Lissabonfördraget är stendött

Fredagen den 13 juni blev en lyckodag för Europa. Med ett ovanligt högt valdeltagande sa 53,4 procent av Irlands väljare nej till Lissabonfördraget. Därmed är fördraget, eller rättare sagt den sminkade unionsförfattning som befolkningarna i Frankrike och Holland sa nej till redan 2005, stendött, eftersom det inte kan träda i kraft med mindre än att samtliga 27 medlemsländer ratificerat det. Schillerinstitutets grundare och internationella ordförande Helga Zepp-LaRouche uppmanade i ett uttalande de europeiska regeringarna att utnyttja Irlands nej till att en gång för alla ge upp fantasierna om en politisk union och i stället gå tillbaka till Charles de Gaulles ursprungliga vision om ett ”nationernas Europa”.

Men, precis som när Danmark sa nej till Maastrichtfördraget 1992, reagerade de europeiska politiska ledarna med ett reflexmässigt förnekande av verkligheten. På EU-toppmötet i Bryssel den 19 juni hävdade man krampaktigt en ”gemensam hållning” som sa att ”det är Irland som har problem, och det är Irland som måste hitta en lösning”. Underförstått: de övriga 26 länderna ratificerar fördraget som planerat, och sedan kan Irland lägga fram en rad ”förbehåll”, som Danmark gjorde 1993, så att man sedan kan hålla en ny folkomröstning med efterföljande ratificering.

Men så lätt går det nog inte. På toppmötet i Bryssel meddelade Tjeckiens regeringschef Mirek Topolánek att Tjeckien måste avvakta med ratificeringen tills författningsdomstolen avgjort om Lissabonfördraget över huvud taget är förenligt med den tjeckiska grundlagen. Det beskedet kommer först i september. Och till pressen sa Topolánek att han inte vågade satsa 100 tjeckiska kronor på ett ja om han skulle lägga fram fördraget för det tjeckiska parlamentet i morgon. Tjeckiens president Vaclav Klaus har redan förklarat fördraget stendött. Polens president Lech Kaczynski har sagt att efter Irlands nej vill han inte sätta sin namnteckning under fördraget, trots att det polska parlamentet redan har ratificerat det.

Ändå verkar de europeiska politiska ledarna fortsätta att hålla fast vid det döda fördraget i ett desperat hopp om att tiden ska lösa problemen åt dem. Det gör den knappast. Sannolikheten talar tvärtom för att de kommer att bli allvarligt överkörda av verkligheten.

Den 18 juni skickade den skotska storbanken Royal Bank of Scotland ut en varning till alla sina kunder och placerare om att man väntade sig en global krasch på aktiemarknaderna inom de närmaste tre månaderna. Samtidigt varnade den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley för att de skenande olje- och matpriserna har skapat en global inflationspress som ställer de ledande centralbankerna mot varandra, och att en strid mellan den europeiska centralbanken ECB och den amerikanska Federal Reserve kan sluta med ett sammanbrott i hela det internationella finanssystemet. Förra gången världen befann sig i en liknande situation var, enligt Morgan Stanley, då Europa kastades in i en djup valutakris till följd av Danmarks nej till Maastricht.

Men situationen är faktiskt värre än så. Enligt den brittiska finanstidningen Financial Times den 20 juni har de skenande olje- och matpriserna utvecklat sig till ett livsfarligt säkerhetspolitiskt problem, som västländernas regeringar måste ta ställning till snarast möjligt. Den politiska stabiliteten i hela den tredje världen är allvarligt hotad av prisstegringarna på mat och energi. I maj tvingades Marocko be Saudiarabien och Förenade arabemiraten om ett lån på 800 miljoner dollar för att betala oljeräkningen. Och i juni var det kärnvapenmakten Pakistan som nödgades meddela sina saudiarabiska oljeleverantörer att man inte kunde betala de utestående räkningarna. Samtidigt spred sig de politiska oroligheterna till Kina, Malaysia, Indonesien och Zimbabwe och närmare 40 andra länder.

Den 22 juni varnade den demokratiske f.d. presidentkandidaten Lyndon LaRouche för att den globala säkerhetskrisen kommer att ha nått ”katastrofala proportioner” när vi kommer fram till oktober, om ingenting görs. Han påpekade också att om man ska kunna förstå krisens djupare liggande aspekter måste man betrakta de skyhöga olje- och matpriserna mot bakgrund av prins Philips mångåriga kampanj för en dramatisk minskning av Jordens befolkning.