Memorandum för upplysta personer med goda avsikter

1714 

1. Det är ovanligt att möta personer för vilka detta memorandum är ägnat. Det finns dock fortfarande några, och kanske fler än man tror, även om man inte alltid får tillfälle att lära känna dem. Och det är för dem jag har skrivit detta.

2. Jag finner att även upplysta män med goda avsikter vanligtvis låter sig dras med i den allmänna korruptionens ström, och inte tillräckligt beflitar sig om hur de skall rycka sig loss ur den och göra något gott.

3. Det finns två orsaker till detta: brist på uppmärksamhet eller flit och brist på samförstånd eller kommunikation. Ty man distraheras av livets vanliga göromål, och även om man besitter tillräckligt med kraft eller tillräckligt med andlig flit för att se vad som borde göras, så finner man endast sällan människor med vilka man törs vara öppen därom. Människorna grubblar vanligtvis bara över bagateller, och det är så till den grad urmodigt att tänka på något viktigt att det nästan betraktas som löjligt.

4. Detta memorandum har skrivits för att påvisa hur man kan avhjälpa dessa brister, bristen på flit och bristen på kommunikation, och jag tror till och med att det finns gott hopp om framgång, om man har lyckan att hitta personer som tar det viktigaste och vederhäftigaste på allvar.

5. Jag hävdar således att människor skulle kunna vara ojämförligt mycket lyckligare än de nu är och att de på kort tid skulle kunna göra stora framsteg i att öka sin lycka om de vore villiga att gripa sig detta an såsom de borde. Vi besitter utmärkta möjligheter att på tio år göra mer än vad som utan dem skulle ta flera århundraden, om vi bemödar oss om att göra bruk av dem, och inte gör något annat än det som måste göras.

6. I själva verket finns det inget så enkelt, om att bidra till människors solida välfärd, och utan att vänta på allmän fred eller på hjälp från, furstar och stater, har de enskilda individerna själva redan nu möjligheten att delvis göra det. Det enda som erfordras är vilja; och det ligger mer sanning i talesättet in magnis et voluisse sat est (Vid stora företag är det tillräckligt att ha försökt) än man vanligtvis brukar tro. Ty uppriktig och glödande god vilja är inte bara till fyllest för att man ska kunna uppfylla sin plikt och vara förlåten når man inte lyckas, utan också för att man verkligen ska lyckas. Det är riktigt att för att uppnå detta vore det bäst om denna vilja funnes hos flera med vilka man har att göra. Ingenting är starkare än ett sällskap.

7. Jag medger att det talas ofta nog om våra olyckor eller våra brister och om botemedlen därför. Men detta är vanligtvis bara ett sätt att uttrycka sig och att fördriva tiden, eller också görs det av gammal vana och utan minsta tanke på att vidta verksamma åtgärder för att råda bot på dem. Och ändå är det just detta som vi borde ägna all vår omsorg, så att vi inte slösar bort vårt livs dyrbara tid med vanmäktiga önskningar och meningslösa klagomål.

8. Jag anser att den huvudsakliga orsaken till denna försumlighet, förutom naturligt lättsinne och den mänskliga andens obeständighet, är misströstan om att lyckas, i vilken inryms skepticism. Ty på samma sätt som denna önskan att råda bot på våra olyckor och bidra till det allmänna bästa endast kan uppstå i andar som är utöver det vanliga, så är det olyckligtvis så att de flesta av dessa andar, när de tänker på svårigheterna och allt mänskligts fåfänglighet, börjar misströsta om att kunna upptäcka sanningen och nå verklig lycka. Sålunda nöjda med att ta livet lätt skrattar de åt allting och låter sakerna ha sin gång. Detta kommer sig av att de är tillräckligt intelligenta och skarpsinniga för att uppfatta brister och svårigheter, men inte tillräckligt bemödar sig om att finna medel som kan övervinna dem.

9. Själv vill jag anföra metafysikens såväl som moralens stora princip nämligen att världen regeras av det fullkomligaste förnuft som är möjligt, vilket innebär att man måste betrakta den som en universell monarki vars överhuvud är allsmäktigt och oinskränkt vist, och vars undersåtar är alla andar, dvs alla substanser som är kapabla att stå i förbindelse, eller förening med Gud; och att allt annat endast är verktyg för Guds ära och för andarnas lycksalighet, och följaktligen hela universum är skapat för andarna, på såsätt att det i största möjliga grad kan medverka till deras lycka.

10. Av detta följer en annan princip som är rent praktisk: principen att ju fler andar som är utrustade med god vilja och som förmås att medverka till Guds ära, eller (vilket är samma sak) till den allmänna lyckan, desto mer kommer de själva att bli delaktiga i denna lycka. Och om de inte gör det kommer de utan tvekan att straffas. Ty i en mon arki eller stat som regeras på ett fullkomligt sätt får det inte finnas någon god gärning, inre eller yttre, som inte får sin rättmätiga belöning, och ingen ond gärning som inte får sin bestraffning.

Vi kan inte förklara detaljerna i detta enbart med hjälp av förnuftet, inte heller säga hur det låter sig göras, framför allt inte i ett annat liv; men i allmänhet måste vi nöja oss med att det är så, och att det är något som är säkert och bortom allt tvivel.

11. När detta nu fastställts, måste varje upplyst person sluta sig till att det sanna sättet att för alltid försäkra sig om sin egen individuella lycka är att söka tillfredsställelse i sysselsättningar som strävar mot det allmänna bästa; ty Guds kärlek, framför allt, och det nödvändiga upplysta tillståndet kommer aldrig att saknas en ande som är besjälad på detta sätt, då Guds nåd aldrig förnekas dem som söker den med gott hjärta. Detta allmänna bästa, i den utsträckning som vi kan bidra till det, är vägen till människornas fullkomning, lika mycket genom att upplysa dem så att de kan lära känna den högsta substansens underverk, som genom att hjälpa dem att undanröja de hinder som står i vägen för vår upplysnings framåtskridande. (...)

12. För att i sanning medverka till människornas lycka måste man upplysa deras förstånd; man måste stärka deras vilja i utövandet av dygden, dvs i vanan att handla enligt förnuftet; och man måste slutligen söka undanröja de hinder som avhåller dem från att finna sanningen och följa det sanna goda.

13. För att upplysa förståndet måste man fullända tänkandet, dvs den bedömnings- och uppfinningsmetod som är den sanna logiken och källan till all kunskap. Dessutom måste man försäkra sig om att de sanningar om konsekvenser som redan har upptäckts, och som står att finna inte bara i böcker utan också hos män i alla slags yrkesgrupper, skrivs ned, ungefär som i ett allmänt register. Slutligen måste man vidta de åtgärder som krävs för bedrivandet av forskning och experiment, så att vi närmar oss framtiden så mycket som möjligt. Var och en av dessa punkter förtjänar sin egen förklaring, och jag har tänkt över dem tillräckligt mycket för att kunna behandla dem in i minsta detalj, om det här vore rätta stället att göra det.

14. För att förbättra människornas vilja kan man utfärda goda föreskrifter; men det är bara under en allmän myndighet som man kan göra dem till verklighet. Det allra viktigaste är att reformera utbildningen, vilken borde bestå i att göra dygden angenäm och i att göra den till en andra natur. Men om man har gått miste om detta i sin ungdom, så måste man få tillgång till gott sällskap och goda förebilder, till en levande skildring av det goda och det onda för att lära sig älska det ena och hata det andra, till självprövning och flitig eftertanke, ofta sägande till sig själv: dic cur hic; hoc age; respice finem (Säg varför du är här; gör detta; se mot slutet); samma gäller för vissa regler man uppställer för sig själv och som man delar med andra; slutligen måste man ha möjlighet att anlita bestraffningar och belöningar, vilka är de yttersta botemedlen och de minst passande för att frambringa verklig dygd. De är icke desto mindre nödvändiga för att frambringa den.

15. De hinder för vår lycka (dvs för förnuftet och dygden) som härstammar från anden själv upphävs genom de botemedel som redan angivits; men de hinder som ligger utanför vår ande kommer från vår kropp eller från ödet. Och för att göra människor så lyckliga som möjligt måste man söka medel också för att bevara deras hälsa och för att ge dem livets bekvämligheter. Således måste man undersöka naturen på kropparna i universum, lika mycket för att däri igenkänna de underbara spåren av den gudomliga visheten, som för att ge akt på i vilka avseenden de kan tjäna till att bevara och till och med öka vår fullkomning. Således är framåtskridande inom naturvetenskaperna och de sköna konsterna av mycket stor betydelse.

16. Men förutom naturalhistoria är det också viktigt att känna människans historia och de konster och vetenskaper som lyder under den. Den mänskliga historien omfattar tidernas världshistoria, platsernas geografi, sökandet efter fornlämningar och gamla minnesmärken, såsom medaljer, inskriptioner, handskrifter osv; kunskap om språken och det som kallas filologi (vilket också inbegriper etymologiska ursprung); jag skulle även vilja lägga till litteraturhistorien, vilken undervisar oss om vår kunskaps framåtskridande och om vad vi har andras studier att tacka för, likaväl som om medlen för att hos dessa författare finna kunskaper vi behöver för att kunna dra nytta av andras arbete.

17. Jag anser även att människans historia inbegripen seder och positiva lagar, av vilka de viktigaste är de romerska lagarna, som ligger till grund för den privata och allmänna rättsvetenskap som är i bruk idag; dessutom staters grundlagar, med furstarnas vapensköldar, stamtavlor och deras berömda tvister eller anspråk, vilka det är bra att känna till - inte så mycket för att dessa saker är betydelsefulla i sig som därför att de förorsakar stora revolutioner som sveper oss med och som berör de samhällen av vilka vi är en del.

18. Slutligen vill jag häri även innefatta religionshistorien och framför allt historien om den sanna uppenbarade religionen, tillsammans med kyrkohistorien. Eftersom denna religionshistoria är av största betydelse för vår frälsning, för att veta vad Gud har uppenbarat eller inte, så kan man med rätta säga att den största nytta som kunskapen om gamla ting och döda språk har, är den som man drar därav för teologin (...)

19. Det största och verksammaste sättet att uppnå alla dessa ting, och att öka människors allmänna lycka, samtidigt som man upplyser dem, vänder dem mot det goda och såvitt möjligt befriar dem från besvärande olägenheter, vore om man kunde övertyga stora furstar och de förnämsta ministrarna att göra utomordentliga ansträngningar för att åstadkomma en så stor välfärd, och låta vår tid komma i åtnjutande av fördelar som annars skulle vara förbehållna en avlägsen eftervärld. Helt visst är att de förutom odödlig ära skulle vinna stor nytta därav, samtidigt som de skulle arbeta för sin egen fullkomning och tillfredsställelse; ty intet är mer värdig t stora själar än att ha kunskap om och fullfölja det som skapar mänsklig lycka och som ådagalägger Guds storhet, det som gör att vi beundrar och älskar honom. Men förutom detta skulle de stora männen genom sådana åtgärder få undersåtar som är mer dygdiga och bättre utrustade att tjäna dem väl; och personer med tid och möjlighet skulle istället för att sysselsätta sig med struntsaker, med brottsliga eller fördärvliga nöjen, och med intriger, finna sin tillfredsställelse i att vara vetgiriga och vad man kallar virtuosi. Och de stora själva, eller deras barn och anförvanter, skulle ofta bevaras från farliga sjukdomar och befrias från många plågor som nu syns oss oövervinnerliga på grund av den ringa uppmärksamhet som fortfarande ägnas medicinens och den praktiska fysikens framåtskridande. Om, slutligen, de stora medverkade så mycket de kan till att öka kunskapen och människosläktets sanna goda, så skulle fredens och krigets konster blomstra underbart i deras stater, såväl för att bättre kunna motstå fiender till lands och till sjöss som för att odla upp och befolka landet genom sjöfart och handel, och genom missionsverksamhet och kolonisering, som kan bringa fromhet, förnuft och dygd till barbarerna och de otrogna.

20. Men i väntan på en lämplig tidpunkt för att intressera allmänheten för dessa goda ändamål, måste individerna göra sin del; och var och en måste göra sin plikt utan att åberopa sig på andra. Ty ens eget samvete ålägger en att handla på ett sådant sätt att man kan redovisa inför Gud den tid och de krafter han har lånat oss. Den tid som återstår för oss, utöver den nödvändiga tid en för arbete och den avkoppling som vår hälsa kräver, måste därför användas till sysselsättningar som är nyttiga inte bara för oss själva, utan också för andra. Och de som har råd med omfattande utgifter bör inte begränsa sig enbart till nöjen, ära och sina egna fördelar, utan de bör avsätta en del för ändamål som kan åstadkomma varaktiga fördelar för det allmänna. Ty detta är en välgörenhet som är värd lika mycket som, och ofta mer än, de allmosor som kommer bara ett litet fåtal till del.

21. När det gäller de lärda, som är i stånd att bidra till att öka vår kunskap, måste de tänka på projekt som inte bara tjänar syftet att göra dem berömda och applåderade, utan som också frambringar någon ny kunskap. Dessa projekt kan bestå i forskning för oss, och i undervisning av andra. Forskningen kan bestå av betraktelser och av experiment eller observationer. Och undervisningen kan ske muntligt eller skriftligt, förmedlas enskilt eller ges inför publik. I allt detta gäller det att tänka på den verkliga frukt som därav kan skördas. Ty att skriva för skrivandets egen skull är enbart en dålig vana, och att skriva bara för att låta tala om sig är elak fåfänga som till och med skadar andra genom att de slösar bort sin tid på värdelös läsning.

22. Det är inte så att jag fördömer kompilationer när de har gjorts på bra ämnesområden och på ett sådant sätt att det lönar vår möda att söka i dem när vi behöver. Ty jag påpekade ovan att jag skulle önska att vi får bra förteckningar över vår kunskap. Jag ger till och med mitt gillande åt böcker som skrivits för att roa, såsom berättelser, dikter, tal, elegier, satirer och piéces galantes. Ty om dugliga och dygdiga personer åtar sig detta, kan de använda sig av dem för att göra dygden aktad och lasten förhatlig och löjlig; för att göra förtjänstfullheten rättvisa; för att föreviga någon stor tanke genom att formulera den i ett välgjort epigram; och även för att lära ut konsterna och vetenskaperna så att de manar till eftertanke på ett angenämt sätt, följande antikens metod att framställa viktiga levnadsregler i sånger eller på vers. (...) Men jag skulle önska att allt detta görs på ett sätt som länder oss till nytta, utan att vi förlorar tid, och utan att vi överhopas med en oändlighet av dåliga böcker, som till slut skulle kväva de bra böckerna och återföra oss till barbariet.

23. Men även om förtjänstfulla individer med goda föresatser kan ge oss mycket fina och mycket användbara ting, är det ändå sant att de skulle kunna göra oändligt mycket mer, och bättre, och också snabbare, om där fanns mycket samförstånd och kommunikation mellan dem. Ty när var och en tänker för sig, så händer det att olika personer gör samma sak, vilket är bortslösad tid; det händer att de som griper sig an något projekt saknar kunskap, material och andra hjälpmedel som dugliga och utbildade personer kunde förse dem med. Och, det som är viktigast, är att tusen saker kan göras av två eller tre eller flera som förstår varan som aldrig skulle bli gjorda, eller aldrig skulle bli bra gjorda, om de arbetade utan kommunikation.

24. Man erinrar sig den ryktbare Drebel, som hade ett så gott minne att han, när han hittade en sten på gatan mindes en grop som han hade lagt märke till på ett annat ställe och som denna sten skulle passa till precis. Med detta vill jag säga att sammanställandet av saker som förefaller mycket avlägsna från varandra ofta kan ge enastående resultat. Och detta är också orsaken till att de som begränsar sig till en enda forskning ofta misslyckas att göra upptäckter vilka en mer vidsynt ande, som kan foga andra vetenskaper till den det rör sig om, skulle upptäcka utan svårighet. Men emedan en enda inte gärna kan arbeta med allt, är det den ömsesidiga kommunikationen som kan hjälpa honom. De lärda står ofta rådvilla därför att de inte kän ner till hantverkarnas färdigheter. Och hantverkarna förblir vid sina gamla metoder utan att rådfråga de lärda. En vanlig människa kan ha gjort en värdefull iakttagelse som dör med honom. Hade den varit känd där den behövdes, kunde den ha varit en källa till nya upptäckter. En mycket upplyst man kan ha en tanke som han låter gå till spillo, därför att han själv inte kan utföra den. Om han sysslar med till exempel geometri, kanske han låter sig avskräckas av de stora uträkningar, det må gälla siffror eller algebralska formler, som han behöver för att utföra den, medan en skicklig räknemästare, i avsaknad av goda användningsområden får sin egen och sina elevers räknekonst, roar sig med gagnlösa exempel som är till mera bekymmer än de är till nytta. Men om de förstod varandra vore det till bådas fördel. Det finns uträkningar och andra arbeten som kan utföras en gång för alla, men utan kommunikation mellan dem som är i behov därav måste var och en utföra det för sig själv. För att inte tala om de tvister som frodas mellan de dugliga, när de inte förstår varandra och inte kommunicerar med varandra. Kort sagt bör man inte förvåna sig över att de uppnår så litet: de är som olika ingenjörer på samma fästningsverk: de motarbetar och baktalar varandra; den ene omintetgör den andres arbete, bara därför att det inte är hans eget. Och då den enes arbete är beroende av den andres, hjälper de inte och stöder varandra tillräckligt. Men om alla dessa dugliga män hade arbetat på samma uppgjorda plan med en fördelning av arbetet (dispertitis operibus), hade man vunnit mycken tid och stora kostnader, och man hade erhållit ett mer fulländat resultat.

25. Särdragen (hos ett enskilt intellekt) kan också ha den skadliga verkan att de ger upphov till sekter och. till den falska ärans egensinne, vilket hämmar framåtskridandet. En intellektuell kan ha vissa åsikter som han anser stora och fina. Därpå vill han göra sig till ledare för en sekt. Han arbetar på att fördärva andras anseende. Han gör sig en lärd svartkonstbok, som hans lärjungar vänjer sig så vid att de blir ur stånd att tänka utan den. Det är lätt för honom att förblinda dem så att han får äran att vara deras ende ledare. Allmänheten går emellertid miste om allt vad de goda andar som kan samlas i en sekt hade kunnat göra om de hade behållit den frihet och den flit de nu saknar, i tron att det som de lärt från sin mästare är tillräckligt för dem. Gott samförstånd och god kommunikation förstör detta egensinne. Därför inser man lätt att man aldrig får begränsa sig till sin mästare och att en enda individ betyder lite jämfört med en union av många. Således kommer man att ge heder åt var och en efter förtjänst, i proportion till vad han bidrar med till det allmänna goda.

26. Vårt århundrade har sett lärda sällskap födas, och har haft stor nytta av dem; men det skulle kunna sträcka sig mycket längre in så. (...) Alla dessa sällskap begränsar sig alltså till vissa ämnesområden; de vet inte att tillräckligt njuta av den nytta som blir följden av en kombination av de olika vetenskaperna, och av en allmän syn på mänsklig fullkomning.

27. Det är en viktig sak som fattas alla dessa sällskap (utom Kungliga vetenskapsakademin i Paris) och det är att de inte har tillräckligt med medel för att bekosta rätt så stora utgifter. Således kan de inte ge sig in på företag som kunde ge stora resultat på kort tid. Och ändå är det detta som man huvudsakligen måste stödja. Ty tiden är det värdefullaste av alla ting vi har: ja, den är livet.

Om vi således nöjer oss med att gå framåt med små steg, så kommer vi knappt att kunna märka vårt framåtskridande. Och först kommande århundraden (kanske långt in i framtiden) kunde till slut börja dra fördel av vårt arbete. Jag medger att vi måste arbeta för eftervärlden. Man bygger ofta hus där man inte själv kommer att bo; man planterar träd vars frukter man inte kommer att äta. Men, när man själv kan komma i åtnjutande av sin mödan lön, då är det en stor oklokhet att försumma det.