Bakom detta krig, med Irak som första angreppsmål, ligger en relativt liten grupp personer, som har arbetat på det i tolv års tid. Den uppfattningen delas av Tom Friedman på New York Times, som citerades i den israeliska tidningen Haaretz den 4 april: Jag skulle kunna namnge 25 personer (vilka alla befinner sig inom en radie av fem kvarter från detta kontor) som, om man hade skickat dem till en öde ö för ett och ett halvt år sedan, så skulle det aldrig ha blivit något Irakkrig.Om dessa personer handlar denna artikel.

Det är inte ofta vicepresident Dick Cheney tar till orda, men varje gång han gör det verkar den amerikanska politiken ta en vändning till det sämre.

Den 16 mars 2003 lämnade Cheney sitt gömställe, för att i en timme låta sig intervjuas i Tim Russerts program Meet the Presspå NBC. Där gjorde Cheney klart att inget som Saddam Hussein gjorde skulle kunna avstyra ett amerikanskt angrepp. Cheney talade om attackerna den 11 september 2001 som den historiska vändpunkten, som för första gången rättfärdigade ett amerikanskt unilateralt krig i förebyggande syfte.

Samme Cheney hade, tolv år tidigare, stött tanken på krig i förebyggande syfte inte mot Saddam Hussein, som ju hade försetts med massförstörelsevapen av regeringarna Reagan och Bush, utan mot varje land eller grupp av länder som skulle kunna utmana Amerikas globala militära överlägsenhet i den post-sovjetiska eran. I den avgörande frågan om krig i förebyggande syfte, for alltså Cheney här medvetet med osanning.

Nästan allt som Cheney sa i denna intervju var faktiskt desinformation, som delvis redan hade avslöjats som sådan.

Cheney påstod till exempel att Saddam Hussein försökte skaffa sig kärnvapen. Bara några dagar tidigare hade chefen för det internationella atomenergiorganet IAEA, Mohammed ElBaradei, förklarat inför FN:s säkerhetsråd att sådana påståenden byggde på förfalskade dokument. I tidningen The New Yorker den 31 mars redogjorde journalisten Seymour Hersh ingående för hur det bara hade tagit några timmar för IAEA:s utredare att konstatera att skrivelserna från Nigers regering, som bekräftade försäljningen av 500 ton råuran (yellow cake) till Bagdad, var grova falsarier, avfattade på papper med brevhuvuden som slutat användas för länge sedan. De falska dokumenten hade förmedlats till Bush-regeringen av den brittiska underrättelsetjänsten MI-6. De kom enligt Hersh antingen från den brittiska eller israeliska underrättelsetjänsten eller från irakiska oppositionskretsar knutna till dr Ahmed Chalabis irakiska nationalkongress, INC.

Cheney upprepade också det vid det laget grundligt misskrediterade påståendet att Saddam Hussein längehaft kontakter med terroristorganisationen al-Qaida, och att det bara var en tidsfrågainnan Saddam Hussein skulle förse bin Ladin-gänget med biologiska, kemiska och till slut nukleära massförstörelsevapen. Cheney visste mycket väl att den f.d. CIA-chefen R. James Woolsey, som hör till krigspartiets hårda kärna, trots ihärdiga försök inte hade lyckats vaska fram ett enda trovärdigt bevis för några kontakter mellan Saddam Hussein och al-Qaida, speciellt inte före den 11 september 2001.

Beträffande det kommande kriget lovade vicepresidenten att det militära övertagandet av Irak skulle bli en promenadseger. Mot slutet av TV-intervjun gick Cheney så långt som att säga att ett amerikanskt preventivkrig för att störta Saddam Hussein skulle skapa stabilitet i Mellanöstern. Som sin auktoritet för detta hänvisade han till dr Bernard Lewis, den brittiske experten på arabvärlden som låg bakom den förödande idén att bekämpa Sovjetunionen genom att spela ut det islamiska korteti en krisbåge: Precis som Bernard Lewis, som är en av de stora kännarna av den delen av världen, tror jag alldeles bestämt att ett kraftfullt och resolut amerikanskt svar på terror och på hot mot USA skulle bidra till att, uppriktigt sagt, lugna ner den delen av världen.

Nästan exakt 80 timmar efter Cheneys TV-framträdande inledde USA det oprovocerade, helt onödiga kriget mot Irak.

Straussianernas lögner

Cheneys arroganta TV-framträdande markerade kulmen på en då mer än tolv år lång kampanj, med målet att rita om den politiska kartan i Mellanöstern och Persiska viken, med hjälp av ett krig utan slut och ett råvaruroffande i kolonial stil.

Det markerade också resultatet av en smygande statskupp: en liten grupp nykonservativa fanatiker hade tagit över den politiska makten i Washington. Deras mål är att göra om USA, från en konstitutionell republik som arbetar för det gemensammas bästa och en principgemenskap mellan suveräna nationalstater, till en parodi på det gamla romarriket ett brutalt imperium som drar ut i erövringskrig mot andra länder och inåt är en repressiv polisstat.

Det är ingen slump att de flesta av dessa nykonservativa är anhängare av den från Tyskland bördige filosofen Leo Strauss (1899-1973). Trots att Strauss var jude var han en anhängare av den existentialistiske filosofen och Nietzsche-beundraren Martin Heideggers och nazijuristen Carl Schmitts idéer. Det var Schmitt som tillhandahöll det juridiska underlaget för Adolf Hitlers diktatoriska statskupp i mars 1933 efter Riksdagshusbranden. Samme Schmitt hjälpte Strauss så att han på ett stipendium från Rockefellerstiftelsen fick resa till USA 1934. Strauss undervisade först vid New School for Social Research i New York och sedan vid universitetet i Chicago.

För Strauss och hans adepter är den ädla lögnendesinformation nyckeln till att få och behålla politisk makt. Makt i sig är det yttersta målet. För Strauss och straussianerna finns inga universella principer, ingen naturrätt, ingen dygd, ingen människokärlek, ingen syn på människan som skapad till en avbild av Skaparen.

Den ledande straussianeni Washington och chefspropagandisten för krigspartiet i Bush-administrationen, William Kristol, har som chefredaktör för den av Rupert Murdoch ägda tidskriften Weekly Standard utvecklat den goebbelska lögnens konst till fulländning. Han är son till två ledande nykonservativa under efterkrigstiden, Irving Kristol och Gertrude Himmelfarb, och utbildades från och med sin 18-årsdag på Harvarduniversitetet av den viktige Strauss-lärjungen Harvey Mansfield jr.

Kristols rumskamrat och med-straussian på Harvard var Alan Keyes, som senare tjänstgjorde i utrikesdepartementet under Reagan och utan framgång ställde upp i senatsvalet i Maryland (1988 mot demokraten Paul Sarbanes). En annan studiekamrat var Francis Fukuyama, som senare propagerade den nietzscheanska tanken att historien har tagit slut. Fukuyama hade tidigare studerat vid Cornelluniversitetet för Allan Bloom, som hörde till den inre kretsen av Strauss-elever vid Chicagouniversitetet. Saul Bellow, som också var med i Chicago, har skildrat Blooms liv i den ganska verklighetstrogna romanen Ravelstein.

De nykonservativas kupp den 11 september

I Bellows hyllning till Bloom förekommer också en annan straussian, som i dag spelar en onaturligt stor roll bland kuppmakarna i Bush-administrationen: Paul Wolfowitz.

Wolfowitz var en av de första lärjungarna till Strauss och Bloom som kom till Washington. Bloom hade sammanfört Wolfowitz, medan denne fortfarande skrev på sin doktorsavhandling på Chicagouniversitetet, med Rand Corporations grundare Albert Wohlstetter och med Paul Nitze, en vapenexpert som satt på någon hög befattning i de flesta amerikanska regeringarna under efterkrigstiden. Under 1970-talet arbetade Wolfowitz upp sig inom nedrustningsbyråkratin och knöt kontakter med andra skyddslingar till Strauss och Wohlstetter som hade placerats på tjänster som medarbetare i olika senatsutskott. Wolfowitz arbetade vid den här tiden ihop med bl.a. Richard Perle, Steven Bryen och Elliott Abrams, vilka tjänstgjorde hos senatorerna Henry Jackson (Washington), Clifford Case (New Jersey) resp. Daniel Patrick Moynihan (New York). Perle har berättat att han lärde känna Wolfowitz 1969, när de båda fick i uppdrag av Wohlstetter att utföra ett forskningsprojekt för senator Jackson.

Andra Strauss-lärjungar i den nykonservativa kabalen är John Podhoretz, politisk chefredaktör för Rupert Murdochs kvällstidning New York Post, f.d. chefredaktör för The Weekly Standard och son till Norman Podhoretz och Midge Decter, vilka hörde till den första generationen nykonservativa; domaren i Högsta domstolen Clarence Thomas; justitieminister John Ashcroft; I. Lewis ScooterLibby, som är vicepresident Cheneys stabschef och främste rådgivare i frågor rörande den nationella säkerheten, och som fördes in i Leo Strauss värld av sin egen professor vid Yaleuniversitetet, Paul Wolfowitz; Pentagons desinformationschef Abram Shulsky; Gary Schmitt, verkställande chef för det av William Kristol ledda Project for the New American Century (PNAC); David Brook, redaktör på The Weekly Standard; Werner Dannhauser, en skyddsling till Strauss som lämnade den akademiska världen för att efter Norman Podhoretz pensionering ta över den redaktionella ledningen för det nykonservativa flaggskeppet Commentary; och Robert Kagan, även han på The Weekly Standard och son till den ledande straussianen vid Yaleuniversitetet, Donald Kagan.

Som exemplet Wolfowitz visar har denna krets Strauss-lärjungar, tillsammans med en ungefär lika liten krets andra nykonservativa och Likud-anhängare, under de senaste 30 åren fungerat som ett slags underjordiskt nätverk i och runt regeringen i väntan på det rätta tillfället att slå till med sin kupp. Den 11 september 2001 blev de serverade sitt livs chans, och de var väl förberedda för att utnyttja den.

Som Lyndon LaRouche skriver i Zbigniew Brzezinski and September 11th, kan det som hände den 11 september 2001 inte ha hänt utan medverkan från personer högt upp i det amerikanska försvars- och säkerhetsetablissemanget. Bristen på de mest elementära säkerhetsprocedurer och attentatsmännens ingående kännedom om dessa svaga punkterkan inte förklaras på något annat sätt. Dessa attentat kan, enligt LaRouche, omöjligt ha utförts av al-Qaida-medlemmar utan hjälp inifrån säkerhetsapparaten. Attentaten var i själva verket ett led i ett sofistikerat hemligt krig, som låg långt utanför bin-Ladin-apparatens kapacitet. Att Usama bin-Ladin från sina grottor i Afghanistan skulle ha genomfört den största irreguljära krigshandlingen mot USA genom tiderna, är väl den fräckaste propagandalögnen av alla en konst som Goebbels hittills varit den oöverträffade mästaren på.

I EIR:s rapport om den 11 september medgav LaRouche att vi troligen aldrig får veta exakt hur attentaten genomfördes. Men frågan cui bono?, vem som gynnas av dessa attentat, är mycket lättare att besvara. Men då måste man gå tillbaka åtminstone till George Bush den äldres tid som president, och titta närmare på en del viktiga saker som hände då.

Imperiala preventivkrig

Den 21 maj 1991 höll ett team civila strateger i Pentagon på uppdrag av den dåvarande försvarsministern Cheney en muntlig föredragning om det strategiska läget efter Sovjetunionens fall och vad det betydde för USA:s nationella säkerhet. Huvuddelen av föredragningen stod den dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet Paul Wolfowitz för. I detta team ingick också Lewis Libby, som var Wolfowitz närmaste man; Zalmay Khalilzad, en av Wohlstetters skyddslingar på Rand Corporation och Chicagouniversitetet; och karriärdiplomaten Eric Edelman, som också var underställd Wolfowitz. Alla dessa fyra sitter i dag på höga poster i den nuvarande Bush-administrationen: Wolfowitz är vice försvarsminister, Libby är vicepresident Cheneys stabschef och säkerhetsrådgivare, Edelman är Libbys vice, och Khalilzad är Vita husets sändebud till den irakiska oppositionen mot Saddam Hussein.

I sin föredragning 1991 föreslog Wolfowitz att USA skulle ingripa preventivt för att, med alla nödvändiga medel, förhindra att någon nation eller grupp av nationer kunde utmana USA:s ställning som den ledande militära och ekonomiska världsmakten, inom en överskådlig framtid. När Cheney 1992 skrev in Wolfowitz rekommendation i sin Defense Planning Guidance (Riktlinjer för försvarsplaneringen, DPG), bröt helvetet löst. Höga militärer läckte delar av riktlinjerna till New York Times, och den dåvarande presidenten George Bush den äldre, hans säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft och utrikesminister James Baker III förkastade unilateralismen i Cheney-Wolfowitz-strategin.

Det slutade med att DPG skrevs om, kvar fanns bara en kraftigt urvattnad version av planen. Men när Bush d.ä. inte blev omvald avfyrade Cheney och hans team, i januari 1993, en avskedssalva, med sin Defense Strategy for the 1990s: The Regional Defense Strategy, där de inte bara förde fram tanken på preventiva unilaterala krig igen, utan också förespråkade att USA skulle utveckla en ny generation mini-kärnvapen, lämpliga att sättas in mot länder i tredje världen. Cheney och Wolfowitz kunde inte smälta att Bush d.ä. hade avbrutit Operation ökenstormutan att Bagdad hade intagits och Saddam Hussein störtats.

Clean Break

Under president Clintons åtta år i Vita huset var straussianerna till stor del utestängda från maktens korridorer, men ingalunda overksamma. När Osloavtalet undertecknades i september 1993 gjorde de nykonservativa och straussianerna allt för att sabotera detta avtal om att byta land mot fred. Flera framstående lärjungar till Strauss och Bloom hade redan flyttat till Israel, där de skulle bilda kärnan i en apparat som var fast besluten att stoppa fredsprocessen.

1994 bildade Hillel Fradkin och Yoram Hazoney Shalem-centret, med hjälp av pengar från två amerikanska miljardärer, Ronald Lauder och Roger Hertog, som båda är med i den relativt okända men mycket inflytelserika Megagruppen. Hertog är tillsammans med Lord Conrad Black och Michael Steinhardt delägare i tidningen New York Sun, och äger tillsammans med Martin Peretz och Steinhardt The New Republic, som länge varit en bastion för den straussianska propagandan. En redaktör på New Republic, Lawrence Kaplan, kom nyligen ut med en bok som propagerade för Irakkriget, som han skrivit tillsammans med William Kristol på The Weekly Standard .

Fradkin studerade för Allan Bloom och undervisade på Chicagouniversitetet. Hazoney skrev sin doktorsavhandling på Rutgersuniversitetet med Strauss-lärjungen Wilson Cary McWilliams som handledare och flyttade sedan till Israel där han blev talskrivare åt Likudpartiets Benjamin Netanyahu. Hazoney stöder öppet den rasistiske Meir Kahane, som grundade den terroristiska Jewish Defense League och Kachrörelsen.

Vid sidan av Shalem-centret och Stiftelsen för konstitutionell demokrati den senare grundad av Strauss-lärjungen Paul Eidelberg, som anser att Israel permanent bör annektera alla de ockuperade områdena spelade en tredje tankesmedja en central roll i att föra fram den nykonservativa agendan under Clinton-åren: Institute for Advanced Strategic and Political Studies (IASPS) med kontor i Washington och Jerusalem. IASPS grundades 1984 som en utpost till den nyliberala Chicagoskolan. Tolv år senare kompletterades institutet med en avdelning för strategiska studier. I en annons för forskningsstipendier i Washington på IASPS hemsida upplyste man om att studenter som inte gillade Leo Strauss inte behövde göra sig besvär med att skicka in någon ansökan.

1996, efter mordet på premiärminister Yitzhak Rabin, initierade IASPS nybildade strategiavdelning flera utredningar om hur Osloavtalet kunde saboteras. Utredningsrapporterna skulle presenteras för Israels nyvalde premiärminister Benjamin Netanyahu.

Den viktigaste rapporten hade rubriken A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm(En fullständig brytning [med Osloavtalet]: En ny strategi för rikets säkerställande). Den hade skrivits ihop av en grupp nykonservativa amerikaner under ledning av Richard Perle. Bland författarna fanns James Colbert från Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA); Charles Fairbanks från Johns Hopkins-universitetets School of Advanced International Studies (SAIS), en Strauss-lärjunge som stått Paul Wolfowitz nära sedan 1960-talet; Douglas Feith, som nu är statssekreterare i försvarsdepartementet; IASPS ordförande Robert Loewenberg; Jonathan Torup från den amerikanska Israel-lobbyns tankesmedja Washington Institute for Near East Studies (WINEP); David Wurmser, som då ledde Mellanösternprojektet på American Enterprise Institute (AEI) och nu är assistent åt utrikesdepartementets nedrustningsförhandlare John Bolton, själv en gång vice ordförande för AEI; och Meyrav Wurmser, som förut jobbade med den israeliske underrättelseofficeren och Sharon-anhängaren överste Yigal Carmons Middle East Research and Information Project (MERIP) och nu leder Mellanösternforskningen på Hudson Institute.

Richard Perle överlämnade personligen det sexsidiga Clean Break-dokumentet till Netanyahu den 8 juli 1996 två dagar innan Netanyahu skulle tala inför den amerikanska kongressens båda kamrar. Mycket av innehållet i Netanyahus tal i kongressen sammanföll med Clean Break-dokumentet. Där förespråkades ett totalt förkastande av Osloavtalet och tanken på att byta land mot fred; en israelisk återockupation av de områden som underställts den palestinska myndigheten, motiverad av rätten att jaga terrorister, som till slut skulle leda till en permanent annektering av Västbanken och Gazaremsan; samt ett krig mot Irak, för att störta inte bara Saddam Husseins regim i Bagdad utan också Baathregimen i Damaskus.

Israel kan forma sin strategiska omvärld, skrev Perle & Co. 1996, i samarbete med Turkiet och Jordanien, genom att försvaga, inringa och till och med tränga tillbaka Syrien. Denna strävan kan rikta in sig på att avlägsna Saddam Hussein från makten i Irak i sig ett viktigt strategiskt mål för Israel som ett sätt att kullkasta Syriens regionala ambitioner.Det var ett recept för flera regionala krig.

Det nya amerikanska århundradet

I början av 1997 slog sig William Kristol och Robert Kagan, två ledande akademiska straussianer i Washington, ihop med sina likasinnade på American Enterprise Institute (AEI) för att pracka på Clinton-regeringen Clean Break-politiken. I ett kontor på femte våningen på AEI:s huvudkontor grundade Kristol & Co. Project for the New American Century (PNAC), med det uttalade syftet att bygga ut den amerikanska krigsmakten till en unilateral världspolis. Det första uppdraget skulle vara att störta Saddam Hussein.

Den 3 juni 1997 gick PNAC ut med en principförklaring, som hade undertecknats av Elliott Abrams, Gary Bauer, William Bennett, Floridas guvernör Jeb Bush, Dick Cheney, Midge Decter, Francis Fukuyama, Lewis Libby, Norman Podhoretz, Peter Rodman, Donald Rumsfeld, Paul Wolfowitz m.fl. Texten var hämtad från en artikel som Kristol och Kagan hade skrivit i juli-augusti-numret 1996 av Foreign Affairs, organ för Council on Foreign Relations (CFR) i New York vid samma tidpunkt som Perle och Wurmser formulerade sin Clean Break-rapport. Kristol och Kagan krävde uttryckligen att Amerika skulle bryta med sin drygt 200-åriga anti-koloniala tradition, och pekade ut John Quincy Adams som särskilt förhatlig:

Vår tids konservativa, skrev de, faller lätt för den förtjusande gamla bilden av USA som en stad på kullen. De tänker tillbaka … på John Quincy Adams råd att Amerika ej borde söka utomlands efter monster att förgöra. Men varför inte? Alternativet är att låta monstren härja fritt, och röva och plundra bäst de vill, medan amerikanerna står vid sidan och tittar på. Det som måhända var välbetänkt 1823, då Amerika var en liten, isolerad makt i en värld av europeiska jättar, är inte det längre, när det är Amerika som är jätten. Eftersom Amerika har kapacitet att tygla eller förgöra många av världens monster, varav de flesta går att hitta utan alltför mycket letande, och eftersom ansvaret för den internationella ordningens fred och säkerhet vilar så tungt på Amerikas axlar, blir en politik att sitta på en kulle och leda genom att föregå med gott exempel i praktiken en feg och skamlig politik.

I ett öppet brev till president Clinton den 26 januari 1998 krävde PNAC ett omedelbart regimbytei Irak. Man menade att Saddam stod i begrepp att sätta in massförstörelsevapen mot USA och dess allierade. Följande personer, alla nu med i Bush-administrationen, hade undertecknat brevet: Abrams, Richard Armitage, Bolton, Fukuyama, Khalilzad, Perle, Rodman, Rumsfeld, Wolfowitz och Robert Zoellick. Kristol, Kagan och James Woolsey hade också skrivit under det. Woolsey var CIA-chef en kort tid under Clinton och var vid tiden för PNAC-brevet redan advokat åt Chalabis irakiska nationalkongress, INC.

I september 2000, alldeles före presidentvalet där George W. Bush stod mot Al Gore, släppte PNAC en längre rapport med titeln Rebuilding Americas Defenses Strategy, Force and Resources for a New Century, där man återupplivade Cheney-Wolfowitz-doktrinen från 1991 och 1993 om krig i förebyggande syfte.

Trots det hade Irakkrigslobbyn svårt att få genomslag ända tills den händelse som vicepresident Cheney betecknade som den historiska vändpunkten. Attackerna den 11 september 2001 mot Pentagon och World Trade Center utlöste en ögonblicklig reaktion från de nykonservativa inom och utanför Bush-regeringen. Bara fyra dagar efter attackerna, den 15 september, deltog Paul Wolfowitz i ett sammanträde som Nationella säkerhetsrådet hade med president Bush i Camp David, och talade sig varm för en omedelbar amerikansk invasion i Irak. Av skäl som ännu inte är helt utredda förkastade presidenten, vicepresidenten och till och med försvarsminister Rumsfeld detta förslag som förhastat. Några dagar senare gav dock president Bush CIA och militären i uppdrag att utarbeta planer för hur man kunde handskas med Saddam.

Chickenhawk Intelligence Agency

En vecka efter Wolfowitz förhastadekrigshets kallade Richard Perle samman sitt Defense Policy Board för att lyssna på den brittiske experten på arabvärlden dr Bernard Lewis och INC:s grundare dr Ahmed Chalabi. Banksvindlaren Chalabi, en gunstling till Albert Wohlstetter som utsetts av den israeliska extremhögern att efterträda Saddam Hussein, är på rymmen från ett 22-årigt fängelsestraff i Jordanien för förskingring och valutamanipulationer.

Strax före den 11 september 2001 anförtrodde försvarsminister Rumsfeld sina medarbetare att han funderade på att avgå och åka hem till Chicago. Hans förklaring var avslöjande: Likud har tagit över den här byggnaden, sa han till några vänner, varmed han syftade på Wolfowitz-Perle-kabalen. Det var den f.d. utrikesministern och Chicagoskolansideolog George Shultz som hade nästlat in Paul Wolfowitz i den trängre kretsen politiska privatlärare åt den blivande presidenten Bush de s.k. Vulcans. Wolfowitz kunde därigenom ta med sig Perle och hela det nykonservativa gänget till Austin, Texas, för att politiskt indoktrinera Bush. När Bush-regeringen tillträdde drog Wolfowitz fördel av denna personliga relation med den nye presidenten, och fyllde Rumsfelds kontor med en armé av likasinnade straussianer och likudniks.

I samband med den dramatiska vändpunkten den 11 september 2001 passade vice försvarsminister Wolfowitz och statssekreteraren Doug Feith på att inrätta en hemlig underrättelseavdelning i Pentagon. Dess uppgift var att förse försvarsminister Rumsfeld som hade ångrat sina avgångsplaner och nu marscherade helt i takt med Wolfowitz-kabalen med en strid ström av underrättelserför att bryta ned motståndet från CIA och Defense Intelligence Agency mot de nykonservativas Saddam-planer. En av de viktigaste källorna till dessa okontrollerade underrättelservar Chalabis misskrediterade INC.

Wolfowitz och Feith utsåg Abram Shulsky att leda den hemliga cellen, som skulle begravas långt ner i Pentagons civila förvaltning under statssekreteraren för politiska frågor (Feith). Shulsky, en lärjunge till Leo Strauss, hade varit en medarbetare till senator Moynihan, tillsammans med Elliott Abrams och Gary Schmitt, som nu är PNAC:s ordförande. 1999 var Shulsky tillsammans med bland andra Khalilzad medförfattare till en Rand Corporation-rapport med titeln The United States and a Rising China, där tanken fördes fram att Kina mer än något annat land utgjorde ett direkt hot mot USA:s globala och regionala militära överlägsenhet, som man genast måste ta itu med.

Andra som på ett eller annat sätt är knutna till Shulskys Chickenhawk Intelligence Agencyär:

Harold Rhode, Mellanösternexpert i Pentagons Office of Net Assessments. Michael Ledeen skriver i sin nyutkomna bok The War Against the Terror Mastersatt Rhode varit hans Mellanöstern-guru i nästan 20 år. 1991 hade Rhode hand om frågor rörande Turkiet i Pentagons Office of International Security Policy, samtidigt som Perle och Feith hade en internationell konsultfirma som sålde israeliska vapen till den turkiska armén. Vid ett möte under Bush-regeringens första månader ställde Rhode till med ett uppträde, när han hotade en högt uppsatt representant för Saudiarabien med att det snart skulle vara slut med partnerskapet mellan USA och Saudiarabien.

William Luti, en tidigare rådgivare till vicepresident Cheney, som nyss utnämnts till vice statssekreterare i försvarsdepartementet med särskilt ansvar för Mellanöstern och södra Asien. Han har länge varit besatt av idén att störta Saddam Hussein. En besökare på hans kontor i Pentagon berättade att väggarna i Lutis rum var klädda från golv till tak med bilder och tidningsartiklar om Saddam Hussein och hans inre krets.

Den 17 december 2002 sammanträffade Luti och general David Barno i hemlighet med elva irakiska oppositionella i London och valde ut en första grupp irakier som skulle utbildas i Ungern och vara det irakiska fikonlövet för i en i övrigt helt och hållet anglo-amerikansk militär invasion.

Reuel Marc Gerecht, en pensionerad CIA-tjänsteman, anses vara den hemlige förbindelsemannen mellan Shulskys Chickenhawk Intelligence Agencyi försvarsdepartementet och de irakiska oppositionella i London och andra europeiska städer.

Artikeln är hämtad från pamfletten Children of Satan: The Ignoble Liars Behind Bushs No-Exit War, utgiven av Lyndon LaRouches presidentvalskampanj LaRouche in 2004, april 2003.

(Ny Solidaritet, juni 2003)