Den tyske skalden och dramatikern Friedrich Schiller skrev i sin dikt Sångens makt (se nedan), att den genialiske konstnären rör oss med toner som ingen kan stå emot, och att han får sin makt från källor som förblir "evigt dolda". "När sångens lyra hörs klinga" lyfter sig människan upp ur sin sinnliga tröghet "till andehöghet ... till gudars boning".

Schiller var ju också historieprofessor, vid universitetet i Jena, och en högst ovanlig sådan. Han uppmanade sina studenter att söka sanningen, och att se sig som en del av världens stora hela.

Så här slutar Schiller sin föreläsning om varför det är så viktigt att studera Universalhistorien:

"Genom att den vänjer människan vid att sammanfatta sig själv med hela det förflutna och att genom sina slutsatser framila i den avlägsna framtiden, så döljer den gränserna för födelse och död som så trångt och tryckande omsluter människans liv, så utsträcker den genom en optisk villa hennes korta existens i ett oändligt rum och låter individen oförmärkt övergå till hela släktet.
...

Att framskaffa vårt mänskliga århundrade har – utan att veta eller åsyfta det – alla föregående tidevarv bemödat sig. Våra är alla de skatter som flit och snille, förnuft och erfarenhet under världens långa ålder äntligen hunnit samla. Först genom historien kommer ni att lära er sätta värde på de ägodelar som vana och oklandrad besittning så gärna berövar vår tacksamhet – kostbara, dyra ägodelar som kostat de bästa och ädlaste människors blod och som har måst förvärvas genom så många generationers möda! Och vem bland er, hos vilken ett ljust förstånd förenats med ett känsloömt hjärta, skulle kunna erinra sig denna höga förpliktelse utan att en tyst önskan väcks att till det kommande släktet betala den skuld som han inte längre kan gottgöra det förgångna? En ädel längtan måste glöda hos oss att även med våra medel ge ett bidrag till det rika arv av sanning, sedlighet och frihet som vi fått av förfäderna och ansenligen tillökt överlämna det åt efterkommande och därmed fästa vår flyende existens vid denna oförgängliga kedja som sträcker sig genom alla människoåldrar. Hur skiljaktig än den bestämmelse är som väntar er i det borgerliga samhället – något kan ni alla därtill skatta! För varje förtjänst är banan till odödligheten öppen, till den sanna odödligheten, menar jag, där gärningen lever och framilar fastän upphovsmannens namn skulle stå tillbaka eller komma i glömska."

Tyrannen Dionysios

Kunskap är inte skilt från moral. Riktig kunskap får man bara om man fattar det moraliska beslutet att "ge sitt bidrag" till den mänskliga utvecklingen. Stora poeter har en förmåga att hitta stoff som rör mänsklighetens djupaste frågor, och att "ge sitt bidrag" till den "oförgängliga kedjan".

Ett sådant exempel är Schillers dikt "Die Bürgschaft" , där den "evigt dolda källan" kan spåras nästan 2400 år tillbaka i tiden. Det är en mycket spännande historia.

Die Bürgschaft (Borgensförbindelsen) handlar om två vänner. Den ena har dömts till döden av tyrannen Dionysios. Han begär uppskov med domen i tre dagar, för att kunna resa till sin systers bröllop. Han får uppskov, mot att hans vän går i borgen med sitt eget liv för att han ska komma tillbaka. Den dödsdömde ger sig av, men när han efter tre dagar kommer tillbaka får han höra att han kommit för sent, vännen har redan avrättats i hans ställe. Då överlämnar han sig trots det åt tyrannen, och säger till honom att han ska "slakta dem båda, och tro på kärlek och trofasthet".

För det första: har tyrannen Dionysios funnits i verkligheten, eller är han bara en fantasifigur?

Det finns faktiskt en mycket berömd tyrann "Dionysios", som bodde i Syrakusa på Sicilien, och som kallas Dionysios den äldre. Om honom berättas att han ville låta spartanen Damokles få känna på den ständiga livsfara som en tyrann måste leva under. Han lät utspisa honom rikligt vid sitt bord, men över den plats där Damokles satt hängde ett skarpslipat svärd och dinglade, upphängt i ett enda hästtagel.

Dionysios d.ä. blev inte mördad som han trodde att han skulle bli, utan dog av sjukdom. Han efterträddes av sin son, Dionysios den yngre.

Det är helt säkert denne Dionysios d.y. som figurerar i Schillers dikt. Och vi kan faktiskt spåra upp att denne Dionysios d.y. var den förste som berättade historien om de båda vännerna, som bevekade tyrannen med sin beredskap att dö för sin trofasthet mot varandra.

Platons sjunde brev

Den viktigaste bakgrunden finns beskriven i Platons sjunde brev, ett dokument som är helt enastående i världshistorien. Platon skrev detta brev (år 352 f.Kr.) till sin bäste väns mördare. Man måste sätta sig in i Platons situation! I strid mot alla maktpolitiska och praktiska hänsyn skrev han att de absolut måste fortsätta den mördade Dions politik, för i detta historiska ögonblick hängde Siciliens, ja hela mänsklighetens framtid på om det skulle lyckas att införa en ny typ av stat, den filosofiskt styrda stat som han och Dion hade eftersträvat.

"Ty om här [i min vän Dion] filosofi och makt verkligen hade förenats i en och samma person, så skulle han därmed ha kunnat giva alla, hellener som barbarer, ett lysande föredöme och skänka dem en säker förvissning, att en stat eller en enskild person aldrig kan varda lycklig, om han ej lever sitt liv i insikt och rättfärdighet ..."

Platon var alltså inte bara filosof, han ingrep i historien. Han berättar att han som ung hade varit fylld av iver efter politisk verksamhet, men att alla intriger och orättfärdigheter, särskilt hur man hade dömt Sokrates till döden, hade fått honom att dra sig undan politiken och Aten.

"Ty dels, menade jag, är en dylik verksamhet omöjlig utan goda vänner och pålitliga kamrater, och att finna rätt på sådana, om man nu hade några, var ej lätt, då vårt samhälle ej längre var ordnat enligt fädernas seder och inrättningar, och att färvärva nya vänner gick ej utan allra största svårighet; dels var det förbi med aktningen för lagarnas bud och nedärvda seder, och det gick utför med rivande fart. Om jag således från början var fylld av iver efter politisk verksamhet, så blev jag till sist, när jag betraktade dessa förhållanden och detta fullständiga virrvarr, helt yr i huvudet. Jag avstod visserligen ej från att tänka på, hur det skulle kunna bli bättre i detta avseende och beträffande det politiska livet överhuvud, men i fråga om att själv handla förbidade jag det lägliga tillfället. Men till sist kom jag till den övertygelsen, att alla de nuvarande samhällena utan undantag äro illa styrda ... Människornas samhällen skulle aldrig, menade jag, komma att få slut på sina lidanden, förrän antingen de äkta och sanna filosoferna vinna den politiska makten eller de maktägande i samhället på grund av någon gudomlig tillskyndelse bliva verkliga filosofer.
Det var i en dylik sinnesförfattning, som jag kom till Italien och Sicilien vid mitt första besök."

Dion satte dygden främst

Platon reste första gången till Syrakusa år 389 f.Kr. Då var det Dionysios d.ä. som regerade. En politisk förändring visade sig omöjlig, men mycket viktigt var att Platon lärde känna Dion. Dion var 20 år gammal då och tyckte, som Platon skriver, att "Syrakusa borde äga politisk frihet och leva under de bästa lagar".

"Dion var, när jag träffade samman med honom, ännu ung ... Dion, som hade en snabb uppfattning i allmänhet och ej minst i fråga om de av mig framställda lärorna, tillägnade sig dessa med en större iver och skärpa än någon av de ynglingar, som jag dittills hade träffat. Och han beslöt att för all framtid leva sitt liv i fullständig motsats till italienarna och sicilianerna: han ville sätta dygden högre än lusten och all annan yppighet."

Platon lämnade Sicilien med oförrättat ärende. Men 18 år senare dog Dionysios d.ä. och efterträddes av sin son. Dion hoppades att han skulle kunna vinna denne yngre Dionysios för Platons statsidé och bad Platon att komma tillbaka till Syrakusa för att hjälpa honom att undervisa tyrannen. Platon funderade:

"[O]m man överhuvud någonsin ville försöka att förverkliga mina tankar om lagar och författning, så borde det försökas nu ...
Det var i dylika tankar och med en sådan tillförsikt som jag reste hemifrån ... [D]et var främst av blygsel för mig själv: jag ville ej framstå för mig själv endast och allenast som en ordmänniska, som aldrig av egen fri vilja grep sig an med verklig handling; och jag ville ej utsätta mig för risken att förråda Dions gästvänskap och kamratskap, då han nu var utsatt för ganska stora faror. Om det skulle ske honom något allvarligt, om han skulle jagas i landsflykt av Dionysios och sina övriga fiender och då komma till mig och tilltala mig med följande ord: 'Platon, jag kommer till dig som landsflyktig; vad jag behöver för att avvärja mina fiender, det är ej fotfolk och rytteri utan övertygande ord och grunder; det är just med dem, som jag märkte att du hade makt att leda unga människor på det godas och rättas väg och att låta dem, när det så skall vara, stifta vänskap och kamratskap inbördes. Det är just här som du har svikit, och därför har jag måst lämna Syrakusa och är nu här [...]' Om han hade sagt detta, vad skulle jag kunna ge för ett hederligt svar på det? Alls intet."

Inte bara en ordmänniska

Platon gav sig alltså i väg, å ena sidan för att han inte ville vara bara en ordmänniska, men han gav sig också in i detta livsfarliga företag av kärlek till sin unge vän. Och det blev värre än Platon hade anat.

"Vid min framkomst till Syrakusa fann jag – för att nu uttrycka mig kort – huru hela Dionysios' hov var fullständigt söndrat. Dion beskylldes för att eftersträva envåldsmakten. Jag tog honom i försvar så gott jag kunde, men mina möjligheter voro ej stora. Det var ungefär i fjärde månaden därefter, som Dionysios lät föra Dion ombord på ett litet fartyg och med skam och vanära driva honom i landsflykt, allt under beskyllning att Dion stämplade mot hans välde."

Platon anvisades en bostad i borgen, d.v.s. han var i det närmaste fånge. Han fick inte resa därifrån. Men, skriver han, Dionysios ville att Platon skulle se på honom som sin vän. Han "önskade att jag skulle berömma honom mera än Dion och sätta hans vänskap högre än dennes, och han var märkvärdigt ivrig på denna punkt". Men Platon kunde inte se på Dionysios som sin vän, för Dionysios var ingen äkta vän av filosofin, han bara låtsades.

"Efter min framkomst trodde jag mig först och främst böra utröna, om Dionysios verkligen var så gripen av filosofiens eld, eller om alla dessa rykten voro grundlösa, som spritt sig till Aten. Nu finns det en viss metod, som ej är dålig, att prova detta; den passar särskilt för envåldshärskare, i synnerhet sådana, som äro fulla av missförstådd lärdom; och just detta fann jag genast vid min ankomst vara i högsta grad fallet med Dionysios. Dylika personer bör man nämligen visa, vad allt filosofien är, huru den är beskaffad, vilka åligganden den kräver och vilken möda den kostar. Ty om den som hör det är en äkta filosof, befryndad med visheten och såsom gudaingiven värdig att äga den, så anser han, att han fått höra talas om en underbar väg, och att det här gäller att spänna alla krafter och att livet annars ej är värt att leva. Så spänner han både sina egna och sin vägvisares krafter till det yttersta och upphör icke, förrän han antingen har nått målet eller också får kraft att på egen hand utan vägvisare gå sin väg fram. På det sättet och uppfylld av dylika tankar lever han ... han sköter visserligen sina vanliga sysslor, vilka dessa än äro, men håller sig i allt fast vid filosofien [...] Detta är ett avgörande prov, det säkraste som finns gent emot njutningsmänniskor, som ej äro i stånd att arbeta ..."

Det här överenstämmer nästan ordagrant med slutet på Schillers föreläsning om Universalhistorien! Platon fortsätter:

"Ty detta [den sanna filosofien] kan ej på något sätt framställas som andra lärosatser. Nej, det springer plötsligt fram i själen på grund av långvarigt sysslande med själva saken och livsgemenskap med den, liksom en eld som tändes av en flygande gnista, och det ger nu näring åt sig självt."

Hos Dionysios "slog filosofin inte rot i själen", och därför kunde han inte bli Platons vän.

Situationen kan sammanfattas så här: Platon och Dion var riktiga och äkta vänner, eftersom de var besjälade av samma mål, en fri och rättrådig stat. Tyrannen Dionysios ville gärna pråla med Platons vänskap, men samtidigt förföljde han Dion, eftersom han trodde att Dion ville döda honom och själv bli tyrann.

Platons borgensförbindelse

Så berättar Platon om något som hände som är särskilt intressant i samband med Schillers dikt om Borgensförbindelsen. Dionysios säger nämligen till Platon:

"Jag skall ordna det för Dion på följande sätt. Jag vill låta honom få igen sin egendom för att han sedan skall bosätta sig på Peloponnesos, dock ej som flykting utan med rätt att få komma tillbaka hit, när han och jag och ni, hans vänner, bli fullt ense därom. Men detta på villkor att han ej stämplar mot mig, och för detta skall du jämte dina egna och Dions härvarande anförvanter gå i borgen, och han skall å sin sida giva er säkerhet därför."

Platon befann sig i en mycket svår situation, men han såg det som sin plikt att "härda ut i ett år till". När Platon så småningom kunde lämna Syrakusa, samlade Dion ihop en armé och intog Syrakusa. Dionysios flydde till Korint. Dion kunde inte övervinna motståndet från Dionysios kvarvarande anhängare, och efter tre år mördades han.

Vi ser här att den verkliga historien har stora likheter med Schillers dikt: Dion anklagas av Dionysios för att vilja mörda honom, Platon och Dion var vänner, Platon måste gå i borgen för Dion, och tyrannen ville vara vän med en av dem. Vi har också konstaterat att Dionysios var den förste som berättade historien om de båda vännernas borgensförbindelse. Hur vet vi det?

Dionysios' egen berättelse

Als Dionys von Syrakus
aufhörte, ein Tyrann zu sein,
da ward er ein – Schulmeisterlein.
(När Dionysios av Syrakusa upphörde att vara en tyrann, då blev han en liten skolmästare.)

Denna spefulla anspelning på hertig Karl Eugen av Württemberg, tyrannen som under inflytande av sin älskarinna Frederica började intressera sig för skolfrågor, anses vara skälet till att skalden Christian Schubart år 1777 dömdes till tio år i fängelse av hertigen. (Fängelsedomen mot Schubart gjorde starkt intryck på Friedrich Schiller, som då var 17 år och elev i hertigens militäriskt styrda Karlsskola i Stuttgart.)

Dionysios d.y. var faktiskt, precis som Schubart antydde i sin vers, lärare i språk och skrift, under sin vistelse i Korint, dit han hade fördrivits av Dion. Schubart var musikhistoriskt kunnig och kände säkert till den aristoteliske musikteoretikern Aristoxenos, som bodde i Korint samtidigt som den landsflyktige tyrannen från Syrakusa var där.

Om denne Aristoxenos berättar filosofen Jamblichos på 300-talet e.Kr. i en skrift om pythagoréernas historia. Aristoxenos hade återgivit vad han hade hört Dionysios berätta om tiden i Syrakusa. Han hade berättat om vännerna Damon och Phintias, om en borgensförbindelse på liv och död.

Phintias hade dömts till döden, falskeligen anklagad för att ha planerat att mörda Dionysios. Han bad om uppskov, för att under återstoden av dagen hinna ordna upp sina och Damons angelägenheter, och sa att Damon skulle gå i borgen för honom. Dionysios hade då förvånat frågat om det fanns någon människa som skulle gå i borgen för någon annan med sitt eget liv. Phintias svarade ja och Damon hämtades dit. Denne gick genast med på att gå i borgen, och att stanna där till Phintias återvände. Tyrannen var slagen med häpnad, men de som var upphov till den falska anklagelsen hånade Damon, som om han var förlorad. När Phintias före solens nedgång kom tillbaka för att få straffet verkställt, blev alla förvånade. Men Dionysios själv hade omfamnat och kysst dem, och bett att få bli upptagen som den tredje i deras förbund. Aristoxenos intygade att han hade hört Dionysios själv berätta detta.

Namnen stämmer inte. Vännerna heter inte Platon och Dion, utan Damon och Phintias. Men Schiller sa ju att "gärningen lever och framilar, fastän upphovsmannens namn kan falla i glömska".

Men tänk nu efter. Dionysios sitter i Korint, fördriven av Dion. Där berättar han för Aristoxenos denna historia om borgensförbindelsen. Vem kan det ha handlat om, när vi har fått höra den verkliga historien, berättad av Platon, i det sjunde brevet? Om Platon och Dion, får man väl gissa.

Men det är inte namnen som är viktiga, utan gärningen. Och den här berättelsen har visat sin styrka genom att den har förmedlats genom årtusendena, vinklad på lite olika sätt. Jamblichos hade hört den från sin lärare Porfyrios, som hade hört den från Nikomachos från Gerasa (1:a århundradet e.Kr.). Nikomachos nämner också Phintias och Damon tillsammans med Archytas och Platon, som trofasta pythagoréer. Kyrkofadern Ambrosius, som levde på 300-talet e.Kr., återger samma berättelse, fast med tonvikt på den kristna moralen.

Berättelsens väg till Schiller

Men hur fick Schiller fatt på den? Han fick den på en annan väg. Det kan vi se på att i den första versionen av hans dikt hette hjälten Mörus, först senare, i praktutgåvan, ändrade Schiller namnet till Damon.

I ett brev till Goethe den 15 december 1797 klagade Schiller på att han hade brist på poetiskt stoff. Goethe skickade till honom Hyginus fabelsamling från 1674, och där fanns berättelsen om Mörus som ville döda den grymme tyrannen Dionysios på Sicilien.

Mörus skulle spikas upp på korset, men först ville han ha tre dagars uppskov för att vara med på sin systers bröllop. Under tiden gick hans vän Selinuntius i borgen för honom med sitt eget liv. Men på återvägen drabbades Mörus av storm och regn och kunde inte ta sig över floden. Medan Selinuntius fördes till korset hann Mörus ifatt bödeln och ropade att här var han! Det var han som skulle spikas upp på korset! Detta berättades för kungen, som kallade till sig de båda vännerna och bad att få upptas i deras vänskap och hävde dödsdomen mot Mörus.

Kände Schiller till hela historien bakom denna berättelse? Kanske, kanske inte. Men klassiska poeter har "näsa" för det som är viktigt och för människans roll i historien.

Vad dikten säger oss

Detta var alltså den yttre formen – det poetiska stoffet, materialet. Men vad säger oss dikten – mer än att bara berätta vad som hände?

Bertolt Brecht, den cyniske 1900-talsförfattaren som hatade Schiller och allt vad klassisk kultur heter, gav luft åt sitt hån i en dikt med titeln "Om Schillers dikt Die Bürgschaft". Den slutar med raderna:

Und schliesslich ziegte es sich ja auch dann:
Am End war der Tyrann gar kein Tyrann!

I Schillers dikt visade det sig att "till slut var tyrannen alls ingen tyrann!" Brecht, precis som Nietzsche före honom, kallade Schiller för en "moraltrumpetare".

"Människornas samhällen skulle aldrig, menade jag, komma att få slut på sina lidanden, förrän antingen de äkta och sanna filosoferna vinna den politiska makten eller de maktägande i samhället på grund av någon gudomlig tillskyndelse bliva verkliga filosofer."

Så skrev Platon i sitt sjunde brev: staten måste styras av en filosof. Vad betyder det?

Hade Brecht rätt om Schillers dikt, att den visade att tyrannen inte alls var någon tyrann?

Inte alls. Han var och förblev en tyrann. Det viktiga var att tyrannen förändrades genom det som de båda vännerna gjorde. Han "rördes som människa" och förstod att det finns något som heter trofasthet. Till och med tyrannen blir människa! Det är den största revolution man kan tänka sig! Att bara röja tyrannen ur vägen är ingen lösning. Vad säger Schillers dikt?

Damon försökte mörda tyrannen. Det misslyckades. Men sedan lyckas han, genom sin kärlek till sin vän, göra så att tyrannen ändrar sig och plötsligt står framför oss som en människa som vill vara en bland vännerna.

Friedrich Wilhelm von Hoven skrev i sin självbiografi:

"Den franska frihetssaken, som engagerade mig så mycket, gav Schiller inte mycket för. Han såg inga utsikter till en lyckligare framtid. Han betraktade den franska revolutionen som bara en naturlig konsekvens av det franska vanstyret, hovets och stormännens utsvävningar, det franska folkets demoralisering och som ett verk av missnöjda, ärelystna och lidelsefulla människor som utnyttjade sakernas tillstånd för att nå sina egoistiska mål, inte som ett visdomens verk. Han tillstod dock, att många sanna och stora idéer, som förut endast fanns i böcker och i huvudet på klartänkta människor, hade kommit till tals offentligt; men det var långtifrån nog för att införa en verkligt lyckliggörande författning. För det första var principerna som måste läggas till grund för en sådan författning ännu på intet vis tillräckligt utvecklade, ... och för det andra, och viktigaste, måste också folket vara moget för en sådan författning, och på den punkten fattades ännu väldigt mycket, ja allt. Därför var han fast övertygad om att den franska republiken skulle upphöra lika fort som den hade uppstått, den republikanska författningen skulle förr eller senare övergå i anarki, och nationens enda räddning skulle vara att en stark man dök upp, han må komma varifrån han vill, som betvingar stormen, återställer ordningen, och håller regeringens tyglar i ett fast grepp, även om han skulle göra sig till oinskränkt härskare över inte bara Frankrike, utan även en del av det övriga Europa."

Detta skrevs 1793-94, då Napoleon, som skulle bli denne "starke man", ännu bara var en obskyr officer från Korsika.

Schiller förstod med sin politiska klarsyn att inga dolkar och inga giljotiner skulle kunna skapa en fri stat – om inte folket var moget.

Metoden

Och HUR ska den fria staten skapas? I sina Brev om människans estetiska fostran skriver han (i nionde brevet):

"All förbättring på det politiska området skall utgå från karaktärens förädling – men hur kan karaktären förädlas under inflytande av en barbarisk statsförfattning? Man måste alltså för detta ändamål uppsöka ett verktyg, som staten ej erbjuder, och öppna källor därtill, som trots allt politiskt fördärv håller sig rena och klara. ... Detta verktyg är den sköna konsten ...

Giv alltså ... världen, som du vill påverka, riktningen till det goda, så skall tidens lugna rytm föra med sig utvecklingen. Denna riktning har du givit den, om du, undervisande, höjer dess tankar till det nödvändiga och eviga, om du, handlande eller bildande, förvandlar det nödvändiga och eviga till ett föremål för dess drifter. Falla skall villfarelsens och godtyckets byggnad, falla måste den, den har redan fallit, så snart du är säker på, att den lutar; men i den inre, ej blott i den yttre människan måste den luta."

Precis som Platon vill Schiller revolutionera staten, och precis som Platon inser Schiller att detta inte kan ske genom en våldshandling, utan bara genom en revolution i människornas hjärtan och huvuden. En fri stat är bara möjlig om människorna blir verkliga medborgare, som tänker och handlar fritt för det gemensamma bästa.

Om Platon och Schiller hade träffats i verkliga livet hade de säkert blivit vänner, på samma sätt som Platon blev vän med den 20 år yngre Dion i Syrakusa. Precis som Dion levde Schiller för idén att alla människor "borde äga politisk frihet och leva under de bästa lagar". Därför kallas Schiller också "frihetens skald".

Och det var kanske det som fick Schiller att fastna för berättelsen om de båda vännerna i Syrakusa, och gjorde den så intressant för honom. Det var den gemensamma idén om den fria staten och de verkliga medborgarna, som samtidigt är filosofer.

Den fria staten ska skapas inte med någon dolk genom ett draperi, utan genom ädla handlingar och genom den sköna konsten. Vi får inte glömma att Schiller skrev Die Bürgschaft som en dikt, eller snarare som en "sång", som rör oss med toner som ingen kan stå emot.

av Ralf Schauerhammer
Ursprungligen ett helaftonsprogram för Schillerinstitutets tyska amatörteatergrupp Dichterpfläntzschen, att framföras i dialogform med recitation och musikinslag, hösten 2003.

Översättning och bearbetning: Astrid Sandmark.

Sångens makt
av Friedrich Schiller
översättning Herman Bjursten

Som strömmen utur bergets sköte
frambryter vilt med åskans dån
och störtar eken vid sitt möte
och rycker stycken löst ifrån
den fasta klippan, – som han tjusar
den vandrande, som dånet hör
och ser hur floden nedåt brusar,
men ej varthän dess bana för; –
så sångens djupa vågor välla
fram ur sin evigt dolda källa.

Förbunden med de mör, som ösa
ur ödets brunn, som allt förmå, –
vem kan väl skaldens trolldom lösa?
Vem kan emot hans toner stå?
Som om han vore Hermes like, –
budbärarns, – varje bröst han rör;
än sänker han till skuggors rike
och än mot himlens salar för! ...
På känslans stege, vid hans fackla,
vi mellan skämt och allvar vackla.

Som plötsligt – då i nöjets ringar
en jättebild av Ödet står,
och buren uppå andevingar
med häpnad varje hjärta slår, –
var jordisk storhet djupt sig böjer
för gästen från en högre värld,
och masken faller, jublet höjer
ej mer sin tomma röst av flärd,
och inför Sanningen du finner,
hur varje verk av lögn försvinner;

Så rycker ifrån sinnlig tröghet, –
då sångens lyra klinga hörs, –
sig mänskan upp till andehöghet
och fram med segerkraft hon förs.
Till gudars boning då hon stiger,
nu intet jordiskt nalkas får,
och varje annat välde tiger,
och Ödet själv ej henne når; –
Då hon åt sångens makt sig lämnar,
sig varje sorgens skrynka jämnar.

Som efter saknans bittra smärta,
en hopplös längtans kval och lång,
ett barn intill sin moders hjärta
sig sluter, gråtande, en gång;
så föres flyktingen, från flydda,
försvunna dar i fjärran land,
tillbaka till sin ungdoms hydda,
sin barndoms fröjd, av sångens hand,
att sig naturens sköte närma,
från kalla reglors tvång sig värma.

Die Bürgschaft

Zu Dionys, dem Tyrannen, schlich
Damon, den Dolch im Gewande;
ihn schlugen die Häscher in Bande.
"Was wolltest Du mit dem Dolche, sprich!"
entgegnet ihm finster der Wüterich.
"Die Stadt vom Tyrannen befreien!"
"Das sollst Du am Kreuze bereuen."

"Ich bin", spricht jener, "zum Sterben bereit
und bitte nicht um mein Leben:
Doch willst du Gnade mir geben,
Ich flehe dich um drei Tage Zeit,
bis ich die Schwester dem Gatten gefreit;
Ich lasse den Freund dir als Bürgen,
ihn magst du, entrinn ich, erwürgen."

Da lächelt der König mit arger List
und spricht nach kurzem Bedenken:
"Drei Tage will ich Dir schenken;
doch wisse: wenn sie verstrichen die Frist,
eh' du zurück mir gegeben bist,
so muss er statt deiner erblassen,
doch dir ist die Strafe erlassen."

Und er kommt zum Freunde: "Der König gebeut,
dass ich am Kreuz mit dem Leben
bezahle das frevelnde Streben.
Doch will er mir gönnen drei Tage Zeit,
bis ich die Schwester dem Gatten gefreit;
So bleib' du dem König zum Pfande,
bis ich komme, zu lösen die Bande."

Und schweigend umarmt ihn der treü Freund
und liefert sich aus dem Tyrannen,
der andere ziehet von dannen.
Und ehe das dritte Morgenrot scheint,
hat er schnell mit dem Gatten die Schwester vereint,
eilt heim mit sorgender Seele,
damit er die Frist nicht verfehle.

Da giesst unendlicher Regen herab,
von den Bergen stürzen die Qüllen,
und die Bäche, die Ströme schwellen,
und er kommt ans Ufer mit wanderndem Stab;
da reisset die Brücke der Strudel hinab.
Und donnernd sprengen die Wogen
des Gewölbes krachenden Bogen.

Und trostlos irrt er an Ufers Rand;
und wie weit er auch spähet und blicket
und die Stimme, die rufende schicket,
da stösst kein Nachen vom sicheren Strand,
der ihn setzte an das gewünschte Land,
kein Schiffer lenket die Fähre
und der wilde Strom wird zum Meer.

Da er sinkt ans Ufer und weint und fleht,
die Hände zum Zeus erhoben:
"Oh hemme des Stromes Toben!
Es eilen die Stunden, im Mittag steht
die Sonne, und wenn sie niedergeht,
und ich kann die Stadt nicht erreichen,
so muss der Freund mir erbleichen."

Doch wachsend erneut sich des Stromes Wut,
und Welle auf Welle zerrinnet,
und Stunde an Stunde entrinnet.
Da treibt ihn die Angst, da fasst er sich Mut
und wirft sich hinein in die brausende Flut
und teilt mit gewaltigen Armen
den Strom, und ein Gott hat Erbarmen.

Und gewinnt das Ufer und eilet fort
und danket dem rettenden Gotte;
da stürzet die raubende Rotte
hervor aus des Waldes nächtlichem Ort,
den Pfad ihm sperrend, und schnaubet Mord
und hemmet des Wanderers Eile
mit drohend geschwungener Keule.

"Was wollt ihr?" ruft er vor Schrecken bleich,
"Ich habe nichts als mein Leben,
das muss ich dem Könige geben!"
Und entreisst die Keule dem nächsten gleich:
"Um des Freundes willen, erbarmet euch!"
und drei mit gewaltigen Streichen
erlegt er, die andern entweichen.

Und die Sonne versendet glühenden Brand,
und von der unendlichen Mühe
ermattet, sinken die Knie.
"Oh hast Du mich gnädig aus Räubershand,
aus dem Strom mich gerettet ans heilige Land,
und soll hier verschmachtend verderben
und der Freund mir, der liebende, sterben!"

Und horch! Da sprudelt es silberhell,
ganz nahe, wie rieselndes Rauschen,
und stille hält er zu lauschen.
Und sieh, aus dem Felsen geschwätzig, schnell
springt murmelnd hervor ein lebendiger Quell,
und freudig bückt er sich nieder
und erfrischet die brennenden Glieder.

Und die Sonne blickt durch der Zweige Grün
und malt auf den glänzenden Matten
der Bäume gigantische Schatten.
Und zwei Wanderer sieht er die Strasse ziehn,
will eilenden Laufes vorüber fliehn,
da hört er die Worte sie sagen:
"Jetzt wird er ans Kreuz geschlagen."

Und die Angst beflügelt den eilenden Fuss,
ihn jagen der Sorge Qualen,
da schimmern in Abendrots Strahlen
von ferne die Zinnen von Syrakus,
und entgegen kommt ihm Philostratus,
des Hauses redlicher Hüter,
der erkennet entsetzt den Gebieter:

"Zurück! Du rettest den Freund nicht mehr,
so rette das eigene Leben!
Den Tod erleidet er eben.
Von Stunde zu Stunde gewartet' er
mit hoffender Seele der Wiederkehr.
Ihm konnte den mutigen Glauben
der Hohn des Tyrannen nicht rauben."

"Und ist es zu spät, und kann ich ihm nicht
ein Retter willkommen erscheinen,
so soll mich der Tod ihm vereinen.
Des rühme der blut'ge Tyrann sich nicht,
dass der Freund dem Freunde gebrochen die Pflicht,
er schlachte der Opfer zweie
und glaube an Liebe und Treue!"

Und die Sonne geht unter, da steht er am Tor
Und sieht das Kreuz schon erhöhet,
das die Menge gaffend umstehet.
An dem Seile schon zieht man den Freund empor;
da zertrennt er gewaltig den dichten Chor:
"Mich, Henker", ruft er, "erwürget!
Hier bin ich, für den er gebürget!"

Und Erstaunen ergreift das Volk umher,
In den Armen liegen sich beide
und weinen vor Schmerzen und Freude.
Da sieht man kein Auge tränenleer,
und zum König bringt man die Wundermär',
der fühlt ein menschliches Rühren,
lässt schnell vor den Thron sie führen.

Und blicket sie lange verwundert an,
drauf spricht er: "Es ist euch gelungen,
ihr habt das Herz mir bezwungen.
Und die Treue, sie ist doch kein leerer Wahn.
So nehmt auch mich zum Genossen an.
Ich sei, gewährt mir die Bitte,
in eurem Bunde der Dritte."