Några Schiller-citat

”Om man inte talar om skrifter liksom om handlingar med ett kärleksfullt deltagande, med en viss poetisk entusiasm, så blir resultatet därav så ringa, att det ej ens lönar sig att tala. Lust, glädje, deltagande i tingen är det enda reella, det enda som frambringar realitet.”

”Tankar låter sig endast framkallas ur tankar; ur vår själs strängar måste toner framlockas av andra själar. ...
Snillet kan om inte kvävas så dock fruktansvärt hållas tillbaka och förkrympas, om den yttre stimulansen fattas. Man säger i alla andra fall: Hjälpe envar sig själv – i detta fallet tror jag inte på det. ...
Själarnas förbrödring är den mest ofelbara nyckeln till vishet. Ensamma förmår vi intet.”

”Tro mig, vi har oändligt mycket i vår egen makt – vi har endast icke förstått värdet av vad vi äger: vi äger tiden – hur skön, hur lugnande är icke den tanken, att vi blott genom ett rätt bruk av tiden, som är vår egendom, skall utan främmande hjälp och oberoende av allt yttre kunna förvärva oss all livets lycka. Med vad rätt kan vi anklaga ödet eller himlen, att den gav oss mindre än andra? Vi har fått tiden, och vi har därmed fått allt, bara vi förstår att klokt och med allvarlig vilja söka förränta detta kapital.”

Ur Estetiska breven:

”Varje individuell människa bär, kan man säga, med hänsyn till anlag och bestämmelse, en ren ideal människa i sig, och att överensstämma med dess oföränderliga enhet i alla sina växlingar är den stora uppgiften i hennes tillvaro. ” (fjärde brevet)

”... vi ser ej blott enskilda subjekt utan hela klasser av människor endast utveckla en del av sina anlag, medan de övriga, liksom hos förkrympta växter, knappast är antydda med ett matt spår.  ...
Evigt fjättrad endast vid ett enskilt litet brottstycke av det hela, utbildar sig människan själv endast som brottstycke; evigt med örat endast fyllt av det entoniga surret från hjulet, som hon driver, utvecklar hon aldrig sitt väsens harmoni, och i stället för att utprägla mänskligheten i sin natur, blir hon blott ett avtryck av sitt yrke, sin vetenskap.” (sjätte brevet)

”All förbättring på det politiska området skall utgå från karaktärens förädling – men hur kan karaktären förädlas under inflytande av en barbarisk statsförfattning? Man måste alltså för detta ändamål uppsöka ett verktyg, som staten ej erbjuder, och öppna källor därtill, som trots allt politiskt fördärv håller sig rena och klara. ...  Detta verktyg är den sköna konsten ...
Giv alltså världen, som du vill påverka, riktningen till det goda, så skall tidens lugna rytm föra med sig utvecklingen. Denna riktning har du givit den, om du, undervisande, höjer dess tankar till det nödvändiga och eviga, om du, handlande eller bildande, förvandlar det nödvändiga och eviga till ett föremål för dess drifter. Falla skall villfarelsens och godtyckets byggnad, falla måste den, den har redan fallit, så snart du är säker på, att den lutar; men i den inre, ej blott i den yttre människan måste den luta."  (nionde brevet)