Det finns väl ingen vackrare skildring av poetisk rättvisa än Friedrich Schillers ballad om Ibykos, "gudarnas vän". Förbrytarna, som mördat Ibykos, röjer sig själva genom sin pratsamhet, och det förborgade mordet uppdagas. Brevväxlingen mellan Schiller och Goethe kring denna ballad låter oss på ett unikt sätt kika in i diktarnas verkstad.

Ibykos' tranor skrevs 1797, det år som gått till litteraturhistorien som Balladernas år. Under detta enda år skapade Goethe och Schiller många av sina mest kända och älskade ballader.

De lekte fram dem, genom det livliga tankeutbyte som hade utvecklats mellan de båda litterära giganterna, sedan deras första möte tre år tidigare. Båda hade, motvilligt, låtit sig sammanföras av gemensamma vänner, och båda överraskades av att det föll så väl ut.

Ur detta första möte uppstod inte bara ett ömsesidigt fruktbart samarbete, utan också en djup personlig vänskap, som varade i elva år, fram till Schillers död. De diskuterade sina verk med varandra medan de skapade dem, de utbytte böcker och tidningsartiklar och höll varandra à jour med den rådande debatten i litterära, filosofiska och politiska spörsmål; de till och med delade varandras vardagliga bekymmer och glädjeämnen.

För nöjes skull

Från och med början av 1797 fördjupade Schiller och Goethe sina studier av de grekiska klassikerna, särskilt Homeros och Sofokles. Goethe arbetade på sin dramatiska dikt Hermann och Dorothea, som han skrev på hexameter, Homeros' ärevördiga versmått. Kring dessa studier utspann sig en intressant dialog om den mest grundläggande frågan i all litteratur, den om innehåll och form. Den konstnärliga stil som författaren väljer för ett verk måste grunda sig på "tingens väsen", som Goethe uttryckte det - olika ämnen kräver olika poetiska former.

Diskussionen utmynnade i det som Goethe kallade "våra balladstudier". Balladen förenar det episka, det dramatiska och det lyriska, och inom ramarna för en enda dikt kunde man därför prova alla tre genrerna. Ballader kunde tjäna som ett experimentfält, för att utforska de olika poetiska diktformernas konstnärliga uppgifter och möjligheter. Varje dikt underkastades en kritisk granskning, för att se om den var "riktigt omsorgsfullt tänkt och organiserad" (Schiller till Körner 29 okt. 1798). Och det diktades med liv och lust. Balladerna flöt ur deras pennor med allt större lätthet. Snart hade det blivit rena kapplöpningen: mellan slutet av maj och mitten av september skaldade Goethe fem och Schiller hela sex stora ballader (Goethes herdeballader ej inräknade).

Glädjen och lättheten i diktandet avspeglade sig inte bara i balladerna. Goethe skrev till exempel till Schillers ungdomsvän Christian Gottfried Körner den 20 juli 1797: "Ni har hört från Schiller att vi tumlar omkring i balladernas värld. Hans är, som Ni redan vet, mycket lyckade; jag önskar att mina åtminstone kan mäta sig med dem: för denna diktform är han i alla avseenden bättre lämpad än jag."

Hur fruktbart samarbetet mellan Schiller och Goethe var, hur mycket det befordrade deras "ömsesidiga perfektibilitet", är särskilt tydligt i tillkomsten av Ibykos' tranor. Det var Goethe som hade fått idén till den, och han hade börjat skriva på en ballad med den titeln. I mitten av juli, när Schiller besökte honom i Weimar, överlät han motivet till Schiller. Det var ingenting ovanligt; samma sak skulle hända igen med Wilhelm Tell.

Den 30 juli gav sig Goethe i väg på en lång resa, och skulle bli borta fyra månader. Den 31 juli blev Schiller klar med sin ballad om Riddare Toggenburg.

Schiller var nu pressad att färdigställa Musenalmanach auf das Jahr 1798, som skulle presenteras på Michaelismässan i Frankfurt i slutet av september. Dessutom måste han fortlöpande läsa och redigera dikter och artiklar till sin månatliga tidskrift Die Horen. Arbetet med dramat Wallenstein måste fortskrida, och ett nytt stort projekt, den episka Sången om klockan, påbörjades. Balladerna var för nöjes skull.

Goethes uppmärksamhet var inte heller enbart riktad på "berättelsedikterna", som han kallade dem, utan framför allt på Faust; han skrev lyriska dikter som Till Mignon och han arbetade med sina mineralogiska studier. Samtidigt debatterade han arkitektur och skulptur med Schiller; hela den estetiska världen avhandlades. Till detta kom det dagliga arbetet med att skriva brev, ta emot besökare och dra försorg om en stor familj. Goethe hade dessutom en mängd ämbetssysslor att sköta.

En dikt blir till

I mitten av augusti var Schiller färdig med den första versionen av Ibykos' tranor. (För den slutliga versionen, se nedan.) Eftersom Goethe var på resande fot fördes diskussionen om den helt och hållet per korrespondens. Vi har alltså den sällsynta möjligheten att få kika in hos diktarna i verkstan, vi kan följa hur denna ballad, utan tvivel en av de vackraste i hela denna poetiska genre, blir till. Vi får se hur Goethe och Schiller samarbetade, hur en av dem skapar ett verk, hur det sedan förbättras genom den andres kritik och långsamt får sin slutgiltiga form. Här är det Goethe som ger goda råd; ofta var det tvärtom.

I mitten av augusti skickar Schiller sina Tranor till Goethe:

Jena, 17 augusti 1797
"... Äntligen får Ni Ibykos. Måtte Ni vara nöjd med den. Jag medger att jag vid en närmare titt på ämnet upptäckte fler svårigheter än jag från början hade väntat mig, men jag tror att jag lyckats lösa de flesta av dem. De två huvudpunkterna var för det första att ge berättelsen en kontinuitet som den rena fabeln saknade, och för det andra att bygga upp stämningen för effekten. Jag har ännu inte lagt sista handen vid den, eftersom jag blev färdig först igår kväll, och jag vill så gärna att Ni fort får läsa balladen, så att jag kan dra nytta av Era synpunkter. Det lyckligaste för mig vore att höra att jag på de viktigaste punkterna har gått Er till mötes."

Goethe, som stannat till i Frankfurt på väg till Schweiz, svarar med vändande post:

Frankfurt, 22 augusti1797
"Ibykos' tranor finner jag mycket lyckad, övergången till teatern är mycket vacker, och eumenidernas kör på rätt ställe. När nu detta grepp väl uppfunnits, så har hela fabeln blivit beroende av det, och om jag nu skall tänka på hur jag skulle behandla den, så skulle jag också behöva ta med denna kör.
Nu några synpunkter:
1) Tranorna bör, som flyttfåglar, vara en hel flock, som flyger över såväl Ibykos som teatern, de uppträder som ett naturfenomen och liknar därvidlag solen och andra regelbundna företeelser. Då tar man också bort det mirakulösa, i och med att det inte behöver vara samma fåglar, det är kanske bara en avdelning av den stora, vandrande härskaran och tillfälligheten är det som egentligen, enligt min mening, ger berättelsen dess sällsamma karaktär av hämnd och bestraffning.
2) Sedan skulle jag, efter den 14:e strofen, där erinnyerna har dragit sig tillbaka, skjuta in ytterligare en strof, för att skildra den sinnesstämning som körens innehåll har försatt folket i och övergå från de godas allvarliga betraktelser till de gemenas samtidiga förströelse och därefter låta mördaren dumt, grovt och högt, men ändå bara hörbart för de närmast stående, ropa ut sin iakttagelse och då uppstår tumult mellan honom och de närmaste åskådarna, vilket drar till sig folkets uppmärksamhet osv. På det sättet, liksom genom transträcket, utspelar sig allting helt naturligt och förhöjer enligt min uppfattning effekten, eftersom den 15:e strofen nu börjar för högljutt och menande och man nästan hade väntat sig något annat. Om Ni här och där ägnar rimmen lite större omsorg, så är det andra lätt ordnat. Och jag önskar Er framgång även i detta lovvärda arbete."

Frankfurt, 23 augusti 1797

"För tydlighetens skull måste jag göra ett tilllägg i dag till det som jag i går sade om balladen: Jag skulle önska att Ni, då Ni lyckats så väl med mittdelen, kunde ägna ytterligare några strofer åt expositionen, eftersom dikten ändå inte är lång. Jag tycker att tranorna borde ses redan av den vandrande Ibykos, han, som resande, jämför sig med de resande fåglarna, han, som gäst, med gästerna, och uppfattar det som ett gott förebud. Och anropar sedan i mördarnas våld de redan bekanta tranorna, sina medresenärer, som vittnen. Ja, om man så vill kan han ha sett detta sträck redan på båtresan. Ni förstår, som jag sade redan i går, att jag är ute efter att göra dessa tranor till ett vitt och brett fenomen, som i sin tur enligt mitt förmenande väl låter sig förenas med eumenidernas vittförgrenade väv. Vad slutet beträffar sade jag min mening redan igår. För övrigt har jag ingenting på lager som Ni kan ha användning för i Er dikt. ..."

"Den rena naturliga slumpen ..."

Schiller tar fasta på Goethes råd, utom på en punkt där det inte stämmer överens med hans poetiska temperament. Dikten får nu den form vi känner i dag. Schiller sänder Goethe en avskrift, tillsammans med ett långt brev:

Jena, 7 och 8 september 1797
"... Med Ibykos har jag följt Ert råd och gjort väsentliga förändringar, expositionen är inte längre så torftig, hjälten i balladen intresserar mer, tranorna skänker mera stoff åt inbillningskraften och ägnas tillräckligt stor uppmärksamhet för att de vid sitt sista uppträdande, tack vare det föregående, inte skall ha fallit i glömska.
Vad beträffar Ert påpekande angående händelseförloppet var det däremot omöjligt för mig att helt uppfylla Ert önskemål - om jag skulle låta mördarens utrop höras endast av de närmast stående åskådarna och en rörelse uppstå bland dem, vilken sedan jämte dess orsak förmedlas till hela massan, så skulle jag påbörda mig en detalj som här, vid en så otåligt framilande förväntan snarast skulle verka hindrande, försvaga massan, skingra uppmärksamheten osv.
Mitt utförande skall dock inte vara åt det mirakulösa hållet, det har aldrig varit min avsikt, jag har bara inte gjort det tillräckligt tydligt. Den rena naturliga slumpen måste förklara katastrofen. Denna slump för transtrecket över teatern, mördaren finns bland åskådarna, skådespelet har visserligen inte gjort honom riktigt rörd och förkrossad, det menar jag inte, men det har påmint honom om hans dåd och det som hände då, hans sinnen är upprörda, tranornas uppträdande i detta ögonblick måste alltså överraska honom, han är en dum och obildad karl som helt låter sig styras av stundens intryck. Hans höga rop är under dessa omständigheter naturligt.
Eftersom jag låter honom sitta högt upp, där det vanliga folket har sin plats, kan han för det första få syn på tranorna innan de flyger över teaterns mitt, därigenom vinner jag att ropet kan föregå tranornas verkliga uppträdande, vilket mycket hänger på, och att deras verkliga uppträdande därmed blir mer betydelsefullt. Jag vinner för det andra att han, när han ropar högt däruppifrån, kan höras bättre. Då blir det inte alls osannolikt att hela huset hör honom skrika, även om alla inte genast förstår hans ord.
Det intryck som hans exklamation åstadkommer har jag ägnat ytterligare några strofer, men den verkliga upptäckten av dådet, till följd av detta skrik, ville jag med flit inte göra mera omständlig, ty så fort vägen till att finna mördaren är öppnad (och det åstadkommer ropet, jämte den därpå följande förvirrade skräcken), så är balladen slut, resten är inte poeternas sak. ..."

"Skildringen är gudomlig ..."

Ibykos' tranor och det årets övriga ballader, vilka publicerades i Musenalmanach, gjorde, som det hette, "viss sensation" hos publiken. Språkvetaren Wilhelm von Humboldt, som sedan länge hörde till Schillers närmaste vänkrets, och var väl bevandrad i den grekiska antiken, var mycket förtjust i Ibykos' tranor. Han skrev till Schiller om dikten den 7 december från Paris:

"Den har en storhet och upphöjdhet, som ju är Ert speciella kännemärke. I synnerhet från och med teaterns omnämnande är skildringen gudomlig. Framställningen av amfiteatern och folkförsamlingen är så levande, storslagen och klar, redan namnen på folken förflyttar en tillbaka till denna lyckliga, för fantasin på praktfulla tid. Och så eumenidernas kör, som uppträder i sin fruktansvärda storlek, förvandlar teatern, och slutligen, lika rysligt, försvinner. Här är språket samtidigt så individuellt Ert och så passande för ämnet att jag inte kan neka till att denna kör hos mig faktiskt väcker en starkare och ännu högre känsla än Aischylos grekiska körer, hur trogen Ni än förblivit dem. Detta språk, denna versform, till och med rimmen får det som annars endast kännetecknar moderna verk att ingå i förening med antiken. Högheten i fantasi och sinnelag, som är så typisk för det grekiska uttrycket, stegras nu ytterligare, synes det mig.
Ibykos' tranor har ett alldeles speciellt innehåll, den är djupt gripande, den är omskakande, den är hänryckande och man måste återvända till den om och om igen. Övergångarna är överraskande vackra och den svåra skildringen av händelseförloppet har Ni lyckats mycket väl med."

"Ödet kan aldrig vara hjälte ..."

Schillers ungdomsvän, Christian Gottfried Körner, tyckte däremot att den var för torr, och han råkade i häftig dispyt med Humboldt om den:

26 mars 1798
"Jag ligger i krig med Humboldt om Ibykos' tranor. Min anklagelse att den är torr kan jag inte ta tillbaka; men det har aldrig gällt behandlingen, utan ämnet. Däremot beskyller jag Humboldt rakt på sak: att han inte är opartisk när det gäller ämnet, att det räcker med en skildring av en sådan grekisk fest för att han skall fara till sjunde himlen ... Just därför att den grekiska folkförsamlingen och den tragiska kören står så levande framför oss, har vi helt glömt bort den stackars Ibykos, när hans tranor kommer flygande. Det är inte ett känt namn, vars blotta omnämnande frammanar en intressant bild. Vi får inte veta mycket om honom; så fort han uppträder blir han dödad. Vi vill att hans mördare skall bli upptäckta och straffade; men detta intresse väcker ingen särskilt spänd förväntan. Och den spänningen försvinner helt genom en skildring som så starkt fångar vår uppmärksamhet att vi förlorar allting annat ur sikte. En berättande dikt - en sådan är det, hävdar jag - fordrar en mänsklig huvudperson, ställd i den starkaste belysning. Det saknar jag här och i Polykrates' ring. I båda dikterna försvagas därigenom helhetsintrycket. Ödet kan aldrig vara hjälte i en dikt, utan bara en människa som kämpar med ödet."

Debattens vågor svallade höga. Goethe, Humboldt och Körner stod inte bara i nära kontakt med Schiller, utan också med varandra. Vågorna skulle lägga sig, Humboldt och Körner förblev goda vänner även efter Schillers död. Schiller följde roat deras meningsmotsättningar. Och han tog Körners invändning på största allvar:

Schiller till Körner 27 april 1798
"Din kritik av Almanackan har berett Goethe mycket nöje, han har arbetat länge med den. Beträffande det Du säger om Ibykos och Polykrates och som inte heller jag anser obefogat, delar han emellertid inte Din uppfattning och har tagit in båda dikterna direkt emot Dig och emot mig. Han tycker att det synsätt utifrån vilket Du bedömer och kritiserar dem är för snävt, och menar att dessa dikter skall uppfattas som en ny genre, som utvidgar poesin. Att framställa idéer, så som görs här, anser han inte ligga utanför poesin och dikter av detta slag får inte förväxlas med dikter som symboliserar abstrakta tankar osv. Det må vara hur det vill med det, för även om genren är berättigad, så förmår den ändå inte åstadkomma den högsta poetiska effekten, och det verkar som om den måste ta någonting utanför poesin till hjälp för att fylla ut det som fattas."

Schiller verkar egendomligt nog inte ha haft särskilt höga tankar om balladen som poetisk form. Ändå var det just han som förde denna alltjämt underskattade diktform till dess högsta fulländning, i ballader som ännu efter 200 år talar till oss direkt och rör oss på djupet med sin klassiska skönhet och äkthet.

Friedrich Schiller:
Ibykos' tranor
Översättning: Herman Bjursten 1863

Till sång, till brottningskamp i gräset,
en kamp som på korinthska näset
förente Hellas' stammar än,
drog Ibykos, en gudars vän.
Den lyra, varfrån sången strömmar,
till skänks han av Apollo fick;
vid lätta staven, sänkt i drömmar,
han hänförd ut från Rhegium gick.

Re'n från det höga berget nickar
Akrokorinth mot vandrarns blickar;
in i Poseidons furuskog
med helig rysning re'n han drog.
Så stilla, tyst är allt. Sig närmar
en skock av tranor blott hans stig;
han följs av deras gråa svärmar,
som emot södern draga sig.

"Jag hälsar er – en vänlig skara –
på havet re'n jag såg er vara
mitt sällskap. I mig båden gott
och lik min egen är er lott.
Som jag, från fjärran land I tågen
och bedjen om ett gästfritt tak.
Zeus Xenios vare oss bevågen,
att gäster skydda är hans sak."

Glatt skyndar han, sin vana trogen,
och ser sig snart mitt uti skogen,
då plötsligt, spärrande hans stig,
två mördare nu ställa sig.
Till strids han måste handen styra;
men ack! – ej förr det honom hänt;
han strängen på sin veka lyra,
men aldrig bågens senor spänt.

Han människor och gudar kallar
till hjälp, men fåfängt ropet skallar;
hur långt än eko ljudet för
ej någon levande det hör.
"Skall jag då, skild från fosterjorden
och obegråten, falla här,
ett rov för fräcka bovar vorden,
där ingen hämnare är när!"

Ett slag till marken honom bringar,
då hörs ett gny av tranors vingar.
Han hör dem kraxa, men han ser
ej sina trogna vänner mer:
"I tranor där, som molnen plöjen,
er röst jag likväl höra fick!
O, min dödsklagans toner höjen
och hämnens mig!" Här brast hans blick.

Det nakna liket fanns bland snåren,
och snart, fast vanställt utav såren,
blev det igenkänt i Korinth,
där sig en vän dess drag påmint.
"Skall jag väl så dig återfinna?
Jag hoppades att sångens krans
du skulle åt din tinning vinna,
bestrålad utav segerns glans."

Med sorg det höra alla gäster,
som samlats till Poseidons fester,
och Grekland ifrån kust till kust
djupt kände sångarens förlust.
Man stormar till Korinths Prytaner,
och folket, i sitt vilda mod,
vill hämnas strängt den slagnes maner
och blidka dem med mördarns blod.

Dock – i folkträngselns vilda bölja
var finns väl något spår att följa?
Bland detta vimmel – huru kan
väl röjas skaldens baneman?
Föll han för fega bovars händer?
Har hemlig ovän stämplat mord?
Det vet blott Helios, som sänder
sin blick till varje vrå av jord.

Ja, mördarn kanske, lugn för faran,
gåt mitt ibland hellenerskaran,
och, då ej hämnden honom når,
han brottets frukter njuta får.
Han kanske trotsa djärvs en himmel
på själva templets trappor fräckt,
och blanda sig uti det vimmel,
som kosan till teatern sträckt.

På bänk vid bänk sig massan tränger,
amphiteaterns rund hon stänger;
från fjärran strömmande och när,
hellenerfolket samlas här.
Dovt brusar – likt ett hav, som vågar –
teaterns rund, vars säten nå,
i ständigt mera vida bågar,
allt högre upp emot det blå.

Vem kan väl i sitt minne gömma,
vem räkna upp de folk, som strömma
tillsammans här? – Från Aulis' strand,
från Phocis och spartanerland,
från Asiens fjärrbelägna dalar
och från dess öar kommen I,
att lyssna till den röst, som talar
i körens dystra melodi.

Med sed, som ärvts från forna tider,
sträng och allvarlig, kören skrider,
med avmätt gång, från scenens grund
kringvandrande teaterns rund.
Så aldrig jordens kvinnor röjas,
ej dödlighetens land dem bär.
Och deras jättelemmar höjas
långt över allt vad mänskligt är.

Med svarta mantlar sina länder
de skylde och i magra händer
de svängde facklans dystra glans;
ej blod i deras kinder fanns.
Där hårets vågor yppigt välla
från mänskopanna sakta ner,
huggormar blott, som giftigt svälla,
med långsträckt hals man hota ser.

I fasansfulla kretsar vända
de sig och hymner upp de sända,
som fjättra syndarn först och se'n
djupt tränga genom märg och ben.
Erinnyernas sång berövar
besinningen den lugna ron;
den söndersliter, den bedövar
och tål ej lyrans veka ton:

"Säll den, som, fri från brottets fara,
sin själ vet barnsligt ren bevara!
Ej honom nalkas våga vi;
sin levnads ban han vandrar fri.
Men ve, – ve den, som hemligt gjuter
en likes blod, – som mord begår!
Till den sig nattens dotter sluter,
förföljande, varthän han går!

Vill han med flykt ifrån oss fara,
vi taga vingar på. En snara
vi kasta kring hans fötter då,
att han till jorden falla må.
Och jaga se'n – vi aldrig vike,
av ingen ånger blidkas vi –
vårt offer ned till skuggors rike,
och lämna honom där ej fri."

Till dans den dystra skaran ilar;
en tystnad, djup som gravens, vilar
kring allt. Man knappast andan drar;
det känns, som om en gud här var.
Högtidligt, som i forna tider,
kringvandrar kören scenens rund,
och avmätt se'n dess skara skrider
tillbaka i den djupa grund.

Och mellan dikt och sanning svävar
än tvekande vart bröst och bävar.
Man vördar denna dystra makt,
som ger på det fördolda akt,
som, outgrundlig, ingen spanar,
som ödets dunkla slända styr,
som väg till hjärtats djup sig banar,
men dagars gyllne stråle flyr.

Från högsta bänken nu man störes
utav ett rop. En stämma höres:
"Nå se, Thimotheus! Se där!
Ibykos' tranor äro här!"
Mörk blev i hast den öppna himmel
och ovanom teatern såg
man just i samma stund ett vimmel
av tranor, styrande sitt tåg.

"Vad? Ibykos?" Hans namn hos alla
ett smärtsamt minne återkalla
nu syns. – Som våg av vågen förs,
så ifrån mun till mun det hörs:
"Den Ibykos, som vi förena
oss att begråta? Han som låg
i skogen fälld? Vad kan man mena?
Vad rör det dessa tranors tåg?"

Allt mera högljutt nu de fråga.
En aning flög, som blixtens låga,
uti vart hjärta: "Given akt!
Det är erinnyernas makt.
Den fromma skaldens död de hämna,
och mördarn själv sig upptäckt har.
Grip den, som hördes namnet nämna,
och den, till vilken ställt det var!"

Men mördarn knappast orden sade,
förr'n han dem gärna hejdat hade.
För sent! Hans ångestbleka mund
det grymma mordet röjt på stund.
Dem hämndgudinnans facklor bränna;
de fängslas, och teaterns sal
förvandlas till en tribunal,
där bovarna sitt brott bekänna.