om det säkert ska leda till ett nytt stabilt finanssystem.

4. Med ett nytt stabilt finanssystem kan vi vara med och bygga upp världens länders söndervittrande eller icke existerande infrastruktur. Sverige är en extremt effektiv ekonomi när vi tillåts och tillåter oss själva att vara det. Det var förvisso ett tag sen nu, men vi kan bli det igen. Betrakta LaRouches euroasiatiska landbroar och tänk hur mycket bättre världen skulle vara om vi byggde dessa utvecklingskorridorer. Främst Tyskland men även Sverige är i det läget viktiga deltagare, det svenska kärnkraftsprogrammet kan uppgraderas och gå på export. Låt oss därför förena nationerna runt att bygga en framtid värd namnet och därmed undvika ett globalt krig mot mänskligheten som skulle ta död på de flesta av oss.