Paulsons räddningsaktion: Största rånet i historien

Lyndon LaRouche har utfärdat en klar och tydlig varning till det gäng dårar som tänker driva igenom den största bankräddningsaktionen i historien: Låt bli, och om ni inte gör det, så räkna inte med att komma undan med det. Landsförrädisk idioti av detta slag får konsekvenser, mycket mer långtgående än ni kan föreställa er.

Enligt den plan som lagts fram av finansminister Henry Paulson, med stöd från centralbankschefen Ben Bernanke, president George W. Bush och en skock internationella bankirer och andra idioter, ska merparten av de enorma skulder som det globala finanssystemet dragit på sig i sina dödsryckningar flyttas över från bankernas balansräkningar till den amerikanska staten, d.v.s. till skattebetalarna.

Detta uppsåt presenteras för en skrämd allmänhet som en "djärv" plan för att "lösa" finanskrisen en gång för alla. Vad det i själva verket är, är det största rånet i historien, en monumental dumhet som kommer att rasera allt i sin väg: ekonomin, nationen och människorna. Det finns ingenting bra med denna plan.

Ren galenskap

– Det här är det största rånet i historien, sa LaRouche. Det är ren galenskap. Allmänheten blir lurad.

Nästan ingenting som Paulson har sagt är sant – det är lögner som ska få kongressen och det amerikanska folket att tro att denna gigantiska uppskörtning är både nödvändig och i allmänhetens intresse, när ingetdera är sant. Lögnerna började långt före Paulson, när man sa att finansoperationer, inte tillverkning, var vägen till välstånd. I fyrtio år nu har vi sett på när USA:s industri och jordbruk systematiskt har avvecklats, och ekonomin förvandlats till ett gigantiskt kasino. Spekulanterna fick ta över bankväsendet, och ett litet fåtal har blivit rika – somliga äckligt rika – medan en växande andel av befolkningen hamnat under fattigdomsstrecket, eller helt har ramlat genom golvet. All lagstiftning som införts för att förhindra en sådan plundring har systematiskt avskaffats, inklusive Glass-Steagall Act från 1933, som förbjöd affärsbankerna att ge sig in på investmentbankernas område. Nu har det systemet kraschat, och då säger man att vanligt folk måste gå in och hjälpa skurkarna.

Slutfasen i den här kraschen började förra året, med den mytomspunna "bolånekrisen", en avsiktlig felbenämning. På något sätt övergick sedan denna "bolånekris" till att bli en "kreditfrossa" som angrep ett "i övrigt sunt" banksystem. Detta var, från början till slut, en noga uttänkt lögn som skulle stödja det slutliga kravet på en räddningsaktion.

Det här är vad som faktiskt hände, och alltihop utgick från banksystemet. Under 1990-talet byggde bankerna upp en jättelik derivatbubbla, ett pyramidspel som hela tiden måste matas med mer och mer pengar för att inte falla ihop. En stor del av pengarna kom från bostadslån, som användes för att skapa olika bolånebaserade värdepapper och ännu mer fantasifulla spelmarker som CDO. Ju mer bolånepengar som strömmade in, desto större vinst kunde man göra genom att spekulera med värdepappren, vilket inbringade mer pengar till nya bolån. Det var denna värdepappersmaskin som pressade upp huspriserna – och lånen på dessa hus – i stratosfären.

Men maskinen fungerade så bra att den pressade upp huspriserna över vad många amerikaner kunde klara av, så då började bankerna, för att bolånen skulle fortsätta generera pengar, lätta på kraven för lån, och till slut såldes hus till folk som inte hade råd med dem, bara för att hålla spelet i gång. Det slutade med att priserna klättrade så högt att inte ens de slappa lånekraven kunde hålla spelet i gång, och hela korthuset rasade. Att bolånen rasade först berodde på att de var skakigast, eftersom de hade tagits högst upp på marknaden, och det gjorde att bankerna kunde säga att de som hade givit ut och tagit bolån var bovarna, för att skyla över det ansvar som de själva hade. Det var en klassisk fint, "kasta skulden på den som är minst".

Nu ser vi hur Paulson påstår att det var denna "bolånekris" som smittade bankerna och att den enda möjligheten att skydda den amerikanska befolkningen är att genomföra den största bankräddningsaktionen i historien. Men det var Paulson, en f.d. investmentbankir, och hans investmentbankirkompisar och deras föregångare som skapade det här problemet från början, och nu kräver att de ska bli räddade från konsekvenserna av sin egen dårskap, och skickar räkningen till de människor som de har skott sig på i årtionden. Rävarna kräver att kycklingarna ska betala för rentvättningen av blodet i kycklingburen.

Det kommer inte att fungera

Bortsett från att den är så otroligt arrogant är planen som kokats ihop av Paulson, hans kumpaner i Plunge Protection Team och hans överordnade på Wall Street, också helt inkompetent ur ekonomisk synvinkel. Det enda den egentligen gör är att flytta över värdelösa skuldpapper från bankernas balansräkningar till statens balansräkningar, utan att över huvud taget röra vid frågan om varför dessa papper blivit värdelösa.

Fordringarna är värdelösa därför att den produktiva sektorn i ekonomin, den sektor som i sista hand betalar alla räkningar, är alldeles för svag för att orka dra lasset, och faller snabbt. USA:s ekonomi går med förlust, som den har gjort de senaste fyrtio årn, och lånar för att täcka upp för det som fattas. Detta växande skuldberg förvandlades med hjälp av bokföringstrolleri till en hög med tillgångar, som bankerna med sina olika hävstångseffekter växlade upp till ett ännu större berg av spekulativa risktaganden. De levde på det som de fick in genom att köpa och sälja allt detta fiktiva kapital, ända tills bubblan blev så stor att det inte gick att hålla den uppe, och den kraschade. Det enda som Paulsons plan skulle göra är att ge de utblottade spelarna fler spelmarker att spela med, så att de kan göra ännu större skada.

Vi kan stoppa det

Vi har nått den punkt där vi inte kan överleva med en sådan girighet och dårskap, och måste ändra oss i grunden. I stället för att lyssna på bankirernas sirensång som vill dra oss ned i djupet, måste vi våga erkänna att vi, som ett folk, har betett oss som dårar. Bankerna må ha gjort detta mot oss, men vi tillät det, och hjälpte faktiskt ofta till, genom att girigt skrapa upp smulorna som föll från deras överfyllda bord.

Nu när vi ser hur våra banker redovisar mångmiljardförluster varje kvartal, trots mångtriljardinjektioner från centralbankerna, när vi hör våra ledare mana till makalösa räddningsaktioner och uppoffringar, så börjar det gå upp för oss att den stora ekonomiska uppgången var en bluff, att de "sunda ekonomiska nyckeltalen" var en illusion, och att hela korthuset har rasat. Det går upp för oss att vi var dårar, att världen inte fungerar på det sätt som vi trodde.

Som tur är har vi en man ibland oss som såg dessa misstag när de begicks, och som har en plan för att lösa problemet, även i denna sena timme. Den mannen är Lyndon LaRouche, och hans lösning börjar med en återgång till de sunda ekonomiska principer som har tjänat USA så bra förut, senast under president Franklin D. Roosevelt. I stället för att rädda papper, som Paulson vill att vi ska göra, går LaRouches förslag ut på att man låter hela finanssystemet genomgå motsvarigheten till ett ordnat konkursförfarande, där man fryser den stora massan av spekulativa risktaganden samtidigt som man stoppar utmätningarna och ser till att alla varor och tjänster som är nödvändiga för att människor ska kunna fungera fortsätter att flöda. Statliga krediter med låg ränta skulle samtidigt användas i ett krisprogram för att återuppbygga vår produktiva bas, i samordning med tunga nationer som Ryssland, Kina och Indien, som ett sätt att lyfta hela världen upp ur denna hotande nya mörka tid. Det kan göras, men vi måste göra det.

Först måste vi sätta stopp för denna stolliga räddningsaktion, som LaRouche kallar "landsförräderisk", på grund av de skador den kommer att tillfoga nationen och dess folk. Men LaRouche har också en varning till dem som står bakom den, och som tänker rösta för den. När omfattningen av det rån ni ställer er bakom uppenbaras, kommer det att komma nya regeringar som, påeldade av en uppretad befolkning, kommer att kräva att rånbytet betalas tillbaka, och att de ansvariga för detta brott straffas. Allvarliga brott straffas inte alltid med detsamma, men rättvisa skipas förr eller senare. Himmel och jord rymmer mera än ni drömmer om i er filosofi.

Artikel publicerad i Executive Intelligence Review 26 sept. 2008