Orleanska flickan

Att mänsklighetens adel hånligt löna,
sig smädelsen i stoftet släpat har.
Krig förer kvickhetsjägarn mot det sköna,
till Gud och änglar tro han aldrig bar.
Han plundrar hjärtat på var skatt omsider,
och sårar tron, då han mot vantron strider.

Men sångmön, liksom du, av barnasläkte,
och själv en from herdinnas bild, lik dig,
med himmelsk rätt en liljekrans dig räckte
och med ditt namn mot stjärnor höjde sig.
Med glorians sken din panna hon omgiver.
Dig hjärtat skapat. Du odödlig bliver.

Väl älskar världen att det ädla svärta
och släpa det upphöjda uti dyn;
dock frukta ej! än gives månget hjärta,
som flammar för det höga ovan skyn.
Må Momus roa pöbeln; – ädla sinnen –
blott I för ädlare gestalter brinnen!

översättning: Herman Bjursten