Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

Bush- och Obama-administrationernas uppförande de senaste två åren, ivrigt efterapat av Europa, för tankarna till ovanstående berömda rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.

Om den sjuke generalen von Döbelns beslut var rätt eller inte är för oss rätt irrelevant, då vi trots det förlorade våra ståtliga östliga provinser till Ryssland för ganska precis 200 år sedan.

"Satsen" som "doktorerna" i London och Washington "tänkt ut", och Obama nu tanklöst drogar ned världsekonomin med, har potentiellt skuldsatt den amerikanska nationen i storleksordningen 20.000 miljarder dollar, genom att till exempel erbjuda intresserade banker och fonder att byta sina osäkra tillgångar mot statsskulder och retroaktivt gå i borgen för särskilt riskabel exponering. Tillgångar och exponering som snart kommer att förklaras värdelösa. Med den internationella status som den amerikanska dollarn ännu åtnjuter kan medicinen beskrivas som en global socialisering av felslagen spekulation.

Hur denna räkning, av hittills okänd och dagligen tilltagande storlek, ska kunna betalas bekymrade inte president George W. Bush och hans generösa landsförrädare till ekonomiska rådgivare. Lösningen på det problemet överläts åt den brittiska uppdragbara leksak som City of London och Wall Street redan utsett till efterträdare när de lejde sin hejduk George Soros till att sponsra valkampanjen med anslag från dennes narkotikahandel och övriga brottsliga verksamhet, krossade Hillary Clintons valkampanj i primärvalen med hjälp av Democratic National Committee och slutligen lät "den utvalde" kandidera mot ett 72-årigt nervvrak till republikan.

Fyra månader in i "mirakelmannens" ämbetsperiod lät mycket riktigt president Barack Hussein Obama II förkunna sättet på vilket de enorma räddningspaketen skulle finansieras: Indragning av sjukvård och äldreomsorg för befolkningsgrupper vars liv inte anses värda att leva. En politik som sedan förra året flitigt bedrivs i Storbritannien under King's Funds förvaltning och drottning Elizabeth II:s högsta beskydd.

Lyndon LaRouche har sedan länge betonat det faktum att den rådande ekonomiska världsordningen inte längre kan upprätthållas med "demokratiska medel" och att finansoligarkin nu via sina lakejer och hejdukar i regeringar och parlament, i synnerhet i USA, kommer att tillgripa "icke-demokratiska" medel för att behålla sin makt och förhindra att USA förklarar världsekonomin konkursmässig och därmed en gång för alla dödförklarar det brittiska imperiets stinkande kvarlevor i City of London, Manhattan, Caymanöarna och liknande platser.

Det är just dessa "icke-demokratiska medel" som Obama nu måste tillgripa för att kunna genomdriva nämnda politik mot medborgarnas och delar av kongressens vilja. LaRouche och LPAC avslöjade den så kallade sjukvårdsreformen för vad den är – en ny nazism.

I sin webcast den 8 september vände sig LaRouche direkt till presidenten. Han påpekade för honom att samma människor som hjälpt honom till makten nu har intresse av att göra sig av med honom eftersom han misslyckats med att förföra nationen å det brittiska imperiets vägnar. LaRouche rådde presidenten att omedelbart sparka alla rådgivare som har något att göra med den brittiskinspirerade sjukvårdsreformen. Antingen skärper Obama till sig eller så kommer landet att upplösas, var LaRouches budskap. Betalningskrisen den 1 oktober när budgetåret slutar och de konkursmässiga kommunernas och delstaternas underskott offentliggörs kan bli den utlösande faktorn.

LaRouche har även i uppsatsen "The Science of Physical Economy" ingående förklarat hur den amerikanska dollarn är källan till världens kredit och hur en krasch, orsakad av minsta betalningsinställelse på regeringsnivå, skulle förgifta hela källan och orsaka en global panik under vilken regeringar kommer att falla som käglor och kaosartade krig och upplopp bryta ut världen över.¹

Detta är världsläget i vilket Sveriges viktigaste ekonomiska partner Tyskland går till val den 27 september. Efter valet 2005 kunde varken det borgerliga eller det rödgröna blocket bilda egen majoritet och landet har därför sedan dess regerats av en svårmanövrerbar koalition av socialdemokrater och kristdemokrater. Förbundskansler Angela Merkel har, för att behålla ämbetet omgiven av rivaler, sett sig tvungen att hålla låg profil, visa sig lojal och lydig mot sina beskyddare i finansvärlden och delegera hanteringen av den ekonomiska krisen till finansmarknadernas representanter, vilka med regeringens goda minne har lovat bort potentiellt 500 miljarder euro till kreditinstitut med, diplomatiskt uttryckt, potentiell överbelåning.

Sedan återföreningen hösten 1990 är Tyskland ockuperat av den dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatchers version av den Europeiska ekonomiska gemenskapen, vilken två år senare blev Maastrichtfördraget (EU). Konvergenskriterierna för den dikterade valutaunionen EMU och den strama penning- och investeringspolitik som kvasi-ockupationsmakten i Bryssel krävde, drev arbetslösheten till nivåer som inte skådats sedan 1930-talet, inte bara i Tyskland utan i princip i alla offer för eurosystemet. Den 1 januari 1999 cementerades diktaturen på penningpolitikens område i politisk praxis med ogiltigförklarandet av världens hårdaste valuta, den tyska D-marken, och införandet av den författningsvidriga euron.

Dessa övergrepp på den tyska nationen har omöjliggjort en lösning på den ekonomiska kris som skapat en förödande arbetslöshet och slagit sönder inhemsk efterfrågan och konsumtion, faktiskt ända sedan finansoligarkins konstgjorda oljekriser på 1970-talet lade locket på offentliga investeringar med den injagade inflationsskräcken som förevändning.

Sommaren 2004 tog EAP:s tyska systerparti BüSo initiativet och utlöste en nationell protest med sina måndagsdemonstrationer mot den dåvarande rödgröna, av Gerhard Schröder ledda regeringens nygamla sparåtgärd mot långtidsarbetslösa, Hartz-IV.² Sparpolitiken kom, precis som BüSo varnat socialdemokraterna för, att året därpå fälla regeringen och föra den ovan nämnda handlingsförlamade koalitionen till makten.

Nu, fyra år senare, har befolkningen avpolitiserats. Deltagandet i lokala och regionala val under 2009 ligger i regel på 30-50 procent. Fredliga demonstrationer urartar lätt i våldsamma upplopp. Politisk extremism ser en öppning med det folkliga föraktet gentemot etablerade partier. Hela debatten är lam och konstgjord och genomskådas av även de mest lättrogna väljare. Det som alla partier utom BüSo är "överens om" är att "den värsta krisen är över". Det som inget parti vågar berätta om är, att förlusterna på derivatmarknaderna, som globalt uppskattas omfatta mer än en biljard euro och gentemot vilka tyska kreditinstitut har en icke oansenlig exponering, inte ens har dykt upp. Eller att tyska kommuners skatteintäkter jämfört med förra året fallit med nästan 10 procent. Eller att det kumulativt fattas cirka 1.000 miljarder euro i offentliga infrastrukturinvesteringar, vilka som av en tillfällighet nästan perfekt matchas av de i runda slängar 100 miljarder euro EU årligen lagt beslag på de senaste tio åren, för att täcka de sydeuropeiska medlemsstaternas underskott. En plundring förutan vilken eurozonen sedan länge vore ett minne blott.

Angående räddningspaketen bedyrade finansminister Peer Steinbrück mig personligen, på ett offentligt möte i Dresden nyligen, att dessa "enbart är garantier" och att "erfarenheten visar att enbart runt 4 procent någonsin kommer att behöva betalas ut". Garantierna skulle enligt den självsäkre spjuvern endast tjäna till att upprätthålla en skamfilad kreditvärdighet och ett vacklande förtroende under en tillfällig konjunktursvacka. Realiteten överlag ser dock ut att vara en annan. I EU har i skrivande stund, 12 september 2009, sammanlagt 31 procent av BNP utlovats i olika former av räddningspaket. Av dessa har 12,6 procentenheter redan betalats ut. Det motsvarar inte de 4 procent Steinbrück pratade om utan 40 procent! Såvida inte tyska banker på något okänt mystiskt sätt råkar vara unikt säkrade mot förlusterna på världens marknader har landet således redan nu en trolig räkning på 200 miljarder euro och den kommer att växa ordentligt. De nämnda 500 miljarderna kommer inte heller de att räcka.

I det rådande monetaristiska systemet kan detta betalas på följande sätt: Nedskärningar, höjda skatter, dyra lån från privatbanker och privatisering av offentlig infrastruktur. Så här före valet håller politiker käften och diskuterar enbart hypotetiska fantasifall. Efter valet kommer alla nämnda fyra åtgärder att sättas in massivt. Anledningen till att jag kan veta detta är, att ingen annan möjlighet finns för handen, så länge man som regering envisas med att erkänna alla dessa påhittade värdelösa värdepappers nominella värden och därigenom deras självutnämnda ägares motsvarande anspråk på varor och tjänster ur en redan illa uppskörtad real ekonomi och befolkning.

Finansoligarkins privata bankomater, d.v.s. de "självständiga" central- och riksbankerna, bestämmer den totala penningmängden i systemet. Denna har sedan 2003 årligen tillåtits öka med cirka 15 procent. Samtidigt har nationalstater, provinser, kommuner och privatpersoner varit tvungna att skuldsätta sig för att överleva. Nu när skulderna inte kan betalas och en begynnande massarbetslöshet överbelastar de underfinansierade sociala skyddsnäten kommer den offentliga infrastrukturen, av såväl impotent förtvivlade (vänster) som sadistiskt skadeglada (höger) regeringar, att krängas till högstbjudande. Den av stagflationen orsakade tillfälliga deflationen garanterar spekulanterna vrakpriser. Ett finansmannasyndikat tar sålunda, med skuldsättningen som verktyg, över den offentliga verksamheten och kontrollerar den lagstiftande, dömande och till sist även den verkställande makten via antingen avväpnade marionettregeringar eller befolkningen som gisslan. Detta system, även känt som fascism, förnekar naturrätt och fungerar godtyckligt enligt principen makt ger rätt.

För europeisk del är vår chans att förhindra detta vår patriotiska motståndsrörelse i Tyskland, BüSo. Denna EAP:s lillasyster ställer i elva delstater upp i förbundsdagsvalet den 27 september, med en konkret programmatisk utväg ur tragedin på banderollen. Det brittiska imperiets hela existens hänger på att våra korkade regeringar mot bättre vetande erkänner värdet på dess påhittade papparslappar som inte ens den värste spelmissbrukaren nu vill köpa. BüSo:s partiledare Helga Zepp-LaRouche kräver egentligen inget kontroversiellt, utan det självklara: Ogiltigförklara skräpet! När det väl är gjort kommer det här och var att bli en del gråt och tandagnisslan men med det överstökat har Europa äntligen möjligheten att använda sin arbetskraft och sin ännu existerande industriella kapacitet för att bygga upp ekonomin och bli startmotorn till en ny renässans å Afrikas och Asiens vägnar. Vår ungdomsrörelse i Tyskland tänker inte ge sig med mindre än att alla relevanta makthavare och patriotiska medborgare känner till att denna lösning existerar och kan börja genomföras i dag. Ingen ska kunna ha ursäkten att man "inte kände till lösningen".

Det här är Tysklands chans att, liksom en beundrad förbundsrepublik på 20 år byggdes upp ur det besegrade tredje rikets spillror, nu slå det avgörande slaget för att en rättvis värld ska kunna byggas ur den fascistiska globaliseringens rykande ruiner.