Om det upphöjda

Uppsats av Friedrich Schiller ("Über das Erhabene") skriven tidigast 1795, antagligen senare. Den utkom första gången på svenska 1803. Den föreliggande översättningen är hämtad från boken "Friedrich Schiller - frihetens skald. Ett urval filosofiska skrifter" (Schillerinstitutet 1990).

"Ingen människa måste", säger juden Nathan till dervischen,1 och detta uttryck är sant i en vidare bemärkelse än många kanske skulle vilja medge. Viljan är människans artkaraktär, och till och med förnuftet är bara dess eviga regel. Hela naturen handlar förnuftigt; människans prerogativ är helt enkelt att hon handlar förnuftigt på ett medvetet och viljemässigt sätt. Alla andra ting måste; människan är väsendet som vill.

Just därför är inget så ovärdigt för en människa som att underkasta sig tvång, ty tvång upphäver henne som människa. Den som utsätter oss för tvång gör inget mindre än berövar oss vår mänsklighet; den som fegt underkastar sig tvång kastar bort sin mänsklighet. Men detta anspråk på absolut befrielse från allt vad tvång heter tycks förutsätta ett väsende som äger tillräckligt med makt för att fördriva all annan makt. Om detta anspråk finns hos ett väsende som i krafternas rike inte innehar högsta rangen, så uppstår en olycklig motsägelse mellan dess drift och dess förmåga.

I denna fälla befinner sig människan. Omgiven av oräkneliga krafter som alla är henne överlägsna och som spelar hennes mästare, gör hon genom sin natur anspråk på att inte tvingas av någon kraft. Genom sitt förstånd ökar hon på ett konstgjort sätt sina naturliga krafter och till en viss punkt lyckas det henne verkligen att fysiskt bli herre över allt fysiskt. Ordspråket säger att det finns botemedel mot allt utom döden. Men detta enda undantag, om det verkligen i strängaste bemärkelse är ett undantag, skulle upphäva hela begreppet "människa". Aldrig mer kan hon vara det väsende som vill, om det finns ett enda fall då hon oundvikligen måste vad hon inte vill. Detta enda förskräckliga, att hon måste något hon inte vill, kommer att följa henne och, vilket också är fallet med de flesta svaga människor, göra henne till ett byte för fantasins blinda skräckbilder. Hennes omtalade frihet är absolut intet så snart den i en enda punkt är bunden. Kulturen skall sätta människan i frihet och hjälpa henne att uppfylla hela sitt begrepp. Den skall följaktligen göra henne i stånd att hävda sin vilja, ty människan är väsendet som vill.

Detta är möjligt på två sätt. Antingen realistiskt, då människan sätter tvång mot tvång, när hon som natur behärskar naturen; eller idealistiskt, när hon träder ut ur naturen och således med hänsyn till sig själv tillintetgör begreppet "tvång". Det som hjälper henne till det förra kallas fysisk kultur. Människan utbildar sitt förstånd och sina sinnliga krafter för att kunna utnyttja naturkrafterna enligt deras egna lagar - antingen gör hon dem till verktyg för sin egen vilja, eller så skyddar hon sig mot deras verkningar när hon inte kan styra dem. Men, naturkrafterna kan behärskas eller avvärjas bara så när som på en viss punkt. Vid denna punkt undandrar de sig människans makt och underkuvar i stället henne.

Nu skulle det alltså vara slut på hennes frihet, om hon inte var i stånd till något annat än fysisk kultur. Men hon skall utan undantag vara människa och således inte i något fall underkasta sig något mot sin vilja. Om hon alltså emot de fysiska krafterna inte kan sätta någon motsvarande fysisk kraft, så återstår inget annat, om hon vill undvika tvång, än att helt och hållet upphäva ett förhållande som är så ofördelaktigt för henne och att begreppsmässigt tillintetgöra ett tvång som hon faktiskt måste utstå. Men att begreppsmässigt tillintetgöra tvånget betyder inget annat än att frivilligt underkasta sig detsamma. Den kultur som sätter henne i stånd till detta kallas den moraliska.

Den moraliskt bildade människan, och endast denna, är helt fri. Antingen är hon som makt överlägsen naturen, eller så är hon överens med den. Inget som naturen utövar mot henne är tvång, ty innan tvånget kommer till henne har det redan blivit hennes egen handling och den dynamiska naturen når henne aldrig, ty hon skiljer sig frivilligt från allt som den kan nå. Men redan detta sinnelag, som moralen lär ut under begreppet "resignation inför nödvändigheten" och religionen under begrpepet "underkastelse inför Gud", fordrar, för att det skall vara ett resultat av fritt val och överläggning, en större klarhet i tanken och en starkare viljeenergi än som brukar utmärka människans handlingar.

Lyckligtvis finns det inte bara i människans rationella natur ett moraliskt anlag, som genom förståndet kan utvecklas, utan även i hennes sinnligt-förnuftiga, d.v.s. hennes mänskliga natur, finns en estetisk tendens, som om den väcks av vissa sinnliga föremål och förädlas av känslor, kan kultiveras till denna idealistiska själslyftning. Detta till sitt begrepp och väsende visserligen idealistiska anlag - som dock realisten själv i sitt eget liv tydligt lägger i dagen, även om han i sitt system förnekar det - är ämnet för föreliggande avhandling.

De utvecklade känslorna för skönhet är visserligen tillräckliga för att i viss utsträckning göra oss oberoende av naturen som makt. En själ som vunnit den förädling att den rörs mer av tingens form än deras stoff och som utan allt avseende på ägande skapar ett fritt välbehag genom blotta reflexionen över tingens sätt att förete sig, en sådan själ bär inom sig en inre livets fullhet som aldrig kan förloras. Då en sådan själ inte ser sig i behov av att tillägna sig de föremål den omges av, så löper den heller inte risken att bli berövad dem Men slutligen fordrar även skenet en kropp att visa sig på, och så länge alltså ett behov ens efter enbart skönt sken finns hos människan, kvarstår ett behov av föremålens existens, och vår tillfredsställelse är följaktligen ännu beroende av naturen som en makt som bestämmer över all existens. Det är nämligen något helt annat om vi känner längtan efter sköna och goda föremål, eller om vi bara längtar att de närvarande föremålen skall vara sköna och goda. I det senare fallet kan själens högsta frihet bestå, men inte i det förra; att det närvarande är skönt och gott kan vi fordra, men att det sköna och goda skall vara närvarande kan vi bara önska. Den själsstämning som är likgiltig för om det sköna, goda och fullkomliga existerar, men med yttersta stränghet fordrar att det som existerar skall vara skönt, gott och fullkomligt, kallas företrädesvis stor och upphöjd, eftersom den innehåller en skön karaktärs alla realiteter utan att dela dess begränsningar.

Det är ett kännetecken på goda och sköna, men tillika svaga själar, att alltid otåligt sträva efter sina moraliska ideals existens och att bli smärtsamt rörda över de hinder de då möter. Sådana människor sätter sig i ett plågsamt beroende till slumpen och man kan med säkerhet säga att de i moraliska och estetiska ting ger för mycket rum åt materien, och att de inte skulle bestå det högsta karaktärs- och smakprovet. Det moraliskt felaktiga skall inte fylla oss med lidande och smärta, då detta alltid mer vittnar om ett otillfredsställt behov än en ouppfylld fordran. Den senare måste ha en modigare affekt till ledsagare och snarare stärka och i sin kraft befästa själen, än göra den nedslagen och olycklig.

Naturen gav oss två genier till ledsagare genom livet. Den ena, sällskaplig och ljuv, förkortar för oss den mödosamma resan genom sitt muntra spel, gör nödvändighetens bojor lätta och för oss under glädje och skämt till de farliga ställen där vi måste handla som rena andar och avlägga allt kroppsligt, ända till kunskapen om sanningen och utövningen av plikten. Här lämnar den oss, ty endast sinnevärlden utgör dess område och bortom detta kan dess jordiska vingar inte bära den. Men nu framträder den andra genien, tyst och allvarsam, och på sin väldiga arm för den oss över det svindlande djupet.

I den förra av dessa genier igenkänner man känslan av det sköna, och i den senare känslan av det upphöjda. Det sköna är visserligen redan ett uttryck för friheten, men inte för den frihet som lyfter oss över naturens makt och befriar oss från allt kroppsligt inflytande, utan för den som vi såsom människor njuter inom naturen.

Vi känner oss fria vid skönheten därför att de sinnliga drifterna harmonierar med förnuftets lag; vi känner oss fria vid det upphöjda därför att de sinnliga drifterna inte har något inflytande på förnuftets lagstiftning, därför att här handlar anden som om den inte lydde under några andra än sina egna lagar.

Känslan av det upphöjda är en blandad känsla. Den är sammansatt av smärta, som i sin högsta grad yttrar sig i skräckrysning, och av glädje, som kan stiga ända till hänförelse, och även om den inte egentligen är lusta är den ändå av alla finstämda själar mycket högre aktad än all lusta.

Denna förening av två motsägande förnimmelser i en enda känsla bevisar på ett obestridligt sätt vår moraliska självständighet. Eftersom det är absolut omöjligt att ett och samma föremål kan stå i två motsatta förhållanden till oss, så följer att vi själva måste stå i två skilda förhållanden till föremålet, att alltså två motsatta naturer måste vara förenade i oss, som vid föreställningen av föremålet reagerar på två helt motsatta sätt. Vi erfar således genom känslan av det upphöjda att vår andes tillstånd inte nödvändigtvis rättar sig efter sinnenas tillstånd, att naturens lagar inte nödvändigtvis också är våra lagar och att vi inom oss har en självständig princip som är oberoende av alla sinnesintryck.

Det upphöjda föremålet är av dubbel beskaffenhet. Vi hänför det antingen till vår fattningsförmåga och förmår då inte att skapa ett begrepp eller en bild av det; eller också hänför vi det till vår livskraft och betraktar det som en makt i jämförelse med vilken vår egen försvinner och blir till intet.

Men fastän det upphöjda föremålet i båda fallen plågsamt låter oss känna av vår begränsning, så flyr vi ändå inte undan det, utan blir än mer dragna till det genom en oemotståndlig kraft. Skulle väl detta vara möjligt om gränserna för vår fantasi samtidigt vore gränserna för vår fattningsförmåga? Skulle vi väl gärna vilja erinras om naturkrafternas allmakt, om vi inte hade något mer att falla tillbaka på än det som dessa krafter kan beröva oss? Vi gläder oss åt det sinnligt-oändliga, därför att vi kan tänka vad våra sinnen inte längre fattar och förståndet inte längre begriper. Vi hänförs av det fruktansvärda, därför att vi kan vilja det som de sinnliga drifterna skyr och förkasta vad de begär. Vi låter gärna fantasin finna sin mästare i företeelsernas rike, ty det är ändå inget annat än en sinnlig kraft som triumferar över en annan sinnlig kraft. Men till det absolut stora inom oss själva kan naturen i hela sin gränslöshet aldrig nå. Vi underkastar gärna vårt välbefinnande och vår existens den fysiska nödvändigheten, ty det erinrar oss ju om att den inte kan befalla över våra grundsatser. Människan är i den fysiska nödvändighetens hand, men människans vilja är i hennes egen.

Naturen har rentav använt sig av ett sinnligt medel för att lära oss att vi är mer än enbart sinnliga; den visste att till och med begagna sig av förnimmelser för att leda oss på spåren till upptäckten att vi faktiskt är slaviskt underkastade förnimmelsernas tvång. Och detta är en helt annan verkan än den som kan åstadkommas genom det sköna - genom verklighetens skönhet vill säga, ty i det ideal-sköna måste även det upphöjda förlora sig. Hos det sköna stämmer förnuft och sinnlighet överens, och det är bara för denna överensstämmelses skull som det är så lockande för oss. Enbart genom skönheten skulle vi alltså aldrig någonsin erfara att vi är bestämda och i stånd till att bevisa oss som rena intellekt.

Hos det upphöjda däremot överensstämmer inte förnuft och sinnlighet, och just i motsägelsen mellan de två ligger den förtrollning varmed det upphöjda griper vår själ. Den fysiska och den moraliska människan skiljs här på det strängaste från varandra. Ty just vid sådana föremål där den förra känner bara sin begränsning, erfar den senare sin kraft och blir oändligt upphöjd just genom det som trycker den andra till marken.

Vi tänker oss en människa som äger alla de dygder som förenade utgör en skön karaktär. Hon finner sin vällust i att utöva rättvisa, välgörenhet, måttlighet, ståndaktighet och trohet; alla plikter som omständigheterna pålägger henne blir för henne en lek, och lyckan gör ingen av de handlingar svår som hennes människovänliga hjärta kan tänkas uppmana henne till. Vem skulle inte hänföras av denna sköna samklang mellan de naturliga drifterna och förnuftets föreskrifter, och vem skulle annat än älska en sådan människa? Men kan vi ändå, trots all vår tillgivenhet för henne, vara försäkrade om att hon verkligen är dygdig och att det över huvud taget finns någon dygd? Även om denna människa bara eftersträvade angenäma känslor så skulle hon helt enkelt inte kunna handla annorlunda utan att vara en dåre, och hon skulle vara tvungen att hata sitt eget intresse om hon ville vara lastfull.

Det kan hända att källan till hennes handlingar är ren, men det må hon avgöra med sitt eget hjärta, vi ser inget av det. Vi ser henne inte göra något annat än vad varje blott klok människa måste göra, som gjort nöjet till sin Gud. Sinnevärlden förklarar alltså hela fenomenet av hennes dygd och vi har alls ingen anledning att bortom sinnevärlden söka efter någon annan grund.

Men låt plötsligt samma människa råka i stor olycka. Låt henne förlora all sin egendom, sitt goda namn och rykte, sjukdomar angripa henne, döden rycka bort den hon älskar och låt alla hennes vänner överge henne i nöden.

I detta tillstånd uppsöker vi henne igen och fordrar av henne att även som olycklig utöva alla de dygder som hon förr som lycklig var så beredd till. Om man i detta avseende finner henne helt och hållet densamma, om fattigdomen inte har minskat hennes välgörenhet, otack inte hennes tjänstvillighet, smärtan inte hennes jämnmod, den egna olyckan inte hennes deltagande i andras olycka; om man märker förändringen av hennes omständigheter i hennes utseende men inte i hennes uppförande, i materien men inte i formen för hennes handlande - då, i sanning, räcker inte längre en förklaring genom naturbegreppet (enligt vilket det är helt nödvändigt att det nuvarande som en verkan grundar sig på något föregående som orsak), eftersom inget kan vara mer motsägande än att verkan skulle bli densamma, när orsaken förändrat sig till sin motsats. Man måste alltså avstå från varje naturlig förklaring. Man måste helt och hållet ge upp försöken att härleda uppförandet ur tillståndet, och förlägga grunden till det förra inte i den fysiska världsordningen utan i en helt annan, en som förnuftet med sina idéer visserligen kan uppnå, men som förståndet med sina begrepp inte kan fatta. Denna upptäckt av den absolut moraliska förmågan, som inte är bunden vid något naturvillkor, skänker åt den vemodiga känsla vi grips av vid åsynen av en sådan människa den outsägliga hänförelse som unikt tillhör det upphöjda, och som ingen sinnlig lust eller förnöjelse, hur förädlad den än är, kan göra det upphöjda stridig.

Det upphöjda ger oss alltså en utväg ur den sinnliga världen, där det sköna så gärna skulle vilja hålla oss fångna för alltid. Inte gradvis (ty det finns ingen övergång från beroende till frihet), utan plötsligt och genom en skakning rycker det upphöjda den självständiga anden lös ur det nät som den förfinade sinnligheten snärjde den i, och som binder desto starkare ju genomskinligare det är spunnet.

Även om sinnligheten genom en veklig smaks omärkliga inflytande vunnit mycket över människorna - även om den har lyckats att i den andliga skönhetens förföriska skepnad tränga sig in i den moraliska lagstiftningens innersta rum och där förgifta maximernas helighet vid deras källa, så är ofta en enda upphöjd rörelse tillräcklig för att sönderslita denna bedrägeriets vävnad, i ett slag återge den fängslade anden dess hela elasticitet, meddela den en uppenbarelse om sin sanna bestämmelse och åtminstone för ett ögonblick påtvinga den en känsla av sitt värde. Skönheten har i gudinnan Kalypsos gestalt förtrollat Odysseus tappre son och genom sina behags makt håller hon honom under lång tid fången på sin ö. Länge tror han sig dyrka en odödlig gudomlighet då han likväl endast ligger i vällustans armar - men en upphöjd känsla griper honom plötsligt i Mentors gestalt; han erinrar sig sin bättre bestämmelse, kastar sig i vågorna och är fri.

Det upphöjda är, liksom det sköna, slösaktigt utbrett över hela naturen och förmågan att förnimma bägge är tilldelad alla människor, men fröet till detta utvecklar sig ojämnt och måste hjälpas fram genom konsten. Redan naturens ändamål för med sig att vi för första gången uppsöker skönheten medan vi ännu flyr inför det upphöjda, ty skönheten är vår sköterska i barnaåren och skall ju föra oss från det råa naturtillståndet till förfining. Men fastän den är vår första kärlek och vår förmåga att förnimma den utvecklar sig allra först, så har naturen likväl sörjt för att den mognar långsammare och för sin fulla utveckling inväntar förståndets och hjärtats utbildning. Om smaken skulle nå sin fulla mognad innan sanning och sedlighet på ett bättre sätt inplanterats i våra hjärtan än det kan göras av smaken, så skulle sinnevärlden evigt sätta en gräns för vår strävan. Vi skulle varken i våra begrepp eller i våra uppfattningar gå bortom den, och det som inbillningskraften inte kan framställa skulle inte ha någon realitet för oss. Men lyckligtvis ligger det redan i naturens inrättning att smaken, trots att den blomstrar först, ändå är den sista av våra själsförmögenheter som får sin fullkomliga mognad. Under denna mellantid vinns tillräcklig frist för att inplanta en rikedom av begrepp i huvudet och en skatt av grundsatser i hjärtat och då i synnerhet också ur förnuftet utveckla förmågan att förnimma det stora och upphöjda.

Så länge människan endast var den fysiska nödvändighetens slav, ännu inte hade funnit någon utväg ur behovens trånga krets och ännu inte anade den höga andliga friheten i sitt bröst, så kunde den ofattbara naturen endast erinra henne om hennes föreställningskrafts begränsningar och den fördärvande naturen endast om hennes fysiska vanmakt. Hon måste således med klenmodighet gå förbi den förra och med förskräckelse vända sig ifrån den senare. Men knappt har den fria betraktelsen gett henne utrymme för naturkrafternas vilda framrusning och knappt har hon i denna flod av företeelser upptäckt något kvarblivande i sitt eget väsende, förrän de vilda naturmassorna omkring henne börjar tala ett helt annat språk till hennes hjärta; och det relativt stora utanför henne blir den spegel i vilken hon upptäcker det absolut stora inom sig själv. Oförfärad och med en ryslig lust närmar hon sig nu dessa sin inbillningskrafts skräckbilder och uppbådar med vilja hela denna förmågas kraft att framställa det sinnligt-oändliga, för att, om detta försök ändå skulle misslyckas, desto livligare känna sina idéers överlägsenhet över det högsta som sinnligheten kan åstadkomma.

Anblicken av obegränsade avstånd och oblickbara höjder, den vida oceanen vid hennes fötter och den ännu större oceanen över hennes huvud rycker bort hennes ande från verklighetens trånga sfär och det fysiska livets tryckande fångenskap. Uppskattningens större måttstock hålls upp för henne av naturens enkla majestät, och omgiven av dessa stora gestalter kan hon inte längre tåla det småaktiga i sitt tänkesätt. Vem vet hur många ljusa tankar eller hjältemodiga föresatser, som intet trångt studiefängelse och ingen sällskapssalong skulle ha kunnat skänka världen, som inte redan med lätthet skapats genom denna själens strid med den stora naturanden. - Vem vet om inte det sällsyntare umgänget med denna stora genius till en del är orsaken till att städernas karaktär är så benägen för det småaktiga att den vanskapas och förvissnar, medan nomadens tanke förblir öppen och fri liksom den himmel under vilken han slår läger.

Men inte bara det för inbillningskraften ouppnåeliga, det kvantitativt upphöjda, utan också det för förståndet ofattbara, förvirringen, kan så snart den går in i det stora och förkunnar sig som naturens verk (ty annars är den föraktlig) tjäna till att framställa det översinnliga och sätta själen i svängning. Vem dröjer inte hellre vid den visa oordningen i ett naturligt landskap än vid den stela regelbundenheten i en fransk trädgård? Vem förvånas inte hellre över den underbara striden mellan fruktbarhet och förstörelse på Siciliens fält, vem njuter inte anblicken av Skottlands vilda vattenfall och molnberg, Ossians stora natur, hellre än att i det snörräta Holland beundra tålmodets svåra seger över det gensträvigaste bland element? Ingen kan neka till att det är bättre sörjt för den fysiska människan i Bataviens betesmarker än under Vesuvius rysliga krater och att förståndet, som vill begripa och ställa i ordning, finner långt mer tillfredsställelse vid en regelbunden hushållsträdgård än vid ett vilt naturlandskap. Men människan har ännu ett behov, förutom att leva och sörja för sin bekvämlighet, och hon har även en större bestämmelse än att bara begripa de företeelser som omger henne.

Det som gör den vilda oordningen i den fysiska världen så intagande för känslofulla resande, just det är för en lättrörd själ, till och med i den moraliska världens betänkliga hierarki, en källa till ett alldeles särskilt nöje. Den som med förståndets dunkla fackelsken upplyser naturens stora hushållning och alltid väntar att se dess vilda oordning upplösas i harmoni, den kan förvisso inte finna behag i en värld som snarare tycks styras av tanklösa nycker än av en vis plan, och där förtjänst och lycka oftast står i ett motsatt förhållande till varandra. Han vill att allt i världens stora gång skall vara ordnat lika ordentligt som i ett väl inrättat hushåll; och saknar han, det kan inte gärna vara annorlunda, denna lagbundenhet, så återstår inget annat för honom än att i en kommande existens och i en annan natur förvänta sig den tillfredsställelse som det förgångna och det nuvarande nekat honom. Om han däremot godvilligt avstår från att skapa en systematisk helhet av detta laglösa kaos av företeelser, så får han riklig ersättning från ett annat håll för det han förlorat i det förra avseendet. Just denna totala brist på ändamålsförbindelse mellan dessa många företeelser, en brist som gör att de överstiger och blir obrukbara för förståndet, som ju måste hålla sig till denna förbindelseform, gör detta till en desto mer träffande sinnebild för det rena förnuftet, som ju just i naturens obundenhet finner sin egen oavhängighet från naturvillkor åskådliggjord. Ty om man berövar en rad ting alla förbindelser dem emellan, så har man begreppet "oberoende" som på ett överraskande sätt stämmer överens med det rena förnuftsbegreppet "frihet". Under denna frihetsidé, som förnuftet tar ur egna medel, sammanfattar alltså förnuftet till en tankens enhet det som förståndet inte kan förbinda i en kunskapens enhet. Förnuftet lägger genom denna idé företeelsernas oändliga spel under sitt välde och hävdar således tillika sin makt över förståndet som en sinnligt betingad förmåga.

Erinrar man sig nu hur värdefullt det måste vara för ett förnuftsväsende att bli medvetet om sitt oberoende av naturlagarna, så begriper man även hur människor med upphöjd själsstämning genom denna erbjudna frihetsidé kan anse sig gottgjorda för alla kunskapens felslut. Friheten, med alla sina moraliska motsägelser och fysiska obehag, är för ädla själar ett oändligt intressantare skådespel än välstånd och ordning utan frihet, där fåren tåligt följer herden och den självhärskande viljan förnedrar sig till en tjänande länk i ett urverk. Det senare gör människan till blott en anderik produkt och en lycklig naturmedborgare; friheten däremot gör henne till medborgare och medhärskare i ett högre system, där det är oändligt ärofullare att inta den nedersta platsen, än att i den fysiska ordningen vara den främsta i raden.

Ur denna synpunkt, och endast ur denna, är världshistorien för mig ett upphöjt objekt. Världen som historiskt ämne är i grund och botten inget annat än naturkrafternas konflikt med varandra och med människans frihet; och det är om resultatet av denna kamp som historien berättar. Så långt historien hittills kommit har den långt större bedrifter att berätta om naturen (dit också alla människans affekter måste räknas) än om det självständiga förnuftet. Bara i några få undantag från naturlagarna, i en Cato, Aristides, Fokion och dylika män, har förnuftet kunna bevisa sin makt. Om man bara närmar sig historien med stora förväntningar på ljus och kunskap - hur rejält besviken blir man inte då! Alla filosofins välmenta försök att få det som den moraliska världen fordrar att överensstämma med det som den verkliga världen åstadkommer trotsas av erfarenhetens utsagor. Och lika följsamt som naturen i sitt organiska rike rättar sig efter, eller verkar rätta sig efter, bedömningarnas regulativa grundsatser, lika obändigt sliter den i frihetens rike av de tyglar som den spekulativa anden gärna vill hålla den fången i.

Helt annorlunda förhåller det sig när man avstår från att vilja förklara naturen och i stället gör själva dess obegriplighet till utgångspunkt för sin bedömning. Just den omständigheten att naturen, i det stora betraktad, föraktar alla de regler som vi genom vårt förstånd föreskrivit den, att den på sin egensinniga, fria gång med samma skoningslöshet förstör vishetens som slumpens skapelser, att den rycker med sig det viktiga och det obetydliga, det ädla och det vanliga i en undergång, att den bevarar en myrstack på ett ställe och på ett annat i sina jättearmar fattar och krossar sönder sitt yppersta verk - människan, att den i ett lättsinnigt ögonblick förstör sina mödosammaste förvärv och ofta använder sekler på ett dårskapens verk - med ett ord: detta naturens avfall i stort från de kunskapsregler som den underkastar sig i sina enskilda företeelser, uppenbarar den absoluta omöjligheten att genom naturlagar vilja förklara naturen själv och om dess rike låta gälla vad som gäller i dess rike, och själen drivs således oemotståndligen ut ur företeelsernas värld in i en idévärld - från det beringade till det obetingade.

Ännu längre än det sinnligt oändliga leder oss den förskräckliga och förstörande naturen, så länge vi endast förblir dess fria betraktare. Den sinnliga människan och sinnligheten i den förnuftiga fruktar, i sanning, inget värre än att råka i strid med denna makt som råder över välbefinnande och existens.

Det högsta ideal som vi strävar efter är att stå i ett gott förhållande till den fysiska världen såsom vår lycksalighets bevarare, utan att för den skull behöva bryta med den moraliska som bestämmer vår värdighet. Men nu går det, som bekant, inte alltid att tjäna två herrar; ty även om plikten aldrig skulle komma i strid med behoven (ett nästan omöjligt antagande) så ingår likväl naturnödvändigheten inte något kontrakt med människan och varken hennes kraft eller hennes skicklighet kan skydda henne från ödets nycker. Lycklig är således den människa som lärt sig att fördra det hon inte kan ändra och med värdighet uppoffra det hon inte kan rädda! Omständigheter kan inträffa, då ödet bestiger alla utanverken som hon grundade sin säkerhet på och inget annat återstår än att fly till andarnas heliga frihet - då det inte finns något medel att tillfredsställa livsdriften annat än att vilja det - och inget annat medel att motstå naturens makt än att förekomma den och genom att fritt upphäva alla sinnliga intressen avhända sig livet innan det görs av en fysisk makt.

Därtill stärks nu människan genom upphöjda rörelser och genom att oftare umgås med den förstörande naturen, både då den endast på avstånd visar henne sin fördärvande makt, och då den verkligen utövar den mot hennes medmänniskor. Det patetiska är en konstlad olycka, och liksom den sanna olyckan sätter det oss i omedelbar relation med den andliga lag som råder i vårt bröst. Men den sanna olyckan väljer inte alltid sin man och sin tid så bekvämt; den överraskar oss ofta då vi är värnlösa, och vad värre är, den gör oss ofta värnlösa. Det patetiskas konstlade olycka finner oss däremot i full rustning, och genom att den bara är inbillad vinner den självständiga principen överhanden i vår själ för att hävda sitt absoluta oberoende. Ju oftare nu vår ande förnyar denna självständiga handling, desto skickligare blir den i detta och desto större försprång får den före den sinnliga driften, så att den omsider, när den inbillade och konstlade olyckan en gång blir allvar, är i stånd att även då behandla denna som en konstlad och - vilket är det högsta som människonaturen kan upplyfta sig till - upplösa det verkliga lidandet i en upphöjd rörelse. Man kan således säga att det patetiska är en vaccination mot det oundvikliga ödet, varigenom det berövas sin skadlighet och dess angrepp leds till människans starkare sida.

Bort alltså med den falskt förstådda skonsamheten och den slappa förvekligande smaken som kastar en slöja över nödvändighetens allvarsamma uppsyn, och som för att vinna sinnlighetens gunst ljuger ihop en harmoni mellan välbefinnande och gott uppförande, som det i den verkliga världen inte finns något spår av. Må det svåra ödet visa sig för oss, ansikte mot ansikte. Det är inte i okunnighet om de hotande farorna - ty den måste ju en gång upphöra - utan endast i bekantskap med dem som vi finner räddning. För att bekanta oss med detta får vi hjälp av det rysligt härliga skådespelet av en allt förstörande, åter skapande och åter förstörande förändring av det än långsamt undergrävande, än hastigt överfallande fördärvet. Vi får hjälp av de patetiska målningarna över den brottande mänsklighetens öde, den oupphörligen flyktiga lyckan, den bedragna säkerheten, den triumferande orättfärdigheten och den underliggande oskulden, som historien i ett så rikt mått uppvisar och den tragiska konsten efterliknande framställer för våra ögon. Vem, med ett inte helt försummat moraliskt anlag, kan läsa om Mithradates hjältemodiga men fåfänga strid eller städerna Syrakusas och Kartagos fall, och dröja vid sådana scener utan att med en skräckrysning hylla nödvändighetens stränga lag, ögonblickligen tygla sina begär och träffad av denna trolöshet hos allt sinnligt gripa efter det beständiga i sitt eget bröst? Förmåga att förnimma det upphöjda är alltså ett av de yppersta anlagen i människonaturen, ett anlag som förtjänar såväl all vår aktning, p.g.a. dess ursprung i den självständiga tanke- och viljeförmågan, som den fullkomligaste utveckling, p.g.a. dess inflytande på den moraliska människan. Det sköna gör sig förtjänt endast av människan, det upphöjda av den rena anden i henne. Och eftersom det nu är vår bestämmelse att vi trots alla sinnliga inskränkningar rättar oss efter de rena andarnas lagbok, så måste det upphöjda förenas med det sköna för att den estetiska uppfostran skall bli en fullständig helhet och för att människohjärtats känsloförmåga skall vidgas till hela omfånget för vår bestämmelse, alltså även sinnevärlden.

Utan det sköna skulle vår naturbestämning och vår förnuftsbestämning stå i ständig strid med varandra. I vår strävan att uppfylla vårt andliga kall skulle vi försumma vår mänsklighet och vi skulle, i varje ögonblick beredda att bryta upp från sinnevärlden, förbli främlingar i denna handlingssfär som en gång anvisades oss. Utan det upphöjda skulle skönheten få oss att glömma vår värdighet. Genom oavbrutna njutningars förslappning skulle vi förlora karaktärens spänstighet och, oupplösligen fängslade vid denna existens tillfälliga form tappa siktet på vår oföränderliga bestämmelse och vårt rätta fädernesland. Endast när det upphöjda förenar sig med det sköna och vår känslighet för bägge utbildats i lika hög grad är vi fulländade naturmedborgare, utan att därför vara naturens slavar och utan att ha förlorat vår medborgarrätt i den intelligibla världen.

Nu ställer visserligen naturen själv fram en mängd objekt som vi skulle kunna öva vår förmåga att förnimma det upphöjda och sköna på. Men människan är i detta fall, precis som i andra fall, bättre betjänt av den andra handen än den första och vill hellre ta emot ett genom konsten utvalt och förberett stoff, än mödosamt och torftigt ösa ur naturens grumliga källa. Den efterliknande bildningsdriften, som inte kan fördra något intryck utan att genast eftersträva ett levande uttryck, och som i varje skön eller stor form i naturen ser en utmaning till tävlan, har den stora fördelen framför naturen att den som en huvudsak eller som ett eget helt får behandla det som naturen - om den inte alldeles oavsiktligt framkastat det - medfört liksom i förbigående medan den fullföljt ett mer närliggande ändamål. När naturen i sina sköna organiska bildningar, antingen genom stoffets bristande individualitet eller genom inverkan av heterogena krafter, underkastas tvång eller när den i sina stora och patetiska scener utövar tvång och som en makt verkar på människan, då den ändå bara som objekt för den fria betraktelsen kan bli estetisk, så är dess efterbildare, den bildande konsten, fullkomligt fri därför att den från sitt ämne avskiljer alla tillfällighetens begränsningar och lämnar även betraktarens själ fri, eftersom den bara efterbildar skenet och inte verkligheten. Då emellertid det upphöjda och skönas hela trolldom bara ligger i skenet och inte i innehållet, så har konsten alla naturens fördelar, utan att dela dess bojor.

  1. I G.E. Lessings drama "Nathan den vise"