___________________________

Inledning: Säg mig om människan är god eller ond,
och jag ska säga dig vem du är!

Är människan god eller i grunden ond? Detta är en urgammal stridsfråga som följt människan genom hela hennes historia. Varför? Svaret är enkelt.

Den som vill ha en stat där en liten oligarki styr över majoriteten, måste utgå ifrån att människan är ond, för att rättfärdiga att han undertrycker majoriteten med tvång och lagar – hur subtil och "modern" han än vill framstå – medan de som förespråkar en fri stat alltid utgår från goda människor, utrustade med en förmåga att förbättra sig, och ser det som sin främsta uppgift att utbilda så många av sina medmänniskor som möjligt till ansvarstagande medborgare.

Frågan om människosynen är alltså inte bara en teoretisk fråga, utan en fråga om praktisk politik.

Friedrich Schiller (1759-1805) är en av de främsta förkämparna för den senare, republikanska människouppfattningen. Med sitt begrepp om det "upphöjda" visade Schiller att viljans frihet är ett grundläggande karaktärsdrag hos människan; i den följande uppsatsen om "Det första människosamhället" förklarar han att denna frihet utvecklas genom kärleken till nästan. I sin berömda Hymn till glädjen – "Europahymnen" i Beethovens tonsättning – besjunger Schiller denna "sympati", som hos människan har utvecklats till sin högsta form, och som är den kraft som driver hela universum.

Det är denna kärlek till nästan som driver den mänskliga kulturens utveckling framåt och leder människan till frihet. Den styr såväl den enskilda människans emotionella och intellektuella utveckling som formerna för den statliga samlevnaden. Bara när denna utveckling kommer på avvägar eller blockeras, uppstår orättvisor, våld och förtryck.

Människans lycka, förklarar Schiller, ligger inte, så som är fallet med djuren, i att tillfredsställa ett sinnligt begär, utan i hennes självständiga strävan att förverkliga en idé. Det betyder inte bara att vägen till njutningen blir längre, utan att själva njutningen får en ny, helt annorlunda karaktär. Människans arbete måste vara kreativt, eftersom det strävar mot en kvalitativt ny behovstillfredsställelse, som återfinns på idéernas område.

Schiller avslutar sin uppsats med det för sin tids s.k. upplysta envälde oerhörda påståendet att "den förste kungen var en usurpator, som sattes på tronen inte av en nations frivilliga enstämmiga röst (ty någon nation fanns då ännu ej), utan av våld och tur och en slagkraftig milis."

Här följer nu Friedrich Schillers uppsats om "Det första människosamhället", första gången publicerad i Thalia 1790. Den är Schillers svar på en uppsats som Immanuel Kant hade skrivit 1786 i samma ämne.

__________________________________________

Friedrich Schiller

Något om det första människosamhället med ledning av den mosaiska urkunden

Människans övergång till frihet och humanitet

I instinktens ledband, varmed den ännu leder det förnuftslösa djuret, måste Försynen föra in människan i livet och, eftersom hennes förnuft ännu var outvecklat, stå som en vakande amma bakom henne. Genom hunger och törst uppmärksammades hon på behovet av näring, i hennes omgivning hade den i riklig mängd placerat det hon behövde för att tillgodose det, och genom lukt och smak ledde den hennes val. Genom ett milt klimat hade den skonat hennes nakenhet och genom en allmän fred skyddat hennes värnlösa liv. Släktets fortlevnad var ombesörjd genom könsdriften. Som planta och djur var alltså människan fulländad. Även hennes förnuft hade börjat utveckla sig. Eftersom nämligen naturen ännu tänkte, sörjde och handlade åt henne, så kunde hennes krafter desto lättare och mer obehindrat ägnas åt ett lugnt betraktande, hennes förnuft, ännu inte skingrat av bekymmer, kunde ostört bygga på sitt verktyg, språket, och stämma det ömtåliga tankespelet. Med lyckliga ögon såg hon sig nu omkring i Skapelsen; hennes glada sinnelag uppfattade alla företeelser oegennyttigt och rent och gömde dem rena och oblandade i ett vaket minne. Mild och leende var alltså människans början, och den måste vara det, om hon skulle stärkas inför den kamp som väntade.

Om vi nu antar, att Försynen hade låtit henne stanna på denna nivå, då hade människan blivit det lyckligaste och snillrikaste av alla djur - men då hade hon aldrig lämnat naturdrifternas förmyndarskap, hennes handlingar hade aldrig blivit fria och därmed moraliska, hon hade aldrig överträtt djuriskhetens gräns. I en evig barndom hade hon levt i vällustig ro - och kretsen hon rörde sig i hade varit den minsta möjliga, från begär till njutning, från njutning till ro och från ro åter till begär.

Men människan var bestämd till något helt annat, och de krafter som bodde i henne kallade henne till en helt annan sällhet. Det som Naturen hade ombesörjt åt henne när hon låg i vaggan, skulle hon nu ombesörja själv, så snart hon blev myndig. Hon skulle själv skapa sig sin lycka, och endast den del hon själv hade däri skulle bestämma graden av denna lycka. Genom sitt förnuft skulle hon lära sig att hitta tillbaka till det oskyldiga tillstånd som hon nu förlorade, och som en fri förnuftig ande återvända dit, varifrån hon utgått som planta och som ett av instinkter styrt kreatur; ur okunnighetens och träldomens paradis skulle hon, även om det skulle ta många tusen år, arbeta sig fram till ett kunskapens och frihetens paradis, ett sådant nämligen där hon skulle lyda den moraliska lagen i sitt bröst lika oföränderligt som hon i början följde instinkten, som växterna och djuren alltjämt följer den. Vad var alltså oundvikligt? Vad måste hända, för att hon skulle närma sig detta högt ställda mål? Så snart hennes förnuft blott hade prövat sina första krafter, stötte Naturen bort henne ur sina vårdande armar, eller rättare sagt, hon själv, sporrad av en drift som hon själv ännu ej kände, och ovetande om vad stort hon i detta ögonblick gjorde, hon själv slet sig loss ur ledbanden, och med sitt ännu svaga förnuft, åtföljd endast på håll av instinkten, kastade hon sig in i livets vilda spel, slog hon in på den farliga vägen till den moraliska friheten. Om vi alltså förvandlar Guds röst i Eden, som nekade henne kunskapens träd, till hennes instinkts röst, som höll henne borta från detta träd, så är hennes förmenta olydnad mot denna gudomliga befallning inget annat än - ett avfall från hennes instinkt - alltså den första manifestationen av hennes självverksamhet, hennes förnufts första vågstycke, den första början till hennes moraliska existens. Detta människans avfall från instinkten, som visserligen förde in det moraliskt onda i Skapelsen, men blott för att göra det moraliskt goda möjligt där, är ovedersägligen den lyckligaste och största tilldragelsen i människans historia, från detta ögonblick härrör hennes frihet, här lades den allra första grundstenen till hennes moraliska frihet. Folkupplysaren har rätt när han behandlar denna tilldragelse som de första människornas fall och, när så låter sig göras, drar nyttiga moraliska lärdomar av det, men filosofen har inte mindre rätt, som lyckönskar den mänskliga naturen i stort till detta viktiga steg mot fullkomning. Den förre har rätt i att benämna det ett fall - för människan övergick från att vara en oskyldig varelse till att bli en skyldig, från att vara en Naturens fullkomliga skyddsling till att bli ett ofullkomligt, moraliskt väsen, från att vara ett lyckligt instrument till att bli en olycklig konstnär.

Filosofen har rätt i att benämna det ett stort steg för mänskligheten, ty människan övergick därigenom från att vara en slav under naturdrifterna till att bli en fritt handlande varelse, från att vara en automat till att bli ett sedligt väsen, och med detta steg klev hon för första gången upp på den stege, som efter flera årtusendens förlopp skulle leda henne till att bli sin egen herre. Nu blev vägen som hon måste gå till njutningen längre. I början behövde hon bara sträcka ut handen för att tillfredsställelsen genast skulle följa på begäret; men nu måste hon lägga in eftertanke, flit och möda mellan begären och deras tillfredsställelse. Freden var bruten mellan henne och djuren. Nöden drev dem nu mot hennes odlingar, ja mot henne själv, och genom sitt förnuft måste hon på konstlad väg skaffa sig trygghet och ett styrkeövertag över dem som Naturen nekat henne: hon måste uppfinna vapen och genom fasta boningar trygga sin sömn mot dessa fiender. Men redan här ersatte Naturen henne i andlig glädje det som den tagit ifrån henne i rikedom på föda. Den spannmål hon själv hade odlat överraskade henne med att smaka bättre än någonting hon ätit förr; efter det tröttande arbetet och under det tak hon själv hade byggt kom sömnen ljuvare över henne än i det sysslolösa lugnet i hennes paradis. I kampen med tigern som anföll henne gladdes hon åt sin upptäckta muskelstyrka och list, och för varje övervunnen fara hade hon sig själv att tacka för livets gåva.

Nu var hon alldeles för ädel för paradiset, och hon kände inte igen sig själv, när hon trängd av nöden och tyngd av bekymmer önskade sig tillbaka dit. En otålig drift i hennes inre, den nyvaknade driften till självverksamhet, sökte strax upp henne i hennes lättjefulla lycka och fick henne att känna leda vid nöjen som hon inte själv hade skapat åt sig. Hon hade förvandlat paradiset till en vildmark och ville sedan göra vildmarken själv till ett paradis. Men vilken lycka för människosläktet att det inte hade någon värre fiende att slåss emot än åkerjordens tröghet, vilda djurs grymhet och en stormande Natur! - Nöden tryckte henne, lidelser vaknade och snart grep hon till vapen mot sina egna. Med människorna måste hon kämpa för sin existens, en långvarig, av missdåd kantad, ännu inte avslutad kamp, men endast i denna kamp kunde hon utbilda sitt förnuft och sin sedlighet.

Det husliga livet

De första sönerna som föddes av människornas moder hade en mycket viktig fördel framför sina föräldrar: de uppfostrades av människor. Alla framsteg som föräldrarna fått lov att göra av sig själva, och därmed gått mycket långsammare, kom barnen till godo; lekfullt och med föräldrakärlekens innerlighet överfördes de till dem i deras spädaste ålder. Med den första sonen, av kvinna född, började alltså det stora maskineriet sätta sig i rörelse - det maskineri varigenom hela människosläktet har fått och kommer att fortsätta få sin bildning - nämligen traditionen eller överföringen av begrepp.

Den mosaiska urkunden lämnar oss här och hoppar över en tidsrymd på femton år eller mer, för att visa fram de båda bröderna för oss som redan vuxna. Men denna mellantid är viktig för människans historia, och när urkunden lämnar oss, måste förnuftet fylla luckan.

Sonens födelse, hans försörjning, skötsel och uppfostran, innebar en viktig tillökning av de första människornas kunskaper, erfarenheter och plikter, som vi noga måste nedteckna.

Av djuren lärde sig säkert den första modern sin nödvändigaste modersplikt, liksom hon troligen av nödvändigheten lärde sig hjälpmedlen vid förlossningen. Omsorgen om barnen gjorde henne uppmärksam på otaliga små bekvämligheter, som hittills varit okända för henne; antalet saker som hon lärde sig att använda ökade, och moderskärleken var uppfinningsrik.

Hittills hade båda upplevt endast ett samhälleligt förhållande, endast en sorts kärlek, eftersom var och en i den andra hade endast ett föremål. Med ett nytt föremål lärde de nu känna en ny sorts kärlek, ett nytt moraliskt förhållande - föräldrakärlek. Denna nya kärlek var renare än den första, den var helt oegennyttig, medan den första var grundad blott på tillfredsställelse, på det ömsesidiga behovet av umgänge.

Med denna nya erfarenhet tog de alltså steget till en ny sedlighetsnivå - de förädlades.

Men föräldrakärleken, som båda kände för sitt barn, ledde nu också till en viktig förändring i deras förhållande till varandra. De bekymmer, glädjeämnen och ömma omsorger i vilka de förenades kring det gemensamma föremålet för deras kärlek, knöt nya och vackrare band mellan dem. Var och en upptäckte hos den andra nya sedligt sköna drag, och varje sådan upptäckt upphöjde och förfinade deras förhållande. Mannen älskade i kvinnan modern, modern till sin älskade son. Kvinnan ärade och älskade i mannen fadern, sitt barns försörjare. Den blott sinnliga dragning de känt till varandra höjde sig till högaktning, ur den egennyttiga könskärleken trädde den äktenskapliga kärlekens sköna gestalt fram.

Snart berikades denna moraliska erfarenhet med nya. Barnen växte upp, och även mellan dem knöts så småningom ömma band. Ett barn tyr sig helst till andra barn, eftersom varje varelse tycker bäst om sina likar. I tunna osynliga trådar spanns syskonkärleken . Det var någonting nytt för de första föräldrarna. De såg för första gången en bild av sällskaplig samvaro, av välvilja utanför sig själva, de kände igen sina egna känslor, fast i en yngre spegel.

Båda hade hittills, så länge de var ensamma, bara levt i nuet och det förgångna, men nu började den avlägsna framtiden att skänka dem glädje. När de såg hur barnen växte upp, och hur de varje dag utvecklade någon ny förmåga, öppnades ljusa framtidsutsikter för dem, om att dessa barn så småningom skulle växa upp och bli deras likar - i deras hjärtan väcktes en ny känsla, hoppet. Vilket oändligt fält öppnar inte hoppet för människorna! Hittills hade hon smakat varje nöje bara en gång, bara i nuet - i förväntningen kunde alla framtida glädjeämnen njutas på förhand otaliga gånger!

När barnen nu verkligen mognade, vilken mångfald uppstod inte med ens i detta första människosamhälle! Varje begrepp som de lärt dem hade formats på olika sätt i varje själ och överraskade dem nu som något nytt. Tankeutbytet blev livligt, den moraliska känslan övades och utvecklades genom övningen, språket blev rikare och målade exaktare och vågade sig på mer finstämda känslor; nya erfarenheter i den omgivande naturen, nya sätt att använda det redan kända. Nu tog människan hela sin uppmärksamhet i anspråk. Nu fanns ingen risk längre, att hon skulle sjunka ned till att efterlikna djuren!

Skilda levnadssätt

Kulturens framåtskridande visade sig redan hos den första generationen. Adam brukade jorden; en av hans söner ägnar sig redan åt en annan näringsgren, boskapsskötsel. Människosläktet delar sig alltså redan här i två olika tillstånd, i åkermän och herdar.

Den första människan gick i skola hos naturen, den lärde henne alla livets nyttiga konster. Genom noggranna iakttagelser kunde hon inte undgå att upptäcka den ordning enligt vilken växterna uppstår på nytt. Hon såg hur naturen själv sår och vattnar, hennes drift att ta efter väcktes, och snart sporrade nöden henne att låna naturen sin arm och genom konst hjälpa dess frivilliga bördighet på traven.

Man skall dock inte tro att den första odlingen var detsamma som spannmålsodling, vartill det ännu fordrades mycket stora förberedelser, och det är naturens gång att alltid gå från det enklare till det mer sammansatta. Riset var sannolikt en av de första grödorna som människan odlade; naturen inbjöd henne till det, eftersom riset växer vilt i Indien, och de äldsta historietecknarna talar om risodling som en av de äldsta formerna av åkerbruk. Människan lade märke till att växterna försvagades vid ihållande torka, men snabbt återhämtade sig igen efter ett regn. Hon lade vidare märke till, att där en översvämmande flod lämnat gyttja efter sig, var fruktbarheten större. Hon utnyttjade dessa båda upptäckter, hon gav sina odlingar ett konstgjort regn och hämtade gyttja till sin åker, om ingen flod fanns i närheten som kunde ge henne det. Hon lärde sig att göda och vattna.

Steget hon tog till att göra bruk av djuren föreföll svårare, men även här började hon, som överallt, först med det naturliga och oskyldiga; och hon nöjde sig kanske i många människoåldrar med djurets mjölk, innan hon bar hand på dess liv. Utan tvivel var det modersmjölken som inbjöd henne att pröva på djurmjölken. Men knappt hade hon lärt känna denna nya näring, förrän hon försäkrade sig om den för alltid. Om denna föda städse skulle finnas till hands och på lager fick det inte lämnas åt slumpen om ett sådant djur ville ge den till henne just då hon var hungrig. Hon kom således på tanken att alltid samla ett visst antal sådana djur omkring sig, hon skaffade sig en hjord; denna måste hon dock söka bland de djur som lever tillsammans, och hon måste föra över dem från ett tillstånd av vild frihet till ett tillstånd av underkastelse och fredligt lugn, d.v.s. hon måste tämja dem. Men innan hon vågade sig på att göra detta med djur som var vildare till sin natur och henne överlägsna i naturliga vapen och krafter, prövade hon det först med djur som hon själv var överlägsen i kraft och vilka av naturen var mindre vilda. Hon vallade alltså hellre får, än hon vallade svin, nötkreatur och hästar.

Så snart hon hade tagit ifrån sina djur friheten blev hon själv tvungen att livnära dem och sköta om dem. På så vis blev hon alltså herde, och så länge samhället ännu var litet kunde naturen erbjuda hennes lilla hjord föda i överflöd. Det enda hon behövde göra var att söka upp en betesmark, och, när den var avbetad, byta den mot en annan. Hon belönades för denna lätta sysselsättning med det rikaste överflöd, och behållningen av hennes arbete var inte beroende av något omslag varken i årstid eller väderlek. Ett likformigt intagande av föda var herdeståndets lott, frihet och en sorglös lättja dess karaktär.

Helt annorlunda var det med åkerbrukaren. Han var slaviskt bunden till marken som han hade besått, och det levnadssätt han valt gav honom ingen frihet alls att välja vistelseort. Han måste noga rätta sig efter känsligheten hos de grödor han odlade, och hjälpa deras tillväxt på traven med konst och arbete, när den andre lät sin hjord sköta sig själv. Bristen på verktyg gjorde till att börja med allt arbete tyngre för honom, och det var nätt och jämnt att han mäktade med det med sina bara händer. Hur mödosamt måste inte hans levnadssätt vara, innan plogen mildrat det för honom, innan han tvang den betslade tjuren att dela arbetet med honom!

Bearbetningen av jorden, sådd och vattning, till och med skörden, hur mycket arbete fordrade inte allt detta! och vilket arbete efter skörden, innan frukten av hans möda kommit så långt att han kunde njuta den! Hur ofta måste han inte försvara sina odlingar mot anfallande vilda djur, skydda eller inhägna dem, ofta kanske till och med kämpa för detta med fara för sitt eget liv! Och hur vansklig fortfor inte frukten av hans möda att vara i väderlekens och årstidernas våld! En översvämmad flod, en hagelskur räckte för att snuva honom på hans mål och utsätta honom för den svåraste nöd. Hård alltså, orättvis och oviss var åkermannens lott jämfört med herdens makligt lugna lott, och hans själ måste förvildas i en kropp härdad av så mycket arbete.

Skulle han komma på tanken att jämföra detta hårda öde med herdens lyckliga liv, så måste han slås av denna orättvisa, han måste - i sin sinnliga föreställningsvärld - tycka att denne var en lyckans gullgosse.

I hans bröst väcktes avunden, vid den första orättvisan mellan människor måste denna olycksaliga lidelse vakna. Med missunnsamhet såg han på den välmående herden, som lugnt betraktade honom från sin skuggiga plats, medan han själv brändes av solen och arbetet pressade svetten ur pannan på honom. Han led av herdens sorglösa tillvaro. Han hatade honom för hans välmåga och föraktade honom för hans lättjas skull. Så hyste han i sitt hjärta en tyst ovilja mot honom, som vid nästa anledning måste bryta ut i våldsamhet. Och denna anledning kunde inte länge låta vänta på sig. Den enes privilegium hade vid denna tid ännu inga bestämda gränser, och inga lagar fanns som skilde mitt från ditt. Alla tyckte sig ännu kunna göra lika stort anspråk på hela Jorden, ty uppdelningen i egendom skulle ske först genom mellankommande kollisioner. Antag nu att herden med sin hjord hade betat av hela den kringliggande trakten och inte hade någon lust att förlora sig i fjärran trakter långt bort från familjen - vad gjorde han då? vad måste han naturligt nog komma att tänka på? Han drev sin hjord till åkermannens odlingar eller lät det åtminstone ske, att den själv tog den vägen. Här fanns rikliga förråd för hans får, och ingen lag fanns ännu som kunde avhålla honom från det. Allt som fanns inom räckhåll var hans - så resonerade mänskligheten i sin barndom.

Nu råkade alltså människan för första gången i kollision med människan; i de vilda djurens ställe, med vilka åkermannen hittills hade haft att göra, trädde nu människan. Hon uppträdde mot henne som ett fientligt sinnat rovdjur, som ville ödelägga hennes odlingar. Inte underligt att hon bemötte henne på precis samma sätt som hon hade bemött rovdjuret, som människan nu efterliknade. Hatet, som hon länge hade burit i sitt bröst, spädde på hennes förbittring; och med ett mördande slag med påken hämnades hon med ens på sin avundade medmänniskas långvariga lycka.

Så sorgligt slutade den första kollisionen mellan människorna.

Ståndsjämlikheten upphävs

Av några ord i urkunden kan vi sluta oss till att polygami i denna forntid var något ovanligt, och att det alltså redan då var hävd att ingå äktenskap och nöja sig med en maka. Riktiga äktenskap verkade uppvisa en sedlighet och förfining som man i denna forntid knappast hade väntat sig. Oftast är det först oordningens konsekvenser som får människorna att införa ordning, och endast laglöshet brukar leda till lagar.

Detta införande av riktiga äktenskap tyckts alltså inte ha vilat på varken lagar eller hävd. Människan kunde inte leva annorlunda än i äktenskapet, och det förstas exempel hade för det andra nästan kraften av en lag. Med ett enda par började människosläktet. I detta exempel hade naturen så att säga förkunnat sin vilja.

Om man alltså antar, att det i begynnelsen fanns lika många av båda könen, så ordnade naturen själv det som människan inte hade ordnat. Var och en tog sig endast en maka, eftersom det för honom fanns endast en.

Om det sedan ändå uppstod en påtaglig obalans mellan de båda könens antal och det skedde val, så hade denna ordning befästs genom efterlevnad, och ingen vågade så lätt bryta mot fädernas sed genom en förändring.

Liksom ifråga om äktenskapsordningen inrättades även i samhället ett naturligt styrelsesätt mer eller mindre av sig självt. Naturen hade lagt grunden till respekten för fadern, eftersom den gjorde det hjälplösa barnet beroende av fadern och från späd ålder vande det vid att lyda honom. Denna känsla måste sonen bibehålla genom hela livet. Om han nu själv blev fader, så kunde hans son inte utan vördnad betrakta den som han såg bemötas så vördnadsfullt av sin egen fader, och han måste hysa en större aktning för sin faders fader. Denna aktning för stammens äldste måste stegras i takt med varje förökning av familjen och för varje år som lades till hans levnad, och i alla händelser måste hans större erfarenhet, frukten av ett så långt liv, ge honom en naturlig överlägsenhet över alla som var yngre. I varje tvist var således stammens äldste den högsta instansen, och genom det långa iakttagandet av detta bruk grundades omsider en naturlig mild övermakt, patriarkatet, som dock för den skull inte upphävde den allmänna jämlikheten, utan snarare befäste den.

Men denna jämlikhet kunde inte bestå för alltid. Somliga var mindre arbetsamma, somliga mindre gynnade av turen och sin jordmån, somliga födda svagare än de andra, det fanns alltså starka och svaga, energiska och försiktiga, välbärgade och fattiga. De svaga och fattiga måste tigga, de välbärgade kunde ge och försaka. Människans beroende av människan började.

Tingens natur måste ha lett till att hög ålder befriade från arbete och att ynglingen övertog göromålen från åldringen, sonen från den grånande fadern. Snart tog konsten efter denna naturens plikt. Hos mången man måste en önskan väckas att förena åldringens lugn med ynglingens njutning och att skaffa sig någon som hädanefter fullgjorde en sons plikter för honom. Hans ögon föll på den fattige eller svage, som begärde hans beskydd eller gjorde anspråk på hans överflöd. Den fattige och svage tarvade hans bistånd, han å sin sida behövde den fattiges flit. Det ena blev alltså ett villkor för det andra. Den fattige och svage tjänade och mottog, den starke och rike gav och gick sysslolös.

Den första ståndsskillnaden. Den rike blev rikare genom den fattiges flit; för att öka sin rikedom ökade han alltså sina drängars antal; runt omkring sig såg han många som var mindre lyckliga än han, många som var beroende av honom. Den rike kände sig och blev stolt. Han började förväxla sin lyckas verktyg med verktygen för sin vilja. Mångas arbete kom honom, den ende, till godo; alltså slöt han sig till att dessa många var till för hans skull - Han var bara ett litet steg från att vara en despot.

Den rikes son började tro sig vara bättre än sönerna till faderns drängar. Himlen hade gynnat honom mer än dem; himlen höll honom alltså kärare. Han kallade sig himlens son, liksom vi kallar lyckans gunstlingar för lyckans söner. Jämfört med honom, himlens son, var drängen bara en människoson. Därav skillnaden i Genesis mellan Guds barn och människornas barn.

Framgången förde den rike till sysslolöshet, sysslolösheten förde honom till lystenhet och till slut till lasten. För att fylla sitt liv, måste han öka sina njutningars antal, naturens vanliga mått räckte inte längre till för att tillfredsställa frossaren, vilken i sin loja vila tänkte på förlustelser.

Han måste ha allting bättre och allting i rikare mått än drängen. Drängen nöjde sig med en maka. Han tillät sig flera kvinnor. Ständig njutning verkar dock avtrubbande och tröttande. Han måste tänka på att väcka lusten med konstlade lockelser. Ett nytt steg. Han höll inte längre till godo med det som tillfredsställde endast den sinnliga driften; han ville ha flera och mer raffinerade nöjen i samma njutning. Tillåtna förlustelser gjorde honom inte längre mätt; hans begär blev nu mer och mer hemliga. Blott kvinnan eggade honom inte längre. Han fordrade nu också skönhet av henne.

Bland sina drängars döttrar upptäckte han sköna kvinnor. Hans framgång hade gjort honom stolt; stolthet och säkerhet gjorde honom trotsig. Han intalade sig lätt att allt som tillhörde hans drängar var hans. Eftersom allt gick hans väg, så tillät han sig allt. Hans drängs dotter var för låg för att bli hans maka; men till att tillfredsställa hans lustar dög hon. Ett nytt viktigt steg från förfining till försämring.

Så snart exemplet dock en gång var givet, så måste sedefördärvet snart bli allmänt. Ju färre tvångslagar det fanns som kunde ha hejdat det, ju närmare det samhälle i vilket detta sedefördärv förekom ännu befann sig det oskyldiga tillståndet, desto våldsammare måste det nämligen sprida sig.

Den starkes rätt dök upp, makt berättigade till förtryck, och för första gången visar sig tyranner.

Urkunden berättar om dem som glädjens söner, som oäkta barn, vilka alstrats genom lagvidriga förbindelser. Kan man hålla detta för bokstavligt sant, så ligger i detta förhållande en subtilitet, vilken man mig veterligt ännu inte har analyserat. Bastardsönerna ärvde faderns stolthet, men inte hans ägodelar. Kanske älskade fadern dem och föredrog dem under sin livstid, men från hans rättmätiga arv var de utestängda och fördrivna, så snart han var död. Bortstötta av en familj som trängt sig på dem med orätta medel såg de sig övergivna och ensamma i hela världen, de tillhörde ingen, och inget tillhörde dem; men dåförtiden fanns inget annat levnadssätt i världen än att man måste vara antingen herre eller dräng till en herre.

Utan att vara det förra, ansåg de sig för stolta för det senare; de hade också uppfostrats för bekvämt för att lära sig att tjäna. Vad skulle de alltså göra? Det enda de hade kvar var sin bördsstolthet och sin muskelstyrka; endast minnet av ett svunnet välstånd, och ett hjärta som var förbittrat på samhället, följde dem i eländet. Hungern gjorde dem till rövare, och rövarlyckan till äventyrare, så småningom rentav till hjältar.

Snart blev de fruktade av den fredliga åkermannen, den värnlösa herden och avpressade honom det som de ville ha. Deras framgångar och deras bragder gjorde dem beryktade vida omkring, och detta nya levnadssätts lättvunna överflöd fick säkert fler att ansluta sig till deras band. Så blev de, som skriften säger, väldiga och namnkunniga män.

Denna det första samhällets dominerande oordning avlöstes sannolikt till slut av ordning och den en gång upphävda jämlikheten mellan människorna ledde från det patriarkaliska styret till monarkier - En av dessa äventyrare, mäktigare och djärvare än de andra, upphöjde sig till deras härskare, byggde en fast stad och grundade den första staten - men denna företeelse kom för tidigt för det väsen som länkar världens öden, och en fruktansvärd naturhändelse satte plötsligt stopp för alla steg mot sin förfining som människosläktet stod i begrepp att ta.

Den första kungen

Asien, genom översvämningen övergivet av sina mänskliga invånare, måste snart bli ett rov för vilda djur, vilka på en så fruktbar jordmån, som följde på översvämningen, förökade sig snabbt och i stor mängd och utbredde sitt herravälde där människan var för svag för att hejda dem. Varje bit jord som det nya människosläktet bebyggde måste alltså först avtvingas de vilda djuren och i fortsättningen försvaras mot dem med list och våld. Vårt Europa är nu rensat på dessa vilda invånare, och vi kan svårligen föreställa oss det elände som tryckte den tiden; men hur fruktansvärt detta gissel måste ha varit framgår, förutom på flera ställen i skriften, av sedvänjorna bland de äldsta folken och särskilt grekerna, vilka tillerkände de vilda djurens betvingare odödlighet och gudomlighet.

Så blev Oidipus från Thebe kung, därför att han utrotade den förödande sfinxen, så vann Perseus, Herkules, Theseus och många andra sin berömmelse och apoteos. Den som alltså arbetade på att tillintetgöra denna allmänna fiende var människornas stora välgörare, och för att lyckas med det måste han också verkligen äga sällsynta egenskaper. Innan kriget mellan människorna själva började rasa var jakten på dessa vilda djur hjältarnas egentliga verk. Troligen anställdes denna jakt i stora hopar, vilka alltid anfördes av den tappraste, den nämligen vars mod och förstånd gav honom en naturlig överlägsenhet över de andra. Denne skänkte sedan sitt namn åt de viktigaste av dessa krigsdåd, och detta namn lockade flera hundra att ansluta sig till hans följe, och under honom utföra tapperhetsdåd. Eftersom dessa jakter måste företas enligt vissa planmässiga dispositioner, vilka anföraren föreslog och dirigerade, så blev det därigenom underförstått han som fick tilldela de övriga deras roller och göra sin vilja till deras. Man vande sig omärkligt vid att lyda honom och underkasta sig hans bättre insikter. Om han hade utmärkt sig genom att visa personlig tapperhet, genom skarpsinne och armstyrka, så verkade fruktan och beundran till hans fördel, så att man till sist blint underkastade sig hans ledning. Om det nu uppstod tvister bland hans jaktkamrater, vilket måste ske snart i en så talrik hop av råbarkade jägare, så var han, som alla fruktade och ärade, den naturliga domaren i striden, och vördnaden och fruktan för hans personliga tapperhet var nog för att ge kraft åt hans utsagor. Anföraren av jakterna blev på så vis befälhavare och domare.

Om bytet nu delades, så måste skäligen den större portionen tillfalla honom, anföraren, och eftersom han inte kunde förbruka den själv, så hade han något varmed han kunde binda andra till sig och alltså vinna anhängare och vänner. Kring hans person samlades ett antal av de tappraste, vilka han alltid försökte öka genom nya välgärningar, och omärkligt förvandlade han dem till ett slags livvakt, en skara mamelucker, vilka med våldsam iver understödde hans anspråk och genom sin mängd satte skräck i var och en som försökte sätta sig upp emot honom.

Eftersom hans jakter var till nytta för alla godsägare och herdar, vilkas gränser han därigenom rensade på förhärjande fiender, så kunde han till en början överräckas en frivillig gåva i form av åkerns och hjordens frukter för detta nyttiga arbete, vilken han fortsättningsvis tog emot som en välfärtjänt tribut och till slut drev in som en skuld och som en obligatorisk pålaga. Även dessa förvärv fördelade han bland de dugligaste i sin hop och ökade därigenom hela tiden mängden av sina kreatur. Eftersom hans jakter ofta förde honom över åkrar och ängar, vilka led skada vid dessa genommarscher, fann många godsägare det för gott att köpa sig fria från denna börda genom en frivillig gåva, vilken han samtidigt därefter utkrävde av alla andra som han hade kunnat skada. Genom sådana och liknande medel ökade han sin rikedom och genom denna - sitt anhang, vilket så småningom växte till en liten armé, vilken var desto mer fruktansvärd som den hade härdats mot alla faror och vedermödor i strid med lejon och tigrar och förvildats genom sitt råa hantverk. Hans namn spred nu skräck, och ingen vågade längre neka honom något. Inträffade stridigheter mellan en i hans följe och en främling, så vädjade jägaren naturligtvis till sin anförare och beskyddare, och så lärde sig denne att utbreda sin rättskipning även till sådant som inte hade med jakten att göra. Det enda som nu fattades för att göra honom till kung, var det högtidliga erkännandet, och kunde man väl neka honom detta där han stod i spetsen för sina väpnade och respektingivande skaror? Han var den dugligaste härskaren, eftersom han var den mäktigaste i att driva igenom sina befallningar. Han var allas allmänna välgörare, eftersom man hade honom att tacka för lugn och säkerhet från den gemensamma fienden. Han ägde redan makten, eftersom de mäktigaste stod till hans förfogande.

På liknande sätt blev Alariks, Attilas och Meroveus förfäder kungar över sina folk. Likadant är det med de grekiska kungarna, vilka Homeros berättar om i Iliaden. Alla var från början anförare av en krigisk hop, betvingare av vidunder, sin nations välgörare. Från att ha varit krigiska anförare blev de efter hand skiljemän och domare; för det erövrade bytet köpte de sig ett anhang, vilket gjorde dem mäktiga och fruktade. Med våld slutligen uppsteg de på tronen.

Man anför som exempel Deïokes i Medien, vilken folket frivilligt överlämnade kungavärdigheten till sedan han gjort sig nyttig för detsamma som domare. Men man gör orätt i att använda detta som ett exempel på uppkomsten av den första kungen. När mederna gjorde Deïokes till sin kung, så var de redan ett folk, redan ett organiserat politiskt samhälle; i det föreliggande fallet skulle däremot det första politiska samhället uppstå genom den första kungen. Mederna hade burit de assyriska monarkernas tryckande ok, den kung som det nu är fråga om var den första i världen, och folket som underkastade sig honom ett samhälle av friborna människor, vilka ännu inte upplevt någon makt över sig. En redan en gång fördragen makt kan mycket väl återinföras på detta lugna sätt, men på detta lugna sätt låter sig inte en helt ny och okänd insättas.

Det verkar alltså stämma bättre överens med tingens ordning, att den första kungen var en usurpator, som inte en nations frivilliga enstämmiga röst (ty någon nation fanns då ännu ej), utan våld och tur och en slagkraftig milis satte på tronen.

Översättning: Astrid Sandmark, 2001