Produktiv kreditgenerering fungerar alltid

Artikel ur Ny Solidaritet nr 2/2012. Läs den som pdf på sid 7:
Alexander Hamilton (1755-1804) var en nyckelperson under den amerikanska revolutionen. Han var adjutant till general Washington, blev hjälte vid det avgörande slaget vid Yorktown och gjorde avgörande insatser för såväl utformandet som genomförandet av den hyllade amerikanska författningen. Under sin tid som finansminister i USA (1789-1795) använde han den då nyskrivna författningens portalparagrafs rekvisit om "främjandet av den allmänna välfärden" i kombination med det 1:a kapitlets 8:e paragrafs dito om kongressens rätt att "prägla mynt ... och bestämma dess värde" för att "främja vetenskap" och "nyttig konst" till fullo.

Han började med att samla alla de nyblivna, men redan - efter ett hårt krig mot det brittiska imperiet - bankrutta delstaternas stora skulder till en samlad statsskuld. Hans nästa steg var att fördubbla denna genom att finansiera en industrialiseringsprocess. Redan 1781 beskrev han sin idé med en Nationalbank i ett brev till finansministern i "rebellregeringen" så här:
- Nationalbanken tenderar att öka de offentliga och privata krediterna. Industrin växer, mer produceras, jordbruket och tillverkningsindustrin blomstrar, och häri vilar nationens värde.

USA:s sjätte president John Quincy Adams (JQA) (1767-1848) är en av den amerikanska historiens viktigaste personer. Innan han blev president utformade han det amerikanska Utrikesdepartementet (State Department) som minister under president Monroe och toppdiplomat under Madison. Efter sin tid som president, satt han i kongressen i 18 år tills han avled i kammaren 1848. Abraham Lincoln och han satt alltså i kongressen samtidigt, och samarbetade där. När mandatet för den första nationalbanken, instiftad under president Washington och minister Hamilton 1791, gick ut 1811 dröjde det fem år innan den andra Nationalbanken fick sitt mandat (under Madison) och den kom inte igång förrän 1817 (direkt efter det att Monroe svurits in som USA:s 5:e president). Under tiden fram tills JQA valdes användes den dock inte i sann Hamilton-anda.

Det var först när JQA tog över rodret 1825 som ett ekonomiskt mirakel släpptes lös på allvar. Allteftersom JQA:s inflytande ökade, ökade USA:s produktivitet. Och inte undra på det. Innan 1820 fanns det inga järnvägar, bara ett fåtal kanaler, stålindustrin hade kollapsat och maskinerna inom industrin var gjorda av trä. JQA ändrade på allt detta. Nu byggdes det kanaler och transportkorridorer överallt. Det blev nu möjligt att bosätta västra USA (dagens Mellanvästern). Uppemot 20% av Sveriges befolkning utvandrade till USA under andra halvan av 1800-talet, och flertalet bosatte sig just i Mellanvästern. Många hade svultit ihjäl om USA fört en annan politik.

Andrew Jackson, som hyllas som en stor demokrat, krossade den här expansiva kreditpolitiken och lade ned den andra nationalbanken när han blev president. Det ledde till den stora bankpaniken 1837 och till att USA återigen var bankrutt när Adams' kollega och anhängare Lincoln tog över ledningen för presidentskapet 1861.

Abraham Lincoln (1809-1865) är mest känd för att ha avskaffat slaveriet i USA. I verkligheten var slaveriet en del i ett ekonomiskt system - det brittiska imperiets berömda frihandelssystem. Det var detta system som Lincoln tog strid mot - och vann. Sedan blev han mördad. Lincolns mindre berömda sida var att han - liksom senare Franklin Roosevelt - var en stor anhängare till det amerikanska nationalbankssystemet. Att besegra ondskan, och att främja det goda, är föga överraskande två sidor av samma mynt - ett mynt som präglas av den westfaliska fredens suveräna stater med syftet att förbättra den egna nationen, som en del av världen.

Lincolns "Greenbacks" (de nu berömda gröna amerikanska pengarna, som på den tiden inte gavs ut av Federal Reserve, utan av USA:s regering) finansierade dels segern i inbördeskriget och dels det ekonomiska under som skedde efter hans död, omedelbart efter att han slagit ned de brittiskstödda slavägarnas revolt.

Franklin Delano Roosevelt (FDR) (1882-1945) tog över en amerikansk ekonomi som var fullständigt bankrutt när han svors in som president 1933. Massarbetslöshet och hunger spred sig i landet. När han dog så olägligt, precis efter det att han 12 år senare svurits in som president för fjärde gången, producerade USA självt mer än resten av världen sammanlagt. Det ekonomiska undret var ingen skänk från ovan, utan resultatet av att Franklin Roosevelt begränsade Wall Streets makt genom Glass-Steagall och fick igång produktionen med sin nya giv. Han gav ut krediter genom bland annat den för det ändamålet nyskapade statliga myndigheten Reconstruction Finance Corporation (RFC) och kunde på så sätt kringgå den problematiska centralbankskonstruktionen Federal Reserve. Detta sammantaget betyder att FDR de facto inrättade USA:s tredje nationalbank. FDR:s system har sedan bit för bit monterats ned i det som eufemistiskt beskrivs som avregleringen. Den sista droppen var när Glass-Steagall avskaffades 1999.

Hermann Abs (1901-94) var ledare för den västtyska staligt ägda banken Kreditanstalt für Wiederaufbau (KfW) under åren efter andra världskriget, då Tyskland lyckades med miraklet att bygga sig ur sitt totala sammanbrott 1945 till följd av det nazistiska vanstyret. När man år 1948 satte igång fungerade fortfarande snart sagt ingenting i Tyskland. Snart hade man dock vänt utvecklingen så radikalt att tysk exportindustri gick på högvarv. "Made in Germany" som industrin tvingats skriva på sina produkter som en skamstämpel efter andra världskriget blev nu ett kvalitetsmärke. Hitlers spariver i koncentrationslägren visade sig inte bara vara ett brott mot mänskligheten, utan även ekonomiskt inkompetent. När Tyskland på amerikanskt manér kopierade RFC:s metoder med sin KfW, producerades långt mer per capita än under nazisternas rasistiskt motiverade slavarbetessystem.

Under tre decennier efter andra världskriget byggdes även snart sagt all infrastruktur som vi svenskar använder oss av för att överleva dagligen. 1973 blev det tvärstopp i investeringarna här i landet till följd av den internationella avregleringsvågen och dess svenska apostlar. 1985 avreglerades sedan kreditmarknaden vilket ledde till den finanskrasch som på 90-talet "löstes" genom att tusentals produktiva företag lades ned och den offentliga sektorn slaktades av regeringarna Bildt och Göran Persson.

Det svenska välfärdsbygget har haft sina sidor, på grund av vissa ideologiska irrläror inom socialdemokratin och dess allierade i finansvärlden. Idén att staten är till för medborgarna och har ett unikt ansvar att främja produktivitet och välfärd, var dock väldigt bra och fungerade trots bristerna bra, så länge som den faktiskt tillämpades. Den person som fick röjas ur vägen båda gångerna det skulle avregleras, var den socialdemokratiske finansministern och senare ordföranden för riksbanksfullmäktige Gunnar Sträng (1906-92). Hans metoder för att finansiera samhällsnytta (med pensionsfonder och bostadsobligationer samt genom att hålla bankerna i tyglar med hjälp av bland annat kassakvoten) var amerikanska nationalbanksprinciper. Han lyckades finansiera den stora moderniseringen trots stort motstånd inom och utanför det egna partiet.

Med andra ord: En svensk hjälte vars exempel vi bör följa idag.

Läs mer om det amerikanska politiska ekonomiska systemets kreditgenerering i LPAC-rapporten NAWAPA, Section III

Pedagogoiskt i fyra steg: Hur återupprättandet av ett kreditsystem går till. (på engelska)