Mänskligheten i existentiell fara! Fördubbla jordbruksproduktionen!

I eldskrift på väggen lyser varningarna för en aldrig tidigare skådad katastrof för mänskligheten, och det kommer att bli ödesdigert för hela världen om man inte omedelbart, under de närmaste dagarna och veckorna, erkänner att globaliseringen har misslyckats och sätter till alla klutar för att produktionskapaciteten inom jordbruket så snabbt som möjligt ska kunna fördubblas!

Det är bråttom. Sedan i oktober förra året har det varit hungeruppror i mer än 40 länder. Enligt chefen för Asian Development Bank är en miljard (!) asiater allvarligt hotade av hungerkrisen och i Afrika, Iberoamerika och bland de fattiga på de andra kontinenterna riskerar ytterligare en miljard människor att hamna i samma situation. Men enligt chefen för FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO, Jacques Diouf, har FAO sedan december inte ens lyckats få ihop futtiga 10,9 miljoner (!) euro för att köpa utsäde åt fattiga bönder i utvecklingsländerna. De rika länderna vill inte ställa upp med pengar, utsäde och investeringar i infrastruktur, sa Diouf på en FAO-konferens om Latinamerika i Brasilia.

Jean Ziegler, FN-rapportör ifråga om rätten till mat, har pekat på en annan aspekt av krisen, nämligen att användning av mat för framställning av biobränsle är ett "brott mot mänskligheten": för att vi med rent miljösamvete ska kunna tanka våra bilar med etanol måste människor i tredje världen gå hungriga (och dö, kan man tillägga). "Detta är rent desperata uppror, av människor som fruktar för sina liv och dödsförskräckta drar ut på gatorna", sa Ziegler.

Och detta är bara början. Så länge nämligen de "rika länderna" håller fast vid sin politik, d.v.s. WTO:s och EU-kommissionens med fleras frihandelspolitik, så kommer livsmedelskartellerna och spekulanterna i den systemkris som det internationella finanssystemet nu är inne i att fortsätta försöka maximera sina vinster, och driva upp prisinflationen, utan att dessa länders jordbrukarna får någon del av det. Och om centralbankerna fortsätter som hittills med att ösa ut skattepengar för att rädda förlustdrabbade banker, då kommer en hyperinflation à la Weimar 1923 att sprida sig till hela världen.

Under dessa förhållanden kommer hungerupproren att svepa som stormvindar runt jordklotet, ända tills mänskligheten sjunker ned i en ny mörk tid präglad av kaos, gängkrig och stigande dödstal - eller så etableras rättvisa och ett människovärdigt liv för alla människor på den här planeten.

FN räknar just nu med en befolkningstillväxt på 33 procent fram till 2050, alltså en ökning från nuvarande ca 6,7 miljarder människor till ca 9 miljarder. Bara det betyder ett kraftigt ökat livsmedelsbehov, och med hänsyn till att runt två miljarder människor just nu är undernärda så är en fördubbling av livsmedelsproduktionen det ungefärliga riktmärke som planeringen måste sikta in sig på.

Oligarkins malthusianska axiom

På nästan inget annan område är det oligarkiska tänkesättets axiom så naket blottlagda som i denna fråga. Den USA/Euro-centristiska inställningen uppfattar den kommande befolkningsökningen som ett hot, med massmigrationen från fattiga till mer utvecklade länder och kampen om råvarorna (varav merparten finns i de fattiga länderna) som de kommande stora utmaningarna. Den uppfattningen uttryckte t.ex. CIA-chefen Michael V. Hayden i ett tal nyligen på ett universitet i Kansas. Hayden lät förstå att befolkningsökningen skulle ske företrädesvis i länderna i Afrika, Asien och Mellanöstern, som inte var ekonomiskt rustade att klara av den, och att det skulle leda till ökad risk för våld, uppror och extremism.

Samma oligarkiska axiom lyser igenom i de fem f.d. försvarsstabschefernas makalösa strategiskrift, där just befolkningsökningen och skillnaderna i demografisk utveckling på de olika kontinenterna pekas ut som det största hotet mot välstånd, en ansvarsmedveten regeringspolitik och energisäkerhet. Förebilden för denna nymalthusianska och imperiala världsåskådning är Henry Kissingers numera beryktade dokument NSSM-200 från 1974, som förklarade att det låg i USA:s strategiska säkerhetsintresse att lägga beslag på i princip alla världens råvaror.

Sanningen är att den nyliberala oligarkiska modellen - som systematiskt började röra sig i riktning mot en ohämmad frihandel i och med Richard Nixons, Henry Kissingers och George Shultz beslut den 15 augusti 1971 att upplösa det av Roosevelt instiftade Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser - nu har gjort ett fullständigt fiasko. I och med detta paradigmskifte 1971, bort från produktion och i riktning mot spekulation och en helt okontrollerad kreditexpansion på s.k. offshoremarknader som Cayman Islands, där 80 procent av alla hedgefonder är registrerade, stakades kursen ut mot en kasinoekonomi.

Hur jordbruksproduktionen förstördes

Sedan dess har varje steg som tagits pekat i riktning mot den nyliberala modellen: skapandet av eurodollarmarknaden, oljeprisbluffen 1974, IMF:s allt hårdare "lånevillkor" från 1975 och framåt, Carter-administrationens angrepp på "merkantilistiska tendenser i utvecklingsländerna" från och med 1976, den amerikanske centralbankschefen Paul Volckers högräntepolitik 1979, 1980-talets Reaganomics och thatcherism, inbegripet företagsfusioner och fientliga företagsköp i en allt mer omfattande kartellisering, Alan Greenspans uppfinning av de sällsamma "kreativa kreditinstrumenten" efter börskraschen 1987, den otyglade globaliseringen efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 och utflyttningen av produktion till "låglöneländer" - allt detta var bara ytterligare milstolpar på väg mot samma mål.

Det är mot den här bakgrunden som man måste se den nu exploderande hungerkatastrofen. Från och med 1957 var målet för Europeiska gemenskapens jordbrukspolitik (Common Agricultural Policy, CAP) att befolkningen skulle förses med livsmedel i tillräcklig mängd och till rimliga priser, att bönderna skulle garanteras skäliga inkomster och att jordbruksproduktionen skulle öka. Men med den otyglade globaliseringen infördes helt andra kriterier. Jordbruksreformen 1992 ledde till prissänkningar för bönderna; priset på nötkött sänktes med 20 procent, på spannmål med 30 procent och på mjölk med 15 procent. Bönderna fick ingen ersättning för inkomstbortfallet, i stället kopplades allt inkomststöd i fortsättningen till "miljökriterier".

Detta såldes till bönderna med argumentet att de måste kunna "hävda sig på världsmarknaden" (d.v.s. konkurrera med den billiga produktionen i andra länder). Men i praktiken betydde det att många gårdar fick slå igen, att många bara kunde arbeta som bönder på deltid, att livet som bonde inte framstod som lockande för den unga generationen och att många familjejordbruk försvann.

Denna utveckling i riktning mot frihandel tog ny fart med den s.k. Uruguayrundan, den sista förhandlingsrundan inom GATT (General Agreement on Tariffs and Trade). För första gången hade man där inte längre livsmedelssäkerhet som riktmärke, utan jordbruksproduktionen skulle vara underkastad frihandelns bestämmelser och därmed livsmedelskartellernas vinstmaximering.

Sedan dess har miljontals gårdar gått omkull, och kartelliseringen har gått så långt att t.ex. en så livsavgörande produkt som utsäde - där FAO nu på fem månader inte har lyckats få in futtiga tio miljoner euro för att de fattiga länderna, i denna hungerkatastrof, åtminstone ska kunna så - i dag kontrolleras internationellt av bara tre (!) företag.

När GATT, som fortfarande var en multilateral överenskommelse mellan stater, upplöstes och ersattes av världshandelsorganisationen WTO, en övernationell byråkrati med långtgående egna behörigheter, fortsatte avregleringarna, nedmonteringen av handelshinder och "harmoniseringen" mellan medlemsländerna. De som tjänade på dessa frihandelsfrämjande åtgärder var återigen livsmedelskartellerna. Helt anonyma expertgrupper inom WTO har numera rätt att utdöma straff för brott mot frihandeln, utan att dessa "experter" någonsin behöver stå till svars inför någon väljare.

Beträffande EU bidrog Agenda 2000 och 2005 års agrarreform till att takten i avvecklingen av jordbruksöverskotten (och därmed förstörelse av livsmedelsreserverna och exporten) ökade ännu mer. I stället för att bönderna garanterades skäliga och kostnadstäckande producentpriser fick de betalt för att lägga åkermark i träda och för helt godtyckliga miljöåtgärder. Trenden gick vidare mot fortsatt nedläggning av självständigt producerande familjejordbruk till förmån för jättelika livsmedelskoncerner. Den f.d. jordbruksministern (sedermera "konsumentskyddsministern") Renate Künast och EU:s jordbrukskommissionär Franz Fischler hade rätt när de talade om agrarreformen som ett systemskifte. Fischler konstaterade cyniskt att de framtvingade prissänkningarna också skulle leda till minskad odlingsintensitet, eftersom bönderna helt enkelt inte skulle ha råd att köpa handelsgödsel och växtskyddsmedel.

Senare fick en del bönder det ekonomiskt lite bättre ett tag i och med EU-bidragen för odling av växter för biobränsleproduktion, s.k. energigrödor, men med de redan nämnda katastrofala följderna. Användning av livsmedel för framställning av etanol är för övrigt Benito Mussolinis uppfinning.

Under WTO:s och EU-kommissionens överinseende har produktionskapaciteten i industriländerna lagts ned, samtidigt som utvecklingsländerna har tvingats till att exportera billiga livsmedel för att få in pengar till att betala sina utlandsskulder, trots att den egna befolkningen ofta inte haft tillräckligt att äta. Nu kan vem som helst se att detta den brittiska frihandelns och Manchester-kapitalismens system har gjort fullständig ekonomisk och moralisk bankrutt.

Som tur är finns det också motstånd mot WTO:s och EU:s folkmordsmässiga frihandelspolitik. Den franske jordbruksministern Michel Barnier och den tyske konsumentskyddsministern Horst Seehofer tog i förra veckan direkt strid mot EU-politiken. Barnier inledde en europavid kampanj till försvar för CAP, en politik som vissa frihandelsfanatiker (t.ex. David Spector, biträdande professor vid Paris School of Economics, och Financial Times) kräver ska avskaffas, trots hungerkrisen. Barnier stämplar idén att de fattigaste länderna ska exportera livsmedel till de rika länderna som fullständigt verklighetsfrämmande. Det är just den politiken som har förstört det självförsörjande jordbruket och den lokala produktionen i världens fattigaste länder. Barnier kräver i stället ett CAP, d.v.s. ett protektionistiskt paritetsprissystem, även för Afrika, Latinamerika och Asien.

Vad vi måste göra

Det kan bara finnas ett svar på den mördande frihandelns uppenbara bankrutt: Vi behöver en världsvid mobilisering för snabbast möjliga fördubbling av jordbruksproduktionen.

WTO måste omedelbart läggas ned.

Fram till FAO-konferensen i Rom den 3-5 juni måste alla medel på okonventionellt sätt ställas till förfogande, så att FAO kan kraftsamla internationellt för en maximal ökning av jordbruksproduktionen. Där ingår en ny "grön revolution" men också mellanfristiga åtgärder för utbyggnad av infrastrukturen, uppbyggnad av en livsmedelsindustri i de utvecklingsländer där det inte finns någon sådan, samt vattenreglering.

En ny, rättvis ekonomisk världsordning måste omedelbart sättas upp på dagordningen. Med tanke på att denna fråga är livsviktig för hela mänsklighetens framtid måste detta bli temat för ett extrainkallat möte med FN:s generalförsamling.

Kravet på ett nytt Bretton Woods-system som flera statschefer och ekonomer nu ställer sig bakom och en New Deal i Franklin D. Roosevelts tradition för hela världen måste omedelbart bli föremål för en konferens på statschefsnivå, som måste besluta att ett nytt världsvalutasystem ska införas som gör det möjligt för alla nationer att utvecklas. Beslut om utbyggnaden av den Eurasiska landbron som stommen i en rekonstruktion av världsekonomin måste också tas där.

Oförytterliga rättigheter

I den amerikanska Oavhängighetsförklaringen, som Schillerinstitutet genom ändring av ett par ord utvidgade till att omfatta alla världens nationer och antog som sin stadga, heter det:

"Vi anser dessa sanningar självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter, att bland dessa är liv, frihet och strävan efter lycka."

Denna människorättsdeklaration måste gälla även i dag, för alla människor på den här planeten. Det vi behöver i dag är människor som med passionerad kärlek försvarar idén om en rättvis världsordning, i vilken alla folk kan leva tillsammans i fred och mänsklig värdighet. Liv, frihet och strävan efter lycka betyder först och främst att alla människor kan äta sig mätta och att fattigdomen avskaffas, något som vi i dag har alla de tekniska förutsättningarna för. Om vi förverkligar den här visionen i dag, eller medverkar till att mänskligheten dukar under, på den grundvalen kommer var och en av oss att dömas av historien.

Dokumentet tillhör dossiern: