Nej till nya Icesave-avtalet på Island

Islands president Ólafur Ragnar Grímsson har åter trotsat hela finansvärlden och hävdat att landets grundlagar kräver att folket får bestämma om Icesaveavtalet. Det blir den andra folkomröstningen i frågan sedan den socialdemokratiskt ledda regeringen återigen försökt göra upp med det angloholländska monetära imperiet över huvudet på isländska folket.

Det var med knapp majoritet i Alltinget (33 mot 30) som förslaget till folkomröstning stoppades av regeringspartierna. Det splittrade Alltinget, liksom namninsamlingen med över 40.000 namn (en femtedel av befolkningen), var viktiga orsaker till att president Ólafur Ragnar Grímsson den 20.2 beslöt att avtalet skulle gå till den andra folkomröstningen i landets historia. Efteråt har det bestämts att den skall hållas den 9 april. Även opinionsmätningar visar att islänningarna vill avgöra frågan med folkomröstning. Den förra folkomröstningen hölls den 6 mars 2010 med ett rungande nej från 93 procent av väljarna.

Utgångspunkten för president Grimssons beslut var grundlagen. Den säger att lagar på Island beslutas av Alltinget och genom folkomröstningar. I detta fall har, enligt presidenten, ärendet börjat behandlas av både Alltinget och folket direkt. Eftersom Alltinget inte uppnått någon tydlig enighet, måste ärendet fortsätta att beslutas på samma sätt, dvs. med en ny folkomröstning.

Den rödgröna regeringens statsminister Jóhanna Sigurdardóttir vill normalisera de ekonomiska relationerna med Storbritannien och EU, för att problemen inte skall hindra återhämtningen av ekonomin från krisen, säger hon. Hon fick med sig en majoritet på 44 ledamöter mot 16 i Alltinget, inklusive de flesta från Självständighetspartiet.

Motståndarna fanns i partiet Rörelsen samt Framskridspartiet, samt avhoppare från det Gröna regeringspartiet. Deras bas är det folkuppror som först fällde den regering bestående av Självständighetspartiet och Socialdemokraterna, vilka satt när krisen bröt ut. Folkupproret fortsatte sedan mot den nyvalda rödgröna regeringen för att få fram folkomröstningen mot Icesaveavtalet. I efterhand står det klart att folkupproret gjorde rätt. Det gamla avtalet oacceptabelt och gick att omförhandla.

Ordföranden för Framskridspartiet Sigmundur Davíd Gunnlaugsson sa efter Alltingsbeslutet:
-Regeringens hela argumentation i denna fråga har bevisats vara fel.
Han uppmanade presidenten att inte bry sig om dem "som har haft fel i alla frågor rörande detta ärende i mer än två år".

Birgitta Jónsdóttir från Rörelsen kommenterade:
- Jag kan aldrig acceptera att privata skulder skall överföras på folket.

Det Jonsdottir pekar på, är den avgörande principiella frågan för motståndarna. Islänningarna tvingas betala skulder som tagits av den kraschade banken Landsbankki. Dessutom gäller det dotterbanken Icesave utländska bankverksamhet i Holland och Storbritannien, där inte Islands regering har ansvar för bankerna. De insättargarantier som utbetalats utomlands till kunder i Holland och Storbritannien, vill man att islänningarna skall betala. Hollands och Storbritanniens regeringar kräver att Island skall ta ett lån av dem för att göra betalningen. De har beslagtagit tillgångar i Landsbankki och släpper inte loss dessa förrän Island gått med på att betala.

Det nya Icesaveavtalet visar att isländska folket var mer ansvarigt än regeringen. Det tidigare Icesaveavtalet skulle ha kostat 162 miljarder isländska kronor (motsv. 8,9 miljarder SEK) medan det nya officiellt beräknas kosta 47 miljarder ISK (2,6 miljarder SEK), dvs. 71 procent mindre. Det beror på att räntan har sänkts från den horribla 5,5 procent till 3,2 procent. Dessutom har Landsbankkis frysta tillgångar ökat i värde. Totalt enligt dessa officiella beräkningar kostar avtalet motsvarande 3,5 procent av dagens isländska BNP. Avtalet innehåller också en spärr som begränsar de årliga betalningarna till en procent av BNP och tvister skall inte längre avgöras i bästa kolonialstil av brittiska domstolar utan av skiljedomstolen i Haag, där Island också har med en domare i målen.

Motståndarna mobiliserar nu för att stoppa det nya Icesaveavtalet av principiella skäl, men också sedan en professionell riskanalys visat att regeringen kan ha gjort en glädjekalkyl. Island riskerar att hamna i ännu värre skuld än med det gamla avtalet. Istället för 47 miljarder ISK kan kostnaderna rasa iväg till 233 miljarder ISK (12.8 miljarder SEK). Risken består av att återbäringen på Landsbankkis stora osäkra tillgångar kan minska. Dessutom gäller räntan 3.2 procent bara de närmaste fem åren, då lånet beräknas ha kunnat betalas. Lånen kan förskjutas eftersom många domstolsförhandlingar med Icesavekunder pågår och betalningarna kan förskjutas 9 till 24 månader. Dessutom finns en stor valutarisk eftersom lån och betalningar är i olika valutor. Riskanalysen har relativt försiktiga antaganden. Med tanke på den enormt osäkra världsekonomin, med risk för ytterligare enorma finanssammanbrott, kan den lilla önationen råka illa ut, om man går med på att hålla god min i elakt spel och accepterar Icesaveavtalet.

Opinionsmätningar visar att de som är för det nya Icesaveavtalet leder, men det finns ännu inte någon majoritet. Den senaste visar att 30 procent av väljarna är osäkra. Mobiliseringen mot avtalet kommer att avgöra men också vad som händer internationellt i revolterna mot globaliseringen och det angloholländska monetära systemets diktatur.

---