Tyska regeringen på ett sluttande plan: Blankofullmakt för brott mot folkrätten


Helga Zepp-LaRouche

När regeringen i Berlin utan betänkligheter ger sitt stöd till den militära aggressionen mot Syrien, fullt medveten om att förbundsdagens utredningstjänst betecknar aggressionen ifråga som ett brott mot folkrätten, då måste varningsklockorna ringa. Förbundskansler Merkel beskrev luftangreppen från USA, Storbritannien och Frankrike – som utfördes innan det hunnit utredas huruvida kemvapen över huvud taget hade använts, och vem som i så fall var den skyldige – som "nödvändiga och rimliga". Och försvarsministern bekräftade den principiella beredskapen till framtida liknande aggressioner med orden: Det som "i detta fall Storbritannien bidrog med från luften", det "kan vi också utföra". Men man hade "inte blivit tillfrågad den här gången".

Förbundsdagens utredningstjänst betecknade i sitt utlåtande den 20 april de militära attackerna som utfördes den 14 samma månad som ett klart brott mot folkrätten. De var ett återfall i samma typ av militära interventioner som "repressalierna" från tiden före första världskriget. För den folkrättsliga bedömningen var det ifråga om de allierade militära attackerna desto mer graverande att man inte hade inväntat OPCW:s undersökningar. De senaste aggressionerna skilde sig principiellt inte heller från attacken som USA ensamt utförde i april 2017, och som enstämmigt rubricerats som folkrättsvidrig.

Förbundsdagens utredningstjänst konstaterade att den folkrättsliga legaliteten därmed hade övergivits, till förmån för en subjektiv "politisk-moralisk legitimitet", vilket i sin tur var ett brott mot folkrättens förbud mot våldsanvändning (FN-stadgans artikel 2 nr 4). Luftangreppen innebar därmed i praktiken en illa dold återgång till de väpnade repressalier som folkrätten skulle ha gjort slut – men nu i "humanitär skepnad".

Sådana repressalier – också kända under namnet kanonbåtsdiplomati – var vanligt förekommande före första världskriget och ibland också under mellankrigstiden. Efter det fruktansvärt katastrofala andra världskriget blev de folkrättsligt förbjudna och ersatta av folkrätten, så som den uttrycks i FN-stadgan.

Det förelåg inget självförsvarsläge, och inte heller något beslut i FN:s säkerhetsråd. Och endast Storbritannien har redovisat sin rättsliga ståndpunkt i ett "policy paper" av den 14 april 2018. I detta dokument för den brittiska regeringen den typiska argumentationen för "humanitära interventioner", som vi känner sedan "Blairdoktrinen" från 1999. Den tyska förbundsdagens utredningstjänst kommenterar detta i sitt utlåtande: "Den brittiska rättsliga hållningen till de militära attackerna mot Syrien, som Tyskland uppenbarligen i princip har anslutit sig till, kan i praktiken inte övertyga." Man framhåller att den brittiska inställningen helt enkelt utgör ytterligare en "variant" av den juridiska figuren "humanitär intervention" utan säkerhetsrådsmandat och begreppet "skyldighet att skydda" (responsibility to protect, R2P). Och vidare att det lagliga i en humanitär intervention, på grund av risken för missbruk, hittilldags kraftigt har ifrågasatts, och att det inte heller som ett sedvanerättsligt undantag från folkrättens förbud mot våldsanvändning framstår som hållbart.

Till detta behöver bara tilläggas att också artikel 26 i den tyska grundlagen förbjuder angreppskrig, och straffbelägger förberedelser till det. Men den tillämpningslag som denna artikel kräver (Art. 80 StGB) är sedan den 1 januari 2017 satt ur kraft – av just denna regering Merkel!

Juristen Andreas Kulick vid Eberhard-Karls-universitetet i Tübingen pekar på ytterligare en ödesdiger konsekvens av ett återfall i repressaliernas era. Om västliga allianser bryter mot folkrätten och börjar använda subjektiva moraliska kriterier som förevändning för militära interventioner, så kan detta i princip användas av vilken stat som helst i världen som prejudikat för militära aggressioner mot andra stater.

Men vad är den djupare orsaken till att en tysk regering beter sig så skandalöst, och intar en hållning som om 1900-talets historia med två världskrig inte har hänt?

Det är ju inte bara så att försvarsministern, Ursula von der Leyen, känner till utlåtandet från förbundsdagens utredningstjänst; man kan utgå ifrån att hon också är bekant med den historiska och strategiska bakgrunden till tragedin i Mellanöstern. Från 1970-talet och framåt spelade Zbigniew Brzezinski ut det "islamiska kortet" mot Sovjetunionen, förutan vilket det aldrig hade skett någon radikalisering av islam. Under de följande decennierna satsade diverse geopolitiskt opererande krafter i västvärlden än på Mujaheddin, än på al-Qaida, al-Nusra eller Islamiska staten (ISIS, ISIL, IS), för att bara nämna några, alltid till stöd för de "goda islamisterna" mot de "onda" – och framför allt för att driva igenom regimskiften mot regeringar som stod i vägen för idén om en unipolär värld.

Det har säkert inte undgått försvarsministeriet att den tidigare chefen för den amerikanska militära underrättelsetjänsten DIA general Michael Flynn i en intervju för TV-kanalen Al Jazeera den 29 juli 2015 beskyllde Obama-administrationen för att avsiktligt, alltså inte till följd av någon missbedömning, ha byggt upp IS-organisationen. Avsikten var att bygga upp ett "islamiskt kalifat" på Iraks och Syriens territorium. I maj samma år hade - tack vare ett offentlighetsyrkande från organisationen Judicial Watch – en DIA-promemoria från 2012 blivit känd, vilken innehöll analysen att USA levererade vapen ur Gaddafis förråd till de syriska rebellerna – med samma avsikt, nämligen att bygga upp ett islamiskt kalifat. Det var på basis av rapporterna från DIA som USA:s dåvarande generalstabschef Dempsey i september 2013 i sista stund kunde avhålla Obama från att genomföra den planerade militära attacken på Syrien. Det vore mycket märkligt om inte Michael Flynns insikter i dessa förhållanden hade någonting att göra med att just han var det första offret för det av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 och Obama-administrationens underrättelsechefer iscensatta kuppförsöket mot president Trump.

Den tidigare brittiske diplomaten och underrättelseagenten Alastair Crooke kommenterade Flynns anklagelser mot Obama i en artikel den 13 november 2015 på nätsajten Conflicts Forum: "Ingen ville befatta sig med den explosiva nyheten om USA:s eventuella samröre med kalifatets krafter. Men det som den amerikanske generalen sa var tydligt nog: Den syriska konfliktens jihadisering var ett 'avsiktligt politiskt beslut', och eftersom al-Qaida och IS-embryot var de enda rörelserna med kapacitet att upprätta ett kalifat på Syriens och Iraks territorium så följde helt enkelt av det att USA-administrationen och dess allierade, på grund av sitt intresse av att försvaga eller störta den syriska staten, stillatigande accepterade resultatet."

General Flynns uppfattning att USA-administrationen medvetet hade byggt upp IS och därmed var ansvarig för flyktingkatastrofen, delades 2015 av ledaren för den ryska republiken Tjetjenien, Ramsan Kadyrov. Han sade sig vid den tiden ha uppgifter om att den tidigare CIA-chefen och befälhavaren över koalitionsstyrkorna i Irak och Afghanistan, general David Petraeus, personligen hade värvat IS-ledaren Abu Bakr al-Bagdadi till att verka i USA:s intresse. Den blivande ledaren för Islamiska staten, som enligt Kadyrov stod i Petreaus tjänst, hade tidigare grundat al-Nusra.

Den långa historien om hur olika regeringar i väst har stöttat de "goda rebellerna" med pengar, vapen och utbildning mot de legitima suveräna regeringarna i Sydvästasien är välkänd. Obamas Pentagon spenderade 500 miljoner dollar på att utbilda 5000 syriska jihadister, vilka sedan anslöt sig till terrorgrupperna.

Det tysta samförståndet med denna politik från de allierades sida finns för övrigt ganska direkt med bland "flyktingorsakerna", som är skulden till flyktingkrisen. Om förbundskansler Merkel vill bekämpa "flyktingorsakerna", som hon åtminstone från och till har sagt sig vilja göra, då kunde hon börja med västvärldens uppsåtliga delaktighet i denna politik. Desto skenheligare är det att försvarsministern vill vara med på framtida sådana militära interventioner, som enbart kommer att orsaka mer lidande för de berörda befolkningarna. Lika avskyvärt är det att EU och den tyska regeringen bara vill delta i återuppbyggnaden av områden i Syrien som inte står under Assad-regeringens kontroll. Alltså står regimskifte fortfarande på dagordningen.

Medan den tyska regeringen tydligen inte har något problem med att demolera den efter andra världskriget instiftade folkrätten, och att drista sig längre ut på geopolitikens farliga väg, demonstrerar Asiens nationer hur en fredlig samexistens till ömsesidig fördel kan se ut. Det historiska toppmötet mellan Nord- och Sydkorea, vars förverkligande Kina, USA och Ryssland på ett avgörande sätt bidrog till, liksom det likaledes extremt viktiga toppmötet mellan den kinesiske presidenten Xi Jinping och den indiske premiärministern Narendra Modi, representerar det nya paradigmets politik, som den tyska regeringen tyvärr är miltals bort ifrån att ens kunna förstå.

Vi behöver omgående en ny politik i Tyskland!

av Helga Zepp-LaRouche
28 april 2018

zepp-larouche@eir.de

Se
https://www.bundestag.de/blob/551344/f8055ab0bba0ced333ebcd8478e74e4e/wd-2-048-18-pdf-data.pdf

Se
https://www.heise.de/tp/features/80-StGB-Vorbereitung-eines-Angriffskriegs-ist-seit-1-Januar-2017-gestrichen-3590763.html

Se
https://www.aljazeera.com/programmes/headtohead/2015/07/blame-isil-150728080342288.html