Traditionen bakom Ivar Kreuger

Kreugers inflytande

I Sveriges ekonomiska historia framträder klart två riktningar. Den ena utgörs av nätverk och individer vars främsta bekymmer är att säkerställa ett fortsatt maktinnehav för jordadeln och en framväxande finansaristokrati. Det var ur den riktningen som det som EAP har beskrivit som en synarkistisk ordning växte fram, från och med andra hälften av 1800-talet, i och med att Wallenbergsfären etablerade sig som det svenska finansiella maktcentret. I Sverige är det just Wallenbergsfären som till dags dato har varit den främsta representanten för den internationella synarkistiska ordningen.

Den andra riktningen bärs upp av de företagare, vetenskapsmän, ingenjörer och uppfinnare som har drivits av en utvecklingssyn som säger att alla skall få skörda frukterna av framstegen, inte bara en arrogant maktelit. Det är i den senare republikanska andan som EAP under sin 30-åriga historia strävat till att förbättra svenskarnas förståelse av sin egen historia.

Ett exempel på det är EAP:s återkommande analyser av mordet på Ivar Kreuger och dess betydelse för 30-talsdepressionen, för den följande fascismen och världskriget, samt för den politiska utveckling som Sverige upplevt, ända fram till våra dagar. Ivar Kreuger var den store giganten i svenskt företagande, från 1910 till mordet 1932.

Den första analysen och dokumentationen, med tonvikt på Kreugers internationella roll och inflytande, gjorde EAP i slutet av 1970-talet. Den byggde främst på material som togs fram av Rolf Linde och resulterade i två artiklar i Ny Solidaritet av Kerstin Tegin, EAP:s dåvarande ordförande. I NyS 8 april 1980 citerar Tegin ett utdrag ur Kreuger & Tolls årsredovisning 1929 som i praktiken var en programförklaring. Kreuger visade där att han hade en helt överlägsen förståelse av krisen och vilka kreditmekanismer som behövde skapas.

Den andra genomgången av Kreugermordet gjordes 1990-92 och presenterades i EAP:s närradio. I början av 1990-talet kom flera böcker om Kreuger, bl.a. som reaktion på Jonas Ångströms bok, "Därför mördades Ivar Kreuger". Ångström visade att nationella och internationella finansintressen var hotade till sin existens av Kreugers framfart. För svenskt vidkommande var det Wallenbergsfären och dess medlöpare Bonnier, och i USA bank- och finansgrupperingen runt Morganfamiljen, som var Kreugers viktigaste motståndare. Morgans medlöpare i Sverige var just Wallenberg.

Den genomgång som Stephen Brawer nu gör aktualiserar frågan om Ivar Kreugers bakgrund. Vilken tradition var Kreuger en produkt av? Och vilken tradition slogs han mot?

En begynnande synarkism

Efter mordet på Gustav III 1792 och det tjugoåriga tumult som följde, förblev Sverige genom 1809 års författning en monarki, men nu styrd av frimurarna vars stormästare Karl XIII var.

Beslutsprocessen var informell och dold, men den reella makten utövades av den jordägande adeln tillsammans med en finansaristokrati. Under Jean Baptiste Bernadotte, via adelns manipulerande utsedd till i praktiken Karl Xlll:s medregent och efter dennes död 1818 arvtagare till tronen, installerades en kontrollapparat av polisstatskaraktär ledd av en militär, Karl XIV Johan.

På Wienkongressen 1815 bestämdes att Sverige i internationella sammanhang skulle förhålla sig neutralt vid militära konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från det brittiska imperiet fanns väl i för färskt minne. Belysande nog deltog inte de svenska representanterna i beslutet; de var endast där som observatörer.

Nationen Sverige var osjälvständig, och majoriteten av befolkningen levde ofri och fattig i ett agrart feodalsamhälle med kyrkan som ideologisk inpiskare. Landsbygdens folk försörjde sig som statare, torpare och backstugusittare eller självägande fattigbönder. Dessa feodala förhållanden var en god jordmån för amerikabrevens innehåll; under en period av 50 år utvandrade en tredjedel av befolkningen till USA.

Den fysiska ekonomins företrädare

I detta feodala mörker förvaltade Sverige paradoxalt nog en naturvetenskaplig tradition, med namn som Linné och Celsius på 1700-talet, följt av Berzelius och Ångström m.fl. Detta bidrog på ett avgörande sätt till att Sverige var och i viss mån fortfarande är ett land av naturvetare, ingenjörer och uppfinnare.

Den naturvetenskapliga traditionen går tillbaka till Christoffer Polhems olika industriprojekt, med bl.a. Trollhätte kanal från första hälften av 1700-talet. Hundra år senare fick vi bröderna John och Nils Ericsson som goda representanter för den traditionen.

John Ericssons rebelliska natur gjorde det svårt för honom att andas i det feodala ståndsamhälle Sverige fortfarande var. Vi kanske inte skall glömma att det tog nästan 100 år, efter den formella avvecklingen av ståndsamhället, innan de sista resterna i form av statarsystemet försvann först under 1940-talet.

Det var USA som gav John Ericsson det utvecklingsklimat han behövde. Här gjorde han den insats som gav honom ett avgörande inflytande på historien som få svenskar uppnått. Den propellerdrivna Monitor bröt upp sydstaternas marina militära dominans över den av president Lincoln ledda Unionen.

1840-talet och de följande årtiondena innebar för Sverige en reformperiod. Ståndsriksdagen avskaffades 1862. I samband med denna liberalisering drev den frisinnade finansministern Gripenstedt i slutet på 1850-talet igenom att ett statsbanesystem skulle utföras på statlig bekostnad, finansierat med lån från främst Frankrike och Preussen. Nils Ericsson som stannat kvar i Sverige fortsatte först som kanalbyggare, men ännu viktigare var hans insatser för att bygga ett rikstäckande järnvägsnät. Han blev SJ:s förste generaldirektör på 1870-talet.

Denna infrastruktur och transportteknologi skapade helt nya förutsättningar för en realekonomisk expansion av det svenska näringslivet. I detta industriella utvecklingsklimat i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blommade en svensk uppfinnarverksamhet upp i John Ericssons pro-amerikanska anda.

De internationella förgreningarna var självklara, med kopplingar till länder som USA, Ryssland och Tyskland.

Koppling till Ryssland

För kopplingen till Ryssland stod framför allt familjen Nobel, som under tre generationer från 1840 fram till 1917 var en av de ledande i att utveckla rysk industri. Mest känd är Alfred Nobel, som genom sin utveckling av tändhatten lade grunden för hela den moderna sprängämnestekniska industrin. Fadern Immanuel Nobel, som lämnade Sverige 1837 efter en konkurs och startade en ny karriär i Petersburg, uppfann flera verktygsmaskiner och tog även fram ett system för uppvärmning av bostadshus med varmvatten enligt principer som fick vidsträckt användning.

Sonen Ludvig grundade 1876 tillsammans med sina två bröder Alfred och Robert ett företag inom petroleumindustrin med ett destillationsverk baserat i Baku. I slutet av 1880-talet var bröderna Nobel teknologiskt världsledande inom oljebranschen. Tredje generationen Nobel, Ludvigs son Emanuel, bidrog aktivt fram till 1917 till den tekniska utvecklingen i Ryssland, genom att bl.a. stödja tillverkning av dieselmotorn och motordrivna fartyg. Både Ludvig och Emanuel var mycket måna om sina nära medarbetare och anställda. Ludvig införde t.ex. ett vinstandelssystem för de anställda.

Ett annat känt svenskt företag i Petersburg under denna period fram till 1917 var LM Ericsson, grundat av uppfinnaren och konstruktören Lars Magnus Ericsson. Andra uppfinnare, innovatörer och företagare i denna fysisk-ekonomiska tradition, som grundade flera av de svenska storföretagen som fortfarande är världsledande, är Gustav de Laval (Stal Laval), Gustav Dahlén (Aga) och Sven Wingqvist (SKF).

Det var i detta ingenjörsmässiga och industriella utvecklingsklimat som bröderna Ivar och Torsten Kreuger formades. Kreugerfamiljen var ledande företagare inom trävaru- och tändsticksindustrin i Kalmar och Mönsterås. Fadern Ernst Kreuger var en ansedd företagsledare samtidigt som han var rysk vicekonsul i Kalmar från 1895 till 1917. Ivar Krueger hade ett cellulosa- och byggföretag i Petersburg fram till 1917.

Vi kan spåra intressanta personkopplingar under perioden 1850-1917. Först mellan Alfred Nobel och John Ericsson. De möttes under Alfreds tvååriga vistelse i USA under 1850-talet, vilket är logiskt med tanke på att båda var indragna bl.a. i marin vapenteknologi. John Ericsson konspirerade med Lincoln om att bygga en rysk flotta på Monitorprincipen just i Petersburg. Ryssland under tsar Alexander II hade ju stött nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. Både fadern Ernst och sonen Ivar var indragna i samma Petersburg-nätverk som Alfred och Emanuel ingick i, Ernst från 1895 till 1917 och Ivar 1910-17.

Wallenbergnätverket

Som påpekades inledningsvis stod Sverige efter 1809 under en polisstatsliknande kontroll av en jordägande adel i allians med en finansaristokrati. I takt med att censur och kontroll utmanades och luckrades upp under 1800-talets första hälft och de allmänna utvecklingsimpulserna bröt igenom, drevs en marknadsbaserad ekonomi fram.

I mitten på 1800-talet blev behovet av ett tidsenligt bankväsen uppenbart. 1856 grundade redaren och politikern A.O. Wallenberg Stockholms Enskilda Bank (SEB). Han blev därmed grundare av en finansdynasti, nu inne på sin femte generation, som fyller alla funktioner som en synarkistisk elit. Många av döttrarna bland A.O: s inalles 22 barn giftes medvetet in i adeln. A.O. var vad man i dag skulle beskriva som en nätverksbyggare av rang. Han vann socialt erkännande genom att hålla stora fester med diplomater, riksdagsmän, vetenskapsmän, förmöget folk etc. Festerna blev forum för information och skvaller, som noggrant registrerades.

I slutet av A.O.s levnad övergavs finansiering av inhemska järnvägs- och industriföretag. SEB satsade i stället på affärer med växlar och förmedling av statliga obligationslån till Frankrike och Tyskland. Efter en livlig aktiespekulation kom SEB på obestånd 1887. I det skedet offentliggjorde Oscar II att han låtit sätta in pengar på banken och förtroendet återkom. Efter detta är det inte underligt om Wallenbergsfären och dess bank uppfattas som adelns bokhållare, med den ideologiska markeringen att endast skriva ut gatunamnet i bankens adress, inte numret. Alla undersåtarna vet ju var greven bor.

Dåtidens EMU

A.O.s båda söner Knut (utrikesminister i Hammarskjölds regering 1914-17) och Marcus (kallad häradshövdingen, SEB:s vd 1911-20) var i faderns anda idoga och inflytelserika nätverksbyggare både i Sverige och internationellt. Brödernas syn på bank- och finansverksamhet var helt i samklang med det sterling- och pundbaserade guldmyntfotsystemet som varit i kraft sedan 1870. Det var ett slags skattkisteekonomi där länders kreditvärdighet och rikedom mättes i hur mycket glitter, d.v.s. guld, det fanns i valutareserven, ett mått som inte säger ett dugg om vare sig befolkningens faktiska materiella försörjning eller det realekonomiska tillståndet. Begreppsmässigt är guldmyntfoten föregångare till monetarismen och EMU:s nominalistiska kriterier för penning- och kreditpolitik.

Den som vill läsa mer om andra generationen Wallenbergare, deras oetiska övertagande av företag och närmast brottsliga spekulation, hänvisas till Jonas Ångströms bok "Därför mördades Ivar Kreuger".

Parallellt med att wallenbergarna knogade på med sitt maktmäkIande började i slutet av 1800-talet dagens partiväsen ta form i samband med att de internationella kraven på demokrati spreds till Sverige, enligt principen en man, en röst. Det slutade 50 år senare med att politisk demokrati infördes under 1920-talet och dagens parlamentariska demokrati på 1930-talet. Dess verkliga målsättning var, precis som i Storbritannien, att rädda monarkin.

Den nya politiska maktgruppering som växte fram i den internationella industrialismens spår var en militant arbetarklass. Den tog för svenskt vidkommande sin tillflykt till en reformistisk folkrörelsebaserad socialdemokrati. Denna var tillsammans med liberalerna pådrivande för allmänna rösträttens införande och senare bluffen med parlamentarismen.

I regeringen 1917-20, i vilken socialdemokratin ingick, efterträddes Knut Wallenberg på utrikesministerposten av brodern Marcus’ gode vän Anders Hellner, ett arrangemang som renderade Hellner en plats i SEB:s styrelse.

1914-20 anlitades häradshövdingen Marcus Wallenberg av regeringen för diverse utlandsuppdrag. I realiteten pågick det in på 1930-talet.

• Han deltog i Versaillesförhandlingarna för att bevaka svenska intressen i finansiella frågor.

• Han deltog i samtal om de neutrala ländernas fordringar på Tyskland.

• 1924 satt han ordförande i de två kommittéer som enligt Dawesplanen skulle se till att Tyskland skötte sina krigsskadeståndsbetalningar enligt det Versaillesfördrag som var guldmyntfotsystemets dödsryckningar.

• I konflikter mellan den tyska regeringen och krigsskadeståndskommittén var Marcus Wallenberg ensam skiljedomare.

• 1930 blev han ordförande för Youngplanens organisationskommitté och ledamot i dess skiljedomstol.

• 1931 utsågs han till ordförande för skiljedomstolen som handhade tvister om Tysklands korta krediter.

• 1932 utsågs han som en av två personer som skulle reformera det tyska bankväsendet.

Mitt i smeten m.a.o. när det gällde motarbetandet av de tyska politiska och industriella krafter som arbetade febrilt på att försöka stoppa nazisterna, genom att eliminera grunden för Hitlers missnöjespropaganda – d.v.s. de krafter runt Wilhelm Lautenbach i den tyska regeringen och runt Wladimir Woytinsky i den tyska fackliga landsorganisationen som jobbade ihop med Ivar Kreuger.

(Ny Solidaritet, oktober 2004)