Sverige behöver en budgetpolitik för att bygga landet!

I den nyss lagda budgetpropositionen ville regeringen inte ens släppa till nålpengarna som krävs för att fullfölja de sedan länge beslutade statliga väg- och järnvägsprojekten. På grund av ökade byggkostnader räcker inte de gamla anslagen. I stället går regeringen ut och uppmanar kommuner och företag att vara med och välja vilka projekt som skall slaktas. Det sker genom en remissomgång från Banverket och Vägverket. EAP vägrar gå med på denna självsvältpolitik och startar en diskussion om en ny ekonomisk politik för att vi både skall kunna bygga stora projekt i Sverige och skapa en miljon produktiva arbetsplatser. Vad som borde diskuteras är:

  • 1. Varför inte bolla tillbaka problemet till regeringen och föreslå att regeringen återgår till kapitalbudgetering? Då kan nämligen alla de planerade projekten finansieras.
  • 2. Kapitalet i AP-fonderna och andra statliga fonder kan med fördel lånas till statens infrastrukturinvesteringar. Varför skall det användas till spekulation i aktier och fastigheter, och t.o.m. riskkapital, för att tvärtom förstöra och flytta ut arbetsplatser?
  • 3. Behöver vi inte en mycket högre investeringsnivå? I Danmark diskuterade Folketingets trafikutskott med Schillerinstitutet om möjligheten att bygga ett magnettågsnät för hela landet med länkar till Hamburg, Berlin, Stockholm och Oslo. I Uppsala testas spårtaxi. Den kommande generationen behöver en helt ny infrastrukturnivå för att klara Sverige från ekonomiskt sammanbrott. Detta går att finansiera med kapitalbudgetering!
  • 4. Hur skall samhället klara nästa finanskris? Vet du hur man kan klara den allmänna välfärden och utbyggnad av infrastruktur mitt i en internationell finanskollaps? Eller menar du att man precis som i 1990-talets början skall satsa på att rädda de banker som har råkat i problem efter att ha finansierat uppbyggnaden av bubblor? Förutom en diktatur - motiverad med terrorhot, klimatkatastrofer, krig eller vad bankerna nu kan hitta på - finns bara ett alternativ på den internationella dagordningen. Det är Lyndon LaRouches Nya Bretton Woods, det vill säga ett internationellt finanssystem upplagt efter den beprövade modellen av återuppbyggnaden efter andra världskriget.

Här följer EAP:s inbjudan till diskussion om den ekonomiska politiken:

Hur alla de planerade projekten kan genomföras, eller: Var finns efterföljarna till Gunnar Sträng när vi behöver dem?

Revideringen av Banverkets och Vägverkets långsiktiga investeringsplaner kan bli förödande om ej följande synpunkter beaktas inför remissvarsförfattandet.

Sverige behöver öka infrastruktursatsningarna. Även Vägverkets och Banverkets stolta långtidsplaner för 2004-2015 är bara en mindre inhämtning av det stora investeringsunderskott som uppstod efter 1970-talets oljekriser, då de svenska totalinvesteringarna kollapsade. Den långa perioden med låga investeringar innebär att de planerade satsningarna inte når upp till den kostym som krävs för att nästa generation skall kunna klara sina enorma arbetsuppgifter.

Nästa generation måste bygga ut infrastrukturen och energisystemen, öka bostadsbyggandet och dessutom ta hand om det ökande antalet pensionärer och samtidigt balansera befolkningsstrukturen genom att föda fler barn. För att klara detta måste de dra in en miljon fler i produktivt arbete och därmed dessutom bygga dessa nya arbetsplatser.

Vad som kommer att behövas är en så effektiv infrastrukturkostym att effektiviteten för transporterna förbättras med dubblade hastigheter och andra halveringar av kapacitets-begränsningarna. Det är nödvändigt att lyfta transportsystemen till nya tekniknivåer, som t.ex. den nationella magnettågssatsning som sedan några veckor diskuteras i Danmark eller det automatiserade lokaltrafiksystem, spårtaxi, som nu testas i Uppsala.

Finansieringen av infrastrukturen måste därför beakta att

  • 1) investeringarna måste öka, planerna inte revideras ned.
  • 2) regeringens jobbsatsning riskerar att stanna vid servicejobb om inte infrastrukturutbyggnaden genomförs kraftfullt. Utan riktiga nya produktiva arbetsplatser kan pressen på de arbetslösa att söka jobb leda till en social explosion.
  • 3) finanssystemet efter 30 år av finansiell avreglering och skapandet av enorma finansbubblor står inför en dramatisk kollaps. Beredskapen måste därför öka för att vi, även mitt i en depression, skall kunna finansiera en omfattande infrastrukturutbyggnad för att kunna sätta allt fler människor i arbete.

Det som förespråkas i den bifogade tidningen Ny Solidaritet är en återgång till kapitalbudgetering i Gunnar Strängs anda. Man kan också säga att det är i Franklin D. Roosevelts anda, eftersom Sverige under hela Gunnar Strängs tid dominerades av Roosevelts Bretton Woods-system med stabila valutarelationer och finansiering av återuppbyggnaden efter andra världskriget. I USA har Lyndon LaRouche nu fått igång en omfattande debatt för en återgång till F.D. Roosevelts finansieringsmetoder. Den förs bl.a. i Hamiltonprojektet av ledande företrädare för de administrationer som leddes av det demokratiska partiet. I stora länder som Ryssland, Kina och Indien och i Europa i Italien pågår en debatt som visar att man är beredd på att stabilisera det internationella finanssystemet enligt LaRouches förslag om ett Nytt Bretton Woods.

Kapitalbudgetering

Kapitalbudgetering innebär att man skiljer ut infrastrukturinvesteringarna och lägger dem i en särskild kapitalbudget, medan resten kvarstår i en driftsbudget. Anledningen är att man inte vill att en nödvändig investering för att bygga ut nationens ekonomi skall få belasta skola, vård och omsorg med neddragningar. Investeringar görs för att öka framtida inkomster och är därför en naturlig del av kreditsystemet. En kapitalbudget är inställd på framtida verksamhetsnivåer och kan därför finansieras med lån, till skillnad från driftsbudgeten som bör finansieras med årliga inkomster.

Med kapitalbudgetering kan staten finansiera alla de projekt som realekonomin klarar av att bygga. Staten kan låna till lägre räntor än andra och även reglera räntesystemet så att landets prioriteter går först.

Danska Storabält-modellen

När Danmark skulle bygga Storabältförbindelsen valde man att bilda ett speciellt bolag för det. Finansieringen genomfördes helt i statlig regi och med statliga garantier. Man kan kalla det en helstatlig PPP. Inte nog med det. Nu har Storabältprojektet så stora intäkter från sina broavgifter att det räcker mer än väl till att betala lånen. Det innebär att man nu kan börja hjälpa Öresundsbrokonsortiet med finansieringen. Här börjar man se ett system av revolverande krediter som kan användas till nästa stora projekt - Fehmarsund-förbindelsen till Tyskland.

En sådan avgiftsfinansierad projektorganisation kan bli en statlig infrastrukturfond vid sidan av statsbudgetens ramar. Om stora projekt, som t.ex. Norra länken i Stockholm, kan lyftas ut på ett liknande sätt, skulle budgetanslagen räcka till alla andra projekt samtidigt som man skulle skapa en fond för framtida infrastruktursatsningar.

Vägavgift = ekonomiskt gift

Idén med ny infrastruktur är att sänka kostnaderna för transporterna. Väg- och broavgifter får samma effekt som att riva upp de färdigställda projekten. I stället för en maximal allmän produktivitetsökning från ett projekt, styr vägavgifterna transporterna tillbaka till de gamla systemen och vägarna. Underhållskostnader och andra problem lastas då över på andra statliga och kommunala vägnät. Avgiftsfinansiering kan därför bara accepteras där man p.g.a. kapacitetsbegränsningar eller av andra skäl önskar begränsa trafiken. Att göra avgifter till en kassako för en allt hungrigare riskkapital-marknad är som att lägga en oerhört kostsam strypsnara på nationalekonomin.

Den långsiktiga inkomsten från infrastrukturinvesteringar är så utspridd och så indirekt att den aldrig går att spåra, varför den bäst beskattas genom allmänna skatter på de produktivitetsvinster som projekten ger i hela samhällsekonomin. Detta är också anledningen till att finansiering genom vägavgifter slår snett och att infrastrukturen huvudsakligen skall skötas av staten genom kapitalbudgetering.

AP-fonderna

Gunnar Strängs paradnummer var att använda AP-fonderna till att bygga landet. Den nuvarande inriktningen på högsta möjliga avkastning har drivit AP-fondernas kapital i händerna på spekulanter. Det har gått så långt att AP-fonderna nu satsat 24 miljarder kr av sitt kapital på att förstöra produktion i Sverige med hjälp av riskkapitalbolagen. Hur många inställda vägbyggen hade inte kunnat finansieras med det beloppet och andra AP-fondsspekulationer i aktier och fastigheter.

AP-fondernas ledningar stirrar sig blinda på den höga avkastningen på sitt kapital från riskkapitalbolagens kortsiktiga plundringsoperationer, men går miste om den mycket stora mångåriga direktinbetalningen av pensionsavgifter när högbetalda jobb försvinner för gott.

Gunnar Strängs uträkning var mycket smartare. Han lät AP-fonderna stå för långsiktiga lågräntelån till infrastrukturutbyggnad i både statlig och kommunal regi, samt även återlån till industrin. Den låga avkastningen matchades av klirret i statskassan från rekordårens tillväxt, som var en följd av politiken att bygga landet. Högre löner i mer avancerade jobb gav också AP-fonderna ökade inbetalningar i form av pensionsavgifter.

Kapitalmarknaden kan gott klara av alla Banverkets och Vägverkets infrastruktur-projekt. Om inte de statliga pensionsfonderna räcker, bör man fråga sig om återbetalningen av statsskulden verkligen skall prioriteras. År 2006 hade kapitalmarknaden utrymme för att ösa ut 134 nya miljarder till bostadslån. Det var mycket mer än det byggdes för, så det mesta gick till att pressa upp priserna på redan byggda hus eller till konsumtion. I år har riskkapitalbolagen 240 miljarder till förfogande i sina fonder och lånemöjligheter från kapitalmarknaden.

Riksbankens prioriteringar

Den slutliga frågan man måste ställa sig, är vad som skall finansieras när bubblorna väl kollapsar. Är inte infrastrukturen just det prioriterade område, tillsammans med den befintliga fysiska ekonomin och den allra nödvändigaste konsumtionen, som staten genom Riksbanken skall garantera?

Banker kan snabbt öppnas på nytt med nya pengar och staten har redan genom bankgarantin på 300.000 kr per småsparare ett stort åtagande på hur det skall gå till.

Det finns ingen anledning att upprepa misstaget från bankkrisen 1991, när staten räddade bankerna men offrade 50.000 företag och 400.000 industrijobb. Riksbanken måste användas aktivt för att stöda infrastrukturinvesteringarna. Då kan man mitt i en kris börja expandera ekonomin och sätta landets arbetslösa i produktivt arbete.

Maktfrågan

I förlängningen på frågan ifall vägarna och järnvägarna skall byggas eller ej, finns maktfrågan om kontrollen över kreditsystemet. Skall kreditsystemet användas för att öka den allmänna välfärden, eller skall det rovridas för rena egoistiska intressen? Skall det av staten garanterade penningsystemet kontrolleras av internationella synarkistiska banker, eller skall det styras av representanter för hela folket?

Regeringen har bett om synpunkter på nya finansieringsformer för infrastrukturinvesteringar. EAP vill med detta brev mana de folkvalda, de allmänna förvaltningarna, organisationer och företag att inte dras in i ett kattrakande där regioner och projekt spelas ut mot varandra. I stället går det att rakt av kräva de nya statliga finansieringsformer som behövs för att genast få igång alla de projekt som Banverket och Vägverket efter mångårigt utredande tagit fram!

Ulf Sandmark
LaRoucherörelsen i Sverige EAP

 

Dokumentation:

1) Ny Solidaritet nr 1/2006 med Lyndon LaRouches artikel om kapitalbudgetering, sid 6,
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns0601a.pdf
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns0601b.pdf

2) Ny Solidaritet nr 2/2006 med projektkatalogen för att skapa den nödvändiga svenska miljonen nya produktiva arbetsplatser,
sid 4 och LaRouches förslag till Nytt Bretton Woods , sid 9,
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns06024.pdf
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns06025.pdf
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns06026.pdf
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns06028.pdf
http://www.nysol.se/eap/nysol/ns06029.pdf

3) Artikel av Lyndon H. LaRouche, på engelska:
WHAT THE CONGRESS NEEDS TO LEARN - The Lost Art of The Capital Budget

4) Vägverkets och Banverkets remisser finns på:
http://www.vv.se/filer/210/remiss_av_reviderad_nationell_plan_for_vagtransportsystemet.pdf
http://www.vv.se/filer/210/investeringar_i_npvs_2004_2015_remissversion_2007_04_02.pdf
http://www.banverket.se/templates/StandardTtH____9736.asp
http://www.banverket.se/upload/7197/Missivbrev_reviderade_planer.pdf
http://www.banverket.se/upload/7197/Objektslista_slutlig.pdf