Undkom vi ett tredje världskrig den 5 maj?

Världen har förändrats på fler sätt än de flesta kan föreställa sig. De flesta av oss, innefattat regeringstjänstemän och massmedia, ligger veckor efter de globala skeenden som i detta ögonblick potentiellt formar vår framtid.

De israeliska flygräderna mot Syrien den 5 maj satte Mellanöstern och världen som helhet på randen till ett globalt krig. Syrien, Iran och Hizbollah föranleddes att omedelbart svara på de israeliska angreppen i tron att Israels galne och Armageddon-besatte premiärminister Benjamin Netanyahu startat slutspelet. Det som skulle ha följt på tillbuden var ett massivt raketangrepp mot Israel av de tre bundsförvanterna Iran, Syrien och Hizbollah, plus sannolikt vissa palestinska fraktioner i Gaza.

Det israeliska svaret vore då, att efter man inledningsvisanvänt konventionella stridskrafters bombat alla tre, att sätta in taktiska kärnvapen för att slå ut Irans kärnkraftsanläggningar och iranska revolutionsgardets fästen och invadera södra Libanon, för att oskadliggöra Hizbollahs förmåga att angripa Israel. Syriska armén skulle ha svarat med att skicka kemiska eller andra robotar mot Israel vilket skulle lett till att Israel satt in kärnvapen mot Damaskus. I det läget hade USA varit tvungna att gå in på scenen för att försvara Israel och potentiellt skulle även Ryssland ingripit på andra sidan, vilket skulle ställt de två supermakterna i direkt öppen konfrontation med varandra.

Enligt obekräftade uppgifter kontaktade Syriens president Assad sin ryske kollega Vladimir Putin omedelbart efter israeliska räderna och varnade för att syriska armén måste svara på brottet mot vapenvilan och Israels dramatiska upptrappning. Putins råd till Assad skulle ha varit att vänta tills han talat med USA:s president Barack Obama. Det var under dessa samtal som en ny process inleddes, i och med insikten om vad priset skulle bli för mänskligheten, såvida inte den syriska krisen avlägsnas från de militära lösningarnas bord och läggs på de fredliga förhandlingarnas dito.

Ryssarna talade även med Iran, vilka i sin tur skickade utrikesministern Salehi till Saudiarabien för att varna för konsekvenserna av fortsatt stöd till anti-Assad-rebellerna. Salehi besökte senare Jordanien för att delge kungen en samma varning och råda honom att återgå till samma hållning han haft de senaste två åren, nämligen att syriska krisen inte kan lösas militärt och för att få kungens stöd för idén med en återgång till Genève-mötets principer. Innan den senaste israeliska upptrappningen inhyste Jordanien enligt rapporter amerikanska och brittiska specialstyrkor som tränar syriska rebeller under förevändningen att dessa ska kunna ingripa i Syrien för att säkra depåer med kemiska vapen.

Att undvika kriget

Det som är bekräftat är att när Israel genomförde räderna mot Syrien ingrep Rysslands, USA:s och Kinas högsta kretsar i elfte timmen, för att förhindra utbrottet av en storkonflikt. Tydligaste tecknet på försöken att undvika krig var Moskva-mötet den 7 maj mellan USA:s utrikesminister John Kerry, Putin och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.

Efter tre timmars diskussion bakom lykta dörrar tillkännagav Kerry och Lavrov, att USA och Ryssland tänker hålla en konferens innan slutet på maj, för att föra samman den syriska regeringen och oppositionen och förhandla fram ett eldupphör och en successionsordning baserad på de ramar som beslutats om i Genève i juni 2012. Det ramverket skrev USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Turkiet, Qatar med flera under på, med syfte att få ett fredligt slut på den två år långa konflikten.

Under det år som gått har emellertid inga framgångar skördats, då USA, Storbritannien, Frankrike, Turkiet och Qatar fortsatt arbeta mot ett regimskifte och beväpnat rebellerna och givit dem annat materiellt stöd i deras ansträngningar för att störta Bashar Assads regering.

Detta inträffade emellertid inte, då syriska armén och Civila gardeskåren, som står bakom regeringen, vunnit mark i landet och återtagit stora områden från rebellerna. När man väl insett detta flyttades fokus till påstådda insatser av kemiska stridsmedel från Assads trupper, med avsikt att visa att Obamas "röda linje" överskridits, vilket skulle rättfärdiga en militär insats från USA för att avsätta Assad. Även detta visades sig emellertid vara ett luftslott då FN:s människorättskommissionär Carla del Ponte på United Nations International Independent Commission of Inquiry (UNIIIC) på en vitt publicerad presskonferens rapporterade att det sannolikt var syriska rebeller snarare än Assads armé som använt den dödliga saringasen!

Tre dagar innan det israeliska angreppet på Damaskus var USA så pressat att ingripa militärt i Syrien, att försvarsministern Chuck Hagel läste innantill från en papperslapp på en presskonferens i Abu Dhabi den 25 april där det stod: "USA tror nu med varierande grad av tillförsikt, att syriska regeringen använt kemiska stridsmedel mot folket". (Uttalandet skickades högst sannolikt till honom från Vita husets tjänstemän.) Dagarna innan Hagels gjorde detta märkliga uttalande skrev Vita husets chefsjurist Miguel Rodriguez i brev till senatorerna Carl Levin och John McCain:

"Underrättelsetjänsterna bedömer med varierande grad av tillförsikt, att syriska regimen använt kemiska stridsmedel i liten skala i Syrien, specifikt det kemiska medlet sarin"

McCain, en av Senatens värsta krigshökar, skrev tillbaka till Vita huset:

"Jag tycker det är rätt uppenbart att den röda linjen överskridits ... Jag hoppas att administrationen nu överväger det som vi före de senaste två år av blodspillan och massaker rekommenderat, vilket är att erbjuda oppositionen ett säkrat område att operera på, att upprätta en flygförbudszon, och erbjuda vapen till de i motståndsrörelsen som vi kan lita på."

Den 1 maj på en nyhetskonferens i Washington, tillsammans med sin brittiske kollega Philip Hammond, bekräftade Hagel till och med att USA överväger att ge upp motståndet mot att erbjuda rebellerna vapen, men betonade att inget beslut ännu fattats. "Beväpna rebellerna - det är ett alternativ", sa han till reportrarna. Britterna har varit den mest drivande kraften i att beväpna de Syriska terrorgrupperna och även varit mest drivande i att använda krigsflygplan och specialstyrkor mot Assad.

Opposition i USA

Dagarna före de israeliska angreppen blev USA:s försvarsstabschef general Martin Dempsey, som planerat besöka Moskva i mitten på juni, måltavla för giftiga påhopp av senator John McCain och andra som insisterar på att USA borde ingripa militärt för att störta Assad. Dempsey har upprepade gånger upplyst Obama och hans nationella säkerhetsteam om att inga gångbara militära alternativ finns, och att USA inte kan upprepa Libyen-kriget - den här gången på Medelhavets östra stränder.

Dempseys uttalade opposition mot all slags amerikansk militär inblandning fann starkt stöd hos förre försvarsministern Robert Gates. På CBS:s Face the Nation sa Gates, att den så kallade "arabiska våren" måste omvärderas; att länderna som genomgår detta revolutionära förlopp är konstgjorda skapelser av europeiska kolonialmakter som skapat syntetiska länder som internt är uppdelade enligt etniska, religiösa och stamgränser. Han påminde tittarna om, att den amerikanska revolutionen varit den enda framgångsrika de senaste 250 åren och om hur han starkt motsatt sig flygförbudszonen i Libyen, den dispyt med Vita huset som ledde till hans avgång i juni 2011. Han sa att detta i än högre grad gäller för en sådan flygförbudszon i Syrien och tillade att under de presidenter som han tjänstgjorde för som försvarsminister genomförde USA två regimskiftesinvasioner, vilka båda drog in dem i ett årtionde av krig.

Kerrys skifte till krigsmotstånd

Lyndon LaRouche underströk i en kommentar att Kerrys möte i Moskva som ett avgörande bakslag för driften mot ett storkrig. LaRouches observerade att Obama är "på nedgång" och att Kerry är tillräckligt opportunistisk för att inse detta och byta till krigsmotståndarlägret. Kerry talade sig faktiskt i Moskva varm för ett strategiskt partnerskap mellan Ryssland och USA - likt allians under andra världskrigets som räddade världen från fascismen. Han betonade det allvarliga krigshotet och tydliggjorde, att Washington och Moskva skulle kunna arbeta som partners för att få de krigande parterna till förhandlingsbordet och få ett slut på Syrien-krisen genom diplomati - inte genom krig.

Alla var inte stormförtjusta över Moskvamötets resultat. Storbritanniens premiärminister David Cameron skyndade sig till Moskva och vidare till Washington, för att säkra en brittisk ledarroll i planerandet av de nya Genèvemötet, uppenbarligen för att sabotera det innan det ens ägt rum. Hans turkiske kollega Erdoğan gick i taket och fortsatte pusha den vid det laget diskrediterade linjen, att Assad-regeringen använder kemiska stridsmedel mot det syriska folket.

Till och med efter FN:s del Ponte meddelat schweiziska och brittiska medier, att FN:s preliminära fynd antydde, att rebellerna och inte armén använt saringas, fortsatte Erdoğan sprida lögnen om hur Obamas "röda linje" angående kemiska stridsmedel överskridits. Till och med när anklagelserna om kemiska stridsmedel diskrediterats fortsatte Erdoğan hetsa mot den syriska regeringen och anklagade dem för terrorattacken den 11 maj i södra Turkiet, trots det faktum att enbart turkiska medborgare gripits.

Turkiets premiärminister träffade Obama i Washington 16 maj och tryckte med all säkerhet även på för en amerikansk militär intervention, och försökte sabotera de gemensamma rysk-amerikanska fredsansträngningarna.

Medan Netanyahu insisterade på att se israeliska robotangreppen mot mål i Syrien enbart var riktade mot Hizbollah och inte del i en israelisk intervention å rebellernas vägnar kvarstår faktum, att Israel är en joker i en större Mellanösternlek och att alla ytterligare israeliska angrepp mot Syrien eller Libanon kan bli utlösaren för ett storkrig.

Krigsmotståndet håller Obama i schack

Senaste veckorna har den syriska armén återtagit kontrollen över avgörande knutpunkter i transportlederna till de libanesiska och jordanska gränserna. Rebellerna har försvagats den senaste tiden och efter Kerrys Moskvabesök har ett antal rebelledare fördömt USA för att "svika" deras sak, och anklagat dem för att hålla tillbaka vapen och ammunition och på så sätt tillåtit armén att vinna flera slag om strategiska områden.

Faktum är att rebellerna i nuläget inte kan besegra armén, och att krigslyckan vänt för stunden. Frenetiska rop på militära interventioner utifrån, från folk som senatorerna John McCain och Lindsey Graham och andra amerikanska krigshökar har inte blidkat stabschefen och McCains upprepade och skarpa påhopp på Dempsey, att han skulle missbedöma Syriens militära kapacitet för att han "inte vill slåss" kommer sannolikt enbart få militären och andra krigsmotståndare att hårdare hålla fast vid sina ståndpunkter. Gates intervention är ett bra exempel på intensiteten i det pågående bråket.

Brittiska imperiet avslöjar sig själv

Cameron besök i Washington den 13-14 maj innebar en risk för Obama ignorerar generalernas visa råd och ansluta sig till brittiska kronans krigsplaner. Mellan Obama och Netanyahu kvarstår en stor risk för vidare krigsplaner. Som LaRouche uttryckt saken: Den enda slutgiltigt pålitliga krigsmotståndspolitiken är att avlägsna Obama från sitt ämbete.

Men, det är det brittiska imperiet som har styrt konflikterna i mellanösten och har både Netanyahu och Obama i ett järngrepp. Sedan den brittiska armén satte foten i Levanten under första världskriget har det kontrollerat och manipulerat konflikterna I regionen på med den klassiska "söndra och härska" metoden, för att säkra imperiets kontroll över regionen som blev världens största källa för olja och naturgas. Genom sin allians med den saudiska härskarklanen, och intellektuella kontroll över amerikanska presidenter som Truman, Nixon, far och son Bush, och nu Obama, har det Brittiska imperiet lyckats styra amerikansk politik bort från den anti-imperialistiska traditionen som Presidenten Franklin D. Roosevelt gav utryck och kämpade för under andra världskriget. USA:s militära och ekonomiska makt har, speciellt sedan mordet på President John F. Kennedy, blivit ett slagträ för de imperialistiska krafterna. Idag utövar Tony Blair, den brittiska regeringen och think tanks i London denna manipulation. Samtidigt spelar den brittiska underrättelsetjänsten och specialstyrkor en aktiv roll på marken i Syrien, precis som de gjorde i Libyen 2011, tillsammans med Saudiarabien och Qatar för att i hemlighet både stödja och beväpna Al-Qaeda-allierade grupper i Syrien.

Även amerikanska CIA har dragits in i dessa operationer från andra sidan gränsen, i Turkiet. Nu när dessa aktiviteter har visat sig vara ett stort misslyckande, och att Ryssland har lyckats övertala USA:s utrikesminister att arbeta för en fredlig lösning, gick det brittiska imperiet i sin desperation från sin plats bakom kulisserna till rampljuset. Det starkaste utspelet gjorde den brittiska regeringen i EU utrikesminstermötet i Bryssel den 27 maj, när de krävde att EU häver vapenembargot mot terrorgrupperna i Syrien och att London på egenhand skulle förse dem, helt öppet, med vapen för att kriget och blodbadet i Syrien ska kunna fortsätta. Det här var ett sabotage av förberedelserna för fredskonferensen "Genevé 2" i juni som USA och Ryssland arbetar intensivt för.

Sverige och Syrien

Sveriges utrikesminister Carl Bildt var en av de starkaste motståndarna till det brittiska förslaget, förutom Österrike, på mötet i Bryssel. Trots mycket dubbelspel från UD och massiv lögnaktig krigspropaganda i alla viktiga svenska medier, har Sveriges UD hållit ett fönster öppet mot Syrien. I praktiken är Sverige det enda landet i EU som har kvar den högsta diplomatiska representation i Syrien och vise versa. För att Sverige skall kunna medverka i eventuella fredsförhandlingar, är det viktigt att Sverige behåller sin självständiga ställning. Men dubbelspelet och hyckleriet måste också ta slut.

Enligt officiell kommunikation som LaRoucherörelsen tagit del av, betraktar Sveriges UD den Saudi/Qatar-stödda och kontrollerade Syriska oppositionen i exil som legitim. "EU och Sverige stödjer den syriska nationella koalitionen som legitima representanter för det syriska folket" står det i ett brev från UD. Det har även upprättats formella förbindelser ("ett sändebud") mellan UD och oppositionsgruppen sedan februari 2012, som även innebär finansiellt stöd från Sida för deras aktiviteter.

Samtidigt behåller Sverige en diplomatisk representation med regeringen i Damaskus, som ironisk nog, betyder att den syriska regeringen betraktas som en representant för folket i Syrien! Detta dubbelspel påminner om Sveriges brittiska taktik under andravärldskriget, då Wallenbergfamiljen hade representanterna Jacob och Marcus både i Hitlers Berlin och i Churchills London. Man visste inte vem som skulle vinna, fast att man skulle var på dess sida.

Fred och utveckling

LaRoucherörelsen har sedan krisen började i Syrien två år sedan uppmanat det svenska folket att kräva av sina företrädare att Sverige söker fredliga och diplomatiska vägar istället för att föra krig för att lösa världens politiska problem. Sveriges regering och riksdag skall inte använda militära interventioner, eller ekonomiska sanktioner, mot andra nationer med argumentet att skydda folk, bevara fred och sprida demokrati! Genom sitt deltagande i Libyenkriget 2011 har Sverige istället bidragit till att skapa kaos, och lämnat över kontrollen över landet till militanta jihadister! Sveriges, EU:s och USA:s stöd till "oppositionen" i Syrien och ekonomiska sanktioner mot dess folk har skapat en humanitär kris av aldrig tidigare skådat slag i landets historia.

LaRoucherörelsen har presenterat en fredsplan baserad på gemensamt ekonomiskt samarbete i regionen med stöd från USA, Ryssland och Europa. I stället för att sprida krig och riskera ett världskrig, skulle LaRoucherörelsens plan kunna förena alla nationer kring ett gemensamt projekt för att utveckla och skydda planeten mot inre och yttre faror, samtidigt som man ökar förutsättningarna för både mer liv på jorden genom ökad makt åt klorofyllet och fotosyntesen, och för ökad ekonomisk tillväxt för nationer genom ökad produktivitet per individ och kvadratkilometer.

Planen går ut på att begränsa, och till slut eliminera, öknarna på jorden med början i Sydvästasien och Nordafrika - speciellt i krigszonen Syrien-Turkiet-Irak-Iran-Israel-Palestina-Jordanien-Saudiarabien. Vapnen i detta krig mot öknen blir då vatten, gröna bälten av skog, vetenskap och teknik. Att få stopp på den 13 miljoner kvadratkilometer stora öknen som sprider sig från Atlanten i Nordafrika till västra Kina är inget som en nation eller några hjälporganisationer klarar av, utan då krävs det en global kraftsamling av nästan alla nationer, stora som små. Detta blir ett gemensamt mål för mänskligheten och en ny metod för att skapa fred och stoppa konflikter i framtiden.

De ekonomiska principerna som används i detta program härstammar från Lyndon LaRouches utveckling av den "fysisk-ekonomiska" vetenskapen:

1. Att ta existerande resurser (vatten och arbetskraft) och höja dem till högre nivåer av effektivitet.

2. Skapa nya "naturtillgångar" (genom till exempel avsaltning av havsvatten).

3. Öka produktiviteten genom utveckling av "den ekonomiska plattformen" (infrastruktur, agroindustriell utveckling, social utveckling genom avancerad utbildning etc.).

Det här är ingen fantasi utan en praktisk lösning som går att genomdriva redan inom en vecka eller en månad om den politiska viljan kan mobiliseras i Europa, USA och dessa regioner, precis lika väl som ett nytt världskrig kan börja nästa vecka eller nästa månad i avsaknad av ett mänskligare alternativ!


Läs vidare: Kriget mot öknen kan samla hela världen