Regeringsbildningen i Italien visar: Eurosystemet fungerar inte

När den italienske presidenten Mattarella den 27 maj underkände ministerlistan som majoritetskoalitionen mellan La Lega och Femstjärnerörelsen hade lagt fram, och helt öppet motiverade sitt underkännande med att osäkerheten om den nya regeringens politik "ingav oro hos italienska och utländska investerare" – att alltså hänsynen till finansvärldens intressen måste gå före väljarnas vilja – väckte det en storm av vrede inte bara i Italien.

Finansvärlden hade använt alla tänkbara påtryckningsmedel – kreditvärderingsinstitut, EU-representanter och mediernas samlade makt – för att förhindra en Lega-Femstjärne-regering. I sin internationella webcast den 31 maj betonade Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche:

– Det är inte första gången som detta har hänt. Den tyska förbundskanslern Merkel och den franske presidenten Sarkozy utövade liknande påtryckningar 2011 för att köra bort den dåvarande premiärministern Berlusconi från makten, vilket ledde till regeringen Monti, som skärpte åtstramningarna och dramatiskt förvärrade det ekonomiska lidandet i Italien alltsedan dess. Detta misskrediterade verkligen EU. Och nu har det kommit fram att liknande försök riktades mot den österrikiska regeringen, bara det att den österrikiske presidenten Van der Bellen blankt avvisade detta ingripande.

Liliana Gorini, ordförande för MoviSol, LaRoucherörelsen i Italien, fördömde Mattarellas agerande som "ännu ett exempel på den 'suspendering av demokratin' som Europeiska unionen kräver, ända sedan man införde kravet att samtliga europeiska regeringar måste ha en balanserad budget – med Angela Merkels ord: en 'marknadsanpassad demokrati'." Gorini framhöll att det enda som Mattarellas underkännande betydde var att man skulle vinna lite tid fram till ett nyval, och frågade: "Är finansmarknaderna så desperata att de absolut måste vinna tid, ens så lite som tre månader?"

Gorini uppmanade de båda koalitionspartierna – som tillsammans har en majoritet på 60 procent i parlamentet – att genomföra de viktigaste punkterna i regeringsprogrammet – bankdelning och inrättandet av en statlig bank för investeringar – via parlamentet.

Finansimperiets fräcka uppvisning i maktens arrogans väckte en våldsam motreaktion. Till och med Wall Street Journal varnade i en kommentar för att ett så öppet förakt för ett demokratiskt val "bara kommer att förstärka intrycket att EU är immunt mot den allmänna opinionen. Detta fördjupar klyftan mellan människorna och institutionerna i Europa."

Och faktiskt hade imperiet spänt bågen för högt: "Åtstramningsaposteln" Carlo Cottarelli, som president Mattarella utsåg att bilda regering i stället för Giuseppe Conte, fick kasta in handduken efter bara ett par dagar, då det stod klart att han inte skulle få en enda röst i parlamentet, eftersom inte ens Demokratiska partiet skulle våga rösta för honom, och skulle lägga ned sina röster. Detta skulle ha lett till nyval, och det antogs allmänt att Lega och Femstjärnorna i så fall skulle öka på sin majoritet i parlamentet från 60 procent till 80 procent.

Därför accepterade Mattarella en ny ministerlista från koalitionen – återigen inlämnad av Giuseppe Conte – där "stötestenen" – den erfarne bankiren Paolo Savona, tidigare ordförande för den italienska näringslivsorganisationen och tidigare minister, en euro-förespråkare som genom sina personliga erfarenheter blivit euro-kritiker – inte längre var aktuell för finansministerposten, utan nu får ansvaret för Europafrågor. Conte, Savona och de övriga ministrarna svors in den 1 juni. Vad gäller regeringens program har ingenting ändrats, det innehåller fortfarande kravet på bankdelning och inrättande av en statlig bank för investeringar.

Den internationella finanskrisen

Utvecklingen i Italien går faktiskt inte att förstå om man inte har klart för sig vilket desperat läge de internationella bankerna befinner sig i: De är rökta så fort regeringarna inte längre är beredda att fortsätta stötta dem på bekostnad av befolkningens gemensamma bästa. Den enda utvägen ur detta dilemma är en grundläggande bankreform med bankdelning enligt Glass-Steagall-modellen, en ordnad avveckling av de spekulativa derivatskulderna och en omorientering av bankerna till att finansiera den produktiva ekonomin. Men finansvärlden är inte ens nära att erkänna detta.

När kreditvärderingsinstitutet Moody's aviserade en möjlig sänkning av de italienska statsobligationernas kreditbetyg blev det en rusning att sälja italienska statspapper som drev upp 10-årsräntan till 3 procent. Den 30 maj meddelade Moody's sedan också att man kommer att göra en särskild granskning av tolv italienska bankers soliditet, och i medierna piskas det nu upp en rädsla för en hotande statsbankrutt.

Italien är faktiskt, med en statsskuld på 130 procent av BNP och ett budgetunderskott på mindre än 3 procent, i ett bättre läge än exempelvis Japan, vars skuld är hela 250 procent av BNP och underskottet 10 procent. Men den japanska staten är bara skuldsatt till den egna befolkningen, medan den italienska statsskulden till bara 50 procent innehas i Italien, 25 procent är utlandslån, ytterligare 25 procent innehas av ECB. Det betyder att Italien kan utpressas; till skillnad från länder med en egen valuta, vilka som ultima ratio, en sista utväg, kan undvika betalningsinställelse genom att monetarisera sina skulder, så måste Italien låna pengarna till detta från ECB. Just den politik som förs av EU och de av EU så högt värderade finansmarknaderna driver faktiskt landet in i krisen, genom att den spär på skuldsättningen – medan de så utskällda "populisterna" tvärtom vill förhindra en betalningsinställelse med en Plan B: utträde ur euron.

Om Italien skulle tvingas ställa in betalningarna skulle det få kraftiga återverkningar i omvärlden. Särskilt franska, belgiska och italienska banker har stora innehav av italienska statsobligationer - belgiska Dexia-Bank hela 15 mdr euro, dubbelt så mycket som det egna kapitalet. Även en rad tyska banker är kraftigt exponerade, däribland Deutsche Pfandbriefbank, Aareal Bank och Commerzbank. Storbanken Deutsche sitter visserligen med jämförelsevis lite italienska statspapper, men dess banknätverk har lånat ut 35 mdr euro till icke-statliga kunder i Italien – och dessutom är den banken särskilt utsatt på grund av sitt jättelika derivatinnehav.

De franska bankerna ligger risigast till, med Italien som sin största marknad, näst efter den franska. Enbart BNP-Paribas har lånat ut runt 154 mdr euro till kunder i Italien, Crédit Agricole 95,5 mdr euro. Franska banker sitter med totalt 311 mdr euro i lån till italienska kunder i sina räkenskaper, varav 63 mdr euro till den italienska staten; tyska banker 91 mdr euro, varav 39 mdr till staten; och spanska banker 66 mdr euro, varav 45 mdr till staten.

Dessutom finns det en oro för att den politiska krisen i Italien inte bara drabbar de italienska statsobligationerna, utan att "smittan" kan spridas till de grekiska, spanska och portugisiska statsobligationerna. Brittiska The Guardian citerade en högt uppsatt bankman: "Vi är oerhört bekymrade över det som händer i Italien ... Obligationsmarknaderna i södra Europa har blivit galna. Med sådana räntor är det helt uteslutet att Grekland skulle kunna komma tillbaka till marknaden när programmet avslutas." Tidningen citerade en högt uppsatt grekisk företrädare som varnade för att Grekland kommer att behöva hjälp från utlandet om man inte kan ta upp lån på marknaden. Räntorna stiger även på spanska och portugisiska statsobligationer.

Korrigera den nyliberala politiken

Det blir alltmer uppenbart att eurosystemet inte fungerar. Helga Zepp-LaRouche betonade:

– Det är en dramatisk situation, och jag tycker att det är dags att fundera över behovet att korrigera den nyliberala politiken, för om det inte sker så är det bara kaos som väntar. Därför är LaRouches "fyra lagar" mer nödvändiga än någonsin i hela det transatlantiska området.

Om Italien vill genomföra en bankdelning så är det inte möjligt med de bestämmelser som nu gäller inom EU. Därför måste de antingen lämna euron, eller så måste EU förändras. Hon betonade:

– Det självklara alternativet är det som vi har sagt hela tiden. EU i form av Maastrichtfördraget var ett misstag; euron var ett misstag. Jag har länge föreslagit att den här Maastrichtkonstruktionen ska bytas ut mot en allians av suveräna republiker i Charles de Gaulles anda.

– Vi kan mycket väl samarbeta som suveräna länder om en gemensam politik, inte för Europa som sådant, utan för det som Xi Jinping kallar mänsklighetens gemensamma mål, eller "en gemenskap för mänsklighetens gemensamma framtid".

– Den nya Sidenvägen är det paraply under vilket alla de europeiska länderna, i ett vinn-vinn-samarbete, skulle kunna samarbeta med Kina om att utveckla alla andra länder, i Afrika, i Sydvästasien.

– Och om vi nu skyndsamt och rigoröst förverkligar Lyndon LaRouches "fyra lagar" – bankdelning, inrättande av en nationalbank, ett kreditsystem, en storsatsning på att höja produktiviteten i ekonomin genom att så snabbt som möjligt göra den till en fusionskraftsbaserad ekonomi – och om vi sedan samarbetar om att bygga ut den nya Sidenvägen, då är det relativt lätt och absolut görligt. Men vi måste mobilisera den politiska viljan att göra exakt detta innan det är för sent.

Händelseutvecklingen i Italien visar att detta är möjligt.

av Alexander Hartmann

Läs mer om bankdelning här http://larouche.se/gs