Rädda landet och bankerna från parasiterna

För att vara suveränt måste ett land kontrollera sin egen kreditpolitik, något som det anglo-holländska liberala systemets imperialistiska finansiärer förstår väldigt väl. Mayer Rothschild, från den bankirfamilj som blev berömd tack vare sina tjänster till Venedig, gjorde den uppmärksammade iakttagelsen att man inte behöver bry sig om vem som stiftar lagarna i ett land, så länge som man kontrollerar landets pengar -- denna insikt har sedan dess varit riktmärket för oligarkins politik. Den ligger vid det mörka hjärtat av det nätverk av centralbanker som dominerar det globala finanssystemet -- banker som Bank of England, Europeiska Centralbanken och Federal Reserve, som i grund och botten är privata institutioner som verkar under statliga myndigheters flagg, men som i själva verket arbetar för imperiets finansiärer.

Idag är frågan om vem som kontrollerar en nations kreditväsen av mycket stor vikt. Det är en fråga som kommer att spela en viktig roll i att bestämma om mänskligheten kommer att störta ned i en ny Mörk Tid, eller om vi kommer att återhämta oss från fyra årtionden av finansiell galenskap, och fortsätta vår uppgång ur imperiernas tidsålder till de moderna suveräna nationalstaternas tidsålder. Vi kan redan se förstadierna av nedgången, då Apokalypsens fyra ryttare dundrar över de fattiga nationerna i världen och de anglo-holländska finansiärernas fascistiska politik sprider svält, krig och död över hela jordklotet.

Det enda sättet att stoppa denna störtdykning ned i den nya mörka tidsålderns skräck, är att regeringarna åter hävdar sin suveränitet till sina befolkningars försvar, och tillsammans agerar för att ta ifrån dessa parasitära finansiärer deras makt att manipulera nationer och deras ekonomier. Nationalstaten, vars bästa exempel är USA såsom det grundades genom oavhängighetsförklaringen och konstitutionen, är en regeringsform som klart överträffar alla imperiebyggen, vilka inbegriper de bedrägliga parlamentariska demokratierna i Europa, oligarkiska system baserade på "adel och bönder" med en tunn fasad av ansvarsskyldighet inför befolkningen.

Lyndon LaRouche har lagt fram ett trepunktsprogram för att använda nationalstatens makt för att besegra imperierna en gång för alla. Detta program börjar med att få igenom lagförslaget Homeowners and Bank Protection Act (HBPA), som skulle bygga upp en brandvägg för att skydda befolkningen, medan man tar finanssystemet igenom ett bankruttförfarande, och det nationella banksystemets nödvändiga funktioner pressas ur parasiternas grepp.

När detta väl är gjort, ska ett kreditsystem i två skikt tas i bruk för att återuppbygga ekonomins produktiva del. Kredit ges till låg ränta, genom ett omstrukturerat banksystem, till en rad projekt som utformats för att bygga upp vår sönderslagna infrastruktur, åter sätta människor i produktiva arbeten och föra ekonomin in i kärnkraftens era, där man använder väte som bränsle. Den tredje fasen handlar om ett internationellt samarbete mellan de största och folkrikaste länderna på jorden -- bland andra Ryssland, Kina och Indien-- för att skapa ett politiskt block som är mäktigt nog för att slå oligarkernas makt i spillror. Andra nationer, som inte är starka nog för att sparka ut det brittiska imperiet på egen hand, skulle med glädje ansluta sig till en sådan rörelse, när de väl sett att de stora nationerna menar allvar.

Alternativet, som vi snart ska se, är en ohejdbar kollaps.

Systemet är dött

Endast dårar -- även om det ska erkännas att det finns gott av dem -- tror att den nuvarande krisen är cyklisk, någon sorts tillfälligt hinder som vi tar oss förbi om vi bara fortsätter framåt. De som är lite klokare inser att systemet har dött och att de ruttnande delarna börjat ramla av. Följderna av detta är häpnadsväckande. Först och främst borde det vara uppenbart att den globala värdepappersapparatens död innebär att den mängd transaktioner som behövs för att hålla alla de spekulanter som växte upp runt bubblan vid liv, inte längre existerar.

Detta inkluderar särskilt de stora investeringsbankerna och besläktade grenar av investmentbolag. Även om dessa företag redan har rapporterat förluster på mer än 400 miljarder dollar sedan kollapsen började förra året, är detta ändå bara från den första vågen av förluster, nedskrivningarna av värdepapperens värde. De följande chockerna börjar nu arbeta sig igenom systemet, medan effekterna av de stigande mat- och bensinpriserna, kombinerat med fallande fastighetsvärden, ödelägger hushållsbudgetar och kraftigt inskränker konsumtionen. Hushållen kommer nu i ökad grad tvingas ställa in betalningarna på sina skulder, vilket även företag som är beroende av konsumenterna kommer att tvingas till. Allt detta kommer till slut att falla tillbaka på bankerna, där en tsunami skapas, som kommer att dränka dem alla. Utan en värdepappersmarknad för att skapa nya skulder kan skulderna inte förnyas, och då kommer skuldbomben att explodera.

Oligarkerna, som är medvetna om denna verklighet, löper nu ikapp för att omstrukturera banksystemet. Metoden är att amputera de mindre spelarna för att rädda hjärtat. Bear Stearns är redan borta, samtidigt som rykten florerar kring Lehman Brothers, Citigroup, Wachovia, UBS m.fl. Tillsynsmyndigheten Federal Deposit Insurance Corporation (FDIC) varnar för att många mindre banker kommer att kollapsa under trycket från bolån. Detaljerna är intressanta, men det är helhetsbilden av upplösningsprocessen som räknas; och som LaRouche ofta har betonat är detta en icke-linjär process, en accelererande kollaps.

"Pirate Equity"

Nästa drag som diskuteras för att rädda bankerna är att låta riskkapitalbolag, s.k. private equity (eller ska vi kalla det "pirate equity"?), lösa ut dem genom att spruta in stora mängder kapital. Federal Reserve har enligt vad som berättas träffat ett antal av dessa pirater för att komma överens om detaljerna: Enligt Wall Street Journal har Federal Reserve nyligen träffats med J.C. Flowers, Carlyle Group, KKR och Warburg Pincus samt med bankadvokater för att nå någon slags uppgörelse om hur man ska gå vidare. En del av problemet är att de federala lagarna i USA kräver att den som äger mer än 25% av en affärsbank måste registrera sig som ett bankholdingbolag, samt att ett ägande på 10% eller mer gör bolaget till föremål för övervakning från en tillsynsmyndighet, för att försäkra att det inte försöker påverka bankens affärer.

Ytterligare ett problem, som nämndes av Carlyle Groups direktörer Olivier Sarkozy och Randal Quarles i en artikel i samma nummer av Wall Street Journal den 26 juni, är doktrinen om "styrkans ursprung", vilket kräver att det holdingbolag som kontrollerar banken injicerar kapital utifall att banken skulle komma i finansiella svårigheter. Sarkozy och Quarles kallar denna doktrin "ett kraftigt avskräckningsvapen mot potentiellt nytt kapital".

De hävdar att riskkapitalbolag, med mer än 400 miljarder dollar i tillgängliga resurser, skulle kunna förse bankerna med välbehövligt kapital. "Det är exakt denna typ av investerare som vi borde locka in i finanstjänstesektorn", hävdade paret, om inte regleringarna vore "långt striktare än vad som behövs".

Samma tema -- räddningar av bankerna genom riskkapitalbolag -- fanns även med i julinumret 2008 av den brittiska tidskriften Prospect, i en artikel av Mark Hannam, som tidigare arbetat på Englands riksbank. Själva artikeln var en diskussion mellan flera framträdande britter och brittiska agenter, bl.a. Bank of Englands biträdande chef John Gieve, Anatole Kaletsky från Londontidningen Times, Martin Wolf från Financial Times och spekulanten George Soros. Kaletsky angav tonen genom att påstå att "hedgefondindustrin" har klarat sig "förhållandevis oskadd genom allt det här". Soros förutsåg att "riskkapitalbolag kommer att ersätta investmentbankerna som den dominerande kraften i ekonomin." Wolf uppmärksammade att "toppbankirer" aktivt diskuterar en förstärkning av banksystemet.

Kaletsky tog också upp frågan om att bestraffa direktörerna för Citigroup och Bear Stears, på vilket Soros, med sitt typiska förakt för mänskligheten, svarade: "Varför inte skjuta dem?"

London Bridge rasar samman

Det är uppenbart att tanken att låta riskkapitalbolagen rädda bankerna är lika galen som påståendet att dessa företag är "förhållandevis oskadda". Det som påstås vara deras 400 miljarder dollar i tillgångar utgörs av samma värdelösa papper som bankerna sitter på, så dessa planer skulle endast tillföra mer skräp till det befintliga skräpet, och således endast lösa problemet till det yttre. Systemet kan inte rädda sig självt genom att flytta skräp från en ficka till den andra.

Sarkozy och Quarles påpekade att 39 av de 42 finansinstitutioner som sålt aktier för att befästa sitt kapitalläge sedan förra sommaren, nu gör affärer till ett pris som är lägre än då aktierna gavs ut, vilket kostat investerarna mer än 35 miljarder dollar. Över 300 miljarder dollar i akuta kapitalinjektioner har arrangerats, och bassängen börjar nu torrläggas, både på grund av den skrala avkastningen och för att systemet självt håller på att stängas av. Ytterligare 400 miljarder dollar från dessa piratfonder -- om vi antar att de pumpar in allt det kapital de påstår sig ha tillgängligt -- skulle troligtvis inte ens räcka kvartalet ut. Trots allt har de 3 600 miljarder dollar i lån som centralbankerna pumpat in sedan krisen började, inte lyckats stoppa raset. Jämfört med detta belopp är riskkapitalbolagens tillgångar obetydliga.

Det är något annat som pågår här, troligen planer på att kasta en bit av banksystemet överbord, samtidigt som man skyddar de heligare anglo-holländska kroppsdelarna med hjälp av riskkapitalbolagens fikonlöv. Såväl Wall Street Journal som Times of London ägs av Rupert Murdochs News Corp., och Prospect är politiskt sett en biprodukt av Financial Times. Tillsammans med närvaron av Bank of England och George Soros framgår detta tydligt som en brittisk operation. Målet är att använda petrodollarn och andra heta pengaflöden för att rädda oligarkins viktigaste banker, och sänka resten. Det är den exakta motsatsen till LaRouches HBPA-förslag.