Regleringar och regleringar

Tilltagande hamnar svenskarnas överbelåning i ropet. IMF varnar för bostadsbubbla, finansmarknadsminister Norman vill ställa tuffare krav på bankerna och Riksbanken vädrar räntehöjningsutsikter och Finansinspektionen efterlyser amorteringskrav på hushållen.

Regeringens föreslagna åtgärder går ut på höjda kapitaltäckningskrav för banker och att de betalar avgift till Riksbankens valutareserv som ska tjäna som försäkring mot framtida obestånd (Stabilitetsfond).

Tittar man över gränserna ser man, att kampanjen är global. Den 17 juli i år gick ett EU-direktiv kallat CRD-IV (Capital Requirement Directive) i kraft. Direktivet gör en uppsättning föreslagna globala regler som Internationella regleringsbanken BIS i finanskrisens och de olagliga offantliga statliga räddningspaketens spår utarbetat för banker, Basel-III, till EU-lag. I amerikanska Kongressen motioneras och lobbas för samma sak.

Amerikanska centralbankens nollränta och massiva stödköp av obligationer av alla slag ifrågasätts också i ljuset av att ordföranden Ben Shalom Bernankes efterträdare snart ska utses och i eurozonen börjar snara skuldavskrivningar för krisländerna betraktas som oundvikliga.

Samtidigt har Schweiz' Nationalråd precis röstat för återinförande av de bankdelningslagar man världen över avskaffat runt sekelskiftet och det parlamentariska stödet ökar för motsvarande motioner i Italien och USA.

Viktigare än vad dessa regleringar (Basel-III och bankdelning) tekniskt innebär är varifrån de kommer och vad skillnaden i deras syften är. CRD-IV:s bakgrundsdokument hänvisar alla till ett ökänt G20-toppmöte 2009. Där anses det ha ställts i det offentliga rummet och världens regeringar uttalat sitt stöd för, som BIS i schweiziska Basel utarbetat som tillbörliga "åtgärder mot finanskrisen".

Upptakt

Precis innan BIS:s expertgrupp på detta område, Financial Stability Board FSB, drog igång kampanjen för Basel-III hade den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche och hans medarbetare i media och på konferenser korrekt identifierat orsaken till finanskrisens omfattning i det så kallade universalbanksystemet, där ingen åtskillnad görs mellan banker och "finansiella tjänster".

Innan 1990-talets avregleringar, i synnerhet i USA under Glass-Steagall-lagen, fick banker nämligen inte handla med sina lån genom värdepapperisering, utan var tvungna att hålla dem i balansräkningen löptiden ut. De fick heller inte handla med andra värdepapper, spekulera eller syssla med derivat. Tjänster av detta slag tillhandahöll finansbolag, försäkringsbolag och andra som, till skillnad från banker, inte hade tillgång till centralbank eller omfattades av insättningsgaranti. De var så att säga utlämnade åt den fria marknaden och tvungna att bära sina egna kostnader och risker. Eventuella förluster inom nämnda sektorer drabbade därför inte heller bankerna och ekonomin.

LaRoucherörelsen tog 2008 internationellt upp detta och mobiliserade organisationer och folkvalda för ett återinförande av denna bankdelning. Nya bankdelningslagar skulle, om de håller samma standard som den i USA upphävda Glass-Steagall, kunna tillämpas på rådande finanskris genom att skilja ut och behålla de mindre delar av skuldberget som idag håller bankdelningslagens standard för affärsbank. Resten skulle avlägsnas från koncernen och fortsätta som eget bolag på marknadens villkor, vilket skulle hålla det samhällsnödvändiga bankväsendet och betalningssystemet flytande trots en oåterkallelig skuldavskrivning och konkursbo i biljonklassen inom "finansindustrin".

Amerikanska Kongressens offentliga utredning av finanskrisen, Financial Crisis Inquiry Commission, kom under 2010 till samma slutsats som LaRoucherörelsen. Storbritanniens och EU:s offentliga utredningar bekräftade även de riktigheten i LaRoucherörelsens analys vad gäller finanskrisens orsaker. Det var när det kom till åtgärder som meningarna mäkta gick isär.

Det var för att förhindra bankdelning britterna och deras kumpaner i Schweiz lade i överväxeln för sin "lösning". I sviterna av de omräknat runt 500 miljarder svenska kronor som schweiziska nationalbanken 2008 varit tvungna att undsätta storbanken UBS med hade LaRoucherörelsens bankdelningskampanj dessutom redan då fått gehör i Bern och Nationalrådet. Särskilt efter att Island i praktiken med framgång genomfört en bankdelning, en motion lagts i amerikanska Senaten och parlamentariker världen över nyfiket började snegla på den gamla Glass-Steagall-lag amerikanerna pratade om

Bail-in

Paul Callello och Wilson Erwin på Credit Suisse var först med att i januari 2010 i brittiska Economist offentliggöra bankernas egen alternativlösning till LaRoucherörelsens vid det laget internationella kampanj för att återinföra bankdelning. Uppdraget att utarbeta lagarna gavs till Basel-III-klubben FSB, då ledd av Mario Draghi. De kallade det "avveckling och rekonstruktion av systemviktiga finansinstitut", i folkmund "bail-in".

Ouppmärksammat blev det denna FSB:s anglo-schweiziska bail-in som, istället för Glass-Steagall, i lönndom kom att införas i Obamas stora finansreform "Dodd-Frank" 2010 och sedan dess utgjort bankernas virus i den trojanska häst politiker, experter och finansfolk sedan dess kränger som "bankreglering".

Man hade från brittiskt håll vetat att de metoder de efter finanskrisen 2008 drivit igenom och sedan dess hållit sitt finanssystem vid liv med inte kunde fortsätta för evigt. Den brittiska politik världen kopierade hade gått ut på att genom statliga borgensåtaganden och centralbankernas elektroniska sedelpressar subventionera en fortsatt handel med de värdepapper finanskrisen 2008 gjort värdelösa. Dess framgång förutsatte dock, vilket dess förespråkare också för att få parlamentens godkännande alltid hävdade vara fallet, att dessa papper omsider börjar bära sina räntor, återfår sitt marknadsvärde och börjar handlas igen. Att något dylikt inte skulle inträffa på den här planeten detta årtusende var politikens brittiska upphovsmän nog väl medvetna om.

Att man snart på ett eller annat sätt skulle komma att behöva ta itu med detta världshistoriens största konkursbo, som man hittills till toner av biljoner skjutit framför sig, stod klart. Kanske inte för Barack Obama och Fredrik Reinfeldt men väl för FSB, London och Wall Street.

Lika mycket insåg Lyndon LaRouche detta. Omedveten om vad britterna i detalj planerade, visade han med sin trippelkurva på att den hyperinflationistiska politiken av fysikaliska skäl inte kunde fortsätta: Den reala ekonomin och produktiviteten har bantats till den grad att bankräddningspolitiken från 2008 helt ersatt dess monetärt bokföringsbara nettoflöden. Med andra ord existerar ingen kapitalmarknad utanför centralbankernas elektroniska sedelpressar.

För brittiska imperiet, vars FYSISKA inflytande i världen står och faller med dess FIKTIVA finanssystem, är därför endast en slags konkurs till deras relativa favör matematiskt möjlig och det är att balansera en avskrivning av dess FIKTIVA tillgångar genom att i motsvarande grad likvidera världens länders FYSISKA åtaganden gentemot sina befolkningar. En snabb titt på vilka summor det rör sig om ger för handen att vi talar om att döda kanske 80 procent av jordens befolkning och massivt sänka levnadsstandarden för de överlevande. Bail-in är ena grundpelaren i detta, krigspolitiken den andra.

LaRouche varnade för exakt detta i februari 2013 och kort därefter såg världen FSB:s plan tillämpas i bail-in-aktionen på Cypern. Det var på det LaRoucherörelsen upptäckte att denna konkurshantering redan var lag i USA och Schweiz. Sedan dess har även EU antagit metoden. Den tillämpas för närvarande i Detroit och dussintals andra amerikanska städer står på tur. Vi står alla i kön till slaktbänken.

Utvägen

När någon därför talar om "skuldavskrivning för EU:s krisländer", "höjda kapitalkrav för banker", "amorteringskrav", "räntehöjningar", "restriktivare penningpolitik" eller dylikt, så går den personen medvetet eller ej brittiska imperiets folkmordsärenden genom att utgöra FSB:s verbala murbräcka för bail-in som bankkonkursförvaltningsmetod.

Det finns inget skäl att tro, att Sverige eller något annat land av någon anledning skulle vara undantagna från direktiven att betala för brittiska imperiets räddning. Inget land kan heller stå upp ensamt. Det ligger därför i Sveriges nationella säkerhetsintresse att, inte bara kräva att de två bankdelningsmotioner som lagts i Riksdagen röstas igenom, utan också göra vad som står i vår makt för att stöjda Islands och Schweiz' hållning samt pågående amerikanska, italienska och andra parlamentariska ansträngningar internationellt för återinförandet av bankdelning.