När Sverige var en del av världen

Något för svenska ungdomar att vara stolta över

De flesta svenskar tror, helt felaktigt, att Sverige inte kan ha någon betydelse för världen. Detta tankemönster måste vi ändra på, och DU som läser detta kan hjälpa till att föra det till våra folkvaldas vetskap och förståelse.

Ett av de viktigaste fundamenten för en suverän nationalstat är den roll den kan spela i att utveckla och verka för ett ekonomiskt samarbete mellan andra suveräna nationalstater. Detta kallas utrikespolitik. I snart 200 år har Sverige bedrivit en utrikespolitik som går ut på att Sverige ska vara en ”neutral” stat som inte ska kunna ta någon som helst moralisk ställning eller verka för några som helst universella rättsprinciper. I stället har Sveriges utrikespolitik, sedan början av 1800-talet, i stort sett alltid baserats på att man har spelat en dubbelroll på den internationella politiska arenan. Detta blev tydligt under kalla kriget, då Sverige bl.a. försåg både CIA och KGB med underrättelseinformation.

Ifall Sverige inte ska fortsätta vara en del av det geopolitiska maktspelet och bli en lydstat under FN, så måste våra folkvalda politiker formulera en utrikespolitik som gör det möjligt för Sverige att agera som en suverän nationalstat, både politiskt och ekonomiskt.

Det är därför viktigt att klargöra att Sverige, som suverän nation, under flera avgörande skeden i historien har gjort betydande insatser för att föra den internationella utvecklingen i en positiv riktning.

Dessa positiva insatser, som ägt rum under olika epoker i den svenska historien, har mer eller mindre förvanskats, förtalats eller medvetet ”glömts bort” av oligarkernas historieskrivare. För att Sveriges medborgare över huvud taget ska ha en möjlighet att befria sig från tankemönstret att deras land inte har någon betydelse för världen, måste denna andra idétradition komma till våra folkvaldas vetskap och förståelse. På så sätt kan de föra dessa idéer framåt genom att bedriva en aktiv politik mot krigshökarnas imperiepolitik i USA och genom att stödja Lyndon LaRouches idé om en principgemenskap mellan suveräna stater och för en ny, rättvis ekonomisk världsordning.

1. Sverige och Westfaliska freden

En rad långa och blodiga religionskrig, som pågick från 1511 fram till trettioåriga krigets slut, utmynnade 1648 i det fredsfördrag som fick namnet Westfaliska freden. Fredsfördraget skrevs mellan å ena sidan det heliga tysk-romerska riket, Spanien och Portugal och å andra sidan England, Sverige, Danmark, Frankrike och Holland.

Principerna som blev inskrivna i fredsfördraget lyckades ta Europa och resten av världen ur det hobbesianska synsättet. Det kommer från den brittiske 1600-tals filosofen Thomas Hobbes, som hävdade att människan är ett djur och att det naturliga tillståndet mellan stater och individer därför är en ständig kamp för att försvara sina intressen.

Westfaliska freden slog fast en princip om staters suveränitet som gick ut på att suveräniteten skulle upprätthållas genom att staterna som skrev under avtalet inte under några omständigheter fick bruka våld mot sina grannländer och skulle verka för en universell fred. Ett centralt villkor var att varje nation skulle föra en politik som inte bara var till fördel för den egna nationen, utan lika mycket gagnade andra nationers utveckling. Dessa idéer var något som en rad svenska humanister var med att driva igenom, för att ta civilisationen ur en kollaps.

En av dessa humanister var Johann Amos Comenius (1592–1670) från Böhmen, som jobbade för den svenska regeringen under 1640-talet. Genom sitt verk Pampedia genomdrev han idén om att ”alla män och kvinnor från alla raser och handikappade är skapta med ett förnuft och ska ha möjligheten att utveckla detta förnuft”. Vidare ansåg Comenius att ”det är endast möjligt för en nation att utvecklas om alla stater utvecklas”.

Dessa idéer fick stort genomslag i Sverige, främst bland lärarna kring Gustav II Adolf. En av dem var Johan Skytte (1577–1645) som utbildade den då unge prinsen i att verka för det allmännas bästa och gjorde han inte det, så hade folket rätt att avsätta honom. Detta satte sina spår i Gustav Adolfs arbete för att reformera Sverige till en fungerande nationalstat. Nämnas kan också att Skyttes son, Bengt Skytte, utbildade det då unga universalgeniet Leibniz i bl.a. lingvistik och språk. En av Johan Skyttes medarbetare, Johannes Mattiae (1592–1678), utvecklade Comenius idé om en allians mellan de kristna religionerna, även kallat trosfred.

Dessa idéer tog sedan Schering Rosenhane (1609–1663), Johan Adler Salvius (1590–1652) och Johan Oxenstierna (1611–1657) med sig när de förde förhandlingarna som ledde fram till den Westfaliska freden.

i stadsplanerare som sig skaffat han hade ekonomi inom (erfarenheterna krigsmaktens av mycket skötte och Frankrike med underhandlade det var 1648, till 1644 från förarbete, fredsfördragets Under Salvius. Frankrike) Sverige mellan projekt ett främst (som fredsfördraget utforma att sida delegationens svenska den positionen ledande tog

Med sin långvariga och gedigna utbildning i Tyskland, där han bl.a. studerade den store strategen och statsmannen Machiavelli, fick Salvius kunskaper i hur en stat ska kunna utvecklas och samarbeta med andra stater. På så sätt blev han snabbt en frontfigur i utformningen av Gustav II Adolfs centralregering som kunde stärka nationen mot infiltrerandet av oligarkernas agenter. Men även i att göra den Westfaliska freden till en av de allra viktigaste milstolparna i mänsklighetens historia.

Nu var det ju så att alla inom den svenska eliten inte alls var särskilt positivt inställda till idén om fred mellan suveräna stater eller om trosfred mellan religionerna. De som gick emot dessa idéströmningar var främst Olof Rudbeck d.ä. (1630–1702) och Samuel Pufendorf (1632–94). Dessa herrar hade liknande idéer som Hobbes men de, främst Rudbeck, ansåg att det svenska imperiet skulle styra världen. I sin bok ”Atlantican” hävdar Rudbeck att Sverige var ursprunget till alla civilisationer i världen. Vidare skriver han att Adam och Eva, Jesus, Zeus, Apollon m.fl. var svenskar och att språken och alla uppfinningar i hela världen hade uppfunnits i Sverige.

Pufendorf följde upp Rudbecks idé genom att hävda att ”makt ger rätt” och att Sverige därför har en naturlig rätt styra världen. Dessa geopolitiska idéströmningar gjorde sig gällande efter Westfaliska freden, när Axel Oxenstierna, väl påverkad av Pufendorfs och Rudbecks idéer, bröt med avtalet genom att kräva krigsskadestånd från bl.a. de tyska staterna. Detta var totalt motsatt fredsavtalets principer och kastade åter Europa in i otaliga krig som ironiskt nog gick ut på att ”försvara” den Westfaliska freden.

2. Gustav III och republiken Sverige

Under de nästan 150 åren mellan Westfaliska freden och Gustav III: s statskupp 1772 kom svensk utrikespolitik till största delen att präglas av katastrofala krigsföretag, som i sin tur lyckades köra den svenska ekonomin i botten med stora skulder och en adel som härjade fritt inom landet. Detta följdes av att Sverige, efter Karl XII:s nederlag mot Ryssland, mer eller mindre blev en lydstat under Ryssland, åtminstone när det gällde utrikespolitiken. Gustav III insåg under sin tid som kronprins att den situationen måste ändras.

När Gustav III under sina första år som statschef försökte skapa ett enat styre i landet mötte han hårt motstånd, främst från den ryssvänliga adeln och den mäktige ryske ambassadören. För att över huvud taget kunna ena de politiska skikten i landet fanns det bara en utväg för den unge kungen, nämligen statskupp. Åren mellan statskuppen och mordet på Kungliga Operan 1792 bjöd på en ny regeringsform i Gustav II Adolfs anda, som bl.a. inskränkte adelns privilegier.

Men Gustav III införde även reformer inom bl.a. kulturen (grundandet av Svenska Akademin, Musikaliska Akademin och Kungliga Teatern m.m.) och ekonomin (grundandet av Diskontkompaniet, införandet av silvermyntfot och ett fungerande betalningsmedel) för att få i gång produktionen i landet. Utformandet av dessa idéer hade han till stor del sina lärare att tacka för. Dessa var bl.a. Olof von Dalin, Samuel Klingenstierna och Carl Gustaf Tessin, vilka var delaktiga i ett internationellt humanistiskt nätverk som stödde Benjamin Franklin och dennes ungdomsrörelse (med bl.a. Alexander Hamilton och George Washington) för ett självständigt Amerika.

Hur vad det då med utrikespolitiken? Jo, Sverige var ju ett av de första länderna i världen som erkände USA som nation, efter frigörelsekriget mot britterna. En grundsten som gjorde USA:s frigörelse möjlig var det väpnade neutralitetsförbund som Sverige ingick tillsammans med bl.a. Danmark och Ryssland. Dessa europeiska länder hjälpte Amerikas förenta stater med bl.a. manskap och krigsmateriel.

Sverige stödde alltså aktivt de nordamerikanska kolonierna under frihetskriget och den svenske ambassadören i Frankrike, Creutz, slöt ett vänskaps- och handelsavtal med kolonierna (undertecknat ett par månader före Parisavtalet, vilket officiellt avslutade det amerikanska frihetskriget). Man kunde också läsa, i ett brev skrivet av John Adams, som var Benjamin Franklins sändebud i Europa: ”The king of Sweden has thought fit to be the first power, which has offered a treaty with us … we shall take care to remember that your master (Gustavus III) was the first to do us this honor.” John Adams efterträdde sedan George Washington som USA:s president.

Men USA:s stora draghjälp från Sverige var främst att Marstrand, tack vare det väpnade neutralitetsförbundet, omvandlades till en frihamn för beväpnade transporter till och från Nordamerika. Det var också under den här tiden som en av de största förkämparna för de republikanska idéströmningarna, Axel von Fersen (1755–1810), reste till Frankrike 1779 och hamnade i den franska militären under general Rochambeau och Lafayette. Han var en av de hundratals svenskar som stred under fransk flagg för att hjälpa de tretton kolonierna i deras kamp mot den brittiska oligarkin, för att skapa den första suveräna republiken i världen.

3. Hur Sverige industrialiserades

Tidsperioden närmast efter Gustav III:s död och under Napoleonkrigen genomgick Sverige en nationell kris, främst av två anledningar: dels hade Gustavs efterträdare, Karl XIII, inga arvingar, dels hade 1789 års regeringsform bytts ut mot en mer oligarkvänlig sådan, skriven 1809 av statssekreteraren, den jakobinske sedermera ultrakonservative friherren Hans Järta (1774-1847).

När Napoleonkrigen tog slut ute i Europa bildades 1815 i och med Wienkongressen”den heliga alliansen”, vilken bestod av Frankrike, England, Ryssland, Österrike och Preussen. Alliansen fungerade som ett medel för att förhindra att de amerikanska frihetssträvandena skulle få fäste i Europa. I Sverige förhindrade man detta effektivt genom att, sedan den nyvalde kronprinsen Carl August (vars familj stödde Friedrich Schiller ekonomiskt under 1790-talet) plötsligt avlidit, installera en fransk agent på tronen, nämligen Jean-Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan).

Detta fascistoida maktövertagande bemöttes förstås med motstånd både ute i Europa och hemma i Sverige. En av personerna som vägrade sälla sig till oligarkernas politik, även kallad frihandel, var tidningsredaktören Johan Johansson (1792-1860). Genom sin egenägda tidning Argus (grundad 1820 med hjälp av uppfinnaren Georg Scheutz) förespråkade Johansson ett nytt ekonomiskt system som kunde liknas vid industrikapitalism. Detta system användes i USA för att med riktade krediter bygga upp nationen och ge den möjlighet att försvara sig ekonomiskt mot det brittiska imperiet.

Som sann människovän ville förstås Johansson att detta även skulle gälla Sverige. Han försökte på olika sätt påverka och förändra de styrande institutionerna till att inte stödja spekulation utan i stället gå över till ett dirigistiskt kredit-och bankväsende som skulle stödja nationella industri- och infrastrukturprojekt. Inspirationen till dessa idéer fick Johansson från ideologen bakom Abraham Lincolns ekonomiska program, inbegripet byggandet av den första transkontinentala järnvägen i världen, Henry C. Carey. Carey var vid den här tiden en av de mest citerade ekonomerna i landet och besökte Sverige 1859. Hans besök resulterade i att flera svenska uppfinnare och entreprenörer besökte USA under den senare hälften av 1800-talet och lyckades överföra den amerikanska utvecklingsoptimismen till Sverige.

Tack vare sina skrifter och översättningar av den tyske ekonomen Friedrich List (1789–1846), vars arbete lade grunden till Tysklands industrialisering, lyckades Johansson få riksdagen och kungen att anta den s.k. näringsfrihetslagen som kunde skapa förutsättningar för en utveckling av den inhemska marknaden.

Denna och andra lagar, som främst handlade om tullsatser, gjorde det senare möjligt för entreprenörer och uppfinnare som Gustav de Laval, John Ericsson, Alfred Nobel m.fl., att genom sina vistelser i USA ta med sig och utveckla idéer för hur Sverige skulle industrialiseras och medborgarna få en drägligare levnadsstandard.

Alfred Nobel (1833–96) företog sin första resa till USA när han var sjutton år, tillsammans med sin far Immanuel Nobel (som bl.a. utvecklade den svenska marinen för att kunna hålla den brittiska flottan borta från Finska viken under Krimkriget). Där jobbade han i New York med den svenske uppfinnaren John Ericsson vars skapelse, pansarbåten Monitor, var avgörande för Nordstaternas seger över Sydstaterna. Andra resan 1866 resulterade i att han bildade bolaget ”United States Blasting Oil Company” och genomdrev sitt patent på bl.a. nitroglycerin.

Gustav de Laval (1845–1913) var också han en entreprenör och uppfinnare (av bl.a. mjölkseparatorn), som under sin vistelse i USA hämtade inspirationen till att bygga ut järnvägen, gruvdriften och kraftverken i Norrland. Som han själv uttryckte det: ”Helt säkert kommer Norrland och speciellt Lappland att blifva ett Californien för Sverige, som blott väntar på sin man, på sina kapitaler!” De Laval var även riksdagsledamot 1888–90 och arbetade då för sina idéer om att skydda den svenska industrin. Han bidrog till att driva igenom bl.a. tullar och lagar som motverkar spekulation, vilka var starkt färgade av hans vistelse i USA 1886.

Om vi tar fasta på dessa exempel i historien kan vi hämta idéer för att kunna bygga upp Sverige som nation och forma en utrikespolitik som kan verka för ett internationellt samarbete med andra nationalstater. Använder vi inte dessa idéer hamnar vi lätt i den hobbesianska och liberala tankefällan att världsordningen är baserad på ett allas krig mot alla.

(November 2003)