Med helikopterpengar och "Grön finansiering" kommer vi varken till månen eller Mars

Både president Donald Trump och premiärminister Boris Johnson vill satsa på infrastrukturinvesteringar. De saknar dock Lyndon LaRouches metod att finansiera dem. Foto: © White House Photo/Shealah Craighead

Veckoöversikt 31 augusti 2019 Medan "världens ledare" på G7-mötet i franska Biarritz egentligen bara kunde enas om att de numera inte kan enas om någonting, kan man skönja en fasförändring i världspolitiken. Både USA:s president Trump och den nye brittiske premiärministern Boris Johnson frångår faktiskt båda den hitintills rådande åtstramningspolitiken och efterlyser stora infrastruktur- och industriutvecklingsprojekt för sina länder. Men båda famlar i blindo och blundar för den (numera öppet erkända) finanskris som Europa och USA befinner sig i.

Boris Johnson tillkännagav den 28 augusti att han stänger parlamentet från den 9 september fram till den 14 oktober, då drottningen i ett "trontal" ska läsa upp den nya Johnson-regeringens programförklaring. Enligt Johnson kommer den att innehålla kraftigt ökade utgifter för högre löner, sjukvård, teknik, infrastruktur och annat. Även president Trump har ända sedan han tillträdde talat om stora investeringar för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen.

Men Johnson sa ingenting om hur programmet skulle finansieras, och han sa heller ingenting om att Londons City och Bank of England så gott som öppet medger att finanssystemet är bankrutt och kan krascha vilken dag som helst. Detsamma kan man tyvärr säga om Trump, som i en tweet den 28 augusti hyllade minusräntan i Tyskland: "På G7-mötet i Frankrika var alla de andra ledarna själaglada över hur mycket deras räntekostnader har minskat. Tyskland får faktiskt betalt för att låna pengar – NOLLRÄNTA PLUS! Fed fattar ingenting!"

Finanseliten tror sig kunna mjuklanda med ny finansbubbla

Faktum är att finansvärlden numera har fattat att man inte bara kan fortsätta köra på som förut. De senaste årens frikostiga sedeltryckande och hårda budgetåtstramningar har inte visat en väg ut ur krisen, utan tvärtom skapat en ännu större kris. Därför var budskapet från centralbanksmötet i Jackson Hole i Wyoming att det nu måste bli ett "regimskifte": Centralbankerna ska trycka pengar och dela ut dem direkt till regeringarna så att de, helt i Keynes anda, kan spendera dem.

Detta är i själva verket bara en ny variant av "helikopterpengarna" som Milton Friedman och dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke talade om, alltså ännu mer likviditetspumpning ("kvantitativa lättnader", QE) och minusräntor, i ett frenetiskt försök att hålla det hela flytande ett par veckor eller månader till.

Ännu värre: Krediterna ska styras bort från produktiva investeringar (de släpper ju ut koldioxid) och i stället gå till meningslösa och improduktiva "gröna" luftslott. Detta ska, med benäget bistånd från den mirakulösa likviditetsökningen och lagstadgade "miljömärkningar" av krediterna, blåsa upp en ny finansbubbla, som gör att den finansiella elitens insiders kan förbereda en mjuklandning åt sig själva, när korthuset av företagsskulder rasar samman bakom dem och begraver de sista resterna av den producerande ekonomin.

Men, som den amerikanske ekonomen Lyndon LaRouche (1922-2019) alltid inskärpte: Pengar är dumma, till skillnad från krediter, vilkas värde garanteras av det framtida skapandet av reala, fysiska värden. Pengarna eller krediterna värderas uteslutande av det som de ska användas till. Att utan urskillning pumpa in pengar i ett tygellöst spekulativt system, utan att denna kredit riktas in mot ett produktivt resultat – det är precis det som är orsaken till den eskalerande krisen i det västerländska finanssystemet. Att medvetet styra krediter mot ett produktivt resultat – det var det som var det genialiska med det kreditsystem som USA:s första finansminister Alexander Hamilton utformade, även om detta "amerikanska system " faktiskt bara har praktiserats av ett fåtal framstående amerikanska presidenter som Abraham Lincoln och Franklin D. Roosevelt.

Alternativet till en katastrofal krasch

Om det ska gå att förhindra att det nu i höst eller under loppet av 2020 blir en ny, ännu värre finanskrasch än den 2008, då måste detta snillrika hamiltonska system återinföras. Trump har vid flera tillfällen, både under valkampanjen och som president, uttalat sig för en återgång till det "amerikanska systemet", men än så länge inte gjort någonting konkret i den riktningen – framför allt beroende på att det saknas stöd för det i kongressen.

Det krävs alltså en mobilisering av medborgarna. De måste förmå politikerna att, i stället för bankräddningsaktioner och ett "grönt New Deal", ge ut krediter uteslutande riktade till den fysiska ekonomin, för att skapa produktiva jobb inom infrastruktur och industri. Inga fler räddningsaktioner för spekulationsförluster – som de 23 biljoner dollar som kastades ner i finansspekulationens bottenlösa hål, med det resultat som vi ser i dag!

2014 formulerade Lyndon LaRouche i sina "fyra lagar" de finans- och näringspolitiska åtgärder som måste sättas in för att övervinna krisen:

1. Sanera banksystemet genom att gå tillbaka till Glass-Steagall-lagens system med bankdelning – en lag vars återinförande Trump förespråkade under sin valkampanj. När ockrarna på Wall Street inte får använda affärsbankerna för sina spekulationsaffärer behöver skattebetalarna inte längre garantera dessa lycksökares till största delen värdelösa "värdepapper". De kan då med tiden avskrivas, när de tvivelaktiga finansiella tillgångarna sorterats bort. I fortsättningen skyddas bara legitima affärsbanksfunktioner, ingen spekulationsverksamhet.

2. Gå tillbaka till nationalbanksprincipen. Utgivning av statliga krediter med låg ränta, öronmärkta för att sätta arbetslösa eller improduktivt sysselsatta arbetstagare och outnyttjat kapital i produktivt arbete.

3. Tyngdpunkten i dessa sysselsättningsprogram måste ligga på program som höjer produktiviteten i hela ekonomin, vilket betyder å ena sidan program för att reparera och bygga ut infrastrukturen, med hjälp av modern teknik som höghastighets- eller magnetsvävartåg, och å andra sidan:

4. Program som för vetenskapen framåt, som till exempel Trump-administrationens internationella program för färder till månen och Mars eller den internationella forskningen för att kunna kontrollera och nyttja fusionskraften.

Till skillnad från de stolliga planerna på ett "grönt New Deal", som riktar sig emot just den typen av produktiva investeringar, är en sådan politik inte inflationsdrivande.

Eftersom finansbubblan hotar att spricka inte bara i USA måste den här politiken drivas igenom i hela världen. Regeringarna i Ryssland, Indien och Kina behöver slå sig ihop med USA mot den "gemensamma fienden" – en förödande kris i världsekonomin. Tillsammans är dessa fyra stora nationer starka nog att kunna byta ut Citys och Wall Streets kollapsande spekulativa penningsystem mot ett nytt världskreditsystem som bygger på lärdomarna från Franklin D. Roosevelts utkast till Bretton Woods-systemet efter andra världskriget. (Trots många problem efter Roosevelts död upplevde världsekonomin under Bretton Woods den längsta tillväxtperioden, särskilt i Västeuropa och USA.)

Med detta nya system kommer massiva, långfristiga utvecklingskrediter med låg ränta att kunna ges till länder i Afrika, Asien, Central- och Sydamerika och Östeuropa. Precis som i Roosevelts utkast kommer detta Nya Bretton Woods-system att vara ett dollarbaserat guldreservsystem med relativt fasta växelkurser, förutan vilket sådana långfristiga lågräntekrediter är omöjliga.

Som tur är har president Trump nu dragit igång ett kraschprogram för att återigen skicka människor till månen och bygga upp en industrikapacitet där som förberedelse för människans kolonisering av Mars – Artemisprojektet. President Kennedys Apolloprojekt gav en vinst för realekonomin på runt 14 dollar för varje investerad dollar, i form av ny teknik med användningsområden i hela den nationella och globala ekonomins sammantagna produktionsplattform. Det väckte entusiasm hos en hel generation ungdomar över människans förmåga att faktiskt kunna råda över jorden och solsystemet.

Internationella aktionsdagar

Det gäller att fånga upp denna entusiasm. Om de rymdfarande nationerna i världen går samman blir detta genast möjligt. Om Ryssland, Kina, Indien, Japan och européerna tillsammans med USA står enade bakom detta stora projekt kan man gemensamt erövra rymden för hela mänskligheten. Samtidigt kan man samarbeta om att överleva finanssystemets sammanbrott med hjälp av en ny Bretton Woods-överenskommelse, som innebär att man gör sig av med 1,5 biljarder dollar i värdelösa derivatskulder och går tillbaka till ett kreditsystem som kan inleda en riktig ekonomisk utveckling. Kinas projekt Bälte & Väginitiativet (BRI) är modellen och visar för utvecklingsländerna att de äntligen kan ta sig ur fattigdomen och utvecklas till moderna industrinationer.

Schillerinstitutet anordnar i början av september internationella aktionsdagar för att vinna hela mänskligheten och särskilt ungdomarna för månen-Mars-projektet, för att rikta blicken upp mot stjärnorna och gå emot de nutida flagellanterna i "klimatrörelsen". Vi får inte tillåta att våra barn utnyttjas och bryts ner av psykotiska undergångssekter, som behandlas som om de var grundade på vetenskap. Våra barn förtjänar att behandlas som sant mänskliga, utrustade med en potential att glädja sig åt kreativa upptäckter, och att sträva efter att använda sin dyrbara tid på denna jord eller på andra himlakroppar till att åstadkomma utveckling för sin egen generation och dem som kommer efter dem.

Alexander Hartmann