Lösningen är en ny, rättvis ekonomisk världsordning

Lyndon LaRouche är den enda ekonomen och statsmannen som högt och tydligt och länge inte bara har varnat för den kris som vi upplever i dag. Han har kontinuerligt, under hela resans gång, och särskilt sedan juli 2007, levererat konstruktiva förslag för hur det värsta skulle kunna undvikas och världsekonomin föras tillbaka till en kurs som gynnar det gemensamma bästa. Nu är det äntligen dags att, som Mexicos president José Lopez Portillo sa, lyssna på Lyndon LaRouches kloka ord.

I detta tal i Washington den 2 oktober 2008 inför diplomater från många nationer presenterade LaRouche orsakerna till krisen och en lösning som inte bara kan skydda människor och nationer, utan skapa fred och framåtskridande i ett 50-årigt perspektiv.

Det vi upplever just nu är den värsta krisen i den europeiska civilisationens historia, sedan medeltiden. Det närmaste man kan jämföra med är sammanbrottet som inträffade i Europa på 1300-talet, som har kallats den mörka medeltiden. Hälften av församlingarna i Europa upphörde att existera, invånarantalet minskade med en tredjedel och hela delar av kulturen försvann i kaoset som följde.

Krisen orsakades i första hand av en grupp investmentbankirer, det som allmänt kallas det norditalienska banksystemet. Detta system har, i USA, Storbritannien och på andra håll, i ökande utsträckning sysslat med ocker, framför allt från 1987 och framåt. Genom användningen av de med Alan Greenspan förknippade finansieringsmetoderna -- metoder som förut ansågs brottsliga, och som folk i USA har satts i fängelse för -- har den spekulativa anhopningen av pappersvärden nu gått så långt att hela världssystemet är bankrutt.

I denna process har USA krympt ihop, medan den brittiska delen av systemet har ökat sin relativa betydelse internationellt, men dollarn har ändå kvarstått som den tyngsta valutan och värdemätaren på internationella tillgångar. Den dollarkrasch som nu sker är därför en krasch för hela det internationella finanssystemet. Det är inte en amerikansk kris, vilket framgår av åtgärderna som vidtas i Europa, i Ryssland och på andra håll. Det är inte en bolånekris. Det är ett sammanbrott av hela det internationella finans- och valutasystemet, av den nuvarande formen av det system som varit i kraft efter det att Bretton Woods-systemet övergavs: Det faller sönder. Det är i ett hyperinflationistiskt tillstånd. Det har kort stubin. Och om man inte går in och rättar till det -- vilket man kan göra, d.v.s. i princip kan göra -- så är världen på väg in i en mörk tid. Så ser verkligheten ut.

Vi behöver ordning i systemet

Den positiva sidan av saken är att vi skulle kunna få till stånd en reform av det internationella finanssystemet med detsamma, om en grupp tongivande nationer, med rätt inställning, gick ihop om att göra det. Men en förutsättning är att USA-dollarn finns med där, eftersom så mycket av världens tillgångar är utställda i dollar, även om USA inte äger dem. Andra äger dem; britterna äger massor med dollar, till exempel.

Men vi behöver ordning i systemet, vilket betyder att världssystemet måste dras genom ett ordnat konkursförfarande, och vi behöver införa något i stil med det som var Franklin D. Roosevelts intention 1944, med Bretton Woods-systemet. Om man ska vara praktisk, och inte bara abstrakt, så är det fyra nationer som behöver komma samman, för att en sådan reform ska kunna genomföras tillräckligt snabbt för att rädda världen från helvetet. Den första av dessa fyra nationer är USA -- trots den sittande presidentens sinnestillstånd just nu, och andra personer här som kan vara emot det, så finns det ett starkt tryck för den här typen av reform. Det finns rädsla, och annat, som hindrar folk i USA från att handla förnuftigt. Många väntar på att den nye presidenten ska tillträda i januari nästa år. Det kan i och för sig väcka förhoppningar, men det är ett misstag. För under de kommande fyra månaderna kommer hela det här systemets framtid att avgöras.

De andra tre nationerna måste vara Ryssland, Kina och Indien. Om dessa fyra nationer kan komma fram till en bra överenskommelse så kommer de flesta andra nationer att sluta upp bakom dem direkt. Reformen kommer inte att komma från Europa, även om det finns sympati för en sådan reform i Europa. I Italien har en motion lagts i senaten om en politik för ett Nytt Bretton Woods, med mig omnämnd som upphovsman, och den får stöd från fler och fler senatorer där. Sarkozy i Frankrike har något på gång, och det finns olika tolkningar av det. Men jag bekymrar mig inte om det.

Detta är vad vi kan sikta på.

Fyrtio års dårskap

Vad innebär nu detta? Det innebär att vi måste ha ett långt perspektiv, eftersom systemet är bankrutt, och det har varit på väg mot bankrutten i fyrtio år. Om vi mäter produktionen i världen, per capita och per kvadratkilometer, i fysiska mått i stället för penningmått, och inkluderar värdet på den grundläggande ekonomiska infrastrukturen, som är nödvändig för att industrin och jordbruket och annat i samhället ska fungera, så har världen och USA från 1968 och framåt sjunkit i fysiskt värde, per capita, per kvadratkilometer, för varje år som gått! Vi har haft fyrtio år av dårskap, ända sedan budgetåret 1967-68 i USA. Därefter valdes Nixon till president, vilket var en katastrof, och sedan dess har det bara gått utför. Det har blivit värre och värre.

Alla presidenter har inte varit dåliga. Men det ligger i tragedins natur att ledande personer, även de som är goda, sitter fast i systemet. Individens möjligheter att sätta systemet på en ny kurs har historiskt sett varit mycket begränsade. Även om personer har starka, goda avsikter, så betyder det inte att de kan få dem genomförda, ens i sitt eget land.

Alltså, som ett resultat av denna internationella situation, där det brittiska imperiet, d.v.s. den anglo-holländska liberalismens finansintressen, som är imperieintressen, har dominerat världen mer och mer, med sin gröna politik, sin industri- och jordbruksfientliga politik, har USA, för varje år som gått sedan budgetåret 1967-68, gått tillbaka, i fysisk produktion och levnadsstandard, per capita och per kvadratkilometer. Tendensen har varit likartad i Europa under samma period, någonstans mellan 1968 och 1973.

Världen har brakat ihop.

I länder som Kina ser tendensen ut att vara den motsatta. Kina har visserligen, tack vare överenskommelser med USA, ökat sin industriella och övriga produktion. Men man har gjort det med priser som inte gör att Kina kan tillgodose behoven hos 70 procent av sin befolkning. Kina har gjort framsteg, men det är framsteg som bygger på dollarn, framsteg som bygger på att Kina arbetar för låga löner, arbetar billigare än man skulle få betala i USA för samma produktion. Vilket betyder att Kina inte får ut tillräckligt mycket av dollarn, för sitt eget arbete, för att kunna hjälpa alla kineser att få del av utvecklingen.

I Indien ser problemet annorlunda ut, men det är samma allmänna problem med den brittiska imperialismen och arvet efter den. I hela Eurasien ser vi samma sak.

Det som förut var världens tongivande industrimakter -- USA och Västeuropa -- har alltså gått bakåt, ekonomiskt och socialt, kulturellt, intellektuellt, moraliskt, under den här perioden, samtidigt som det har skett en viss utveckling i vissa delar av världen, en strävan till utveckling, i Asien till exempel, och på senare tid även en positiv utveckling i Sydamerika, i politiska intentioner och perspektiv.

Men det räcker inte! Afrika är fortfarande utsatt för folkmord, från det brittiska imperiets sida. Lägg av med allt struntprat: det är det brittiska imperiet som förstör Afrika.

Hot om militärkupp

Det är där vi står: Läget är fruktansvärt just nu. Hotet om en militärkupp i USA är inte helt avvärjt. Några av er känner till det. Det är en mycket reell risk, och vi försöker hantera det. Folk i Bush-administrationen, och några i dess närhet, är galna och desperata. De vill ha sin vilja igenom!

Situationen kan liknas vid den franska revolutionen: Frankrike var en stormakt 1782. Den hamnade under brittiskt inflytande, i samband med att det brittiska Foreign Office grundades av det brittiska Ostindiekompaniet, och operationer sattes i gång för att förvirra och kollra bort den franske kungen, och andra, med följden att när Lafayette klev fram med Eden i bollhuset, så vek han sig! Den franske kungen, ilsken över vad man hade gjort mot hans fru, med den brittiskt iscensatta skandalen kring drottningens juveler, och den österrikiske kejsaren, som var ilsken över vad man hade gjort mot hans syster, Marie Antoinette, handlade mot den franska befolkningen, genom att låta utländska soldater omringa Paris och ockupera Frankrike, för att slå ned den franska befolkningen. För detta brott mot mänskligheten, mot det franska folket, fick kungen och hans fru sina huvuden avhuggna! För att de hade begått ett brott mot civilisationen, genom att kalla in utländska soldater för att slå ned sina egna landsmän -- i en ekonomisk tvist styrd från London.

Så ser situationen ut i USA, i dag. Det finns planer på att sätta in soldater för att slå ned USA:s konstitutionsenliga institutioner inne i USA, från den sittande regeringens och presidentens sida. Om det skulle ske, som man kan se av hur impopulär den här lagen [den s.k. Paulsonplanens räddningspaket på 700 mdr dollar] är som man tvingar kongressen att rösta igenom, i synnerhet i representanthuset -- det är kanske tio procent av befolkningen där ute, av väljarna, som skulle stödja -- som inte skulle vara beredda att döda! -- på grund av den här lagen!

Samtidigt kapitulerar regeringsinstitutioner, av rädsla, rädsla för att råka illa ut individuellt, för att bli dödad, fängslad o.s.v., för att ha gått emot presidenten. Är inte det något som får en att tänka på franska revolutionen?

Vi har alltså en revolutionär potential: en amerikansk befolkning som är förbannad. Nittio procent av amerikanerna är förbannade! Och trots att representanthuset, den regeringsinstitution som har det största opinionsstödet, [i den första omröstningen] agerade för att stoppa räddningspaketet -- som är ett räddningspaket för London mer än någonting annat -- så sjönk det folkliga stödet för denna institution, det sjönk katastrofalt. Folk var inte nöjda med det faktum att deras kongressmän, helt ärligt, hade röstat nej till räddningspaketet, för deras ilska går djupare än så: De har inget förtroende för systemet! Inget förtroende för regeringssystemets högsta skikt!

Överenskommelse USA-Ryssland av nöden

Om det inte sker en förändring kommer det alltså att bli en väldigt bekymmersam tid i USA framöver, en tid som den franska revolutionen faktiskt är ett precedensfall för. Det kanske inte ser så ut på ytan, men vår analys visar att läget är sådant.

Den mest avgörande frågan just nu gäller Ryssland. Utan Rysslands medverkan kan USA omöjligt genomföra det internationella samarbetsprogram som vi måste ha. Om Ryssland och USA inte kan komma till de förberedande samtal som den ryske presidenten och folk i hans närhet upprepade gånger har föreslagit offentligt till USA, har den här planeten inte mycket till chans!

Men om Ryssland kan komma överens med USA, en preliminär överenskommelse som uttrycker en avsikt, då kan Kina lägga sitt ord i vågskålen, för Kina har enorma dollartillgångar! Kinas dollarkris måste alltså vägas in. Kina kommer inte att göra något på egen hand, utan beaktande av dollarfaktorn. Om alltså Ryssland och USA träffar en preliminär överenskommelse så kan Kina fungera. Om de fungerar så kan Indien fungera. Om de här länderna fungerar kan hela världen fås att fungera! Några enstaka motståndsfickor kanske, men vi kan få en första överenskommelse om att skapa ett Nytt Bretton Woods-system, som ett kreditsystem -- inte ett penningsystem! -- ett kreditsystem mellan stater, som blir den grund varifrån vi kan börja dra i gång investeringarna för hela mänsklighetens utveckling.

Då kan vi ge mänskligheten en känsla av optimism, av att vi har svängt om i en ny riktning, bort från en mycket dålig riktning -- vi kan fortsätta bråka om massor med saker, men det är sekundärt eller tertiärt, bara normalt och ett led i den fortlöpande diskussionen.

En uppgift att utveckla planeten

Vi har alltså en uppgift: Inte bara problemet att återskapa ekonomierna i USA och Europa. Vi har en värld som redan lider nöd p.g.a. det här systemet, som t.ex. ifråga om Kina -- som går framåt men inte tillräckligt mycket; Indien -- som går framåt, men 70 procent av indierna lever fortfarande i djupaste fattigdom; en liknande situation i hela Asien. Afrika är utsatt för folkmord, huvudsakligen från brittiska intressens sida.

Om vi alltså ska tänka på hur världen ska se ut i framtiden, under de kommande två generationerna, vilket är den tidsrymd vi måste tänka på, så måste vi tänka på ett program för att utveckla planeten, inte inom ramarna för globaliseringen, utan inom ramarna för ett system av suveräna nationalstater. Det innebär att nationer i olika regioner i världen måste komma fram till gemensamma överenskommelser om långsiktig utveckling, så att vi kan ge ut krediter för investeringar i infrastruktur och liknande med ett perspektiv på uppemot 50 år. Afrika kan till exempel inte utvecklas utan den moderna motsvarigheten till ett järnvägssystem, vilket framför allt betyder ett magnetsvävarsystem. Utan utbyggnad av kraftproduktion, transportsystem och färskvattenförsörjning kan Afrika inte utvecklas. Folkmordet kommer att fortsätta av sig självt. Därför har vi en Afrikauppgift, som en del av världen!

Vi har ett specialfall när det gäller USA och Sydamerika: USA är speciellt beroende av stabila relationer med ett välmående Mexico. USA och Mexico är tillsammans beroende av stabilitet och utveckling i Sydamerika. Om vi till detta lägger Afrikafrågan, och Eurasien, med betoning på hur vi ska utveckla den asiatiska delen av Eurasien, så betyder det att vi talar om perspektiv på 50 år, och att vi behöver ha en konferens som innebär ett första åtagande om ett sådant perspektiv.

Om vi gör det så skulle vi faktiskt kunna sluta en långsiktig, permanent överenskommelse om ett system med fasta växelkurser, utan att behöva göra några större förändringar i de nuvarande växelkurserna, med målet att garantera stabilitet.

Sätt systemet i konkurs

Det innebär också att vi måste sätta det internationella finans- och valutasystemet i konkurs och omorganisera det. Detta är åtgärder som nu är absolut oundgängliga att driva igenom. Detta är en av de största kriserna i mänsklighetens historia: Vi talar om en hel epok, från slutet på den mörka tiden vid 1300-talets mitt till den europeiska civilisationens uppträdande som en världsmakt, från ca 1492 och framåt. Och hela det här systemet är nu ifrågasatt! Och frågan gäller inte bara land för land: Det är ett internationellt, globalt problem.

Men det är å andra sidan ett problem som vi kan lösa, om vi kan få till stånd en överenskommelse, en fullkomligt förnuftig överenskommelse mellan nationer, om att byta ut det nu rådande bankrutta finanssystemet mot ett kreditsystem, ett kreditsystem med fasta växelkurser. Då kommer vi att kunna generera de långsiktiga kapitalförskott, i form av krediter, som behövs för att vi ska kunna ta oss an de verkligt stora projekten, som t.ex. ett järnvägssystem, färskvattenförsörjning och kraftproduktion för Afrika.

Afrika behöver inte detaljstyras; afrikanerna kan ta hand om problemet själva, och om de inte gör det själva så kommer det i alla fall inte att fungera. Men vissa saker behöver Afrika få utifrån: man behöver ett effektivt transportsystem för gods och passagerare, man behöver kraftproduktion, och det betyder massor med kärnkraft, och man behöver ett stort projekt som handlar om nyttiggörande av vattenresurserna. Om vi investerar kapital i infrastrukturprojekt på de här områdena så kommer detta kreditflöde att sippra ut till andra ekonomiska områden, och ligga till grund för en expansion av produktivitet och sysselsättning.

I Sydamerika har vi en liknande men annorlunda situation. Vi har en kris med Mexico: Mexico ruinerades genom det som man gjorde mot landet 1982. Jag tog en stor fajt om detta vid den tiden. Men sedan dess, sedan 1982, har Mexico, som var på väg uppåt, fallit utför, sett till hur människorna där har det. Detta hängde ihop med en utvandring från Mexico, och från andra sydamerikanska länder genom Mexico, till USA. Nu kastar man tillbaka dessa människor till andra sidan gränsen, tillbaka till de platser de kom från -- till områden som inte var utvecklade, och som är ännu mindre utvecklade nu än de var förut.

Projektsamarbete i den här typen av frågor är alltså av central betydelse.

I Europa måste vi ha en inriktning på världen. Vi måste ha idén om suveräna nationalstater -- inte globalisering, WTO är en fara för mänskligheten! -- suveräna nationalstater som är suveräna i hanteringen av sina egna angelägenheter, men som samarbetar med varandra. Samarbetet måste ha formen av ett långsiktigt kapitalflöde av teknologi, från områden med teknikutveckling till områden där det är brist på teknik. Detta skulle i de flesta fall ha formen av långsiktiga investeringar i kapitalvarutillverkning och offentligt initierade projekt.

Detta är ett 50-årigt projekt. Nationer kommer att sluta handelsavtal och kreditavtal sinsemellan, utifrån en allmän uppfattning, bland världens suveräna nationer, om den riktning utvecklingen bör ta. Om vi är tillräckligt kompromisslösa försvarare för mänskligheten, om vi kan anamma principen som ledde fram till freden i Westfalen 1648, att varje nation först och främst ska tänka på den andres väl -- i stället för att tänka "vem är vår fiende, och vem ska vi döda nästa vecka? Eller försöka döda, eller hata nästa vecka?" -- om vi kan ha den inställningen att oavsett om vi gillar den andra nationens politik eller ej så måste vi sätta deras intressen främst, som vår första tanke, då kan vi bygga ett förtroendefullt världssystem, som vilar på antagandet att varje nation arbetar lika mycket för de andra som för sig själv.

Om det förtroendet finns kan vi ha långsiktiga lyckade investeringar. Man kan bråka om massor med saker, om kultur och det ena och det andra, men detta kvarstår som det centrala.