Ta Sverige ur skuldfällan

(Ur: EAP:s "bankextra" från juni 1993)

Ta Sverige ur skuldfällan

Stäng Bankakuten, inför belägringsekonomi, starta produktiv kreditexpansion!

Sveriges ekonomi har hamnat i skuldfällan - ett tillstånd som förut varit reserverat för tredjevärldsländer eller Östeuropa. För svenskt vidkommande är en sak klar: de internationella fordringsägarna har Sverige i en finansiell rävsax.

Åttiotalets glada dagar slutade med en djup skuldsättning till utlandet. Den svenska utlandsskulden uppgår i dag till över 1 300 miljarder kronor, med ett netto på c:a 750 miljarder kronor. Skuldtjänstkravet på den svenska ekonomin uppgår till över 80 miljarder årligen i amorteringar och räntor. Detta innebär, att c:a 25 procent av inkomsten från den svenska varuexporten går till skuldunderhåll, eller med andra ord att den svenska ekonomin dräneras på en fjärdedel av den fria energi den skapar genom sin produktion av fysiska varor. Ett belysande exempel är den effekt den beramade devalveringen i november 1992 fick på varuexporten. Efter devalveringen på 15-20 procent måste den svenska ekonomin sälja för 60 miljarder kronor mer per år för att hålla samma nivå på intäkterna från varuexporten som före devalveringen. 15 miljarder av dessa går till skuldunderhåll. Den svenska politiken att devalvera med jämna mellanrum är också ett välkänt tecken på skuldfällan. Sverige har ju devalverat med nästan 50 procent under de senaste tolv åren.

Den interna skuldsättningen uppvisar liknade relationer: c:a 20 procent av statens inkomster går till räntor på en statsskuld som nu uppgår till c:a 1 000 miljarder kronor, eller 2/3 av BNP. Problemet med statsskulden är inte bara dess storlek utan kanske ännu mer dess ökning. Med dagens budgetunderskott på 200 miljarder kronor årligen betyder det ytterligare 25 miljarder i räntor. Inom fem år kommer alltså statsskulden att ha fördubblats och c:a hälften av statens inkomster kommer då att gå till räntor. Detta ger en ganska bra bild av det absurda i den förda politiken.

Till detta kommer kravet att varje år omfinansiera 600 miljarder kronor av våra utlandskulder som är korta lån. Inte undra på att Riksbanken och Bengt Dennis måste hålla ett för industrin mördande högt ränteläge med en realränta på över 10 procent; annars finns det helt enkelt ingen tillgänglig likviditet. Dennis arroganta svar på kritiken att räntan är för hög var: - I de kretsar jag rör mig förväntas att Sverige håller en hög ränta.

Vi behöver inte den finansiella åtstramning som en sådan realränta och bankernas idiotstopp innebär. Vad svensk ekonomi behöver är inom ett år en fördubbling av sysselsättningen i den industriella sektorn, från c:a 20 procent av arbetsstyrkan i dag till minst 40 procent. Då skulle vi bryta det depressiva förlopp som sedan 1989 minskat antalet industrisysselsatta med 200 000 ner till 800 000. Med EAP:s program för en inre expansion kan vi fördubbla detta antal till 1 600 000.

Finansiell krigföring

Utlandets finansiella kontroll över den svenska ekonomin har gått in i en andra fas. Det har det svenska politiska etablissemanget med både moderater och sossar åstadkommit genom att utan skrupler och i rörande enighet tillåta de CIA-kopplade konsultföretagen McKinsey och Crédit Suisse First Boston att hantera omorganiseringen av det svenska bank- och finansväsendet. Hur livsfarligt det är att ge insyn till sådana företag skvallrar det ryktet om att det amerikanska finans- och investmentbolaget Goldman Sachs köper in sig i den Wallenbergstyrda S-E- Banken.

Det var den socialdemokratiske finansminstern Allan Larsson som först inhyrde dessa två konsultföretag våren 1991 när bankkrisen blev akut och den av socialdemokraterna Feldt och Dennis skapade spekulationsekonomin öppet knakade i fogarna. Bankstödsnämnden, populärt Bankakuten, det ämbetsverk som den borgerliga regeringen utsett för att ta hand om bankkrisen, har med de två socialdemokraterna Ingves och Engström i ledningen helt sonika låtit dessa företag fortsätta sin finansiella underrättelseverksamhet. Detta trots att man vet att dessa företag ingår i CIA:s stall av konsult-, investment- och finansbolag.

Vi har det direkt från William Colby (CIA-chef 1973-76) att den amerikanska underrättelsetjänsten aktivt rekryterar bland topparna i de största finansbolagen på Wall Street. Colby sade vid ett möte med finansmän på Wall Street att globaliseringen av finansmarknaderna numera har blivit en fråga som rör USA:s nationella säkerhet. Han avslöjade att CIA och NSA har byggt upp ett nätverk av "informella medarbetare" inom internationella bolag som Goldman Sachs, Citicorp, First Boston och Merrill Lynch. Deras strategi är ibland tämligen enkel. Hösten 1992 dirigerades stora valuta- och finansflöden i samordnade attacker mot olika länders valutor. På sex månader kunde anglo-amerikanerna spjälka av åtta valutor från de 14 som ingick i det europeiska valutasamarbetet EMS. För Sveriges del bestämdes att kronan skulle flyta, dvs sjunka.

Avregleringen var aktiv dödshjälp

Sveriges beroendeställning har under efterkrigstiden successivt fördjupats. Den eventuella självständighet vi hade eliminerades med Feldts och Dennis politik under åttiotalet då bank- och kreditväsendet avreglerades. Sista spiken i kistan var borttagandet av valutaregleringen 1989. Thatcherism och Reaganomics var SAP:s "tredje vägen". Denna anti-industriella monetarism genomfördes påhejad av både folkpartiet och moderaterna liksom genom ihärdig agitation från SAF och Industriförbundet.

Ett tydligt uttryck för att dagens depression är djupare än den stora depressionen på trettiotalet, är att t o m Wallenberg håller på att tappa taget om den svenska ekonomin. Trettiotalskrisen "löstes" genom att Wallenberg fick fungera som det finans/industriella navet i den svenska ekonomin med en viss nationell självständighet. Det var då som Wallenbergs funktion som den svenska oligarkins bokhållare cementerades. Efter mordet på Ivar Kreuger 1932 och uppstyckningen av den svenska delen av Kreugerimperiets industrier (SKF, Ericsson, SCA, Boliden, Tändsticksbolaget m fl) blev Wallenberg den ohotade giganten i svensk ekonomi men som en del av den anglo-amerikanska arbetsfördelningen. Den underordningen har varit helt given sedan andra världskrigets slut. Nu när den anglo-amerikanska finanseliten kräver att få härja fritt i alla nationella ekonomier, är det slut med denna relativa autonomi för Sveriges del.

Motoffensiven

Det första motdraget för varje patriot blir att kasta ut CIA och stänga Bankakuten, dvs bryta med etablissemangets "Bettelheimsyndrom", dess totala identifiering med aggressorn, som yttrar sig i en politik som utplånar Sverige som nation. Den första politiska åtgärden blir att återinföra valutaregleringen och det regelverk som krävs för att bank- och kreditväsendet skall fungera optimalt till fromma för en industrikapitalistisk expansion. Det innebär att man inför ekonomiskt undantagstillstånd och använder sig av den krislagstiftning som finns för att skydda landets ekonomi. Krislagstiftningen gör det helt möjligt att använda Riksbanken till att rikta och styra krediter samt bestämma deras finansiella kostnad till max 2-3 procent. Detta skall ses som en övergång till en varaktig lösning, som består av att genomföra en statligt styrd, produktiv kreditexpansion. Historiskt beskrivs den som en Hamiltonsk nationalbankspolitik.

En sådan nationalbankspolitik med långfristiga krediter till låg ränta skapar förutsättningar för en inre industriell expansion med satsningar på produktivitetshöjande projekt som t ex kärnkraften med all dess potentiella vidareutveckling i transmutationsteknologi och fusionskraft; förbättrade transportsystem som t ex spårtaxi för våra städer; samt den framtida transportteknologin i form av magnettåg mellan våra större befolkningscentra, t ex ett dubbelspår i triangeln Malmö-Göteborg-Stockholm. Härmed får den svenska fordonsindustrin med Volvo, Scania och ABB möjlighet att bli ännu mer konkurrenskraftiga internationellt. Ett acceleratorcenter för utveckling av laser- och partikelstrålteknik mellan Uppsala och Stockholm kan inte bara ge landet en ny spetsteknologi utan också sätta Sveriges "Silikon Valley" i produktivt arbete.

Vi måste samtidigt erbjuda våra nordiska och baltiska grannar gemensamma satsningar med ett marint och spårbaserat transportsystem runt Östersjön, med bl a ett exploaterande av naturgasen som ett viktigt inslag. Här kan de nordiska ländernas gemensamma agerande inte bara stoppa katastrofen utan också positivt provocera Kontinentaleuropa till att bryta med den anglo-amerikanska kontrollen.

Får vi inte en ekonomisk offensiv av detta slag, kommer vi inom sex månader att ha en situation liknande den finska, med fortsatta devalveringar av valutan och lönesänkningar som konkurrensmedel.

---------------------------------------------------------------

Bilaga ett:

Riksbanken parallell regering?

I den statliga Riksbanksutredningen (SOU 1993:20) föreslås på allvar att de penningpolitiska besluten i framtiden skall överlåtas till en anonym, förment neutral finansmarknad. Dagens problem enligt denna utrednings tänkare är att det politiska inflytandet över Riksbankens verksamhet är för stort. Riksdagen måste därför lämna över kontrollen till experterna, med andra ord en teknokratisk lösning vars slutmål är att Riksbanken skall fungera som en parallell regering.

Utredningens förslag stöds rättöver blockgränserna och är den logiska slutstationen för den frimarknadsrevolution som avregleringspolitiken inneburit. All kontroll lämnas över till experterna=bankirerna och deras monetaristiska megafoner som frodas på våra högskolor och kallas professorer i ekonomi.

Vår politik är motsatsen: Riksbanken underordnas politikerna och förs in under finansdepartementet för att där ingå i den verkställande maktens valuta- och kreditpolitik.

---------------------------------------------------------------

Bilaga två:

Starta statlig industribank!

Regeringens sätt att hantera bank- och finanskrisen har redan kostat skattebetalarna 100 miljarder kronor. Dessa kan vi betrakta som kastade i sjön. Inrättandet av Bankakuten innebär att regeringen tänker fortsätta på den inslagna vägen, den enda tydligen, och det betyder minst 100 miljarder till av dina skattekronor.

I EAP:s pamflett om bankkrisen för ett år sedan skrev vi att den enda ekonomiskt försvarbara lösningen av bank- och finanskrisen var att låta de banker som är på obestånd gå i konkurs. Då gällde det Första Sparbanken, Gotabanken och Nordbanken. Nu kan vi till dessa också lägga Föreningsbanken.

Vi menar att den lösningen är lika giltig i dag. Den innebär att ägarna får ta smällen samt att staten garanterar småspararnas insättningar upp till 150 000 kronor. Den omorganisering som måste till för att klara likvideringen av de fyra nämnda bankerna kan ske på så sätt att staten utnyttjar dessa bankers personal och kontorsstruktur för att starta en statlig industribank som kan komplettera den nämnda krislösningen med Riksbanken.

Regeringens politik att kasta 100 goda skattemiljarder i sjön samt att med berått mod tänka göra det igen är inte den enda kostnaden vi får betala för att hålla detta konkursmässiga kreditsystem under armarna. En annan upprörande kostnad är den som de regionala föreningsbankerna och sparbankerna får ta genom att de tvingas kasta goda pengar efter dåliga när deras friska kapital kastas in i de bolagiserade Föreningsbanken och Sparbanken Sverige. Ett belysande exempel är sparbanken i Varberg, som under hela åttiotalets spekulationsyra vägrade att lämna traditionell bankpolitik och fick lida spe för detta. Nu med facit i hand så vad gör man? Av sina 300 miljoner i kapital tar man 100 miljoner och satsar det som aktier i Sparbanken Sverige. Dessa 100 miljoner är helt enkelt förlorade för småspararna i Varberg. Skälet är enkelt: politisk lojalitet mot den nomenklatura som fått spekulera sönder Första Sparbanken i Stockholm och Göteborg. En dyr lojalitet, som kan sluta med att Varbergs sparbank själv får uppsöka Bankakuten.