Riskfondernas "Rolls Royce" i putten: Nobelpristagare utlöste börsraset!

av Ulf Sandmark

Pyramidspelen kraschade i Ryssland, Rumänien och Albanien. Nu har turen kommit till det ännu större pyramidspel som förra året belönades med Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne: Nobelpristagarnas egen jättefond för högriskaffärer i derivat kraschade och utlöste det nya börsraset som nu hotar hela det internationella finanssystemet.

Endast nytt kapital på 3,65 miljarder dollar (28 mdr kr) från 16 jättebanker kunde onsdagen den 23 september [1998] tillfälligt rädda nobelpristagarnas riskfond Long-Term Capital Management (LTCM). Bankerna tvingades ta över hela riskfonden, inklusive alla framtida förluster på avvecklingen av de absolut svindlande affärerna. Europas största bank, UBS i Schweiz, är skakad. Dresdner Bank och andra tvingas erkänna förluster. Bankernas LTCM-förluster utlöste ett börsras på bankaktier i hela världen. Sedan i somras har bankerna förlorat i snitt hälften av sitt värde, några mer.

Finanskrisen är så stor att bankerna inte längre litar på varandra utan börjar dra in på sina krediter. Det är kärnan i banksystemet som därmed hotas. Bankerna måste kunna lita på att pengar sätts in varje natt för att mellanskillnader mellan bankerna ska utjämnas. De skickar iväg belopp som är flerdubbelt större än det egna kapitalet, och de är beroende av att de andra bankerna som skall betala verkligen gör det, eftersom det tar två-tre dagar för pengarna att komma fram.

Ännu värre förluster kan uppkomma i avvecklingen av de enorma beloppen i derivatkontrakt som är mångdubbelt större än det egna kapitalet och även mångdubbelt större än det totala kapitalet i bankerna. Derivaten är ej tänkta att leda till betalning av mer än värdeförändringen (netto), men om motparter försvinner kan banken bli hängande med kravet att betala till de fulla beloppen. Slutar bankerna lita på varandra är det stopp och en total bankkris. Det var det som hände i Ryssland i augusti och tvingade den ryska centralbanken att gå in och garantera alla banker obegränsade krediter. Det fick bankerna att återigen börja skicka pengar till varandra, men centralbanken var tvungen att skjuta upp betalningen på statsskulden och införa valutaväxlingskontroll.

Nobelprisbelönta affärer

De båda nobelpristagarna Myron Scholes och Robert Merton har nu avslöjats som de största spelarna i hela riskfondsbranschen. 1994 skapade de riskfonden LTCM ihop med stjärnmäklaren John Merriwether (betyder "vackert väder"!) från Salomon Brothers och den f.d. vice centralbankschefen i New York, David Mullins. Med sådant ledargarde kallades LTCM för "riskfondernas Rolls Royce"!

Enligt New York Times (26 sept.) hade LTCM, med ett kapital på 2,2 miljarder insatt av placerare som säkerhet, kunnat låna från banker för att köpa värdepapper för 125 miljarder dollar. Med dessa värdepapper som säkerhet (trots att de redan var intecknade) kunde LTCM göra derivataffärer till ett nominellt värde av 1 250 miljarder dollar. Det gav en hävstångseffekt på 1:568. Med en dollar som insats kunde de spela med 568 dollars värde. Det är fina odds om det går åt rätt håll. Andra uppgifter talar om derivatbelopp upp till 3 000 miljarder dollar.

Detta höga spel, som kunnat byggas upp på bara fyra år, skänktes extra trovärdighet av nobelprisutdelarna, den svenska Riksbanken och Kungliga Vetenskapsakademin. Priset gavs för den matematiska formeln för derivathandel, men den kunde inte förhindra kollapsen. I själva verket var räknemetoderna orsaken till den, eftersom de enbart byggde på historiska data om den tidigare kursutvecklingen. När krisen samtidigt slog till mot Asien, Ryssland och Latinamerika, något som aldrig hade hänt förut, rasade deras placeringar som ett korthus.

Trots all propaganda om finansmarknadernas globalisering kunde LTCM:s alla experter inte förutse att alla marknader var förbundna med varandra, just genom spekulanternas världsvida kasino. Spekulationen dominerade totalt över den reala ekonomin, som bara motsvarade någon enstaka procent av omsättningen på finansmarknaderna. Förluster i Asien och sedan i Ryssland tvingade spekulanterna att sälja även i Latinamerika för att täcka sina förluster. Därför fungerade ingen värdesäkring från den ena kontinenten till den andra. I stället spred spekulanterna krisen. Nobelprisekonomerna kunde inte hålla reda på fundamenta, trots sina avancerade datorer och sofistikerade analyser. De såg inte att den reala ekonomin var för liten för att garantera och ge avkastning åt en så gigantisk värdepappersbörda. LTCM:s insatskapital föll enligt Washington Post från 4,1 miljarder dollar den 1 augusti till 600 miljoner den 22 september. På 55 dagar utraderades 90 procent av placerarnas kapital.

Läxan kan knappast bli tydligare. Spelandet med värdepapper och valutor, som så sent som förra året hedrades som den högsta vetenskapen, är nu solitt misskrediterat. Riksbanken måste snarast lämna dessa kvacksalvarteorier och inriktas på att hålla i gång den reala ekonomin och skapa jobb. Styrelseordföranden i tyska Dresdner Bank, Bernard Walter, avgav den 1 oktober ett heligt löfte att hans bank "aldrig mer" skulle satsa en enda mark i en riskfond. För sent, tyvärr. Bankerna är på fallrepet och kommer att komma skrikande efter nya socialbidrag. Denna gång finns inte pengar att rädda dem ens till priset av tusentals företag, 200 000 industrijobb och orimliga nedskärningar i statsbudgeten, som i den förra bankkrisen.

En ny reduktion

Bankerna får reda ut sina spelskulder själva. Med ett vanligt konkursförfarande kan bankernas gamla affärer frysas, och bankerna öppnas igen dagen därpå. Det kräver att riksbanken används för att dra i gång den reala ekonomin och inte används för att stöda bankerna i alla väder och till varje pris.

Riksbankens krediter till bankerna får inte sprättas iväg till att täcka bankernas förluster. Riksbankens lån till bankerna får inte gå in i den konkursade delen av bankerna, utan exklusivt användas till betalningar av varor, löner och pensioner genom de reorganiserade, nyöppnade bankerna. Allteftersom bankkonkurserna reds ut kan privata sparkonton och andra säkrade tillgångar stegvis överföras från den konkursade delen till den reorganiserade delen av bankerna, och "upptinas" igen.

Så gjorde Roosevelt i bankpaniken 1933 i USA, och så skulle Karl XI ha påbörjat sin stora Reduktion om han hade gjort den i dag. Det är dags att dra in bankernas och finansmarknadens "förläningar" i form av speltillstånd med hela länders välstånd.

* Spekulation i derivat och valutor kan stoppas med hjälp av en enkel omsättningsskatt på 0,1 procent och krav på kapitalavsättning.

* Valutorna kan läggas fast och kopplas till varuhandel och reala investeringar. o Det gamla systemet med kassakvoter och placeringskrav kan åter styra bankerna, försäkringsbolagen och andra fonder tillbaka till att finansiera expansion av real ekonomi och sysselsättning.

Den grundlagsändring som innebär att riksbanken ska överlämnas till den oligarkiska marknadens kontroll, har bara röstats igenom en gång. Under hösten återstår en omröstning i den nyvalda riksdagen, innan riksbanken till årsskiftet ska lyftas bort från politiskt folkvalt inflytande. Möjligheten finns att på mållinjen återföra riksbanken till folkets kontroll under riksdagen, och att ge den i uppgift att övervaka och med produktiva krediter expandera näringslivet och infrastrukturen för att trygga full sysselsättning. Är det någon som säger emot, är det bara att påminna om LTCM:s pyramidspel, som fick Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.