Stoppa fascismen med Glass-Steagall

Det är ett välkänt faktum att fascistiska rörelser frodas i ekonomiskt oroliga tider, och att vi nu befinner oss i sådana tider. Det anses till och med vedertaget inom historievetenskapen att Hitler och Mussolini kom till makten just på grund av de ekonomiska villkor som rådde efter första världskriget och att en annan typ av fred än Versailles skulle kunnat förhindra Hitlerdiktaturen. När vi här talar om fascismens återtåg så måste det först klargöras att vi inte, som en del extremister på vänsterkanten av det etablerade politiska spektret tar för vana, använder det som ett skällsord för saker som vi inte tycker om. Vi syftar här på det hot som på fascismens historiska arv och kärna utgör som ett ekonomiskt system, med eller utan stöveltramp.

Det stora hotet kommer inte från de mer eller mindre öppet fascistiska och nationalsocialistiska partierna och propagandakanalerna som ledande media i Sverige gör reklam för och utpekar som "det stora hotet". Därmed inte sagt att de verkligt farliga fascistiska intressena inte kan komma att snabbt skenbart byta sida och börja hylla till exempel Gyllene Gryning i Grekland, såsom Time Magazine och andra lyfte fram Mussolini på 20-talet, och Hitler på 30-talet.

Grundaren av den rörelse som Ny Solidaritet är det svenska språkröret för, Lyndon LaRouche, brukade i sina tidiga varningar för risken för fascismens återkomst påpeka att den som är liberal på söndag kväll, vaknar upp på måndag och upptäcker att han är fascist. Det är nu måndag morgon.

För att kunna stoppa det hot som fascismen utgör idag måste vi först reda ut vad fascism är och vad som talar för att det kommer att användas nu. Finns det verkligen ett sådant hot nu?

Det kommer att framgå av den här artikeln och tidningen som en helhet att det är värre än så; det fascistiska systemet är redan till stor del etablerat, även om det finns motstånd. Motståndet organiseras i hög grad av vår rörelse, men finns också långt utanför vår organisation.

Vad är fascismen?

Om vi helt bortser från de fåniga definitioner som sprids bland den så kallade vänstern, där allt som man inte tycker om får det epitetet - till och med de policyer som i verkligheten är det enda verksamma motmedlet som kan stoppa den fascistiska impuls som uppstår i tider som dessa - inser vi snabbt att vi bör se till två mäns syn på saken: Mussolini själv och den man som ledde den framgångsrika striden mot fascismen och nationalsocialismen, den amerikanske presidenten (1933-1945) Franklin Roosevelt.

Mussolini använde inte bara namnet fascism för sin rörelse, utan även ett annat namn - korporativism. Det kan vara lite känsligt för den svenske läsaren eftersom det känns igen i den omhuldade så kallade "svenska modellen" sprungen ur Saltsjöbadsavtalet, med samförståndsanda mellan arbetarrörelsen, som styrde staten, och det så kallade näringslivet. I verkligheten representerades "näringslivet" inte främst av näringsidkare och arbetsgivare i traditionell mening, utan av bankintressen som enkom äger, såsom Wallenbergarna.

Därmed inte sagt att Sverige hela tiden sedan 1930-talet styrts enligt fascistiska principer; det har dock funnits i den här formen under ytan hela tiden. Korporativismen syftar till att staten och de ledande finansintressena ska samarbeta mot folket. Lag och ordning blir då finansvärldens lag, inte den annars i civiliserade länder styrande principen - den allmänna välfärden. Staten reduceras till att vara finansoligarkins batong.

Roosevelt gick så långt att han definierade det som fascism varje gång som en grupp av privata intressen försöker tillförskansa sig mer makt i nationen än den legitima regering som styrs med demokratiskt inflytande över besluten under lagen om den allmänna välfärdens främjande. Om regeringen arbetar för att främja finansvärldens intressen istället för hela den nuvarande och framtida befolkningen som helhet, då är det fascism enligt Roosevelts synsätt.

Med bail-outs och bail-ins är det väldigt tydligt att hela den transatlantiska delen av världen har regeringar som felaktigt satt likhetstecken mellan att rädda vissa så kallade systemviktiga finansinstitutioner och den allmänna välfärden. De lutar i alla fall åt fascism, redan nu, i den ekonomiska politiken. Vi kan dock med Roosevelts metoder stoppa hotet. Jag tänker främst på den föreslagna Glass-Steagall-lagstiftningen.

Föreligger hotet om en global regelrätt fascistisk diktatur?

Även om fascismen främst är att betrakta som ett ekonomiskt system där man efter att alla lagar till skydd för medborgerliga rättigheter (inklusive arbetsrätt) avskaffats bedriver rovdrift på befolkningen och behandlar den som en hord med boskap, blir dagens hot tydligare för många om vi understryker allvaret med exempel från en annan aspekt av det fascistiska systemet.

Den amerikanska LaRoucherörelsen har som bekant, på goda grunder, satt dit en Hitler-mustasch på Barack Obamas porträtt. Hans policy är som Bushs fast värre. Vi var mycket kritiska mot Bush tidigare, av samma skäl som vi kritiserar Obama nu. Vi noterar att det av någon anledning anses mer okej när Obama-administrationen begår samma brott som Bush gjorde. Om vi skärskådar denna politik, som i stort är samma som Sverige under regeringarna Persson och Reinfeldt för eller understödjer, så visar den tydliga fascistiska drag.

Det första draget av det slaget är den övervakning som NSA och andra bedriver, även i Sverige. Den skulle få både Gestapo och kommunistiska Stasi att bli gröna av avund. Vi återkommer till de andra gröna aspekterna senare. Snowden anklagas av en del extremister, främst republikanska anhängare av Bush- och Obamadoktrinen, för att ha hjälpt fienden. Den tänkte mottagaren av avslöjanden var dock i första hand den amerikanska befolkningen, vilket enligt simpel aristotelisk logik ger vid handen att fienden är den amerikanska allmänheten. Det är ett lite lättsamt sätt att påpeka både det absurda i den aristoteliska logiken och i övervakningspolitiken.

Än tydligare blir det med drönarmorden. Att terrorisera hela befolkningsgrupper från luften för att de befinner sig i områden där motstånd bedrivs är den taktik som Hitler använde bland annat i Norge, fast med undantaget att han inte hade drönare, så trupper fick gå till byarna och mörda på måfå med enklare teknologier. Obama personligen avgör vem som ska dödas i de riktade attacker som utförs, utöver de som sker på slentrian i exempelvis delar av Pakistan.

Interneringslägret på Kuba är ett annat exempel på fascistiska sattyg som redan sedan en tid används. Här tvångsmatas fångar med extremt plågsamma metoder för att de hungerstrejkar i protest mot att de berövats rätten att få en rättvis rättegång, eller ens få veta varför de sitter inspärrade på obestämd tid. NDAA-lagen ger Obama rätt att spärra in amerikaner i USA på samma sätt. De kan även dödas av drönare om de ser ut att ha vapen, enligt hans justitieminister. Det har inte skett än, vad vi vet, men man har börjat använda obeväpnade drönare för övervakning i USA.

Att Löfven vill att Obama konfronteras angående delar av detta under sitt besök här är bra. Frågan är dock om Löfven själv skulle göra så mycket åt saken, i regeringsställning. Mycket talar mot det.

Om riktningen inte ändras kommer det att leda till att vi har samma sak här, fullt ut. Kombinationen av dessa tre betyder att om du i framtiden säger eller skriver något misstänkt, så spärras du in på obegränsad tid eller mördas. Det ligger i sakens natur att övervakningen och de andra åtgärderna utvidgas, eftersom de inte fungerar för att stoppa terrorn, utan skapar mer - som måste bekämpas med mer och strängare inskränkningar av de medborgliga fri- och rättigheterna, på fler och fler ställen. Återkomsten till Sverige av jihadister med svenska identitetshandlingar som stridit i Syrien, kan användas för att motivera fler åtgärder här. Vi föreslår att man slutar stödja rebellerna istället.

Riktningen måste ändras. Det enda sättet som det kan göras på är att förstå problemets kärna. Varför kollapsar ekonomin? Och varför kommer fascismen som ett brev på posten när den kollapsat så mycket att det inte längre kan döljas?

Bakgrunden är systemkrisen

För att förstå dagens politik måste vi titta på krisens utveckling. Officiellt startade krisen 2007-2008; i verkligheten började den långt tidigare, senast i och med att Nixon kopplade bort dollarn från guldet i augusti 1971. Pengar blev då en vara som andra, och nationerna kontrollerade inte valutorna längre.

I Sverige behöll man länge kreditregleringarna i alla fall, fast det hävdades att det blev ohållbart att fortsätta ha dessa och det devalverades med jämna mellanrum. Att ge sig på de som nu i avsaknaden av regeringskontroll över valutorna styrde det hela, fanns inte på kartan. 1985 övergav Sverige all kontroll över valutan, i och med den så kallade Novemberrevolutionen. Länder som har stått på sig mot IMF och liknande indrivare åt finansoligarkin har straffats hårt. Exakt vad Kjell-Olof Feldt och Olof Palme avsåg med denna revolution och vem av dem som var mer drivande är inte särskilt viktigt längre. Det viktiga är att förstå att undfallenheten eller avsikten som gjort att vi inte längre styr själva är problemet som gör att vi sitter i samma soppa som Grekland, Cypern, Detroit med flera.

Under 40-50 år har världens finansmarknader avreglerats och sammankopplats på ett sätt som gör att ländernas regeringar inte kan styra sina länder ekonomiskt i riktning mot ökat produktivitet och välfärd, ens om de skulle vilja göra det. Det ligger i sakens natur att om du låter spekulanter och stora finansbolag skapa sina egna regler, kommer de inte att skapa regler som gynnar gemene man, utan regler som ger dem mer makt och pengar. Det är vad de gjort. Det följer också helt naturligt att företag som Enron i USA helt slutar producera och istället spekulerar, då det är mycket risk och arbete involverat i att producera. Enklare och bättre att istället köpa och sälja framtida tillgångar och resurser, som kanske aldrig kommer att produceras eller grävas fram, tyckte man.

Ett sådant system som de byggt åt sig kommer naturligtvis att konka som en helhet förr eller senare. Det var det som LaRouche såg och varnade för redan på 50-, 60- och 70-talet. När det nu är bankrutt, vill de som agerar på olika nivåer i detta system inte ta sina förluster och bli panka och ta ett hederligt jobb eller anmäla sig för försörjningsstöd som vanliga dödliga. Nej! De kräver att bli räddade istället - av staten, som de tidigare velat hålla borta från finanserna. Staten kan bara rädda dem genom att offra befolkningens levnadstandard, och i förlängningen befolkningen självt. Det gör man med bail-outs och bail-ins. Nu har vi kommit till en punkt där människor börjat dö. Då kan man inte längre hymla, utan man måste gå hela vägen.

JP Morgan Chases kampanj mot Glass-Steagall

Den republikanske kongressmannen Walter Jones sa offentligt på Schillerinstitutets konferens i Tyskland tidigare i år att det är LaRoucherörelsen som driver på kampanjen för återinförandet av Franklin Roosevelts bankdelningslag Glass-Steagall genom att skapa stöd i kongressen och i delstatskongresserna och statsfullmäktige, samt att det är från Wall Street som motståndet kommer.

Walter Jones var tillsammans med demokraten Marcy Kaptur först med att lägga en motion för "återinförandet av sund bankverksamhet" i kongressen, och har med vår hjälp fått med sig 75 medlemmar av representanthuset samt inspirerat till två likadana motioner i senaten, som stöds av sammanlagt 10 senatorer. Det är en bra början. Liksom i Sverige, där Miljöpartiet och Vänsterpartiet stödjer vårt krav med motioner i riksdagen, krävs det dock mer tryck. Vi måste ha en majoritet för att det ska bli lag. Att Löfvens socialdemokratiska oppositionsparti inte stödjer Glass-Steagall, i kombination med det märkliga sätt som han kuppades in som ledare för partiet i samband med striden runt de svenska socialdemokraternas hållning i frågan om räddningsmekanismen ESM och den så kallade Europakten, säger en hel del om vilken typ av statsminister han ämnar vara. Det säger mer än det faktum att han gjorde vad Mona Sahlin skulle betrakta som ett studiebesök hos de ondskefulla Bilderbergarna. De har för övrigt inte bestämt att han ska bli statsminister, och kan inte göra det heller. Marcus Wallenberg tog bara med sin allierade sosse dit ifall han blir statsminister, så att han vet vad en del framträdande figurer i dagens internationella system förväntar sig av honom i så fall.

Hårddraget kan man säga att den i ledande ställning som inte stödjer Glass-Steagall förordar fascismen som lösning på krisen. Det finns nämligen inget tredje alternativ på dagordningen i nuläget. Detta är lackmustestet för bankirernas, politikernas och journalisternas goda vilja idag.

Till och med de ivrigaste Glass-Steagall-motståndarna i riksdagen inser dock att Sverige kommer att vara tvunget att införa något i stil med Glass-Steagall om USA gör det. Ingen fascism i världen kommer göra att Europa allena kan betala finansvärlden ur den här soppan om USA vägrar.

Hindret som vi måste ta oss över i USA är motståndet från Wall Street. JP Morgan Chase tar nu för vana att skicka sina bankmän för att debattera mot LaRoucherörelsens aktivister för att förhindra att fler delstater ger sitt stöd.

I östkustdelstaten, och tillika internationella bankparadiset, Delaware var exempelvis företrädare för denna investmentbank personligen på plats vid förhandlingarna om en stödmotion i delstatsparlamentet och formligen hotade parlamentarikerna med olika konsekvenser som en ny amerikansk bankdelningslag skulle få. Hot om det ena och det andra.

Konsekvensen som det i verkligheten skulle få beskrevs av den förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert Reich i samband med att JP Morgans rekordförluster debatterades i maj i år:

"Vad som just hände på JP Morgan avslöjar hur skört och ogenomskinligt banksystemet fortsätter att vara, varför Glass-Steagall måste återupprättas och varför rekommendationen från Federal Reserve i Dallas, att Wall Streets giganter måste brytas isär, borde följas."

Banken går givetvis till motoffensiv mot den kör av röster som kräver Glass-Steagall som formas och avslöjar att bankens alternativ till bankdelning är fascism.

I en rapport från JP Morgan Chase daterad 28 maj 2013 med titeln "The Euro Area Adjustment: About Halfway There" ("Justeringen av euroområdet: Ungefär halvvägs") står det att trots stålbad med dödsfall som följd i Grekland och andra euroländer är euroområdet endast halvvägs igenom justeringsperioden, så åtstramningarna kommer förbli ett inslag i landskapsbilden "under mycket lång tid".

Det oroväckande nya inslaget i rapporten är dock påståendet att problemet med påtvingade åtstramningar inte enbart gäller budgetdisciplin, utan att det finns för mycket demokrati i vissa europeiska länder i dag jämfört med Sydeuropas fascistiska författningar från 1920- och 1930-talen.

I rapporten står det:

"I krisens tidiga skede trodde man att de problematiska kulturarven i stort sett var ekonomiska: Överbelånade stater, banker och hushåll, inbördes realväxelkursstörningar och strukturell tröghet. Med tiden har det dock tydliggjorts att det även finns problematiska kulturarv av politisk natur. De författningar och politiska system som upprättades i de södra utkanterna i fascismens spår, uppvisar en rad inslag som inte förefaller vara lämpade för områdets fortsatta integration."

Författarna David Mackie och Malcolm Barr från JP Morgan Chase förklarar vidare:

"Utkantens politiska system upprättades i diktaturers spår och preciserades av dessa erfarenheter. Författningarna tenderar uppvisa starkt socialistiskt inflytande ..."

"De politiska systemen i utkanterna uppvisar typiskt flera av följande drag: Svag verkställande makt; svag centralstat gentemot regioner; grundlagsskyddad arbetsrätt; samförståndssträvande system som gynnar politisk kohandel och rätten att protestera om ovälkomna förändringar drabbar den politiska status quo. Krisen har avslöjat detta politiska arvs tillkortakommanden."

Detsamma gäller så klart även Tysklands antinazistiska författning som kan lägga hinder i vägen, nu när städer som Leipzig och Essen är på väg att utsättas för samma behandling som Detroit i USA. Den amerikanska konstitutionen är också ett problem för de här intressena. JP Morgan Chase säger rakt ut att de ser den anti-fascistiska tendensen som sitt största problem. De tillskriver denna tendens den socialistiska vänstern, förmodligen eftersom de inte vill nämna Franklin Roosevelt vid namn. Väck inte den björn som sover i Europa. Minnet av att det var det verkligt amerikanska ekonomiska systemet som räddade Europa från fascismen förra gången är fortfarande starkt.

Detta är JP Morgans klartext, att fascismen behövs för att tvinga fram de åtstramningar Europa som endast gjort "halvvägs". Resten av vägen kommer att kräva diktarotiska metoder, vilket förklarar varför kriget mot terrorn är så viktigt. JP Morgans tyngsta argument i Delaware var för övrigt att "Glass-Steagall ju ändå aldrig kommer att gå igenom". Om det nu är så, varför är de då så angelägna att stoppa fortsatta stödmotioner? Självaste chefen Jamie Dimon har uttalat sig mot Glass-Steagall i media.

Ett relaterat problem är att stora investmentbanker också i stora delar äger pressen. Andra stora ägarfamiljer, som Bonnier i Sverige, verkar se sig själva som en del av "de styrande familjerna", som har "lite mer inflytande".

De anser inte att deras intresse gynnas av Glass-Steagall-lagstiftning, produktiv kreditutgivning och en höjning av befolkningens levnadsstandard genom ständiga infrastrukturella förbättringar. Man måste därför formligen tvinga pressen att skriva sanningen och ständigt uppvakta den med fakta som inte kan förnekas.

Det fina med att ha saker som arbetsrätt inskriven i grundlagen är för övrigt att man inte måste förlita sig på "samförstånd" med Wallenbergarna för att få sina rättigheter. Samma sak gäller Socialdemokraternas andra stora kompromiss, Torekovskompromissen. Varför ska vi som nation tolerera en tronföljd som följer av arvsrätt inom en internationell familj som lider av en besatthet av gröna idéer, och därför förespråkar en reduktion av världens befolkning. Sveriges konung är ordförande för WWF, som öppet propagerar för just det. Dessa gröna idéer går mycket väl ihop med fascismens människosyn. Fascismen har alltid varit grön, och Hitler var en föregångare inom naturskydd. Rasbiologin har också en tydlig koppling till det här, då logiken bakom idén att det kan finnas för många människor på jorden bygger på tanken att människor är djur. Därför kan vi avlas fram (genom rasbiologi); och att svaga människor gallras bort genom åtstramningspolitik, det faller sig "naturligt". En sak har de korsbefruktade europeiska kungahusen trots allt bevisat - inavel är inte bra för avkommans prestationsförmåga. Vare sig hos djur eller hos människor. Där slutar dock likheterna.

Vill då respekterade banker, deras ägodelar inom media, och andra ledande institutioner verkligen ha fascism igen? Och varför? Om det verkar svårsmält behöver man bara titta på historien.

Det brittiska imperiet

Det är ett faktum att den mer eller mindre öppet fascistiska så kallade Bushdoktrinen, som Obama anammat och utvecklat, först föreslogs av Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair 1999. Bill Clinton, och faktiskt även Bushregeringen, sa nej. Sen kom 11 september 2001. Kriget mot terrorn var ett faktum. Det brittiska ursprunget till den lösningen på krisen är ingen slump. Det brittiska liberala frihandelssystemet blir jämt bankrutt eftersom de som förlorar på systemet (nästan alla) förr eller senare inte kan betala, och då upprätthålls systemet med vapenmakt. Detta var det brittiska imperiets metod under dess tidigare formella existens. Opiumkrigen och den rasistiska ockupationen av Indien torde göra det uppenbart för alla. De fascistiska regimerna bygger på samma modell. Därför var det ingen stor eller svår sak för liberala finansmän såsom Bank of Englands chef Montagu Norman, och dennes förtrogne liberal Hjalmar Schacht (riksbankschef 1923-30, medlem i det liberala partiet Deutsche Demokratische Partei och senare Hitlers finansminister 1934-37) att tidigt stödja Hitler. Stödja är kanske fel ordval. De och deras gelikar skapade honom som ett politiskt fenomen och byggde upp honom eftersom han var den ende som skulle vilja och kunna störta Tyskland i kaos för att betala finansvärlden. När Tjeckoslovakien invaderades, exempelvis, var det första man gjorde att lägga beslag på guldreserven. Genom BIS (Bank for International Settlements) i Schweiz bibehöll den internationella finansoligarkin kontakterna med Nazityskland genom hela andra världskriget. Även det svenska hovet och Wallenbergarna höll sig i det längsta väl med Nazityskland. Frimarknadsliberal på söndag, åtstramningsfascist på måndag.

Det är därför ingen överraskning att det starkaste motståndet mot bankdelningslagen Glass-Steagall i riksdagen kommer från liberaler. Det ligger i deras politiska natur i tider som dessa.