"Inte tid" för EU-kommissionen: Nu behövs suveräna regeringar

I min artikel från 16 januari i år med överskriften "Slutet på den fria marknadsekonomin: Stifta lagar till att rädda allmänna välfärden" hänvisade jag till, att hela EU-byråkratins uppbyggnad, från Maastrichtfördraget till europeiska valutaunionen och ECB, uppvisar ett gravt konstruktionsfel, som under förhållanden av stress skulle komma att sätta hela den överstatliga formationen ur kraft och åter sätta nationella intressen på dagordningen.

Just detta har nu hänt. Då en run på de sex irländska bankerna inträffade förra måndagen och Anglo Irish Banks aktie förlorade 46% av sitt värde, stormade bankernas chefer in på premiärministerns kontor och vädjade till honom, att bankerna nästa dag skulle gå i konkurs och krävde och beviljades löfte, att irländska regeringen övertar garanti för bankernas insättningar och åtaganden. Times rapporterar, att de irländska tjänstemännen jobbade hela natten, för att utarbeta ett trovärdigt koncept och att det inte fanns tid att ens rådslå med andra regeringar, EU-kommissionen eller ECB.

Samma sak hände sedan banker i Aten och Thessaloniki, då sparare i panik försökte ta ut insättningar, på vilket grekiska regeringen även den garanterade alla tillgångar, även den utan Bryssel. På torsdagen (2.10) förklarade finansminister Alogoskoufis banksystemet säkert och pålitligt, trots den globala finanskrisen. Och medan EU-kommissionen ännu på måndagen hotade "pröva" tyska regeringens beslut, att utan rådslagning med Bryssel överta statliga garantier för den privata räddningsaktionen av Hypo Real Estate Bank, erkände man snabbt på torsdagen, att det var "rätt beslut".

Frankrikes ursprungliga förslag att skapa en paneuropeisk fond på 300 mdr euro för banker i nöd med Paulsonplanen som förebild stötte på plötsligt motstånd. [Tysklands finansminister] Peer Steinbrück, av alla, hittills på intet sätt känd som kritiker av Maastrichtfördraget, sa i Wall Street Journal: "Tyska medborgare bör inte gå i bräschen för att stabilisera situationer som andra länder är ansvariga för. Tyskland är ytterst försiktig gentemot sådana Grand Designs ... Jag ser överhuvudtaget inget tyskt intresse för det." När tyska intressen plötsligt åter är prioriterade, då är Maastricht faktiskt satt ur kraft.

Henri Guaino, president Sarkozys specielle rådgivare, har kommit till samma insikt, och förklarade i fransk TV, att Maastrichtkriterierna inte hade prioritet. Och Jean Jouyet, europaminister, anmärkte att det i denna kris funnits ett samarbete mellan de nationella regeringarna, men inte på kommissionens plan. Inte undra på, då ju eurons medfödda fel förhindrar just detta.

I min artikel från januari står: "I Tyskland var fram till 1999 förbundsbanken 'lender of last resort', sista räddande källan till kredit, om den nationella ekonomin kom ur balans. Men med införandet av euron övergick valutasuveräniteten till Europeiska centralbanken, och så uppstod det paradoxala läget, att när exceptionell likviditet måste ställas till förfogande, s.k. 'Emergency Liquidity Assistance' (ELA), bär förvisso de nationella centralbankerna ansvaret, men samtidigt har de ingen suveränitet över att utge valutan. Och denna lucka i lagen, som eurons fäder trodde sig kunna ignorera, visar sig nu vara en potentiell självförstörare av europeiska valutaunionen."

Förståeligt nog har Steinbrück reservationer mot att samla pengar på privata marknader, för räddning av utländska banker, som senare skulle dyka upp som skulder i statsbudgeten. Och i artikel 103 och 104 i Maastrichtfördraget står det att: "det är förbjudet för ECB och medlemsstaternas centralbanker att ge gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna någon form av kredit." Och i artikel 104a står dessutom, att inte heller privata banker får ge ut förmånliga krediter till regeringar eller andra offentliga institutioner.

I min artikel från januari står det ytterligare: "Av detta framstår, att under de rådande förhållandena av exploderande systemkris i det globala finanssystemet, är den nuvarande EU-finansarkitekturen ej lämpad att rädda Tysklands socialstatliga karaktär och den allmänna välfärd som Grundlagen föreskriver ska försvaras."

De senaste dagarnas utveckling bevisar att endast suveräna stater kan handla i en systemkris. Regeringarna uppmanas brådskande att, som sina nationers suveräna representanter, ta det gamla finanssystemet genom ett ordentligt konkursförfarande och upprätta en finansarkitektur i Roosevelts Bretton-Woods' tradition från 1944.