Obamas reform: Made in England

På 1920- och 1930-talen var det den brittiska elitens högsta skikt, bl.a. representerade av King Edward's Hospital Fund for London, som låg bakom rasbiologin och den rashygien som sedan praktiserades under Hitlers skräckvälde.

Även nu är det från de brittiska öarna som den nya dödliga "sjukvårdspolitiken", inklusive passiv och aktiv dödshjälp, lanseras.

kalla Barack Obamas sjukförsäkringsreform för en Hitler-politik. Det är givet att det finns många paralleller mellan Hitlers expertpanel som var början till eutanasipolitiken, kamouflerad under namnet Tiergarten 4, eller bara T-4, uppkallad efter den gatuadress i Berlin där den hade sitt kontor, och den expertpanel som Obama vill ska få bestämma vem som får resp. inte får vård. I likhet med Hitlers bär även Obamas expertpanel namn som låter oskyldiga: ursprungligen IMAC, Independent Medicare Advisory Council, och nu, i den senaste versionen av förslaget, rätt och slätt MC.

Men precis som på 1930-talet är förebilden inte tysk, utan brittisk.

Ofrivillig dödshjälp

Den 3 september publicerade Daily Telegraph en uppseendeväckande insändare udertecknad av sex läkare som hävdade att ett stort antal patienter i Storbritannien blir "dömda till döden" genom ofrivillig dödshjälp.

Enligt en forskare vid Barts och London School of Medicine and Dentistry hade var sjätte person som dog i Storbritannien under 2007-2008 dött efter att ha behandlats med varaktig djup sedering - dubbelt så många som i Belgien och Nederländerna. Efter att ha bedömts som döende - en bedömning som de sex läkarna invänder måste omprövas med jämna mellanrum - sövs patienten helt enkelt ned och nekas mat och dryck, tills döden inträder.

Detta "vårdprogram" för vård i livets slutskede kallas Liverpoolmodellen och har blivit standard inom brittisk sjukvård under diktat från expertpanelen med den infama akronymen NICE, National Institute for Health and Clinical Excellence. NICE, som infördes under Tony Blair, bestämmer utifrån en lönsamhetskalkyl vilken vård patienter i den brittiska sjukvården ska få.

Liverpoolmodellen (Liverpool Care Pathway) utvecklades på Marie Curie Hospice, ursprungligen för cancerpatienter men nu tillämpas den på alla typer av patienter. Den specificerar de olika stegen i vården i livets slutskede, ända fram till steg 6, som talar om hur man ska förfara med kroppen och med efterlevande, och hur viktigt det är att dödsattesten inte visar att patienten blivit utsatt för eutanasi och fått hjälp att dö.

Liverpool-modellen har förordats av NICE sedan 2004 och används nu på 300 sjukhus, 130 hospice och 540 vårdhem. Den ingick i den dramatiska reformering av den brittiska sjukvården som genomfördes under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister, under ledning av Simon Stevens. 2007 flyttade Simon Stevens till USA för att sprida eutanasipolitiken dit. Han är nu vd på det amerikanska försäkringsbolaget Ovations, och propagerar aktivt för Obamas försäkringsreform.

Simon Stevens

Men denna kostnadsbesparande brittiska modell, som man säger sig vara på väg att exportera till en mängd andra länder, stöddes inte bara av Tony Blairs regering utan togs faktiskt fram under överinseende av det brittiska kungahuset.

Marie Curie Hospice har officiellt ett nära samarbete med den tidigare nämnda King Edward's Hospital Fund for London, som numera rätt och slätt kallas King's Fund. De samarbetar om att ta fram nya effektiva metoder för att förkorta patienternas liv.

King Edward's Hospital Fund har fungerat som sjukhus, men fungerar i dag primärt som den ledande brittiska tankesmedjan på sjukvårdsområdet. Genom hela sin historia har fonden varit nära knuten till kungahuset, prins Charles har varit dess ordförande sedan 1986 och drottning Elizabeth dess beskyddare sedan närmare 50 år tillbaka.

Obama-reformens förkämpe Simon Stevens sitter, trots sin fullbokade amerikanska vardag, kvar i styrelsen för King's Fund i London.

Logiken i den brittiska dödspolitiken, precis som i Hitlers, är ett samhälle med stadigt krympande ekonomiska resurser, som inte har råd att ge alla patienter den vård de skulle kunna få. Dilemmat vi står inför i den nuvarande krisen är lika ödesdigert som på 1930-talet:

Ska vi svara på den internationella finanskrisen med drakoniska nedskärningar, som offrar de svagaste, eller med den lösning som LaRouche har lagt fram: ett ekonomiskt återuppbyggnadsprogram som det Roosevelt genomförde i USA?