Systemet är problemet!

Ledare - Sedan vi konstaterade på den här tidningens förstasida i juni 2010: "Grekland?! Hela EU är bankrutt!", har den bristande förståelsen för hur allvarlig systemkrisen är, gjort hela EU dysfunktionellt. Talet om ett enat Europa som samverkar för fred och gemensam välfärd är ett ihåligt fikonlöv som avslöjar mer än det döljer. Nationer i Sydeuropa utsätts nu av IMF och EU för samma barbariska och diktatoriska åtstramningspolitik som nationerna i Afrika utsattes för på 1970-talet, en politik som bara kan beskrivas som folkmord. Den f.d. presidentkandidaten för Portugals Socialistiska parti, poeten Manuel Alegre, beskrev nyligen det som pågår i Cypern, och som kan bli andra EU-länders öde, i dessa tragiska termer:

"Vi är som de koncentrationslägerfångar som levde i illusionen att deras tur ännu inte kommit, när andra fångar ställdes på led och föstes in i gaskammaren. Vi ser inga hakkors, inga soldater skriker ut order, frasen 'Arbeit macht frei' har ännu inte dykt upp över porten till vår nation. Men jag börjar redan känna mig dödsdömd. Jag kan inte sluta känna mig som en cypriot."

Vad är det som gör våra politiker, ekonomer och journalister så blinda för verkligheten? De har sedan 2008 hävdat, i motsats till vad vi har sagt om krisens systemiska karaktär, att denna kris är en IT-bubbla - nej, en amerikansk bolånebubbla - eller kanske en grekisk statsskuldkris? Och så vidare. Vad är det som får folk att acceptera som förklaring till katastrofen att det bara är något oundvikligt, en naturlig nedgång i konjunkturkarusellen - kanske bara ovanligt ihållande - och att priset - att åtstrama ihjäl hela samhället - är det beska piller som måste sväljas för att det ska bli bra igen?

För att svara på frågan måste vi ställa en annan fråga: Varför har Lyndon LaRouche och vår rörelse haft rätt? Varför kan inte Svenska Dagbladet förstå hur LaRoucherörelsen (en obskyr grupp med konstiga konspirationsteorier, enligt SvD) lyckats rekrytera några av världens största operasångare och musiker till att stödja kampanjen för att sänka orkesterstämningen till den lägre Verdi-stämningen? (se sid. 6-8)

De tolkar vad Platon kallar skuggornas värld, sinnesintryckens vilseledande påverkan på slavarna i grottan, som "fakta". Medan Platon och LaRouche tänker på de bakomliggande processerna som orsakar skuggorna, letar politikerna, ekonomerna och journalisterna bland skuggorna efter statistiskt säkerställda fakta. De senare har ingen förmåga att se den långa processen av ekonomisk, vetenskaplig och moralisk degeneration som, sedan John F. Kennedy mördades och Vietnamkriget startades, pågått under kulturrevolutionens tjocka marijuanarök.

Aristotelikern (en medveten eller omedveten brukare av Aristoteles metoder) katalogiserar växter och insekter i inbillningen att ju mer information man samlar, desto mer vetenskaplig är man. Platonikern nöjer sig inte med sinnesintryckens skuggor, utan ställer upp hypoteserna som ligger till grund för mänsklig kognition och kreativitet, och kan hitta felaktigheter och paradoxer när metoden för letandet är bristfällig. Mer information skapar mer förvirring hos aristotelikern, precis som hos våra journalister och ekonomer, som i sina beskrivningar av den pågående krisen hoppar från den ena stenen till den andra, med förhoppningen att varje ny uppdykande sten (kris) kan vara förklaringen till kaoset i ekonomin i Europa och USA. De "glömmer" vad de sa för några månader sedan om vad som orsakat krisen och om att ekonomin höll på att återhämta sig! Vi har alla hört och sett dem på TV-nyheterna sedan 2008. De "glömmer" för att de måste "leva i nuet" som ständigt presenterar nya fakta/skuggor för dem.

Ännu värre är förnekandet av att människor och institutioner har "intentioner". Alla förklaringar till att individer eller grupper beter sig på ett visst sätt, utöver Adam Smiths tarvliga motiv (hunger, rädsla, sex, maktbegär o.s.v.), beskrivs som "konspirationsteorier". Goda intentioner beskrivs som tom idealism, religiös irrationalism eller kemiska och hormonella reaktioner i kroppen. De som kallar sig "intellektuella" och "existentialister" säger som Olof Palme sade (i den berömda BBC-intervjun): "We are doomed to live on this earth!" [översättningen i SVT-dokumentären var felaktig: "Eftersom vi lever här på jorden, och det är vår lott"]. Och att vi gör så gott vi kan för att slippa tänka på döden. "Vi är dömda att leva här." Dvs. att människan finns för att uppfylla något högre syfte i universum är bara trams.

Det är ingen konspirationsteori att många institutioner i västvärlden tycker - som Världsnaturfondens grundare prins Philip, den brittiska drottningens make - att världen är överfull, och att världsbefolkningen bör minskas till en "hållbar" nivå på 1-2 miljarder. Hur kan man åstadkomma det? Med krig, svält och epidemier. Men, som den brittiska inflytelserika "filosofen" Bertrand Russell skrev i sin bok "Vetenskap och samhälle" 1952: "Kriget har hittills varit en besvikelse i detta avseende, kanske kan det bakteriologiska kriget komma att visa sig effektivare. Om en ny digerdöd kunde spridas över världen en gång per generation, skulle de överlevande kunna yngla fritt utan att världen bleve alltför överfull. ... Tillståndet skulle kunna kännas en smula otrevligt, men än sen?"

Denna typ av förintelsekrigföring är långt ifrån omöjlig att tänka sig. Men efter ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och Kina på ena sidan och Nato-länderna på andra, som kan börja någonstans i Mellanöstern snart, kommer tillståndet inte att vara "en smula otrevligt". Det kommer knappast att finnas förutsättningar för liv på planeten, åtminstone inte intelligent liv!

Att det har funnits ett brittiskt imperium, som fortfarande är aktivt fast med amerikanska muskler, och att den rasbiologiska ideologin - som kallades en vetenskap, med mätbara statistiska fakta i Sverige, England och Nazityskland - genomgick en transformation efter andra världskriget och förvandlades till den lika människofientliga miljöideologin, det är ingen teori, utan en verklig konspiration. Man kan inte, och behöver inte, skicka gamla och kroniskt sjuka till gaskammaren idag, istället driver politiker och institutioner i USA och Europa igenom besparingar i sjukvården så att de dör fort i sjuksängen - eller så sänks pensionerna till under svältgränsen, som har skett i Grekland. Det är politiskt problematiskt att döda miljontals afrikaner med bombflyg, men man kan stoppa produktionen av billiga mediciner, byggandet av vattendammar och stora infrastrukturprojekt eller överföring av viktig teknologi till dem. Man har faktiskt bombat afrikanska och andra stater till förintelsens gräns, som t.ex. Libyen, där
man låter militanta jihadister ta hand om dödandet av människor och förstörelsen av nationens ekonomi och kultur. Syrien är inte långt ifrån en situation liknande Somalias hopplöshet, men här kallar EU och USA sitt stöd till blodbadet "främjande av demokrati och mänskliga rättigheter".

Jag menar inte att alla politiker och regeringar medvetet vill döda människor, men deras beslut leder till den konsekvensen. Det som förblindar dem är deras lämmeltågsliknande marsch till ljudet av babbel från sådana som Tony Blair, och fasthållandet vid formalistiska formler för hur en viss typ av problem ska hanteras, till exempel monetaristiska metoder som att sänka eller höja räntan, eller att strama åt när statens budget hamnar i underskott - utan att kunna se orsakerna till den minskande produktiviteten i ekonomin.

Vår fasta övertygelse är att alla människor föds goda, men det är den rådande kulturen och människosynen som sedan sänder dem i andra riktningar. Just nu går kulturen, och människosynen, i Europa och USA åt fel håll. Det tydligaste tecknet på det är att man inte lyckats lösa den ekonomiska krisen. Kulturen lider. Lösningen för båda finns. Man kan tycka att vi är kaxiga för att vi hävdar att vi har lösningen, men en sjuk person bör lita mer på den som ställde rätt diagnos från början än på den som förvärrat problemet genom att blint prova olika sätt att mildra de ytliga symptomen utan någon förståelse för vad som orsakat dem. Vi har ärligt talat varken tid eller lust att kompromissa angående hotet mot civilisationens existens!

av Hussein Askary
ordf. LaRoucherörelsen i Sverige - EAP
1 maj 2013

Tillbaka till Ny Solidaritet