Myten om kärnavfall

Kärnavfall finns inte! Detta otrevliga ord hittades på bara för att stoppa utvecklingen av fredlig kärnkraft.

Det använda bränslet från kärnkraftverk är i verkligheten en värdefull resurs. Ungefär 96 procent kan återanvändas som nytt bränsle. Inget annat bränsle kan uppvisa något liknande. Se på trä, kol, olja eller gas. När man bränt dessa bränslen finns bara aska eller luftutsläppta restprodukter som kärnkraft inte lämnar efter sig.

Kärnkraft är alltså en genuint förnybar resurs. Under det amerikanska Atomer för fred-programmet under 50- och 60-talet togs det för givet att använt kärnbränsle skulle upparbetas till nytt kärnbränsle. Den ursprungliga planen var att både USA och andra nationer som hade kärnkraftsprogram skulle ha slutna kärnbränslecykler, inte engångsanvändning av bränslet. I det slutna kretsloppet bryts uranet för att sedan anrikas och placeras i bränslestavar. Dessa används i kärnkraftverken, upparbetas till nytt bränsle och kretsloppet startar igen.

Att begrava använt bränsle, så som planeras runt om i världen, fanns inte alls i de ursprungliga planerna. Varför gräva ner en bränsetillgång som skulle kunna bidraga med 1000-tals ton uran-238 samt klyvbart uran-235 och plutonium-239 som skulle kunna användas för att tillverka nytt reaktorbränsle?

Men USA stoppade sitt upparbetningsprogram under 70-talet och Sverige följde efter i början på 80-talet. Nu lagras istället använt kärnbränsle i väntan på permanenta förvaringsplatser. Trots all skrämselpropaganda är den samlade mängden använt kärnbränsle liten. För Sveriges del skulle bränslet, om det breddes ut på en fotbollsplan, endast höja marknivån med en halv meter. Det finns enorma energimänger i detta. Använt bränsle från en 1000 Mw-reaktor under 40 år innehåller lika mycket energi som 19 miljoner kubikmeter olja. Varför ska vi gräva ner det?

Framsteg kontra Malthus

För att förstå hur en värdefull resurs blev "avfall" måste man titta tillbaka på världsläget när USA:s program Atomer för fred startade och människan var på väg mot månen. Vetenskaplig optimism och framstegsanda fanns överallt. Alla tog för givet att kommande generationer skulle få ett ökat välstånd.

Men efter Franklin Roosevelts död och återupprättandet av det brittiska imperiet dök Malthus fula ansikte upp igen. Som Unescos förste chef 1945 förändrade sir Julian Huxley nazistisk rasbiologi till "sparande" och "miljövård." Prins Philip från Storbritannien och prins Bernhard från Nederländerna startade en kunglig grön rörelse för att "spara" råvaror och djurliv för sig själva och göra sig av med vad de ansåg vara ett överflödigt antal vanliga människor.

Prins Bernhard grundade 1971 "1001 Club", en exklusiv församling med en inträdesavgift på $10.000 som används för att finansiera "International Union for the Conservation of Nature" (IUCN), som grundades av Julian Huxley 1948, och "World Wildlife Fund" (Världsnaturfonden, WWF), som grundades 1961 av prins Philip tillsammans med Huxley. Prins Philip var ordförande för "World Wildlife Foundation" ända till 1996.

Bakom IUCN och WWF och deras publikknipande vädjanden om skydd för söta djurungar och andra varelser står hatet mot det växande antalet människor, speciellt sådana med mörkare hud. Om du tror att detta är för långsökt, så titta på några av prins Philips egna uttalanden. Han sade till tidningen People 1981: "Befolkningstillväxten är troligen det allvarligaste långsiktiga hotet mot överlevnad. Vi går mot en överväldigande katastrof om inte ökningen stoppas -- inte bara för naturen utan också för mänskligheten. Ju fler människor det finns, desto mer resurser kommer de att konsumera, desto mer miljöförstöring kommer de att skapa och desto mer krig kommer de att starta. Vi har inget val. Om befolkningstillväxten inte hejdas på frivillig väg kommer den att tvinga på oss sjukdomar, svält och krig."

Den malthusianska Romklubben som grundades 1968 ivrade för barnbegränsning för att spara på jordens begränsade resurser och blundade för varje tanke på att ny teknik kan skapa nya resurser.

I USA fick denna omänskliga åsikt spridning med hjälp av Paul Ehrlichs bok "Befolkningsexplosionen" (1968) som spred hans åsikter på de amerikanska universiteten: "Människor våldtar jorden och världsbefolkningen borde skäras ned med två tredjedelar." Biologen Ehrlich, vars katastrofscenarier alla har visat sig felaktiga under de gångna åren, påverkade många vetenskapsmän som blivit kända i miljödebatten inklusive president Obamas nye vetenskaplige rådgivare John Holdren som var medförfattare till en av Ehrlichs böcker.

En annan inflytelserik antibefolkningsbok var "Tillväxtens gränser" (1972) skriven av en grupp malthusianska forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) som gjorde hemska förutsägelser om framtiden om inte befolkningen minskades. De nämnde naturligtvis inte att avancerad teknik kan lösa dessa problem och övervinna alla begränsningar.

Fienden för dessa malthusianer var utvecklingen av civil kärnkraft, inte därför att den var dyr eller osäker utan därför att de visste att den kunde befria mänskligheten från fattigdom, sjukdomar samt krig och andra oroligheter. Ledande kärnkraftsmotståndare idag vet att detta är sant. Skrämselpropaganda om avfallets farlighet, strålning och höga kostnader är bara bluffhistorier till för den godtrogna allmänheten.

Dr Strangelove uppfinner kärnavfall

Bakom scenen, hårt arbetande för att stoppa fredlig användning av kärnkraft, fanns "Dr Strangelove", mannen bakom den galna figuren i den berömda filmen med samma namn: Albert Wohlstetter. Wohlstetter, lärare i statskunskap vid Chicagouniversitetet och konsult vid RAND Corporation, blev USA:s ledande strateg i frågor rörande kärnkraft och kärnvapen och rådgivare till fem presidenter. Hans specialitet var makabra kärnvapenkrigsscenarier där måttstocken var hur många som dog. Han utbildade och vägledde också många av dagens neokonservativa såsom Richard Perle, Paul Wolfowitz och Zalmay Khalilzad.

Wohlstetter hade en nyckelroll i stoppandet av civil kärnkraft och i att manipulera fram en kärnkraftsfientlig politik. Han likställde medvetet kärnkraftverk med bomber, började kalla använt kärnbränsle för "avfall" och drev kampanjer för att stoppa upparbetning därför att det bara skulle leda till fler kärnkraftverk. Han argumenterade inte bara för att utvecklingsländer inte skulle få ha kärnkraftverk utan också för att USA skulle stoppa sin utbyggnad för att förhindra spridning av kunskapen om kärnteknik. Fastän Wohlstetter medgav att kärnkraft kunde producera billig elkraft insisterade han på att billig kraft inte hade någon betydelse för ekonomisk tillväxt.

I Kalifornien hjälpte Wohlstetter till med att driva igenom en lag som förbjöd byggandet av nya kärnkraftverk tills det fanns ett nationellt slutförvar för det som han kallade det högaktiva "avfallet". Därefter startade Wohlstetters vänner i miljörörelsen kampanjer mot slutförvaringsplatser överallt -- en kampanj som fortfarande pågår.

Samtidigt agerade Wohlstetter och hans meningsfränder för att förhindra upparbetning. Det var inte president Carter som tog det första steget, vilket de flesta tror, utan Wohlstetter och de neokonservativa med bland andra Dick Cheney. När Cheney var stabschef under president Ford ledde han en grupp som föreslog ett stopp för upparbetningen i USA med de argument som Wohlstetter hade formulerat. Ford förespråkade samma sak under valkampanjen 1976. Jimmy Carter som hade en identisk inställning i upparbetningsfrågan vann valet. Wohlstetter, som då arbetade för försvarsdepartementet, skrev en rapport som stödde Carters förbud mot upparbetning.

Vad är viktigt hos människor

Ingen gillar "avfall" så Wohlstetters strategi att kalla kärnbränsle för "avfall" blev snabbt en grundideologi inom miljörörelsen. Miljörörelsen idag är totalt fixerad vid "avfall" därför att det för dem representerar den "onda" industriella civilisationen. Människor mäts efter hur mycket fast avfall de producerar varje år. I USA upplyser miljörörelsen allvarsamt om att varje invånare skapar 750 kg fast avfall varje år! Den självklara lösningen är att sluta stirra på fel ända av människan. Fokusera på huvudet i stället så kommer vi att hitta nya lösningar på problemen.

Några lösningar:

Vi vet hur man upparbetar kärnbränsle säkert och det har gjorts i årtionden. Vi vet också att det finns ny teknik under utveckling som kan förändra de långlivade isotoperna som finns i de 4 procent av det använda kärnbränslet som inte kan återanvändas. Många av dessa isotoper kommer dessutom att få användning inom industri och sjukvård.

Vi kan utveckla fusionskraft som har tillräckligt hög temperatur (miljoner grader) som kan separera använt kärnbränsle och annan materia, inklusive sopor och berg, till grundämnen. Fusionsflamman var en idé som fick patent 1960 men vars utveckling stoppades av krafterna som nämnts ovan. Plasmaflammor med fusionstemperatur används idag inom till exempel stålindustrin.

Idén är förstås att, i frånvaro av det gröna tänkesättet, använda avancerad teknik för att eliminera föroreningar. För varje problem finns det en lösning.

Kärnkraftsmotståndarna vet att det går att upparbeta det använda kärnbränslet. Deras nästa argument är "säkerhet". De tar för givet att folk inte klarar av att använda avancerad teknik på ett säkert sätt. Naturligtvis är all mänsklig verksamhet riskfylld men det är genom att använda mänsklig kreativitet som vi hittar sätt att skydda oss från faror. Igen visar det sig att kärnkraftsmotståndarna har en konstig människosyn. Sedan kommer argumentet: "Terrorismen då? Tänk om elaka människor får tag i kärnmaterial?" I Le Hague i Frankrike har upparbetning pågått i över 40 år utan några sådana problem. Det finns ingen anledning att tro att det inte skulle kunna fortsätta så.

"Men det är för dyrt", säger de lärda kärnkraftsmotståndarna. De visar upp en balans- och resultaträkning med kostnader och intäkter för att visa att det är billigare att inte upparbeta. Vad som inte finns med i deras uträkning är verkligheten. Vi kommer inte att ta oss ut ur den största finansiella katastrofen någonsin om vi inte massivt investerar nu i stora infrastrukturprojekt inklusive kärnkraft som kan garantera tillräckligt med kraft för kommande generationer. Om vi inte gör det kommer människor att dö. Bokförarnas kostnads/intäktsanalys är en dödsfälla.

De ledande kärnkraftsmotståndarna tycker om denna dödsfälla därför att de vill göra sig av med fyra miljarder människor eller mer. Frågan är hur många av de intet ont anande miljövännerna som har gått på "avfallsargumentet", som kommer att vakna upp och börja använda huvudet.