Så kan Saab-krisen tacklas

De två svenska personbilstillverkarnas amerikanska ägare General Motors och Ford och deras avknoppade underleverantörer Delphi och Visteon har sammanlagt 500 miljarder dollar i skulder och står inför omedelbara svårigheter att betala dem. Det innebär bland annat att hela GM-produktionen på Saab i Trollhättan är i omedelbar fara, och inte räddad fram till 2010, som det hette efter uppgörelsen nyligen med GM-ledningen. Den värdefulla produktionskapaciteten i Saab och andra fabriker som hotas av nedläggning i den nuvarande globaliseringspolitiken, måste räddas. Världen behöver all avancerad produktion som finns, om de fattiga länderna skall kunna lyftas upp till en modern levnadsstandard. För att behålla och utöka industriproduktionen i Sverige finns bara en regel, och det är att bryta med reglerna i det nyliberala globaliseringssystemet.

1) Öka investeringarna i industrin

För att investeringarna i produktion i Sverige skall kunna öka måste företagen saneras från kostnader för spekulationen och andra produktionsfientliga pålagor. Det gäller skuldbördor, höga realräntor, finansiella avgifter, valutasäkringar, spekulationsuppdrivna hyror, fastighets-, el- och drivmedelsskatter, miljöavgifter m.m.

Aktieägarnas plundring av de produktiva företagens rörelsekapital måste förhindras. Stimulanserna för kapitalägare i form av sänkta skatter och räntor bör riktas till dem som stöder produktion i Sverige. Samtidigt som man försvarar löner och kompetensnivå måste kostnaderna för produktionen sänkas genom framför allt stöd till ny teknik, effektivare infrastruktur, forskning och bättre utbildning. Inkomster från produktion som genererats av nya patent bör generellt skattebefrias de första åren. Staten måste använda sin upphandling och sina statsföretag för att stödja utvecklingen av nya produkter, såsom gjordes när de flesta stora verkstadsföretagen byggdes upp. SJ, Banverket, lokaltrafikbolag och LKAB kan på så sätt stöda Saab i utvecklingen av nya produkter inom transportsektorn, t.ex. magnettågsteknik och spårtaxisystem.

2) Bygg ut elproduktionen

Spekulationen på elmarknaden har lett till att Sverige gått från låga till höga priser på el. Idén att Vattenfall precis som ett enskilt företag skall skapa vinst har lagt en onödig hämsko på all industriproduktion i Sverige och därmed minskat statens skatteinkomster. Speciellt processindustrin, som varit grunden för svensk industri, har stora svårigheter att bygga ut produktionen.

Det som måste ske är att elprisbubblan omedelbart punkteras med hjälp av ökad elproduktion. Staten kan omedelbart öka elproduktionen genom att besluta att hålla i gång de båda Barsebäck-aggregaten och därefter organisera en snabb utbyggnad av produktionen med gas och kärnkraft. En punktering av elprisbubblan skulle innebära en omedelbar reallönehöjning för löntagarna och kostnadssänkning för industrin. Det skulle skapa incitament att återgå till ett reglerat elpris som är lågt men samtidigt möjliggör en utbyggnad av produktionen, så att det alltid finns billig ström för en utbyggnad av industrin.

Samtidigt bör oljepriser och andra viktiga råvarors priser sänkas genom att staten ingår långsiktiga direkta avtal med producentländer till ömsesidigt förmånliga priser. Det skulle eliminera spekulationens pålagor på för närvarande 10-20 dollar per oljefat.

3) Bygg moderna transportsystem

De infrastrukturprogram som finns på hyllan måste omedelbart dras i gång för att sy en kostym som gör det möjligt att skapa en miljon nya produktiva jobb i Sverige. Genom att EU:s s.k. stabilitetspakt nu är ändrad finns möjligheten att undanta infrastrukturinvesteringar från statsbudgetens mål för budgetbalans och överskott. Inga formella hinder finns därför för ett statligt New Deal. Staten kan göra som man brukade göra förut, nämligen lånefinansiera infrastrukturprojekt som sätter hela Byggsverige i arbete. Det gäller Europakorridoren, Nordiska triangeln, Norrbotniabanan och andra byggprojekt för att öppna nya möjligheter till produktion i landet. Sammanlagt måste investeringarna, framför allt i industri, övrig produktion, infrastruktur och bostäder, åter drivas upp till 200 miljarder kr per år, d.v.s. motsvarande den procentnivå som gällde före oljekriserna på 1970-talet.

4) Rädda produktionen, inte bankerna

Den finanskris som kan utlösas av en GM- eller dollarkrasch måste lösas på ett annat sätt än man ”löste” den svenska bankkrisen 1991. Då räddades bankerna till priset av 200 000 industrijobb. Nu måste produktionen och människorna prioriteras före bankerna. I dag är bankerna indragna i ännu värre spekulationer än de var då.

Riktlinjerna för hur en ny bankkris bör hanteras finns noggrant fastlagda i den svenska banklagkommitténs utredning SOU 2000:66. Staten är numera i lag tvingad att gå in med stora pengar i bankerna för att garantera privata sparares kapital upp till 250 000 kr liksom banksystemets betalningsfunktioner. Utredningen slog fast att detta stora engagemang i varje krisbank kräver att staten får ta över banken och frysa alla övriga skulder och transaktioner till dess det är utrett vad som finns att hämta för andra och hur banken kan rekonstrueras. Detta följer exakt Franklin D. Roosevelts ingripande i den amerikanska bankpaniken 1933, som ledde till att bankerna åter kunde öppnas efter några dagar.

Banklagkommitténs metod gör det möjligt att hålla i gång produktion, handel och konsumtion och hindra den plundring som 1991 drev många företag till konkurs och nedläggning.

5) Inför rättvis handel

Det globaliserade systemets orättvisa behandling och plundring av tredje världen och Östeuropa används i dag systematiskt som en murbräcka för att införa en drastisk åtstramning i västvärldens industriländer. Med en ”kris som ställer alla mot väggen” kan de låga lönerna och avsaknaden av sociala skyddsnät i tredje världen och Östeuropa importeras till Västeuropa med avsikt att slå sönder välfärdssystemen. Det är en rent fascistisk politik, som återigen, precis som på 1930-talet, har satts på dagordningen för att ”lösa” en finanskris.

Utvägen ur globaliseringens dilemma är Lyndon LaRouches förslag till ett nytt Bretton Woods. Det innebär att en konkurssanering (ackord) genomförs för hela finanssystemet. Man lyfter av produktionen stora kostnader och frigör kapitalströmmar, som i dag går till spekulation, för produktiva investeringar. Dollarn kan på så sätt rekonstrueras, om än till lägre kurs mot guldet än i dag, och det internationella betalningssystemet hållas i gång.

För tredje världen innebär det en närmast total skuldavskrivning och en möjlighet till nytt kapital genom de långsiktiga bilaterala handelsavtal de därefter kan ingå. Skuldlättnaden innebär att dessa länder inte behöver exportera till vilket pris som helst för att få pengar till skuldbetalningar. De kan därför höja värdet på sina valutor för att få rättvis betalning för arbetet och inrikta sig på produktion för den egna befolkningens behov. Deras växande köpkraft, samt utvecklingsplaner, skapar enorma behov av industriländernas produktionskapacitet.

En ny ”Bretton Woods-konferens” med de ledande nationerna i världen kan därför innebära att den i dag extrema låglönekonkurrensen snabbt avtar och folk i hela världen kan få bättre löner och tillgång till en växande välfärd. För att långsiktiga avtal skall bli möjliga måste växelkurserna göras fasta och system för lågräntekrediter för utveckling inrättas för hela världen, precis som gjordes för Västeuropa och Japan efter andra världskriget.

(Fysisk Ekonomi, april 2005)