Mitt Romney ger upp

Mitt Romney, som nyss återvänt från installationen av en ny ledare för mormonkyrkan, har av allt att döma reagerat på sitt mycket magra resultat i de senaste republikanska primärvalen genom att plötsligt dra sig tillbaka från sin aktiva roll som utmanare i nomineringsprocessen i det republikanska partiet. Barack Obama får ta emot hårda slag från London i vad som är början till en massiv internationell kampanj för att avlägsna honom från kampen om det demokratiska partiets nominering. New Yorks borgmästare Bloomberg – som lade fram sin egen och Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzeneggers tydligt Benito Mussolini-lika fascistiska, korporativistiska ”infrastruktur”-plan på ett möte i Los Angeles tillsammans med sina kumpaner, guvernörerna Schwarzenegger och Ed Rendell – går fram som en ångvält i riktning mot vad hans uppbackare har presenterat som en planerad kampanj i alla femtio delstater för presidentskapet. Samtidigt ser senator John McCain ut att praktiskt taget ha republikanernas nominering som i en liten ask.

Hur passar Bloomberg, en allmänt erkänd anhängare av Benito Mussolinis och Adolf Hitlers finansminister Hjalmar Schachts korporativistiska ekonomiska och sociala infrastrukturpolitik, in i huvudfåran för primärvalkampanjerna?

Haken i den flörtiga korporativisten Bloombergs kampanj är att de båda senatorerna Obama och Hillary Clinton i högsta grad är med i loppet, trots den uttalade avsikten från britterna och besläktade kretsar att få Obama på fall. Detta skulle lämna kvar senator Clinton som den enda kvarvarande kandidaten för demokraternas nominering.

Kommer Bloomberg att faktiskt kandidera för presidentposten? För vilket parti: demokraterna, republikanerna eller ”oberoende”? Jag är säker på att jag redan nu kan identifiera några av huvudmöjligheterna, vilka följer här nedan.

Republikanskt alternativ: En McCain-Bloomberg-kampanj. I detta fall kan man förvänta sig att Bloomberg snart skulle efterträda McCain som president, av hälsoskäl, och den inte helt uteslutna möjligheten att Leonora Fulani efterträder Condoleezza Rice.

Demokratiskt alternativ: Efter att London kokat ihop Obamas fall, slås också Hillary på något sätt ut. Bloombergs maskin griper åt sig presidentskapet och inrättar, med Schwarzeneggers stöd, omedelbart ett neo-schachtianskt, korporativistiskt, fascistiskt styre i USA, baserat på George Shultz’ kumpan Felix Rohatyns ”revolution i militära angelägenheter”, skapad av Lazard Freres. Kom ihåg att Shultz och Rohatyn var ledande medbrottslingar i skapandet av den chilenske presidenten Pinochets nynazistiska regering och dess massmordsmaskin, med nazister som rådgivare, i de södra staterna i Sydamerika.

Jag tror inte att borgmästare Bloomberg kommer att försöka efterlikna Ross Perots ”spolierarkampanj”. En sådan roll passar inte in bland de nuvarande avsikterna hos dem som skapat och utplacerat borgmästare Bloomberg.

Även om Chicago Board of Trades favorit, Obama, hittills har samlat stöd tack vare mycket hjälp från senator Edward Kennedys kretsar, har han inte visat prov på någon trovärdig form av avsikt att dra igång en meningsfull och relevant typ av reform. Han har gott om populistisk retorik, men ont om ekonomiskt trovärdiga reformer; och, precis som ledamoten i representanthuset Barney Frank, har han häftigt avvisat den enda praktiska ekonomiska reform som faktiskt skulle vara relevant för de undre åttio procenten av nationens inkomstskikt.

Trots att Obamas framlagda kampanjprogram hittills helt saknar substans, är hans betydelse att han har fångat upp inbillningen hos en betydande minoritet av väljarkåren. Om både han och Hillary skulle elimineras av de diverse statskuppsmetoder styrda från London, som just nu används mot båda dessa kandidater, och de skulle ersättas av ett Bloomberg- eller McCain-Bloomberg-alternativ, så skulle det sannolika resultatet bli det omedelbara antagandet av de specifika fascistiska ekonomiska och sociala program som fascist-Felix Rohatyn förordar idag. Detta är det enda sätt på vilket jag förutser betydelsen av borgmästare Bloombergs bestämda avsikt att tillskansa sig presidentposten, till förmån för de ändamål som Londons marionetter Hjalmar Schacht och Adolf Hitler banade väg för, eller den fascistiska ekonomiska och sociala politik som då förknippades med Lazard Freres i Frankrike.

Det är helt idiotiskt att många politiska personer ser presidentvalen som ett sorts sportevenemang. Det är godtroget av dumdristiga medborgare att se detta som en tävling mellan idrottslag, eller ”färggäng”, snarare än en tidpunkt av global kris i vilken den politik som står på spel, som i detta fall, kommer att bli ett val angående nationers öden, t.o.m. ödet för planeten som helhet, i flera generationer framöver. Morden, och följande mörkläggningar av vad som motiverade morden, på president John F. Kennedy och hans bror Robert, tillsammans med Martin Luther King och Malcolm X, under 1960-talet kännetecknas av varje kompetent politisk eller ekonomisk analytiker som mord som föranledde en omedelbar kursändring i amerikansk politik och som var avsedda att föranleda dessa kursändringar.

När president John F. Kennedy kandiderade för presidentposten gick han till val på president Franklin Roosevelts minnesvärda politik. Mordet på honom, som möjliggjorde det långa och ödeläggande kriget i Indokina och som försatte president Lyndon Johnson i ett terroriserat tillstånd (enligt Johnsons egen utsago!), medförde en plötslig och förödande riktningsändring, tvärt emot arvet efter F.D. Roosevelt som John Kennedy engagerat sig i att förnya, och i stället rakt in i de katastrofer som skickat den amerikanska ekonomin i en nedåtgående spiral, mätt i fysisk-ekonomiska termer, per capita och per kvadratkilometer, under hela tidsperioden sedan den amerikanska federala budgeten år 1967-68.

I sådana frågor åtnjuter jag auktoriteten av att vara den enda synbara långsiktiga ekonomiska prognosmakaren, som konsistent haft på pricken rätt sedan 1968. Min ”trippelkurva”, först publicerad i januari 1996, har sedan dess varit den enda långsiktiga prognos som validerats av fakta. Jag är därför fruktad och följaktligen hatad av såväl halsstarriga dårar som sluga missdådare, såsom George Shultz och fascisten Felix Rohatyn, fram till idag.

USA störtar nu ned i den djupaste avgrund som hon känt till sedan omkring 1960. Det finns åtgärder, åtgärder som överensstämmer med den federala konstitutionens uttalade avsikt, med hjälp av vilka vi skulle kunna göra som president Franklin Roosevelt gjorde, för att rädda vår nation och dess folk från den pågående bottenlösa djupdykningen. När detta klargjordes under den inspelade sammankomsten i Kalifornien med guvernörerna Schwarzenegger och Rendell, borgmästare Bloomberg och Rockefeller-stiftelsens Judith Rodin, var den policy som de skisserade (inför rullande kameror) helt klart ett fascistiskt ”infrastruktur”-program utformat efter Mussolinis och Hitlers förlagor, ett program som, genom själva sin natur, måste leda till liknande resultat. Denna gång är det dock så att om de nuvarande anhängarna av dessa fascistiska intentioner skulle lyckas vinna presidentskapet, skulle de och deras brittiska herrar själva fullständigt förgöras av följderna av deras eget val av ekonomisk politik.

Ordet till den vise medborgaren har således givits till dig. Resten borde du vara kapabel att tänka igenom själv.