Grundandet av den judiska staten genom Moses är en av de märkvärdigaste händelser som historien har bevarat, viktig genom den kraft hos förståndet varigenom den verkställdes, men ännu viktigare genom sina konsekvenser för världen, som består ännu i detta ögonblick. Två religioner, som behärskar större delen av den befolkade jorden, kristendomen och islam, stöder sig båda på hebréernas religion, och utan denna hade det aldrig funnits varken en kristendom eller en Koran.

Ja, i viss mening är det obestridligt sant att vi har den mosaiska religionen att tacka för en stor del av den upplysning vi åtnjuter i dag. Ty genom den blev en dyrbar sanning, vilken förnuftet, lämnat åt sig självt, skulle ha funnit först efter en långsam utveckling – läran om den ende Guden – utbredd bland folket och så länge bibehållen bland dem som ett föremål för blind tro, att den till slut hos klarare sinnen kunde höja sig till ett förnuftsbegrepp. Därigenom besparades en stor del av människosläktet alla de sorgliga irrvägar som månggudadyrkan måste leda till, och den hebreiska författningen erhöll den unika fördelen att de visas religion inte stod i direkt motsättning till folkreligionen, så som fallet ju var hos de upplysta hedningarna.

Från denna synpunkt betraktad måste hebréernas nation framstå för oss som ett viktigt universalhistoriskt folk, och allt ont som man brukar tillskriva detta folk, alla kvickhuvudens försök att förringa det, får inte hindra oss från att göra det rättvisa. Nationens ovärdighet och förtappelse kan inte utrota den upphöjda förtjänsten hos dess lagstiftare och lika lite utplåna det stora inflytande som denna nation med rätta gör anspråk på i världshistorien. Som ett orent och uselt kärl, vari dock förvaras något mycket dyrbart, måste vi värdesätta den; i den måste vi vörda den kanal som, hur oren den än var, Försynen valde för att tillföra oss det ädlaste av alla ting, sanningen; men som den också slog sönder, så snart den hade uträttat vad den skulle. På det sättet undviker vi samtidigt att pådyvla det hebreiska folket en betydelse som det aldrig haft, och att ta ifrån det en förtjänst som det ostridigt har.

Hebréerna kom som bekant till Egypten som en enda nomadfamilj, omfattande inte mer än 70 själar, och blev först i Egypten ett folk. Under den tidsrymd av ungefär 400 år som de tillbringade i detta land, förökade de sig till nästan två miljoner, varibland räknades 600.000 stridbara män, när de tågade ut ur detta kungadöme. Under denna långa vistelse levde de avskilda från egyptierna, avskilda såväl genom den plats de bodde på, som genom sitt nomadliv, som gjorde dem avskydda av alla invånare i landet och utestängde dem från varje del i egyptiernas medborgerliga rättigheter. De styrde sig på gammalt nomadvis, fadern över familjen, stamhövdingen över stammarna, och bildade på så sätt en stat i staten, som till slut genom sin oerhörda förökning väckte kungens oro.

En sådan avskild människomassa mitt i riket, sysslolös genom sitt nomadiska levnadssätt, som inbördes höll mycket fast samman, men inte hade något intresse gemensamt med staten, kunde vid ett fientligt infall bli farlig och lätt frestas att utnyttja svagheten hos den stat vars passiva åskådare den var. Statsklokheten bjöd alltså att man noga skulle bevaka dem, sysselsätta dem och tänka på att nedbringa deras antal.

Man nedtyngde dem således med hårt arbete, och när man på denna väg hade lärt sig att till och med göra dem nyttiga för staten, så förenades nu också egennyttan med politiken, och deras plågor mångfaldigades. På omänskligt sätt tvingade man dem till offentlig slavtjänst och anställde särskilda fogdar för att hetsa och misshandla dem. Denna barbariska behandling hindrade dock inte att de bredde ut sig ännu mer.

En sund politik skulle naturligtvis ha bestått i att blanda upp dem med de övriga invånarna och ge dem samma rättigheter som dessa; men detta tillät inte den allmänna avsky som egyptierna hyste för dem. Denna avsky ökades ännu mer genom de följder som den måste få. När egyptiernas kung lät Jakobs familj bosätta sig i provinsen Gosen (öster om nedre Nilen), räknade han knappast med en avkomma på två miljoner, som skulle ha sin plats där; provinsen var således inte särskilt stor, och gåvan var frikostig nog även om den hade varit avsedd för blott en hundradel av denna avkomma.

Eftersom hebréernas boplats inte utvidgades i takt med deras folkmängd måste de bli mer och mer trångbodda för varje generation, ända tills de trängdes tätt tätt tillsammans på ett sätt som var högst skadligt för hälsan. Vad var naturligare än att just de följder skulle inställa sig som är oundvikliga i ett sådant fall? – den största orenlighet och smittosamma sjukdomar. Redan här lades alltså den första grunden till den sjukdom som denna nation fått dras med än till denna dag; men vid den tiden måste den ha härjat i fruktansvärd omfattning.

Den mest fruktade farsoten på denna breddgrad, spetälskan, grep omkring sig bland dem och gick i arv genom flera generationer. Långsamt förgiftade den livets och fortplantningens källor, och en från början tillfällig sjukdom övergick så småningom i en ärftlig stamkonstitution. Hur allmänt utbredd denna sjukdom var framgår av den mängd åtgärder som lagstiftaren vidtog emot den; och det enstämmiga vittnesbördet från profana författare som egyptiern Manetho, Diodoros från Sicilien, Tacitus, Lysimachos, Strabo och många andra, som inte kände till någonting annat om den judiska nationen än denna folksjukdom, visar vilket allmänt och djupt intryck den måste ha gjort på egyptierna.

Denna spetälska, en naturlig följd av deras trångboddhet, deras dåliga och torftiga föda och den misshandel de utsattes för, blev alltså återigen en ny orsak till densamma. Dem som man i början hade föraktat som herdar och undvikit som främlingar, skyddes och förbannades nu som pestsmittade. Till den fruktan och motvilja som man sedan gammalt hyste för dem i Egypten, sällade sig äckel och ett djupt frånstötande förakt. Mot människor som på ett så fruktansvärt sätt var märkta av gudarnas vrede ansågs allt vara tillåtet, och man tvekade inte att beröva dem de heligaste mänskliga rättigheter.

Inte underligt att barbariet mot dem steg i samma grad som följderna av denna barbariska behandling blev tydligare, och att man bestraffade dem ännu hårdare för det elände som man dock själv hade tillfogat dem.

Egyptiernas dåliga politik förstod inte att bättra det fel den hade begått, annat än med ett nytt och större fel. Då de, oaktat allt tryck, inte lyckades tillstoppa befolkningens källor, så förföll de till en lika omänsklig som eländig utväg: att låta barnmorskorna kväva de nyfödda sönerna. Men heder åt människans bättre natur! Despoter blir inte alltid åtlydda när de kräver avskyvärdheter. Barnmorskorna i Egypten förstod sig på att gäcka detta onaturliga påbud, och regeringen kunde bara genomdriva sina brutala atgärder med brutala medel. Lejda mördare genomsökte på kungens befallning hebréernas hem och mördade i vaggan allt som var av manskön. På detta sätt måste den egyptiska regeringen verkligen uppnå sitt mål till slut och, om ingen räddare trädde emellan, judarnas nation på några få generationer vara helt utrotad.

Men varifrån skulle hebréernas räddare komma? Knappast ur egyptiernas led, för hur skulle en av dem kunna ingripa till förmån för en nation som var främmande för honom, vars språk han inte ens förstod och säkert inte skulle göra sig mödan att lära, en nation som han måste tycka vara lika ur stånd till som oförtjänt av ett bättre öde.

Men ännu mindre ur deras egna led, för vad hade egyptiernas omänsklighet under århundradenas lopp till slut gjort hebréernas folk till? Till det råaste, ondaste, mest förtappade folket på jorden, förvildat genom tre hundra års försummelser, missmodigt och bittert genom en så långvarig träldom, förnedrat i sina egna ögon genom en medfödd skam, för svagt och förlamat för alla heroiska beslut, slutligen genom en så långvarig dumhet nästan nedsjunket till djurens nivå. Hur skulle en så förtappad människomassa kunna frambringa en fri man, ett upplyst sinnelag, en hjälte eller en statsman? Var skulle bland dem finnas en man som kunde skänka en så djupt föraktad slavpöbel anseende, ett så länge förtryckt folk självkänsla, en så fåkunnig rå herdehop överlägsenhet över sina raffinerade förtryckare? Lika lite som bland den förtappade pariaskasten bland hinduerna, kunde det bland den tidens hebréer uppstå ett dristigt och hjältemodigt sinne.

Här måste vi förundras över Försynen, vars stora hand löser upp de mest invecklade knutar med de enklaste medel - men inte den försyn som på undrets våldsamma väg ingriper i naturens ekonomi, utan den som har föreskrivit naturen själv en sådan ekonomi att den åstadkommer utomordentliga ting på den lugnaste vägen. En infödd egyptier skulle ha saknat den nödvändiga motivationen, ett nationalintresse för hebréerna, för att upphäva sig till deras räddare. En vanlig hebré skulle inte haft tillräcklig kraft och förmåga för att lyckas med ett sådant företag. Vilken utväg valde alltså ödet? Det tog en hebré, ryckte tidigt bort honom från hans råa folk och lät honom komma i åtnjutande av den egyptiska visdomen; och så kom det sig att en egyptiskt skolad hebré blev det verktyg varigenom denna nation räddades ur träldomen.

En hebreisk mor ur den levitiska stammen hade i tre månader hållit sin nyfödde son gömd för mördarna, som traktade efter alla gossebarns liv bland hennes folk; till slut gav hon upp hoppet om att längre kunna bereda honom en fristad hos sig. Nöden ingav henne en list varigenom hon kanske kunde hoppas på att få behålla honom. Hon lade sitt dibarn i en liten korg av papyrus, som hon hade smort in med beck till skydd mot vattnet, och inväntade den tid då Faraos dotter brukade bada. Kort dessförinnan hade barnets syster fått lägga korgen med barnet i vassen där kungadottern brukade komma förbi, och där hon alltså måste få syn på den. Hon stannade själv kvar i närheten, för att avvakta barnets vidare öden. Faraos dotter upptäckte snart barnet, och då hon tyckte om pojken beslöt hon sig för att rädda honom. Nu vågade sig hans syster fram, och erbjöd sig att skaffa pojken en hebreisk amma, vilket prinsessan samtyckte till.

För andra gången mottog alltså modern sin son, och nu fick hon fostra honom utan fara. Han lärde sig sin nations språk och blev bekant med dess seder, och det är troligt att hans mor inte försummade att i hans späda själ inympa en rörande bild av det allmänna eländet.

När han hade uppnått den ålder då han inte längre behövde de moderliga omsorgerna, och då det var nödvändigt att rädda honom undan sitt folks allmänna öde, tog hans mor med sig honom tillbaka till kungadottern och överlät nu pojkens vidare öden till henne. Faraos dotter adopterade honom och gav honom namnet Moses, därför att han hade räddats ur vattnet. Så kom det sig att han, från att ha varit ett slavbarn och ett dödens slaktoffer, blev son till en kungadotter och som sådan delaktig i alla de förmåner som kungens barn åtnjöt.

Prästerna, vilkas orden han tillhörde i samma ögonblick som han upptogs i den kungliga familjen, övertog nu hans fostran och undervisade honom i all den egyptiska visdom som var deras stånds exklusiva egendom. Ja, det är troligt att de inte undanhöll honom någon av sina hemligheter, eftersom en passus av den egyptiske historikern Manetho, i vilken han skriver att Moses var en avfälling från den egyptiska religionen och en präst som hade flytt från Heliopolis, låter oss förmoda att han var bestämd för prästståndet.

För att fastställa vad Moses kan ha lärt sig i denna skola, och vilken del den undervisning han fick av de egyptiska prästerna kan ha haft i hans senare lagstiftning, måste vi alltså företa en närmare undersökning av detta institut och lyssna till vad gamla författare har att säga om vilka studier som bedrevs där. Redan aposteln Stefan berättar att Moses undervisades i egyptiernas hela visdom. Historikern Filon säger att de egyptiska prästerna invigde Moses i symbolernas och hieroglyfernas filosofi, och även i de heliga djurens hemligheter. Detta vittnesbörd bekräftas av flera andra, och när man tittar på det som kallas de egyptiska mysterierna, så finner man en märkvärdig likhet mellan dessa mysterier och det som Moses sedan gjorde och stadgade.

De äldsta folkens gudsdyrkan övergick som bekant mycket snart i mångguderi och vidskepelse, och även bland dem som i Bibeln skildras som dyrkare av den sanne Guden var idéerna om det högsta väsendet varken rena eller ädla och minst av allt grundade på en upplyst förnuftig insikt. Men så snart ständerna åtskiljdes genom ett bättre inrättande av det borgerliga samhället och grundandet av en ordnad stat, och ett särskilt stånd fick i uppgift att sörja för det gudomliga; så snart människan befriades från alla störande bekymmer och fick ro att hänge sig åt betraktelser av sig själv och naturen; och, slutligen, så snart klarare blickar hade kastats på naturens fysiska ekonomi, då måste förnuftet äntligen segra över dessa grova villfarelser, och föreställningen om det högsta väsendet måste förfinas.

Idén om ett tingens allmänna sammanhang måste ofrånkomligen leda till ett begrepp om ett enda högsta förstånd, och den idén, var skulle den ha uppstått om inte i huvudet på en präst? Eftersom Egypten är den första kulturstat som historien känner, och de äldsta mysterierna leder sitt första ursprung till Egypten, så var det också med all sannolikhet här som den första idén om det högsta väsendets enhet för första gången tänktes i en mänsklig hjärna.

Den lyckliga upptäckaren av denna upplyftande idé sökte nu upp lämpliga personer bland dem som fanns omkring honom, till vilka han skänkte den som en helig skatt, och så gick den i arv från en tänkare till en annan, genom vem vet hur många generationer, tills den slutligen omfattades av ett helt litet sällskap, med förmåga att förstå den och vidareutveckla den.

Då det emellertid fordras ett visst mått av kunskaper och en viss utbildning av förståndet för att rätt förstå och använda idén om en enda Gud, eftersom tron på en enda Gud med nödvändighet måste föra med sig förakt för månggudadyrkan, som dock var den härskande religionen, så begrep man snart att det hade varit oförsiktigt, ja farligt, att offentligt och allmänt sprida denna idé. Utan att först störta statens traditionella gudar och visa upp dem i deras löjliga nakenhet, kunde man inte lova denna nya lära någon anslutning. Man kunde ju inte heller varken förutse eller hoppas att alla de, för vilka man förlöjligade den gamla vidskepelsen, också genast skulle vara i stånd att höja sig till det sannas rena och svåra idé. Dessutom var ju hela den borgerliga författningen grundad på denna vidskepelse; störtade man den, så störtade man samtidigt alla pelare som bar upp hela statsbyggnaden, och det var ännu mycket ovisst om den nya religionen, som man ersatte den med, genast skulle stå tillräckligt fast för att kunna bära denna byggnad.

Misslyckades försöket att störta de gamla gudarna, så hade man den blinda fanatismen väpnad emot sig och vore prisgiven som slaktoffer åt en rasande hop. Man ansåg det alltså bäst att göra den nya farliga sanningen till ett litet slutet sällskaps exklusiva egendom, att ur mängden välja ut och i förbundet uppta dem som visade den erforderliga fattningsförmågan för detta och att drapera själva sanningen, som man ville undanhålla för orena ögon, i en hemlighetsfull klädnad, som bara den skulle kunna dra bort som man själv hade gjort i stånd därtill.

För detta ändamål valde man hieroglyferna, en talande bildskrift, som dolde ett allmänt begrepp i en sammanställning av sinnliga tecken och som grundade sig på några godtyckliga regler, som man hade kommit överens om. Då dessa upplysta män kom ihåg från avgudadyrkan hur starkt man med hjälp av inbillningskraften och sinnena kan påverka ungdomliga hjärtan, så tvekade de inte att använda sig av detta bedrägeri som ett konstgrepp i sanningens tjänst. Med en viss sinnlig högtidlighet inympade de alltså de nya begreppen i själen, och genom allehanda påfund, som var lämpade för detta ändamål, satte de sina lärlingars sinnen i lidelsefull rörelse, för att de skulle bli mottagliga för den nya sanningen. Dit hörde de reningar de måste genomgå innan de kunde invigas, tvagningen och stänkningen, insvepningen i linnekläden, avhållsamhet från alla sinnliga njutningar, retning och lyftning av själen genom sång, en meningsfull tystnad, växling mellan mörker och ljus och dylikt.

Dessa ceremonier, förbundna med hemlighetsfulla bilder och hieroglyfer, och de förborgade sanningar som låg gömda i hieroglyferna och förbereddes genom sådana bruk, gick sammantaget under namnet mysterier. De hade sitt säte i Isis och Serapis tempel och var förebilden för mysterierna i Eleucis och Samothrake, och på senare tid för bildandet av frimurarorden .

Det verkar vara ställt utom tvivel att innehållet i de allra äldsta mysterierna i Heliopolis och Memfis, i deras oförstörda tillstånd, var monoteism och vederläggande av hedendomen, och att man där undervisade om själens odödlighet. De som fått ta del av dessa viktiga förtroenden kallade sig åskådare eller epopter, därför att kunskapen om en tidigare förborgad sanning liknades vid övergången från mörker till ljus, kanske också därför att de verkligen och egentligen såg de just uppenbarade sanningarna i sinnliga bilder.

De kunde dock inte få se detta med en gång, eftersom anden först måste renas från många villfarelser och genomgå många förberedelser, innan den kunde uthärda sanningens hela ljus. Det fanns alltså nivåer eller grader, och bara i den allra innersta helgedomen föll täckelset helt från deras ögon.

Epopterna kände en enda högsta orsak till allting, en naturens urkraft, alla väsens väsen, som var identisk med de grekiska filosofernas Demiurgos. Det finns inget högre än den enkla storhet med vilken de talade om världens skapare. För att utmärka honom på ett tydligt sätt, gav de honom inget namn alls. "Ett namn", sade de, "är blott ett behov av att särskilja; den som är ensam behöver inget namn, för det finns ingen som han skulle kunna förväxlas med. " Under en gammal bildstod av Isis läste man orden: "Jag är det som är", och på en pyramid i Sais fann man den urgamla märkliga inskriften: "Jag är allt som är, var och blir; ingen dödlig människa har lyft min slöja." Ingen fick beträda Serapis tempel som inte bar namnet Jao – eller I-ha-ho – ett namn som är nästan likalydande med det hebreiska Jehova, och förmodligen också har samma innebörd – på bröstet eller pannan; och inget namn uttalades i Egypten med större vördnad än detta namn Jao. I den hymn som hierofanten, helgedomens föreståndare, sjöng för dem som skulle invigas, var detta den första förklaring som gavs av gudomens natur: "Han är en och kommen ur sig själv, och alla ting finns till på grund av denne ende."

En nödvändig ceremoni före varje invigning var omskärelsen, som även Pythagoras måste underkasta sig innan han upptogs i de egyptiska mysterierna. Detta sätt att utmärka sig från andra som inte var omskurna, skulle vara ett tecken på ett intimare brödraskap, ett närmare förhållande till gudomen, vilket också Moses sedan använde den till hos hebréerna.

Inne i templet fick de som skulle invigas se olika heliga föremål, som uttryckte en hemlig mening. Bland dessa fanns en helig låda, som kallades Serapis kista, och som från början kanske skulle vara en sinnebild av förborgad visdom, men som senare, när institutet urartade, fick tjäna hemlighetsmakeriet och prästernas eländiga narrspel. Bara prästerna eller en särskild klass av tjänare i helgedomen, som kallades kistoforer, hade rätt att bära omkring denna låda. Ingen annan än hierofanten fick avtäcka lådan eller ens röra vid den. Det berättas om en som var djärv nog att öppna den, att han plötsligt blev vansinnig.

I de egyptiska mysterierna stöter man vidare på vissa hieroglyfiska gudabilder, som var sammansatta av flera djurgestalter. Dit hör den berömda sfinxen; man ville därigenom beteckna de egenskaper som var förenade i det högsta väsendet, eller också föra samman det mäktigaste från alla levande varelser i en enda kropp. Man tog något från den mäktigaste fågeln, örnen, från det mäktigaste vilda djuret, lejonet, från det mäktigaste tama djuret, tjuren, och slutligen från det mäktigaste av alla djuren, människan. Särskilt användes sinnebilden av tjuren eller Apis som en symbol för styrka, för att beteckna det högsta väsendets allmakt; på urspråket heter dock tjuren kerub.

De mystiska gestalter, som ingen annan än epopterna hade nyckeln till, gav mysterierna ett sinnligt yttre, som lurade folket och självt hade något gemensamt med avgudadyrkan. Genom mysteriernas utanverk fick alltså vidskepelsen ständigt ny näring, medan man i själva helgedomen förhånade den.

Man kan dock förstå hur denna rena deism fredligt kunde samsas med avgudadyrkan, ty den störtade avgudadyrkan inifrån, men befrämjade den utåt. De första mysteriestiftarna ursäktade denna motsättning mellan prästreligionen och folkreligionen med nödvändigheten; av två onda ting såg den ut att vara det minst onda, eftersom det fanns större hopp om att kunna begränsa de obehagliga följderna av att sanningen hölls dold, än de skadliga verkningarna om sanningen skulle röjas vid fel tidpunkt. Men när med tiden ovärdiga medlemmar trängde sig in i de invigdas krets och institutet förlorade sin första renhet, gjorde man det som från början varit en ren nödhjälp, nämligen hemligheten, till institutets syftemål, och i stället för att gradvis rena vidskepelsen och göra folket skickat att motta sanningen, sökte man sin fördel i att leda det ännu mera vilse och störta det ännu djupare ned i vidskepelsen.

Det oskyldiga ädla uppsåtet ersattes nu av prästkonster, och samma institut, som skulle ta emot, bevara och varsamt sprida kunskapen om den sanne och ende Guden, började bli det kraftigaste instrumentet för att befrämja motsatsen och urarta till en egentlig skola för avgudadyrkan. För att inte förlora herraväldet över sinnena och hålla förväntningarna ständigt spända, väntade hierofanterna allt längre med den sista förklaringen, som måste upplösa alla falska förväntningar för alltid, och försvårade tillgången till helgedomen genom allsköns teatraliska konstgrepp. Till sist gick nyckeln till hieroglyferna och de hemliga figurerna helt förlorad, och i stället för att beslöja sanningen, så som den ursprungliga tanken var, togs dessa nu för sanningen själv.

Det är svårt att få klarhet i om Moses läroår inföll under institutets blomstringstid eller i början av dess fördärv; troligtvis närmade det sig redan vid den tiden sitt förfall. På det tyder några lekfulla knep som den hebreiske lagstiftaren lånade därifrån, och några mindre ärofulla konstgrepp som han praktiserade. Men de första stiftarnas anda hade ännu inte försvunnit därifrån, och läran om den ende världsskaparen belönade ännu de invigdas förväntningar.

Denna lära, vars oundvikliga resultat var det mest bestämda förakt för månggudadyrkan, jämte odödlighetsläran, som knappast gick att särskilja från den, var den rika skatt som den unge hebrén fick med sig från Isis mysterier. Där blev han samtidigt mer förtrogen med naturkrafterna, vilka man vid den tiden också gjorde till föremål för hemliga vetenskaper; kunskaper, som sedermera gjorde honom i stånd att göra under och att i Faraos närvaro mäta sig med och ibland till och med överträffa sina lärare eller trollkarlarna. Hans följande levnadsbana bevisar att han var en uppmärksam och duktig elev och nådde upp till den sista och högsta graden.

I denna skola samlade han också på sig en skatt av hieroglyfer, mystiska bilder och ceremonier, vilka hans uppfinningsrika ande senare skulle göra bruk av. Han hade genomvandrat den egyptiska visdomens hela fält, noga genomtänkt prästernas hela system, vägt dess brister och fördelar, dess starka och svaga sidor mot varandra och vunnit stora och viktiga insikter i detta folks regeringskonst.

Det är inte känt hur lång tid han tillbringade i prästernas skola, men hans senare uppträdande på den politiska scenen, som inträffade först när han närmade sig sitt åttionde år, gör det troligt att han ägnade kanske tjugo år och mer åt studiet av mysterierna och staten. Denna vistelse hos prästerna verkar dock ingalunda ha utestängt honom från umgänge med sitt eget folk, och han hade rikliga tillfällen att bevittna den omänsklighet som det måste uthärda.

Hans egyptiska uppfostran hade inte trängt undan hans nationalkänsla. Misshandlingen av hans folk påminde honom om att också han var hebré, och ett rättmätigt hat borrade sig djupt in i hans bröst, varje gång han såg det lida. Ju mer han började känna sig själv, desto mer måste han uppröras över den ovärdiga behandlingen av de sina.

En gång såg han hur en hebré misshandlades med hugg och slag av en egyptisk fogde; denna anblick blev honom övermäktig, han mördade egyptiern. Snart blir dådet känt, hans liv är i fara, han måste lämna Egypten och flyr ut i den arabiska öknen. Många förlägger denna flykt till hans fyrtionde levnadsår, men helt utan bevis. För oss räcker det att veta att Moses inte kan ha varit helt ung när den skedde.

Med denna landsflykt börjar en ny epok i hans liv, och om vi rätt skall kunna bedöma hans kommande politiska framträdande i Egypten, måste vi följa med honom under hans ensamhet i Arabien. Ett blodigt hat mot sitt folks förtryckare och alla kunskaper som han fått från mysterierna, bar han på i den arabiska öknen. Hans huvud var fullt av idéer och planer, hans hjärta fullt av bitterhet, och ingenting fanns i denna människotomma öken som kunde förströ honom.

Urkunden förtäljer att han vaktade fåren åt en arabisk beduin Jetro. - Ett så djupt fall från alla hans utsikter och förhoppningar i Egypten till fåraherde i Arabien! från blivande människohärskare till slav åt en nomad! Hur djupt det måste ha sårat hans själ!

I sina herdekläder bär han en glödande regentsjäl, en rastlös äregirighet. Här i denna romantiska öken, där samtiden inte har något att erbjuda honom, söker han hjälp i det förgångna och framtiden och rådgör med sina tysta tankar. Alla scener av förtryck som han förut fått åse kommer nu över honom i hans minne, och inget hindrar dem nu från att sticka sin tagg djupt i hans själ. Inget är outhärdligare för en stor själ än att lida orättvisa; dessutom är det hans eget folk som far illa. En ädel stolthet vaknar i hans bröst, och en stark längtan att handla och att utmärka sig sällar sig till denna sårade stolthet.

Allt som han samlat på sig i många år, allt skönt och stort som han tänkt och planerat, skall det dö med honom i denna öken, skall han ha tänkt och planerat förgäves? Dessa tankar kan hans brinnande själ inte uthärda. Han övervinner sitt öde; denna öken skall inte få bli slutet på hans verksamhet; till något stort har han bestämts av det höga väsen, som han lärde känna i mysterierna. Hans fantasi, upptänd av ensamheten och tystnaden, griper tag i det som ligger den närmast, de förtrycktas parti. Lika känslor söker sig till varandra, och den olycklige ställer sig helst på de olyckligas sida. I Egypten hade han blivit en egyptier, en hierofant, en fältherre; i Arabien blir han hebré. Stor och härlig växer den fram hos honom, idén: "Jag skall frälsa detta folk."

Men vilken möjlighet finns att utföra denna plan? Oöverskådliga är de hinder som tornar upp sig framför honom, och rysligast av alla är avgjort de som han har att bekämpa hos sitt eget folk. Han kan räkna med varken endräkt eller tillförsikt, varken självkänsla eller mod, varken medborgaranda eller en hänförelse som kan mana till djärva handlingar; en långvarig träldom, ett fyrahundraårigt elände har kvävt alla dessa känslor. - Det folk han skall ställa sig i spetsen för är lika lite skickat att utföra detta djärva vågspel som det är förtjänt av det.

Från folket självt kan han inte vänta någonting, och ändå kan han inte uträtta någonting utan detta folk. Vad återstår alltså för honom? Innan han kan befria dem, måste han börja med att göra dem i stånd att utföra denna välgärning. Han måste återinsätta dem i de mänskliga rättigheter som de har avhänt sig. Han måste återge dem de egenskaper som en lång förvildning har kvävt hos dem, det vill säga han måste tända hopp, tillförsikt, hjältemod, entusiasm hos dem.

Men dessa känslor kan bara stödja sig på en (verklig eller inbillad) tro på den egna förmågan, och varifrån skall egyptiernas trälar få denna tro? Ponera att han med sin vältalighet faktiskt lyckas rycka dem med sig för ett ögonblick – kommer inte denna konstlade hänförelse att lämna dem i sticket när den första faran dyker upp? Kommer de inte att falla tillbaka i träldom, mer modfällda än någonsin?

Hebréen får här hjälp av den egyptiske prästen och statsvetaren. Från sina mysterier, från sin prästskola i Heliopolis erinrar han sig nu det verksamma instrument varigenom en liten prästorden styrde miljoner obildade människor som den ville. Detta instrument är inget annat än förtröstan på överjordiskt beskydd, tro på övernaturliga krafter. Eftersom han alltså inte finner något i den synliga världen, i sakernas naturliga gång, som kan inge hans undertryckta nation mod, eftersom han inte kan fästa dess förtröstan vid någonting jordiskt, så fäster han det vid himlen.

Eftersom han ger upp hoppet om att kunna ge sitt folk en tro på sin egen förmåga, så kan han inte göra annat än låta det få en Gud som äger denna förmåga. Lyckas han inge det förtröstan på denne Gud, så har han gjort det starkt och djärvt, och förtröstan på denna högre makt är den låga varmed han måste Iyckas upptända alla andra dygder och förmågor. Kan han legitimera sig för sina medbröder som denne Guds organ och sändebud, så är de som vax i hans händer, och han kan styra dem som han vill. Men nu är frågan: vilken Gud skall han förkunna för dem, och hur kan han få dem att tro på honom?

Skall han förkunna för dem den sanne Guden, Demiurgos eller Jao, som han själv tror på, och som han lärt känna i mysterierna?

Hur kunde han tilltro en fåkunnig slavpöbel, som hans nation är, ens den ringaste känsla för en sanning, som är några få egyptiska visa mäns arvedel och förutsätter en hög grad av upplysning för att över huvud taget kunna begripas? Hur kunde han smickra sig med förhoppningen att Egyptens avskum skulle förstå något, som endast ett litet fåtal av de bästa i detta land fattade?

Men om han nu skulle lyckas bibringa hebréerna kunskapen om den sanne Guden - så hade de i sin dåvarande belägenhet inte ens något behov av denne Gud, och kunskapen om honom skulle snarare undergräva än befrämja hans plan. Den sanne Guden bryr sig ju inte mer om hebréerna än om något annat folk. – Den sanne Guden kunde inte kämpa för dem, kullkasta naturens lagar för deras skull. – Han lät dem klara upp sin sak med egyptierna på egen hand och ingrep inte med något under i deras strid; vad skulle de med honom till?

Skall han förkunna för dem en falsk och uppdiktad Gud, en som hans förnuft revolterar mot, och som mysterierna gjort förhatlig för honom? Till det är hans förnuft alldeles för upplyst, hans hjärta för uppriktigt och ädelt. På en lögn vill han inte grunda sitt välgörande företag. Den hänförelse som nu besjälar honom skulle inte låna honom sin välgörande eld till ett bedrägeri, och att spela en så föraktlig roll, i så stark strid med hans inre övertygelse, skulle ha berövat honom hans mod, hans glädje och hans uthållighet. Han vill att den välgärning han är på väg att göra sitt folk skall vara fullkomlig: han vill inte bara göra det oavhängigt och fritt, utan tillika lyckligt och upplyst. Han vill grunda sitt verk för evigheten.

Det får alltså inte grundas på bedrägeri – det måste grundas på sanning. Men hur förenar han dessa motsättningar? Den sanne Guden kan han inte förkunna för hebréerna, eftersom de inte är i stånd att förstå honom; en uppdiktad Gud vill han inte förkunna för dem, eftersom han föraktar denna vidriga roll. Ingenting annat återstår alltså för honom än att förkunna för dem sin sanne Gud med diktens hjälp.

Nu prövar han alltså sin förnuftsreligion och undersöker vad han skall lägga till och ta bort, för att försäkra den om ett gynnsamt mottagande bland sina hebréer. Han sätter sig in i deras belägenhet, i deras begränsningar, i deras själ och letar efter de gömda trådar som han kan fästa sin sanning vid.

Han tillskriver alltså sin Gud de egenskaper som hebréernas fattningsförmåga och deras nuvarande behov fordrar av honom. Han anpassar sin Jao till det folk han vill förkunna honom för; han anpassar honom till de omständigheter under vilka han förkunnar honom, och på så vis uppstår hans Jehova.

I sinnet på sitt folk finner han visserligen tro på gudomliga ting, men denna tro har urartat till den råaste vidskepelse. Denna vidskepelse måste han utrota, men tron måste han bevara. Han måste blott befria den från dess nuvarande ovärdiga föremål och rikta den mot sin nya gudom. Vidskepelsen själv sätter medlet därtill i hans händer. Enligt den tidens allmänna villfarelse stod varje folk under beskydd av en särskild nationalgudom, och det smickrade nationalstoltheten att sätta denna gudom över alla andra folks gudar. Men de senare frånkändes för den skull ingalunda sin gudomlighet; även de erkändes, de fick bara inte höja sig över nationalguden. Vid denna villfarelse fäste Moses sin sanning. Han gjorde mysteriernas Demiurgos till hebréernas nationalgud, men han gick ännu ett steg vidare.

Han nöjde sig inte bara med att göra denne nationalgud till den mäktigaste av alla gudar, utan han gjorde honom till den ende och störtade alla gudar runtomkring honom tillbaka i deras intighet. Han skänkte honom till hebréerna som deras egendom, för att tillmötesgå deras tänkesätt, men samtidigt gjorde han honom till herre över alla andra folk och alla naturkrafter. I den bild han framställde honom i för hebréerna räddade han således de två viktigaste egenskaperna hos sin sanne Gud, enheten och allmakten, och gjorde dem verksammare i denna mänskliga skepnad.

Den inbilska barnsliga stoltheten att själv vilja äga gudomen måste nu arbeta till fördel för sanningen och bereda väg för hans lära om den ende Guden. Visserligen störtar han bara den gamla vantron med en ny; men denna nya vantro är mycket närmare sanningen än den som den tränger undan; och det är i grund och botten endast genom denna lilla tillsats av villfarelse som hans sanning gör lycka, och allt som han därvid vinner har han detta förutsedda missförstånd av sin lära att tacka för. Vad skulle hans hebréer haft för nytta av en filosofisk Gud? Med denne nationalgud däremot måste han uträtta underverk med dem.

Man kan bara tänka sig in i hebréernas belägenhet. Fåkunniga som de är mäter de gudarnas styrka efter lyckan hos de folk som står under deras beskydd. Övergivna och förtryckta av människor, tror de att också alla gudar har glömt dem; samma förhållande som de själva har till egyptierna, måste enligt deras begrepp också deras gud ha till egyptiernas gudar; han är alltså ett litet ljus jämfört med dessa, eller de betvivlar rentav att de verkligen har någon. Med ens förkunnas för dem att de också har en beskyddare i stjärnkretsen, och att denne beskyddare har vaknat ur sin sömn, att han omgjordar sig och gör sig redo att utföra stordåd mot deras fiender.

Denna gudsförkunnelse är nu liktydig med en fältherres rop till dem att ställa sig under hans segerrika fana. Ger nu denne fältherre också prov på sin styrka, eller känner de honom rentav från äldre tider, så kommer även de mest räddhågade att ryckas med i hänförelsens yra; och även detta tog Moses med i beräkning i sin plan.

Det samtal han håller med synen i den brinnande busken visar för oss vilka tvivel han själv kände, och också hur han besvarade dem. Kommer min olyckliga nation att kunna känna förtröstan för en gud som så länge försummat det, som nu plötsligt dyker upp som fallen från skyarna, vars namn de aldrig hört förut – som i hundratals år passivt åsett den misshandel de måst utstå från sina förtryckare? Kommer de inte tvärtom att hålla sina lyckliga fienders gud för den mäktigaste? Detta var nästa tanke som måste dyka upp hos den nye profeten.

Hur övervinner han nu denna villrådighet? Han gör sin Jao till deras fäders gud, han anknyter honom alltså till deras gamla folksagor och förvandlar honom därigenom till en inhemsk, till en gammal och välkänd gud. Men för att visa att han därmed avser den sanne och ende Guden, för att undvika all förväxling med något foster av vidskepelsen, för att inte lämna något som helst utrymme för missförstånd, ger han honom det heliga namn som han verkligen bär i mysterierna. "Jag är den jag är. Så skall du säga till Israels barn", lägger han i hans mun, ''jag är har sänt mig till eder."

I mysterierna bar gudomen verkligen detta namn. Men detta namn måste vara helt obegripligt för det obildade hebreiska folket. De kunde omöjligt förstå vad som menades, och Moses hade alltså kunnat göra mycket större lycka med ett annat namn; men han ville hellre utsätta sig för denna olägenhet än ge upp en tanke som betydde allt för honom, och det var: att verkligen låta hebréerna få lära känna den gud som man undervisade om i Isis mysterier. Eftersom det är tämligen klart fastlagt att de egyptiska mysterierna hade blomstrat långt innan Jehova uppenbarade sig för Moses i den brinnande busken, så är det verkligen slående att han bär exakt samma namn som han hade gjort tidigare i Isis mysterier.

Det räckte dock inte med att Jehova presenterade sig för hebréerna som en känd Gud, som deras fäders Gud; han måste också legitimera sig som en mäktig Gud, om de skulle sluta honom till sina hjärtan; och detta var desto nödvändigare som deras dittillsvarande öde i Egypten inte kunde ha gett dem några höga tankar om sin beskyddare. Eftersom han vidare föreställde sig för dem genom en tredje person, så måste han ingjuta sin egen kraft i honom och genom utomordentliga handlingar göra honom i stånd att bevisa såväl sitt eget uppdrag som makten och storheten hos den som hade sänt honom.

Om Moses alltså ville rättfärdiga sitt uppdrag, så måste han understödja det med underverk. Att han verkligen utförde dessa under råder det väl inget tvivel om. Hur han utförde dem, och hur man över huvud taget skall förstå dem, överlåter vi åt var och en att själv begrunda.

Den berättelse slutligen i vilken Moses kläder sitt uppdrag har all den rekvisita som den måste ha för att hebréerna skall tro på honom, och det var allt den skulle göra – hos oss behöver den inte längre ha denna verkan. Vi vet till exempel, att om världens skapare någon gång skulle besluta sig för att uppenbara sig för en människa i eld eller i vind, kunde det vara honom likgiltigt om man uppträdde inför honom barfota eller inte barfota. – Men i sin Jehovas mun lägger Moses befallningen att han skall dra sina skor av sina fötter; för han visste mycket väl att han måste hjälpa sina hebréer att förstå begreppet gudomlig helighet genom ett sinnligt tecken – och ett sådant tecken hade han bevarat från invigningsceremonierna.

Han tänkte säkert också på att hans tröga tunga kunde bli ett hinder för honom – han förebyggde alltså denna nackdel genom att redan i sin berättelse väva in de invändningar han kunde befara, och Jehova själv måste övervinna dem. Vidare underkastar han sig sitt uppdrag först efter ett långt motstånd – desto större tyngd måste alltså fästas vid Guds befallning, som förmådde honom att åta sig detta uppdrag. I sin berättelse målar han över huvud taget utförligast och mest detaljerat det som israeliterna, liksom vi, måste ha haft allra svårast att tro på, och det råder inget tvivel om att han hade sina goda skäl att göra det.

Om vi kort sammanfattar det föregående, vad var det egentligen för plan som Moses tänkte ut i den arabiska öknen?

Han ville leda det israelitiska folket ut ur Egypten och hjälpa det att komma i besittning av oavhängighet och en statsförfattning i ett eget land. Men eftersom han visste rätt väl vilka svårigheter som skulle komma i hans väg i detta företag; eftersom han visste att detta folks egna krafter inte var att räkna med förrän man givit det självförtroende, mod, hopp och hänförelse; eftersom han förutsåg att hans vältalighet inte skulle ha någon verkan alls på hebréernas till marken nedtryckta slavsjäl: så begrep han att han måste förkunna för dem ett högre, ett överjordiskt beskydd, att han så att säga måste samla dem under en gudomlig fältherres fana.

Han ger dem alltså en Gud, för att först befria dem ur Egypten. Men eftersom allt därmed inte är gjort, eftersom han i stället för det land som han tar ifrån dem måste ge dem ett annat, och eftersom de måste erövra detta andra land med vapen i hand och sedan leva där, så är det nödvändigt att han håller ihop sina förenade krafter i en statskropp; han måste alltså ge dem lagar och en författning.

Men som präst och statsman vet han, att det starkaste och oumbärligaste stödet för alla författningar är religionen: den Gud, som han till att börja med givit dem endast för uttåget ur Egypten, som en ren fältherre, kommer han att behöva också vid den förestående lagstiftningen; han måste alltså från början förkunna honom på det sätt som han senare vill använda honom på. Till lagstiftningen och till grundandet av staten behöver han dock den sanne Guden, för han är en stor och ädel människa, som inte kan grunda ett verk, som skall äga bestånd, på en lögn. Genom den författning som han tänkt ut till hebréerna vill han göra dem verkligt lyckliga och varaktigt lyckliga, och detta kan bara ske om han grundar sin lagstiftning på sanning. Men för denna sanning är deras förståndskrafter ännu för slöa; han kan alltså inte inympa den i deras själar på förnuftets rena väg. Eftersom han inte kan övertyga dem, måste han övertala, hänföra, tjusa dem. Han måste alltså ge den sanne Gud som han förkunnar för dem egenskaper som gör honom begriplig och lovvärd för de klena huvudena; han måste kläda honom i hednisk skrud och måste vara nöjd om de hos hans sanne Gud endast uppskattar det hedniska och tar emot det sanna på blott hedniskt vis.

Och redan därigenom vinner han oändligt mycket, han vinner – att grunden för hans författning är sann, att en framtida reformator alltså inte behöver kullkasta grundförfattningen när han förbättrar begreppen, vilket är den ofrånkomliga följden hos alla falska religioner så snart förnuftets fackla kastar sitt ljus över dem.

Alla andra stater på den tiden och även i senare tider är grundade på bedrägeri eller villfarelser, på månggudadyrkan, även om det, som vi sett, i Egypten fanns en liten krets som vårdade de rätta begreppen om det högsta väsendet. Moses, som själv kommer från denna krets och endast har denna krets att tacka för sin bättre idé om det högsta väsendet, Moses är den förste som vågar ta steget att inte bara sprida detta hemlighållna resultat av mysterierna, utan till och med göra det till grundvalen för en stat. Till världens och eftervärldens fromma förråder Moses mysterierna och låter en hel nation bli delaktig av en sanning som hittills bara varit ett fåtal visa mäns egendom. Visserligen kunde han med denna nya religion inte på samma gång ge sina hebréer förståndet att fatta den, och i det avseendet hade de egyptiska epopterna en stor fördel framför dem. Epopterna förstod sanningen genom sitt förnuft; hebréerna kunde på sin höjd bara blint tro på den.

Översättning: Astrid Sandmark 1990

Schiller påpekar i en fotnot att han hämtat idéer och fakta till denna uppsats (författad 1789) från en skrift med liknande innehåll, "Über die ältesten hebräischen Mysterien", skriven av den "berömde och förtjänstfulle skriftställaren" Br. Decius.