Franklin D. Roosevelts New Deal fick USA:s ekonomi på fötter igen efter djupdykningen i början på 1930-talet. Roosevelt satt inte och väntade på att uppgången skulle komma genom något slags magisk automatik. Med all den kraft som de politiska styrmedlen kunde uppbåda HÄVDE han ekonomin upp ur depressionen.

Omkring 60 procent av de arbetslösa sattes i arbete med att plantera en miljard träd, rädda sångtranan, modernisera landsbygden och bygga så skilda projekt som Cathedral of Learning i Pittsburgh, delstaten Montanas kongressbyggnad, strandpromenaden i Chicago, Lincolntunneln och Triboroughbron i New York, Tennessee Valley-projektet tvärs genom elva delstater och hangarfartygen Enterprise och Yorktown. Dessutom uppfördes eller renoverades 2.500 sjukhus, 45.000 skolor, 13.000 parker och lekparker, 7.800 broar byggdes, mer än 100.000 mil vägar och tusentals flygfält anlades. 50.000 lärare anställdes, hela skolväsendet på landsbygden byggdes upp på nytt och 3.000 författare, musiker, skulptörer och målare anlitades.

Roosevelt gav därmed arbete åt amerikanerna och fick ner arbetslösheten till en tolerabel nivå, redan före kriget – från 25 procent 1933 till under 10 procent 1936, om man räknar med att de som var anställda i olika beredskapsprojekt var i arbete, vilket de verkligen var. 1937 försökte Roosevelt få budgeten i balans och då föll ekonomin tillbaka igen, men 1938 återupptogs New Deal och då sjönk arbetslösheten åter till runt 10 procent, vilket fortfarande var innan krigsmobiliseringen drogs i gång.

Källa: Ekonomen Marshall Auerbacks forskning, citerad av James K. Galbraith i Washington Monthly 9 mars 2009