Obama bakom Majdan mot Trump? Vad är Europas verkliga intresse?

av Helga Zepp-LaRouche
4 mars 2017

En artikel i New York Times den 1 mars visar varför de nyliberala politikerna och medierna i Europa från första stund efter valsegern för en demokratiskt vald amerikansk president betett sig så häpnadsväckande snorkigt och rentav oförskämt! Redan tidigt under hösten började Obama förse diverse tvivelaktiga underrättelseuppgifter om påstådda ryska manipulationer av den amerikanska valprocessen, som delvis härrörde från brittiska källor men som det fortfarande saknas minsta bevis för, med en lägre säkerhetsklassning, för att maximera kretsen av personer som kunde ta del av dessa uppgifter. Motsvarande information gavs också till europeiska allierade – och uppenbarligen till utvalda medieföreträdare.

Detta förklarar den makalösa arrogansen hos denna krets, som var så säker som om det redan vore uppgjort att Trump inte skulle sitta kvar i Vita huset hela mandatperioden ut och att "undersökande journalister nu kommer att få massor att göra", som det genast lät från Tagesschau! "Kommer Donald Trump att bli mördad, avsatt genom en kupp eller bara ställd inför riksrätt?" undrade brittiska The Spectator. Samma tongångar luftade Die Zeits utgivare Josef Joffe som i en sändning från ARD:s pressklubb spekulerade om "mord i Vita huset", och Karl Zeros franska radioshow har bjudit på en rad olika, fullkomligt smaklösa sätt att ta livet av Trump.

Daily Mail i London citerade en icke namngiven källa – en påstådd vän till familjen – som uppgav att Obama personligen vill leda en kampanj från sitt nya residens i Washingtonstadsdelen Kalorama med målet att få bort Trump från Vita huset, genom att få honom avsatt eller tvinga honom att avgå. Det Demokratiska partiet vägrar inse att det var Obamas och Hillary Clintons katastrofala politik gentemot de s.k. "stackarna" i den amerikanska mellanvästern som gjorde att de förlorade valet, och upprepar som ett mantra "narrativet" om de ryska hackerattackerna. Underrättelsefolk som sitter kvar från Obama-tiden delar mer eller mindre dagligen ut nya avlyssningsprotokoll till medierna som ska visa att personer i Trump-administrationen haft olämpliga kontakter med Ryssland. Det senaste exemplet: Samtal som utrikesminister Sessions hade med den ryske ambassadören Kisljak i sin dåvarande funktion som ledamot av senatens utrikesutskott, något som ingick i hans arbetsuppgifter, används nu av Demokraterna som ytterligare ammunition för att kräva hans avgång.

Den ryske utrikesministern Lavrov kommenterade beskyllningarna från "anonyma källor" om att Kisljak skulle vara spion och spionrekryterare med att allt detta påminde honom om McCarthytiden, medan Trump själv talade om en veritabel häxjakt mot honom och hans administration.

Det är faktiskt en häxjakt i McCarthy-stil som det nyliberala etablissemanget på båda sidor om Atlanten har dragit igång, eftersom Trump har kastat alla axiomen för den unipolära politik som Amerika har bedrivit från och med George W. Bushs presidenttid över bord, vilket också framgick tydligt av hans tal till den församlade kongressen. Trumps resonemang att man med de sex biljoner dollar som krigen i Mellanöstern har kostat hade kunnat bygga upp den amerikanska ekonomin två eller tre gånger om, uttrycker raka motsatsen.

Men när det nyliberala etablissemanget i Europa på ett uppseendeväckande sätt låter den demokratiska masken falla och uppenbarligen redan hoppas på en tid efter Trump, vore det bättre om det sopade framför egen dörr. Förebuden om en ny, ännu mer dramatisk finanskrasch än den 2008, den grekiska krisens återkomst, den italienska bankkrisen, oförutsägbara valresultat i flera länder det här året, ett eller flera länder som följer brexits exempel – kombinationen av alla dessa händelser skulle mycket snabbt kunna rycka undan grundvalarna för euron och till och med för EU. Men dessa regeringar är tydligen lika oförmögna eller ovilliga att frångå en politik som har skapat dessa kriser, som Demokraterna i USA vägrar att inse orsakerna till sitt valnederlag.

Fem år efter ECB-chefen Draghis berömda löfte att "göra allt som krävs" för att rädda euron är eurokrisen tillbaka med full kraft, nu med skillnaden att centralbankerna med sina kvantitativa lättnader och minusräntor har skjutit slut på allt sitt krut. Trojkans åtstramningskrav på Grekland har ruinerat det landets ekonomi och orsakat befolkningen ett outsägligt lidande. Den tyske finansministern Schäubles envisa vägran att skriva ned Greklands skulder, och självklart den stigande förtvivlan som människorna i Italien, Spanien och Portugal känner över EU-politiken hotar att bli det som utlöser en kollaps av det globala finanssystemet. Tidningen Global Times, som står den kinesiska regeringen nära, varnar för exakt detta och för de konsekvenser det kommer att få för Kina.

Greklandskrisen är förstås bara en av flera minor som kan få det transatlantiska finanssystemet att flyga i bitar. Med tanke på de 3,7 biljoner euro som ECB under fem år har kastat bort på det bottenkörda europeiska banksystemet, och med tanke på den 20 biljoner dollar stora amerikanska statsskulden, är det inte bara för Trump som allting hänger på att han infriar sitt vallöfte och sätter punkt för kasinoekonomin genom ett återinförande av bankdelningslagen Glass-Steagall.

En bankdelning – på exakt det sätt som FDR genomförde den 1933 – är bara det första absolut nödvändiga steget, som måste följas av de tre ytterligare lagar som Lyndon LaRouche har pekat ut som ett sammanhållet paket för att övervinna krisen. Den nuvarande monetaristiska politiken måste bytas ut mot en återgång till det amerikanska ekonomiska systemet i traditionen från Alexander Hamilton, införandet av en nationalbank och ett kreditsystem, tillsammans med en kraftig produktivitetshöjning i ekonomin, åstadkommen genom ett kraschprogram för att förverkliga termonukleär kärnfusion och ett internationellt rymdsamarbete. Motioner med detta innehåll har lagts fram i 15 delstatsförsamlingar i USA.

Även om man inte måste hålla med ekonomiprofessorn Mark Blyth, som tror att EU på grund av de väntade valresultaten i flera länder skulle kunna rämna redan innan Storbritannien har aktiverat artikel 50 om en brexit, så står det klart att det inte kommer att fungera att bara "fortsätta som förut" när det gäller EU och euron. Föga överraskande har Jean-Claude Juncker inget nytt att komma med i sin vitbok om hur krisen i Europa ska övervinnas; hans fem scenarier är bara olika varianter av samma nyliberala geopolitiska synsätt.

Alternativet är solklart: De europeiska länderna behöver bara tacka ja till Kinas erbjudande om att medverka i det nya sidenvägsprojektet, det som kallas Bältet och vägen. Detta projekt har på bara tre år totalt förändrat dynamiken i världen, 70 länder samarbetar redan med Kina i det största infrastruktur- och utvecklingsprogrammet i människans historia. I stället för att vilja ackordera med stater kring Medelhavet om ytterst tvivelaktiga överenskommelser, borde fru Merkel hellre ta fasta på Kinas erbjudande om att tillsammans med andra länder bygga upp såväl Mellanöstern som den afrikanska kontinenten, och därmed lösa flyktingkrisen på att varaktigt och mänskligt sätt.

Som det verkar är den nyliberala politikens betonghäckar inte i stånd till det. Finansminister Schäuble insisterar på sitt skålpund kött, för honom kommer en skuldnedskrivning för Grekland inte på fråga. Kina bygger inte bara ut hamnen i Pireus till en ny omlastningsplats för den nya sidenvägen, utan investerar också i förbättrade tågförbindelser från Aten via Belgrad till Budapest. Och vad gör EU-kommissionen? Försöker blockera detta järnvägsbygge!

Det är hög tid att fler och fler människor tillsammans med BüSo engagerar sig för Tysklands och de andra europeiska ländernas verkliga intressen, som ligger i ett samarbete med Kina, Ryssland, Indien, Japan och andra länder om de storartade perspektiv som öppnas med den nya sidenvägen. Det ligger absolut inte i vårt intresse att delta i häxjakten mot Trump eller Putin, och vi ska vara mycket glada över att den nye amerikanske presidenten tar avstånd från interventionskrig.

Framför allt är det viktigt att förstå varför stora delar av världen befinner sig i ett så kaotiskt tillstånd: Orsaken är den unipolära politik som förts av Bush, Thatcher, Blair, Obama och Cameron, där den imperiala utvidgningen av Nato och EU ända fram till Rysslands gränser ingår, liksom politiken för regimskiften med hjälp av färgrevolutioner och krig i såväl Östeuropa som Mellanöstern och Nordafrika. Till denna politik hör också den nyliberala ekonomiska politiken, som sätter bankernas och spekulanternas intressen främst, för att det hela tiden ska gå bättre för etablissemanget, för vilket de "beklagansvärda" inte ens är värda ett beklagande. Och, som man nu kan se, är dessa nyliberaler faktiskt väldigt illiberala, för att inte säga diktatoriska, när de får en demokratisk majoritet emot sig.

Som tur är, är det inte för sent än att hoppa på tåget på den nya sidenvägen!