Oktoberkraschen 1997: Hur Greenspan vände världens börser

Under de sista dagarna i oktober 1997 blev den globala finanskrisen uppenbar för alla, i och med börskrascherna som inträffade världen över. Med hjälp av massiva manipulationer kunde ett fullständigt sammanbrott på New York-börsen den 28 oktober förhindras, men inte ens det hjälpte. Finanskrisen rullar vidare. Man kan redan nu konstatera att oktober 1997 kommer att gå till historien. Kraschen började i Hongkong den 23 oktober, och hade den 27 oktober spridit sig till alla viktiga finansmarknader. Wall Street föll med 554 punkter, och börserna i Asien, Västeuropa, Östeuropa och Latinamerika följde efter. På en enda dag gick finansvärden för uppskattningsvis 1 500 miljarder dollar upp i rök. 90-talets spekulativa kasinokapitalism kommer inte att kunna hämta sig från det finansiella och psykologiska slag den drabbades av den dagen. Vi påminner våra läsare om den prognos som Lyndon LaRouche gjorde i juli, om att det skulle bli en "het höst" på världens finansmarknader. LaRouche förutsåg finansiella "jordskalv" för augusti, vilka skulle följas av antingen en "implosion" av finanssystemet i september-oktober eller en period av extrem instabilitet, fram till dess att en öppen systemkris bröt ut i början av 1998.

Chocken den 27 oktober

Redan innan New York-börsen stängde den 27 oktober hade den internationella börskraschen blivit den allt överskuggande händelsen i all nyhetsrapportering. Mer eller mindre hysteriska börsmäklare, bankchefer och s.k. finansexperter paraderade över bildskärmarna, och försökte efter bästa förmåga förklara och ge råd. Alla sa i princip samma sak: Det fanns egentligen ingen förklaring till börskraschen. Visst hade det förekommit spekulativa överdrifter i Asien, och därför fick man en "klar korrigering" nedåt där. Men i Europa och USA var de fundamentala finansiella och ekonomiska indikatorerna "helt i sin ordning". Om man bara hade "is i magen" och inte sålde sina aktier, så skulle snart "allt bli bra igen". Samtidigt pågick en febril aktivitet på de stora bankerna, centralbankerna och finansdepartementen: det kallades till sammanträden och hölls internationella telefonkonferenser. Utåt höll man masken, men i dessa interna rådslag rådde det inget tvivel om att "systemrisker" förelåg, d.v.s. hela det globala finanssystemet hotade att bryta samman. Ingen kunde förneka att den internationella börskraschen kom som en kraftig psykologisk chock. På några timmar krossades den hysteriska illusionen att finanskrisen i Asien inte skulle få några allvarligare konsekvenser för finanssystemet som helhet. I stället för att betrakta krisen i Asien som ett avgörande symptom på det världsvida finansiella sammanbrottet, hade de ivrigaste globaliseringsförespråkarna avfärdat den som en isolerad "lokal händelse", som om det var något som hände på en annan planet. Men den 28 oktober rasade börserna världen över. I det läget satte chefen för den amerikanska centralbanken Federal Reserve, Alan Greenspan, in en "räddningsoperation", för att på konstlad väg driva upp kurserna igen på New York-börsen. Mycket tyder på att detta gjordes i samråd med de andra viktiga centralbankerna. Några timmar efter det att New York-börsen hade öppnat den 28 oktober, förklarade en europeisk centralbankschef i ett privat samtal, att om det skulle bli en "systemkris" eller ej hängde på om man skulle lyckas "stabilisera läget på Wall Street".

Räddningsaktionen

Konkret gjordes följande den 28 oktober: Federal Reserve köpte aktieindexderivat för stora belopp på optionsmarknaden i Chicago. Dessa derivat på stigande aktieindex skapade genast ett köpsug på börsen. Samtidigt sålde en av de stora placerarna i USA, Warren Buffet, stora mängder amerikanska statsobligationer, vilket ledde till att obligationsmarknaden, som hade stigit kraftigt sedan den 23 oktober, rasade. Megaspekulanten George Soros gjorde likadant, varav man kan sluta sig till att han, liksom Buffet, blivit "ombedd" av Federal Reserve att göra det. Många placerare följde Soros och Buffets exempel och sålde obligationer och köpte aktier. Federal Reserve lovade de stora aktiefonderna (mutual funds) att frikostigt med centralbankspengar skulle ställas till deras förfogande. Detta för att förhindra att fonderna skulle börja sälja aktier p.g.a. att deras placerare hoppade av. Slutligen meddelade IBM att man skulle köpa tillbaka egna aktier för 3,5 miljarder dollar. Kombinationen av dessa åtgärder ledde till att Dow Jones-index steg med 337 punkter, efter att det under de första börstimmarna hade fallit med ytterligare 190 punkter. Nästa dag "återhämtade" sig även de andra stora börserna i Asien och Europa.

"Normaliteten" återvänder inte

Nu marscherade åter världens "finansexperter" upp och förkunnade, märkbart lättade, att börskraschen den 27 oktober bara hade varit ett "hack i kurvan", eller en "psykologisk överreaktion". Tack vare de "sunda fundamentala indikatorerna" skulle nu "normaliteten" återvända till finansmarknaderna i USA och Europa. Men alla spelade inte med i detta mediaspektakel, eftersom de mer verklighetsförankrade finansmännen naturligtvis vet att det var en makalös potemkinkuliss som rullades fram på Wall Street den 28 oktober. Den påstådda "återhämtningen" i New York och därefter på de andra börserna hade ingenting med "marknaden" att göra, men desto mer med manipulationer och konstlade stimulansåtgärder. Den för sin reaktionära frispråkighet kända Daily Telegraph i London talade om en "dead cat’s bounce" på Wall Street, vilket om man uttyder den engelska finansjargongen betyder att även en död katt som kastas ut från hög höjd "studsar upp" ett par gånger, innan den blir liggande. Tidningen skrev att mäklarnas "tro på underverk" ibland kan "göra underverk", men påpekade att det fanns fondchefer som betraktade den senaste börsdramatiken som bara början på en stor och långvarig finanskris. Man jämförde sarkastiskt amerikanska politikers optimistiska uttalanden den 28 oktober med president Herbert Hoovers nästan identiska uttalanden i oktober 1929. Tidningen underlät heller inte att nämna att "Lyndon LaRouches organisation" hade ett informationsstånd utanför börsen på Wall Street, med plakat som sa: "Bubblan spricker". Egentligen borde varje vettig människa ha begripit att "återhämtningen" den 28-29 oktober inte kunde hålla i sig. Och det hände, som måste hända. Den 30 oktober dök börserna igen. Måmga bedömare anser att det under den närmaste tiden kommer att vara en nedåtgående spiral på börserna, tills kurserna har fallit med minst 25 procent, jämfört med nivån i augusti. Kompetenta bedömare i London räknar med en nedgång i New York med runt 5 000 punkter inom de närmaste veckorna. Schweiziska börsanalytiker tror att kurserna i Europa kan falla med upp till 40 procent. "Aktivitetsnivån" på finansmarknaderna, mellan kursfallen, kommer att sjunka radikalt, när en ängsligare och mer depressiv stämning börjar göra sig gällande bland placerarna. Det finns stora likheter mellan situationen i dag och den som rådde mellan 1929 och 1933 på världens finansmarknader.

Härdsmälta i derivaten?

Med dessa fallande finansmarknader infinner sig en fundamental fråga: Vad händer med derivatkontrakten med en volym på 70-100 000 miljarder dollar? När de "underliggande" aktierna eller börsindexen faller, krymper samtidigt "basen" för de därur härledda derivaten. I derivatkontrakt betalas bara 5-10 procent av kontraktsvolymen kontant, resten är lånefinansierad. När värdet på säkerheterna - oftast aktier och andra värdepapper - sjunker, måste inte de långivande bankerna då kräva in lånen? När uppemot 1 500 miljarder dollar gick upp i rök den 27 oktober, så måste de som sitter med derivatkontrakt med nödvändighet få likviditets- och betalningsproblem. När dessa likviditets- och betalningsproblem blir till en "klumprisk", blir systemkrisen akut för hela det globala finanssystemet. Det globala avreglerade finanssystemet med sina astronomiska derivatvolymer utsätts nu för det svåraste stresstestet i sin historia. Kursrasen världen över har skapat förhållanden under vilka derivatkontrakten har blivit praktiskt taget omöjliga att uppfylla. I dag är alla stora aktie- och valutamarknader beroende av den högspekulativa derivathandeln på optionsbörser som SIMEX i Singapore, DTB i Frankfurt, LIFFE i London, CBOT i Chicago, OM i Stockholm. Derivatpositionerna är till största delen utlandsfinansierade. Om nu kurserna på värdepapper sjunker - som nu skett - inte bara på en eller två, utan samtidigt på alla marknader, så får detta konsekvenser i form av växande betalningssvårigheter för derivathandlarna. Insolvens hos en eller flera större aktörer på derivatmarknaderna kan leda till en kedjereaktion med omvänd hävstångseffekt. När denna "omvända hävstångseffekt" utvecklar sin fulla dynamik på de stora asiatiska, europeiska och amerikanska marknaderna, då får vi den betalningskris för derivaten som spränger hela det globala finanssystemet. Det är just denna tillspetsning av "systemkrisen" som Lyndon LaRouche upprepade gånger har varnat för sedan juni 1994. De linjära datamodeller som används i derivathandeln ökar risken ännu mer för en betalningskris. Till grund för de flesta av dessa beräkningsmodeller ligger antagandet att ett samtidigt sammanbrott på flera eller alla stora marknader statistiskt sett är omöjligt. Nu händer det "omöjliga". Man får anta att de beskrivna likviditetsproblemen redan har uppträtt och att det görs förtvivlade försök att på något sätt täppa till "hålen" i derivattransaktionerna, för att förhindra en kedjereaktion. Analytiker på området anser att läget framför allt i Asien ännu är för kaotiskt för att man ska kunna göra sig en klar bild av likviditetsproblemen. En kompetent schweizisk finansexpert säger: - Än har krutröken från de sista dagarna i oktober inte lagt sig. Och det kommer mer hela tiden. Men man kan utgå ifrån att det finns "derivatlik i garderoben". De kommer snart att börja lukta. I nuvarande läge, som inte är "under kontroll", är betalningsproblematiken kring derivaten centralbankernas största mardröm.

(Ur Ny Solidaritet 6 november 1997)