Sydvästasien och Nordafrika – uppror efter 40 år av ekonomisk nedgång

Destabiliseringen i Nordafrika och Sydvästasien är på väg in i ett kritiskt skede, som kan sluta med att hela området "somaliseras" och ger upphov till en global konflikt. Det som saknas är en förståelse av sambandet mellan masstrejken och den nu 40 år långa ekonomiska sammanbrottsprocessen, och därmed en lösning på den ekonomiska krisen.

Den politiska ledningen i det sviktande transatlantiska imperiet blundar helt för denna verklighet, och lever i illusionen att räddningspaketen till bankerna kommer att lösa finanskrisen i Europa och USA, och att masstrejken är ett fenomen begränsat till Sydvästasien och Nordafrika där förtryckarregimer är problemet och måste bytas ut.

Den revolutionära stämningen ersätts av väpnade konflikter och man håller på att sumpa den historiska chansen till en verklig förändring av det internationella samfundets karaktär och inriktning.

Saudierna antänder gräsbränder överallt i ett försök att rädda sitt 200-åriga anglo-saudiska imperium. I framför allt Jemen och Bahrain (Saudiarabiens grannländer) nästan tvingar de regimerna att slå ned de folkliga upproren. Det finns ingenting som kan stoppa massprotesternas spridning och intensifiering till hela regionen, men saudiernas agerande, sanktionerat av européernas och t.o.m. Obama-administrationens tystnad, kommer att skapa betingelserna för krig mellan shia- och sunnimuslimer i området där Iran skulle kunna gå in och sätta eld på den östra delen av Saudiarabien. Det skulle ge en helt ny dimension åt krisen, och förvandla den från ett lokalt begränsat spänt läge till en globalt genomgripande omkastning.

I vissa delar av området kan revolutionen övergå i en somaliseringsprocess, framför allt i Libyen och Jemen, där stammar och klaner har en dominerande ställning och är beväpnade samtidigt som regimerna klamrar sig fast vid den militära makten till sista blodsdroppen.

Det faktum att den politiska ledningen i Europa och USA inte förstår vad de gett sig in i och agerar från dag till dag beroende på åt vilket håll vinden verkar blåsa (som de gör i Libyen) är ett fruktansvärt förebud om kaos. Gaddafiregimen kommer inte att störtas av några flygangrepp, och Nato kommer att bli tvunget att gå in med marktrupper när slakten på civila i städerna intensifieras. Men Nato-ledningen är inte redo att ta ett sådant steg och en konflikt inom den militära alliansen är under uppsegling, med tanke på att Nato-landet Turkiet är helt emot ett militärt ingripande.

I Jemen avtecknar sig en utveckling liknande den i Egypten. En stor del av försvarsmakten ställer sig på demonstranternas sida, bl.a. den första pansardivisionen som gick in i huvudstaden för att skydda demonstranterna på Hurriyatorget. Men försvarsministern och försvarsstaben hålls enligt jemenitiska källor som gisslan i presidentpalatset och tvingas framträda i TV och säga att de stöder president Ali Abdullah Al-Saleh. Presidenten och hans närmaste män har förskansat sig i presidentpalatsområdet (efter att ha skickat iväg sina familjer till Saudiarabien), i väntan på slutstriden, om de inte lyckas lugna folket och armén med hot om inbördeskrig och blodbad om de angriper presidentpalatset för att störta honom. Han har lovat att lämna ifrån sig makten i januari 2012, men demonstranterna och oppositionen nöjer sig inte med det. En marsch till presidentpalatset planeras till på fredag, men oenighet råder bland de unga demonstranterna om huruvida detta kommer att sluta med ett blodbad. Några av demonstranterna vill försöka få med sig armén på sin sida, men det kommer sannolikt inte att lyckas eftersom armén vill undvika en strid mellan de olika delarna av landets försvarsmakt.

De av Saudiarabien och Qatar styrda TV-kanalerna Al-Arabiya och Al-Jazeera sprider desinformation till världen om läget i Jemen, när de hävdar att försvarsmakten och stammarna fortfarande är lojala mot Al-Saleh.

Qatar och Saudiarabien är medlemmar i Gulf Cooperation Council vars ledare gärna vill byta ut regimer i andra arabländer men inte i deras egen närhet. De förtrycker folket i Bahrain, och breder på tjockt med lögner för att dölja vad som händer där. Den saudiska armén, Bahrain-styrkor och wahabitiska gangsters angriper shiamuslimska och andra oppositionella stadsdelar i huvudstaden med omnejd. Man gör systematiska gripanden av politiska ledare och aktivister. Men ingen reaktion har hörts från Al-Jazeera eller västliga medier.

Iran har sagt åt Saudiarabien och Bahrain att upphöra med dessa gripanden, men har inte talat offentligt om att ingripa. Men alla vet att Iran har allierade i hela området (anhängare av ayatolla Khameneis fanatiska gruppering), från Irak, Kuwait, Saudiarabien och Bahrain till Förenade arabemiraten, vilka kan mobiliseras för att skapa trubbel i denna av wahabiter och sunnimuslimer dominerade region. Den troliga konsekvensen skulle bli ett militärt angrepp på Iran från USA:s och Natos och troligen även Israels sida.

I Syrien håller en proteströrelse på att ta form men den är hittills koncentrerad till den södra och den norra delen, där lokala eller etniska motsättningar (som i fallet med kurderna i norr) är mer uttalade. Regimen i Syrien har styrt över en polisstat, men till skillnad från i Tunisien, Egypten och Jemen har den inte släppt in Världsbanken och IMF för att plundra landet. Trots sina knappa ekonomiska resurser har den syriska regeringen lyckats upprätthålla en viss ordning med hjälp av subventionerade priser på mat och bränsle, och genom att skapa offentligt finansierade jobb åt stora delar av befolkningen. Men de senaste årens hyperinflationstryck ställer till med problem även för detta relativt skyddade samhälle.

Jordanien är mer illa ute men kungahuset manipulerar fortfarande medborgarna genom att skylla alla problem på regeringarna som har avlöst varandra. Kungen byter följaktligen hela tiden ut regeringar och ministrar. Detsamma gäller för Marocko, även det styrt av en kung, men där är de sociala förhållandena förskräckliga och prisinflationen slår hårt mot befolkningen sedan många år tillbaka. Algeriet befinner sig i en likartad situation, men regeringen har försökt köpa folkets stöd med högre löner, framför allt till polisen, militären och andra offentliganställda, precis som den irakiska regeringen har gjort. Men alla dessa åtgärder har en gräns och en urladdning kommer snart att ske.

Alla regeringarna i området är således sårbara för denna masstrejkprocess, och deras och omvärldens oförmåga eller vägran att se vad som faktiskt ligger bakom masstrejken och hur den ekonomiska krisen kan lösas, kommer att dra med sig hela världen på denna väg mot samhälleligt sönderfall.