”Pappersolja” får världsekonomin på fall?

Oljemarknaden i dag ser helt annorlunda ut än den gjorde vid den förra oljechocken, 1973-74.

I dag är det handeln med ”pappersolja”, alltså finanspapper knutna till oljehandeln, som bestämmer priset på denna livsviktiga råvara.

Med en hastighet som har förvånat alla utom de mest initierade har oljan skjutit upp som den största politiska och ekonomiska krisen, på ett sätt som inte skådats sedan 1973, då Opecs oljebojkott utlöste den första ”oljechocken”.

Att kasta skulden på Opec i dag, som politiker gör i både Europa och USA, är irrelevant på gränsen till absurt. Världen badar just nu i överskottsolja. Opec har höjt sina produktionskvoter fyra gånger sedan april 1999, senast den 10 september, då man beslutade att öka produktionen med 800 000 fat om dagen från och med den 1 oktober. Marknaden reagerade på den nyheten med en kraftig prisökning!

Som Opec hela tiden har hävdat, stiger oljepriset inte därför att det finns för lite olja, utan därför att raffinaderikapaciteten är för liten på viktiga marknader, och därför att spekulanter manipulerar marknaden på ett helt okontrollerat sätt.

Före 1973

Oljemarknaden, den process varigenom ett fat olja som producerats i t.ex. Persiska viken fraktas till ett raffinaderi i säg Philadelphia, där den omvandlas till bensin, diesel eller eldningsolja för försäljning, har förändrats i grunden sedan shahen i Iran störtades 1979.

Under det relativt stabila 1960-talet fram till sexdagarskriget 1973 var oljan en av de mest förutsägbara råvarorna. Den producerades huvudsakligen av länderna i de oljeexporterande staternas organisation, Opec, oftast av statliga bolag som Nioc i Iran eller Aramco i Saudiarabien. Dessa statliga Opec-bolag ingick långsiktiga leveransavtal med de multinationella ”sju systrarna” eller andra stora oljebolag. De stora oljebolagen som Exxon eller Shell hade sina egna tankerflottor som fraktade den köpta oljan till deras egna raffinaderier, i Aruba, Philadelphia, Rotterdam eller andra platser.

Avtalen ingicks antingen mellan två stater, t.ex. Saudiarabien och Brasilien, eller mellan en stat och ett oljebolag, säg Saudiarabien och Mobil eller Exxon. Det var avtal som löpte över flera år, med fasta priser och leveransdatum. Om oljepriset gick upp eller ned med några ören per fat, så var det en nyhet. Ett tredje sätt att köpa olja före 1973 var på den lilla spotmarknaden i Rotterdam. Mindre än 3 procent av världens oljeproduktion bytte ägare här i små volymer, ofta när en beställare inte kunde ta emot en leverans och den kunde säljas fritt.

Finansspekulation

– Oljemarknaden i dag är någonting helt annat än den var för 20 år sedan, säger en person på Fearnleys Research i Norge, med lång erfarenhet i oljebranschen.

– Från det att en oljetanker lastas med olja i säg Dubai, tills den lossas vid ett raffinaderi i USA eller Rotterdam, kan den oljelasten ha sålts 15-20 gånger eller mer.

– Derivaten har gjort detta möjligt, säger han. Priset på råolja som står i tidningarna är inte det faktiska oljepriset som gäller den dagen, utan priset på termins- eller derivatkontrakt om en eller två månader, på oljebörsen i London eller NYMEX i New York. Det är bara derivat- eller terminspriset det handlar om, och det kan svänga våldsamt beroende på vilket trovärdigt rykte som helst, särskilt när marknaden är så pressad som i dag.

När Irak beskyllde Kuweit för att stjäla olja från den neutrala zonen, samma fråga som utlöste Iraks invasion i Kuweit 1990, steg oljepriset med 2 dollar på en dag. Eftersom priset är ett framtida pris, och det tar i genomsnitt 60 dagar för en oljetanker att gå från Persiska viken till den amerikanska östkusten, spelar rykten och psykologi en stor roll i handeln med oljeterminer. Det är ett drömläge för spekulanter.

Före 1974 fanns det i princip inga oljehandlare. Men i slutet av 1970-talet inleddes en dramatisk förändring, som fortsatte under 1980-talet. De stora oljebolagen drog sig ur tankerfrakterna och avtalen slöts inte längre mellan stater och bolag. Efter sammanslagningarna tvingades de amerikanska oljebolagen också sälja sina raffinaderier till de självständiga bolagen Tosco, Valero, Coastal och Sun. I dag domineras oljemarknaden nästan helt av oljehandlare. Med hjälp av terminshandeln kan de utan problem driva upp volymen på de handlade terminskontrakten till flera gånger mer olja än som är fysiskt möjligt att leverera. Terminspriset kan på så vis skruvas upp till vanvettiga höjder.

Hur det fungerar förklarade det största oberoende raffinaderibolaget i USA, Tosco, i en stämningsansökan den 13 september i år mot en grupp oljehandelsbolag ledda av Arcadia Petroleum i London. Enligt Toscos dokumentation, som inlämnats till en domstol i New York, hade Arcadia köpt mer septemberkontrakt på nordsjöoljan Brent än som någonsin fysiskt skulle kunna levereras under september. På så vis kunde Arcadia från den 21 augusti till den 5 september sätta marknaden under press så att oljepriset gick upp med 3,33 dollar. Eftersom priset på Brent-olja från Nordsjön är rättesnöre för all olja från Nordsjön, Afrika och Atlantområdet, påverkade dessa manipulationer, som Tosco betonar, priset på en daglig leveransvolym på sammanlagt 25 miljoner fat.

En oljehandlare på en större bank i London berättar hur Arcadia gick till väga:

– En handlare som begränsar sina positioner till en eller två veckor, och positionerar sig för framtida leveranser på tiotals miljoner fat, kan göra enorma vinster om spotpriset [det daterade Brentpriset] stiger jämfört med terminspriset. Arcadia pressade upp spotpriset genom att betala ett enormt överpris för fem av de 22 laster Brentolja som producerades under den perioden. Där gjorde de en förlust, men poängen var att de tvingade andra utsatta spekulanter till panikköp, så att Arcadia kunde göra en enorm vinst på de andra 17 oljelasterna man köpt på termin.

Trots att raffinaderiet såg priset stiga från 32 till 36 dollar fatet på bara några dagar utan synbar anledning, hade Arcadia inte gjort något olagligt, eftersom handeln med pappersolja inte är reglerad:

– Det finns inga lagar, det är den fria marknaden. Det är världens största råvarumarknad, och det finns enorma vinster att göra för den som inte bryr sig om konsekvenserna.

Enligt källor inom branschen ägs de största oljehandelsbolagen i dag av några av de största bankerna och finanshusen i världen, samma spekulationskrafter som förde världen till randen av ett finansiellt sammanbrott i september 1998 med hedgefonden LTCM:s derivatkollaps.

De största oljehandlarna, som styr priset på vår bensin och eldningsolja, är Wall Street-firman Morgan Stanley, Goldman Sachs’ J. Aron & Co., Citigroup-Travelers’ Phibro, schweiziska Glencore, Mitsuis Arcadia, det holländsk-schweiziska Vitol, franska Elf-Total och Deutsche Bank genom Bankers Trust och dess derivatoperationer.

Dessa finansbolag, och inte de stora oljebolagen, är de största köparna av olja från Opec, Nordsjön och andra stora producenter. Deras intresse är att maximera den spekulativa vinsten på papperet från sin derivathandel med pappersolja, inte att upprätthålla stabila och rimliga energipriser för världsekonomin.

Artikel publicerad i Ny Solidaritet 28 september 2000