Tänk långsiktigt: Rymdkolonisering

Tillbaka till EAP:s program för valet 2010 >>>

När vi har byggt den eurasiska landbron, och utvecklat inte bara Afrika och Asien, har vi kommit närmare målet för mänsklighetens kommande 100 år. Nämligen rymdkolonisering, med början med månen och Mars.

Rymdforskning är inte bara roligt och nödvändigt, det är även människans öde.

Tidigt i rymdforskningen så blev framstegen där en måttstock för ett lands ledarskap i vetenskap, ingenjörskonst och försvar. På 1960- och 70-talet så drev rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA båda länderna till hejdundrande utforskningsansträngningar.

Om man vill prata avkastning så kan man bara se på månprogrammet hur mycket det gav. Monetärt sett så gav det mer än 14 gånger pengarna, men viktigare än det är alla nya upptäckter som revolutionerade t.ex. sjukvården och gav oss bekvämligheter som inte hade funnits idag så som PCn, micron och skruvdragaren.

Skall man nu ta sig till Mars så är det väldigt många upptäckter som människan måste ta sig igenom. Det sätt som vi tog oss till månen på är inte tillräckligt för att ta oss till Mars, våra kroppar skulle inte klara av en rymdfärd som tar så lång tid, vi urholkas, och det är inte bara av viktlösheten, för det har tester i simulerad viktlöshet visat. Därför måste vi ta oss fram snabbare, därav även utveckla fusionskraften för att få en tillräckligt effektiv energikälla för att kunna accelerera och bromsa in med 1G. Detta ger oss ännu fler frågor att svara på: hur kommer rymden att reagera på detta? Rymden är nämligen inte tom, den är full av kosmisk strålning.

Vi genomför alltså Marsprogrammet i samma anda som John F. Kennedy hade till månprogrammet: "Vi åker till månen inte för att det är enkelt, utan för att det är svårt."

Ett Marsprogram kommer att tvinga oss att förstå vårt universum. Och självklart kan inte ett sådant program genomföras med privata investeringar, utan måste komma från ett statligt beslut.

Genom att ta ett sådant beslut, och starta sådana projekt med vetenskap genom utveckling, kommer samhället återigen att genomsyras av optimism, istället för miljörörelsens bakåtsträvan.

Kan man ta sig till Mars, så är det barnsligt lätt att utrota fattigdom och hunger. Och när detta blir verklighet så kommer vi åter att vänja oss vid att målet med våra handlingar inte är omedelbar tillfredsställelse, utan investeringar till våra barn och barnbarn.

De många upptäckterna hjälper oss att hitta tillbaka till vår sanna natur, som en skapande kraft, som vårdar och utvecklar liv och medvetande.
En som arbetade med månprogrammet var den tyske rymdvisionären Krafft Ehricke. Hösten 1957 skrev han:

"Tanken att färdas till andra himlakroppar är i högsta grad ett uttryck för den mänskliga tankens självständighet och rörlighet och skänker hennes tekniska och vetenskapliga företag den största värdighet. Den berör dessutom själva grundvalen för människans existens. ...

Första principen: Ingen och ingenting under universums naturlagar begränsar människan, utom människan själv.

Andra principen: Människans rättmätiga verksamhetsfält är inte bara Jorden, utan hela solsystemet, och så långt ut i universum som hon kan nå med hjälp av naturlagarna.

Tredje principen: När människan breder ut sig i universum uppfyller hon sin bestämmelse som en del av livet, utrustad med förnuftets kraft och visdomen i den morallag som bor i hennes inre.

Den första principen är rymdfartens utmaning till mänskligheten att förklara sig självständig från apriori-tänkande, från okritiskt accepterade livsvillkor, eller med andra ord, att befria sig från en svunnen och principiellt annorlunda, förteknisk värld som hon ännu lever kvar i. Det är möjligt. Beviset för det är Amerikas förenta staters självständighetsförklaring och konstitution."

Se programpunkten som video: www.larouche.se/val2010

albert.modin@nysol.se