Produktion i Sverige?

Under Ingenjörsvetenskapsakademins paraply har verkstadsindustrin, facket och högskolorna samlat sig för att försöka hejda utflyttningen av tillverkningsindustri från Sverige. I slutrapporten ”Produktion för konkurrenskraft”, som presenterades på en IVA-konferens i Stockholm den 24 april, slår man fast: ”De som är insatta i hur industriella processer fungerar är överens: Flyttar tillverkningen utomlands så flyttar stora delar av företagens övriga verksamhet också med. Framgångsrik utveckling av nya produkter kräver att produktutveckling, konstruktion, tillverkning och logistik arbetar hand i hand – och att de fysiskt sitter nära varandra.” Man varnar: ”Om internationaliseringen leder till en utflyttning av konstruktionsverksamheten kan detta få mycket negativa konsekvenser för Sverige som kunskaps- och produktionsland.”

Volvo PV-chefen Hans-Olov Olsson spetsade till denna formulering vid sin muntliga presentation av rapporten: – Utan tillverkning i landet är talet om kunskaps- och informationssamhälle en fantasi! Rapporten betonar att det inte betyder att all produktion måste läggas i anslutning till konstruktion och utveckling. ”Det viktiga är att utvecklingsverksamheten kan integreras med en viss kritisk massa av produktion: ’Det måste finnas en hemmaplan att träna på.’ För övrig produktion kan faktorer som kostnadseffektivitet och närhet till stora marknader få styra och vara de främsta lokaliseringsfaktorerna.” ”Sverige har en världsledande ställning inom de etablerade produktionsblocken: maskinindustrin, fordon, järn & stål, skogsprodukter, läkemedel och telekom. Att de inom en överskådlig framtid ska kunna ersättas av annan, för landet inkomstbringande industri är inte troligt. Det är här huvuddelen av Sveriges forskning och utveckling bedrivs. Förnyelsen inom industrin kommer i huvudsak att ha sin utgångspunkt från dessa block.” Rapporten kan laddas ned eller beställas på www.iva.se

Det IVA-ledda arbetet kan bli början till en bred offensiv för att vända nedgången för svensk industriproduktion. De sanningar som slås fast i de ovannämnda rapporterna går helt på tvärs mot globaliseringen, mot miljöfundamentalismen (t.ex. Barsebäckstängningen) och mot de spekulationsinriktade el-, råvaru- och finansmarknaderna. Att man inte vågar säga detta rent ut är den uppenbara svagheten i denna satsning. Man ställer sig därmed helt försvarslös inför hotet om en finanskris. Ambitionen är dock stor. Man talar om att få i gång en folkrörelse för produktion i Sverige. På konferensen i Stockholm uppmanades de deltagande direktörerna att följa Carl Bennets exempel, och erbjuda sig att tala på arbetarrörelsens 1-majmanifestationer nästa år. IVA spelade bollen vidare till Teknikföretagen i Svenskt Näringsliv och den breda grupp för Framtidens näringsliv som Carl Bennet har samlat omkring sig.

Skall det bli någon fart på kampanjen för att behålla industriproduktion i Sverige måste alla intresserade ingripa i vad som händer. Annars blir det bara feg byråkrati och torra utredningar som inte berör någon. Den GM-ägda Saabfabriken i Trollhättan är hotad precis som GM:s amerikanska fabriker. Likaså Ford-ägda Volvo Personvagnar. Ericsson har beslutat stänga en av sina tre sista fabriker i Sverige, i en förödande strategi att göra sig av med sin egenägda industriproduktion. För att lyckas med offensiven är det avgörande att man studerar Lyndon LaRouche och hans metod att sätta den fysiska ekonomin i centrum, både i den ekonomiska politiken och i det internationella finanssystemet genom ett Nytt Bretton Woods.

”Power to Prosper”

Som ett led i sin krigsförklaring mot hela det globaliseringstänkande som har fått bestämma samhällsutvecklingen de senaste 30 åren har Lyndon LaRouche gett ut ett nytt dokument, ”The Power to Prosper”. Han konstaterar där, att om man ska kunna förstå hur den fysisk-ekonomiska processen ska styras, måste man förstå hur en allmängiltig fysikalisk princip bestämmer ett fält, vilket i sin tur anger vilka möjligheter som finns i den situation i vilken produktionen sker. Med detta som utgångspunkt kan man, säger LaRouche, förstå varför ”utflyttning av tillverkningen av en vara, trots användning av samma teknik i konstruktion och produktion, från en utvecklad ekonomi till en mindre utvecklad ekonomi under de senaste 25 åren totalt sett har lett till att ökningstakten i produktiviteten per capita i världen har kollapsat!”

Om denna s.k. globalisering får fortsätta kommer världens överlevnadsförmåga att sjunka så lågt att vi inte kommer att kunna undvika en ny mörk tid. I ett samtal med diplomater den 26 april förtydligade LaRouche sitt resonemang: – Om man flyttar en fabrik från ett höglöneområde, där lönerna är höga just därför att en utvecklad ekonomi måste upprätthålla den uppbyggda infrastrukturen, till ett låglöneområde, där lönerna är låga just därför att man ännu inte har utvecklat den infrastrukturen, sänker man den fabrikens produktivitet, vilket är till nackdel för den totala produktiviteten i världsekonomin. Varken låglöne- eller höglönelandet tjänar någonting på det, det är ohållbart i längden och det sänker produktiviteten globalt. Detta är ett världsproblem, trots att varken ekonomerna eller politikerna, och ännu mindre den breda allmänheten, har en aning om det.

LaRouche menade att kineserna i princip hade det rätta perspektivet: en politik som sträcker sig över två generationer, där den nuvarande generationen gör uppoffringar för att bygga upp den nödvändiga infrastrukturen, och nästa generation kan dra nytta av denna infrastruktur i uppbyggnaden av industrin och jordbruket. Men långsiktigt kommer man inte att lyckas med den metoden. Fattigdomen i Kina och Indien fordrar jättelika infrastruktursatsningar, som man bara kan klara av med hjälp av, framför allt, ett uppryckt USA, men även Europa och Japan, vilka alla är i desperat behov av sådana satsningar.

Hur LaRouche tacklar hotet mot bilindustrin i USA

Kreditvärderingsinstituten har nedvärderat General Motors och Fords skulder till skräpobligationsnivå. Det visar att situationen är akut. Stora delar av den amerikanska bilindustrin är i fara att nedmonteras. Redan har Wall Street signalerat att det är plundring som gäller, inte rekonstruktion, som förut när biljätten Chrysler var på fallrepet. Efter alla utflyttningar av industriell produktion är det nu bara bilindustrin och flyg- och rymdindustin som fortfarande gör USA till en industrination. LaRouche har därför dragit i gång en stor mobilisering för att rädda Fords och General Motors produktionskapacitet i form av ingenjörskunnande, utbildad arbetskraft och maskinpark. I ”Recreate Our Economy”, en skrift som delas ut i miljonupplaga i USA (och kan beställas från Monitor eller laddas ned från www.larouchepac.com) uppmanar LaRouche den amerikanska kongressen att ta initiativ till att staten skall gå in och rädda produktionsanläggningarna. Det är det enda sättet att hindra att de styckas och säljs i en kortsiktig slutlig plundring för att få in kapital till att betala skulderna.

Ford har 170 miljarder dollar i skulder. GM har 302 miljarder dollar i skulder, varav uppemot 50-60 skall återfinansieras i år. Den nästan obefintliga kreditvärdigheten har drivit upp straffräntorna till 7,3 procentenheter över Federal Reserves diskontoränta, vilket betyder en omöjlig räntenivå på 11-12 procent, om Ford och GM över huvud taget får låna. LaRouche framhåller att en tvångsförvaltning är nödvändig för att genomdriva ett ackord på skulderna som uppstått i framför allt GM:s finansavdelningar genom spekulation i fastigheter och finansiella derivat.

Förutom för skuldsaneringen behövs statens ingripande också för att sätta GM och Ford i arbete. Bilindustrin har en bred kompetens som tidigare utnyttjats i stora omställningar både i samband med Franklin D. Roosevelts krigsmobilisering under andra världskriget och i Kennedys rymdprogram. Med dessa förebilder föreslår LaRouche till kongressledamöterna att de lanserar stora projekt för en återuppbyggnad av USA:s infrastruktur. Speciellt lämpat för bilindustrins produktionskapacitet är förverkligandet av planerna på ett nationellt järnvägsnät för snabba gods- och persontransporter.

Rädda GM/Saab, Ford/Volvo och Ericsson i Nynäshamn

Det behövs omedelbara samfällda aktioner från facket, näringslivet och staten för att skydda Saab- och Volvofabrikerna. De skall inte behöva drabbas av nedskärningar som orsakas av att Ford och GM behöver pengar till sina respektive finansiella kriser. En nationell mobilisering för detta är just det som skulle kunna vinna allmänhetens stöd för produktion i Sverige. Det skulle kunna få som omedelbar effekt att påskynda den amerikanska kongressens ingripande, genom att det direkt skulle uppmuntra de amerikanska politikerna att rädda GM och Ford.

Saabs biltillverkning har sin grund i den omställning som flygplanstillverkaren Saab gjorde i sökandet efter civila produktionsalternativ efter andra världskriget. En omställning i dag borde kunna göras lika förutsättningslöst. Saabfabrikens räddning förutsätter dock att staten beslutsamt skyddar den från finansiella plundrare och även tar initiativ för att skapa nya marknader för produktionen. Närmast till hands, förutom fortsatt tillverkning av bilar, är produktion av nya lokaltrafiksystem med helautomatiska förarlösa kabiner, så kallad spårtaxi. Det kan bli en massprodukt för att lösa trafikproblemen i världens städer. Näst efter USA och Sydkorea har Sverige världens mest omfattande spårtaxiplaner (för tiotals svenska städer) och de främsta experterna på spårtaxi.

Lika väl som att tvinga Stockholm att införa biltullar, skulle regeringen kunna stödja det redan projekterade spårtaxiprojektet i Stockholmsförorten Skärholmen och den planerade sydkoreanska testbanan i Uppsala. Om LKAB kan förmås till att satsa på spårtaxi för det Nya Kiruna, skulle spårtaxisystemet kunna integreras med gruvans persontransportsystem och bli en produkt för de hundratals nya gruvstäder som måste byggas för världens framtida råvaruförsörjning. Denna metod, att staten genom sina företag lägger beställningar för utveckling av provanläggningar som sedan kan säljas över hela världen, borde också användas för att rädda Ericssons Nynäshamnsfabrik. Det är just en sådan ”masterfabrik”, dvs en fabrik som tillverkar prototyper och genomför industrialiseringsprojekt, som behövs för att konstruktionsavdelningarna skall kunna fungera. Sedan produktionslinjerna fåtts att fungera skickas de iväg till fabriker ägda av andra tillverkare. Staten kan genom sitt innehav i TeliaSonera lägga order till Ericsson på nya produkter med villkoret att produktionen läggs i Nynäshamn. TeliaSonera kan också förstärka sin egen utveckling av ny teknik genom att återköpa fabriken, som en gång ägdes av Televerket.

Trovärdigheten för Svenskt Näringslivs hela satsning på ”Produktion i Sverige” hänger på, att dess ordförande Michael Treschow lever som han lär. Treschow är även styrelseordförande i Ericsson, där han, med eller utan statens hjälp, kan se till att telekomindustrins svenska gigant ökar sina överlevnadschanser genom att behålla sitt fotfäste i produktionen.

(ur Fysisk Ekonomi, juni 2005)