Svenska styresskicket attackerades av Carl B. Hamilton

Vid sidan av LaRoucherörelsen har få politiker tagit upp den svenska korporativismen, som är det styre Sverige egentligen har, trots allt tal om svensk demokrati. Den svenska korporativismen är en kvarleva från 1930-talets olika synarkistiska styresskick och har sitt namn från Mussolinis fascistiska Italien. Det var detta som Tore Fredin beskrev i sin bok "Sverige - en synarkistisk modell". I kapitlet "Bluffen om parlamentarismen", som finns med i det utdrag av boken som finnas här på internet, behandlas just de problem korporativismen leder till bl.a. den stora arbetslösheten för unga och invandrare samt rättslösheten för de som inte tillhör korporationerna exempelvis småföretagare och de som ej är med i facket.
Egentligen styrs Sverige av ämbetsmännen, som har hand om det direkta beslutsfattandet. Riksdag och regering har närmast en rådgivande roll i det svenska styresskicket. De kommer med lagar och förordningar, men ämbetsmän och domare har att tolka lagarna, vilket gör att deras "bedömningar" oftast blir vad de tycker.
Sedan gammalt har de olika organisationerna i Sverige, fr. a. arbetsgivare- och fackföreningar, men också organisationer för lantbukare, konsumenter, ungdomar, kvinnor, nykterhetsrörelsen och andra ett avgörande inflytande på ämbetsmännen. Enligt korporativismen kunde folket representeras genom dessa organisationer, i stället för genom de folkvalda. I Mussolinis Italien var partiet i kontroll av alla organisationerna, så i praktiken var detta en pseudodemokrati, där fascisterna styrde diktatoriskt. I Sverige kan man se att bakom de flesta av näringslivsorganisationerna står Wallenberg och bakom de fackliga står socialdemokraterna. På så sätt styrs Sverige av den gamla Sosse-Wallenbergalliansen, från Saltsjöbadsandan. Länge satt också dessa organisationers representanters i ämbetsverkens styrelser, men styrelserna är helt rätt numera avskaffade. Ändå sitter korporativismen kvar i väggarna i ämbetsverken.
För att de folkvalda i Riksdag och Regering skall få kontroll över det svenska styresskicket, som är ett halvreformerat kungavälde, borde departementen slås ihop med ämbetsverken och ministrarna flytta ut till de största av dem. Då skulle ämbetsverken styras ungefär som i USA, där ministrarna direkt leder arbetet i de stora ämbetsverken.

Så långt för inte Carl B. Hamiltons resonemang, som ju syftar till att avveckla allt statligt och fackligt inflytande i en total avreglering. Hans beskrivning av de problem som den svenska korporativismen för med sig är dock mycket tydliga. Se följande utdrag ur hans artikel:

Parterna har skapat ungdomsarbetslösheten. Bockarna förhandlar nu med trädgårdsmästaren.
(En något komprimerad version av texten publicerades den 20 mars 2012 på Dagens Industris debattsida.)

Förlåt, men vad pågår? Ett återfall i dåliga seder?

Orsaken till frågorna är dagspressartiklar och särskilt ett reportage i LO-tidningen den 17/2: "Regeringen för hemliga och enskilda samtal med fack och arbetsgivare om hur arbetsmarknaden ska fungera. Regeringens mål och förhoppning är att skapa breda överenskommelser med arbetsmarknadens parter."

Finansministern sägs ha sagt att "det kan handla om nya historiska dimensioner i samarbetet med de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarnas organisationer", som han och arbetsmarknadsministern nu förhandlar om. Att överläggningar pågår bekräftas av de båda departementen "men man vill inte avslöja något om innehåll eller syfte förrän samtalen är färdiga". Även chefen för LO:s arbetslivsenhet Lasse Thörn, som företräder LO i samtalen med regeringen, bekräftar. Thörn beskriver syftet som att finna "breda överenskommelser för de problem som finns på den svenska arbetsmarknaden", och att få till stånd omfattande trepartsdiskussioner inom arbetslivets alla sektorer.

Även Sacoordföranden Göran Arrius bekräftar förhandlingarna, och att Saco "har gått med på att inte närmare berätta om diskussionerna." TCO har också träffat regeringen men förhandlingschefen Niklas Hjert "kan inte berätta något mer just nu."

Detta är att sätta bocken till trädgårdsmästare. Av tre skäl bör man ifrågasätta upplägget:

När de tre parterna träffas saknas företrädare för alla dem som inte ingår vare sig i facket eller arbetsgivarorganisationerna. På arbetsrättens område har sådana här partsupplägg sedan 1970-talet medfört ett tilltagande insider/outsider-problem på arbetsmarknaden, dvs. att ungdomar och invandrares (outsiders) intressen i arbetslivet av staten systematiskt har negligerats till förmån för dem som redan har etablerat sig på arbetsmarknaden, dvs. har eller har haft reguljära jobb, och som utgör medlemsbasen i facket (insiders). Det är en viktig förklaring till den höga arbetslösheten bland unga och invandrare. De förslag som kommer att komma från insiders - parterna! - förstärker sannolikt ytterligare unga och invandrares utanförskap på arbetsmarknaden. Priset för att staten tillmötesgår parternas intresse betalas av dem som inte tillhör någon part. De som inte sitter med vid parternas bord riskerar att stå på menyn!

Samma korporativa mekanism har även medfört en snedvridning till förmån för de större företag som dominerar på arbetsgivarsidan och som lättare kan hantera komplicerad arbetsrätt, men även invecklad skatterätt. Sålunda har små- och medelstora företags arbetsrättsliga och skattepolitiska intressen av staten vanemässigt nedvärderas under årens lopp. Tänker man sig uppgörelser välsignade i kollektivavtal eller dispositiva regler bör man minnas att strax under hälften av alla småföretag inte använder kollektivavtal.

För det andra, Sverige bör vara ett öppet samhälle särskilt när det gäller offentligt beslutsfattande. Här förefaller det bli tvärtom. Viktiga förhandlingsresultat ska under månader framöver tydligen hamras fram utan insyn, inflytande, mandat eller regelbunden återkoppling till väljarnas demokratiskt valda företrädare. Istället skall det partsförankrade förhandlingsresultatet presenteras för media när parterna är färdiga att slå upp dörrarna. Sedan expedieras besluten av riksdagen i den mån det rör sig om lagstiftning eller pengar.

(Sedan fortsätter artikeln med en sedvanlig liberal attack på allt statligt inflytande i ekonomin.)

Läs utdrag ur Tore Fredins bok "Sverige - en synarkistisk modell" här http://www.larouche.se/artikel/sverige-en-synarkistisk-modell
Beställ boken genom att betala in 200 kr till EAP:s pluusgiro 341559-3 eller kontakta här http://www.larouche.se/sida/kontakt.html