Tittar man närmare på den filosofi och världsbild som ligger till grund för Bush-regeringens imperiedoktrin, så stöter man på två huvudriktningar:

Den ena är en religiöst fundamentalistisk ideologi, tydligast framträdande hos president George W. Bush och hans utrikesminister John Ashcroft. Den har sitt ursprung i den s.k. kristna högern, ”Harmagedon-anhängarna”, som är lierade med den yttersta högern i Israel runt Sharon och Netanyahu och betraktar Irakkriget som ett led i ett världsomspännande ”korståg mot ondskan”.

Den andra är mindre känd, och framstår som filosofiskt mer ”subtil”. Det är den skola inom nykonservatismen som går tillbaka på den tyskfödde statsvetaren Leo Strauss. Från 1953 till 1973 var Leo Strauss professor i politisk filosofi vid universitetet i Chicago och utbildade flera generationer politiker och ideologer som nu sitter på inflytelserika poster. Vi får här en inblick i Strauss’ och hans medarbetare Allan Blooms sätt att arbeta med sina elever.

För tio år sedan läste en vän och jag Allan Blooms ”The Closing of the American Mind”, och vi gillade den. Varför? För det första var Bloom motståndare till motkulturen, och det verkade komma från hjärtat. Han berättade t.ex. om hur han tog med sig sina egna skivor till studenthemmen, för att försöka få studenterna att stänga av rockmusiken och lyssna på Mozart i stället. Han ansåg också att universiteten inte lärde ut någonting, och det tyckte jag med. Det fanns annat hos Bloom som jag inte höll med om, men jag tänkte att det kanske skulle visa sig så småningom att det var missförstånd.

Min vän och jag ville ta kontakt med Bloom för att försöka intressera honom för Lyndon LaRouches idéer och kampanjer. Men först ville jag ta reda på lite mer.

Alla som läste den minns säkert att man fick en konstig eftersmak av ”The Closing of the American Mind”, varje gång man lade den ifrån sig. Mitt i ett resonemang kunde Bloom göra något bestämt, oväntat påstående, som inte verkade höra hemma där, och som inte följdes upp, men som fortsatte att mala i huvudet i flera dagar, just därför.

Jag kommer fortfarande ihåg två av dem. Bloom skrev att det vid rättegången mot Sokrates fanns män som ville frikänna honom; de var ”gentlemännen”. Vad menade han med detta ord ”gentlemän”? Jag hade aldrig sett någon använda det i det sammanhanget förut, men Bloom släppte det bara efter den meningen, och kom aldrig tillbaka till det. Lite längre fram skrev han att Sokrates anklagades för att inte tro på stadens gudar, utan hade hittat på sina egna. Märk väl, skrev Bloom, att han aldrig nekade till den anklagelsen. Men jag trodde att jag kom ihåg att han hade nekat till den, och när jag letade i Platons ”Sokrates försvarstal” så hittade jag stället där Sokrates faktiskt tillbakavisar anklagelsen.

Och Bloom skulle vara expert på den grekiska antiken och hade översatt Platon! Vart ville han komma? Vad menade han?

När jag fick klart för mig att Allan Bloom hade studerat för Leo Strauss på Chicagouniversitetet kände jag att jag måste ta reda på vad denne Strauss stod för. Vid den tiden kände jag bara till Strauss genom en annan vän, som hade en mamma som hade haft honom som lärare på New School i New York, där Strauss undervisade från 1938 till 1948. Han hade imponerande kunskaper i klassisk grekiska. Annars mindes hon bara att han var grå, tråkig och mycket reserverad.

Synen på Platon

Leo Strauss, född 1899 i en judisk familj i trakterna av Marburg i Tyskland, levde och verkade i USA från 1938 fram till sin död 1973. Bland de minst sexton böcker han skrivit valde jag ut en med titeln ”Sokrates och Aristofanes”, eftersom ämnet intresserade mig. Men den framstod som simpel, trist och helt ointressant. Aristofanes skrev ett satiriskt skådespel om Sokrates. Detta skådespel, ”Molnen”, är viktigt, faktiskt helt centralt, för en förståelse av striden kring Sokrates. Men – här har vi det! Strauss går rakt på sin egen översättning av skådespelet. Därtill en torr och tråkig översättning, full av utförliga scenanvisningar som Strauss själv har hittat på, ibland till och med anvisningar om vad som händer utanför scenen, som nästan överröstar dialogen.

En av mina bekanta, som hade studerat klassisk grekiska, ledde vid den tiden en studiecirkel om Platons ”Staten” för medarbetare till Lyndon LaRouche, som då själv satt i fängelse efter en parodisk process som liknade rättegången mot Sokrates i Athen. Det visade sig att min bekant, cirkelledaren, hade haft straussianen Stanley Rosen som lärare.

Min inställning till den här Platon-cirkeln hade alltid varit kluven. En del – som jag tror byggde på cirkelledarens egna studier av Athens historia – var bra. Annat var obegripligt och mystiskt. T.ex. påståendet att Sokrates ”förförde” sina åhörare. Man hade hela tiden en obehaglig känsla av att vara utsatt för ett ordvrängeri som man inte riktigt kunde sätta fingret på.

Till slut förstod jag att Strauss, genom Stanley Rosen, hade haft samma inflytande på min bekant, som Strauss’ lärare Martin Heidegger hade haft på Strauss själv. I sin insiktsfulla bok om Strauss skriver Shadia Drury:

”Inget gjorde större intryck på Strauss än Heideggers sätt att studera en text. Han fullständigt häpnade inför Heideggers analys av Aristoteles’ Metafysik; han tyckte att Heidegger med sin metod förmådde blottlägga den intellektuella kraften i en text; och han hade aldrig träffat på något liknande. Strauss’ reaktion är inte ovanlig. Heideggers undervisningsstil ansågs ha en rent hypnotisk verkan. Han har blivit beskylld för en form av ’mystisk mobbning’. Syftet var egentligen inte att lära ut något till studenterna, utan att inviga dem i en mystisk kult. Det var därför som Karl Jaspers avrådde avnazifieringskommissionen från att låta Heidegger återuppta sin undervisning efter kriget. Kontentan av Jaspers brev var att Heideggers stil var djupt ofri, och att studenterna inte var starka nog att stå emot hans trollkonster. Ungdomarna kan inte anförtros åt Heidegger förrän de kan tänka själva, och vad den saken anbelangar är Heidegger inte till någon hjälp. I mycket mindre skala kan man säga samma sak om Strauss.”

Kabbalism i Annapolis

För en tid sedan träffade jag en person som studerar vid Saint John’s College i Annapolis, Maryland, och som berättade för mig om kurserna där. En gång när han kom till en föreläsning om en Platon-dialog hade läraren suttit uppe hela natten och räknat orden i dialogen, för att hon skulle kunna tala om vilket ord som var det centrala i dialogen: om dialogen t.ex. innehöll 50 000 ord, så var ord nr. 25 000 det centrala, eftersom det var i mitten. Det var det ordet som uttryckte själva huvudtanken i dialogen, hade läraren förklarat.

– Det låter precis som Strauss, utbrast jag. Ja, sa han, Strauss utövar stort inflytande på den klassiska undervisningen på Saint John’s.

Var det då en ren tillfällighet att Strauss’ böcker, särskilt hans senare böcker, var oläsbara? Nej, jag blev övertygad om att det var avsiktligt. Det var meningen att det stora flertalet läsare skulle lägga dem åt sidan, efter att ha hittat de gamla vanliga uppmaningarna om att man ska vara moralisk och patriotisk och tro på Gud. Det var i princip så Blooms ”Closing of the American Mind” uppfattades under sina tio veckor på bestsellerlistan: som en samling banala goda råd. Den stora massan skulle bara uppfatta det som uppbyggelselitteratur. Men ett fåtal ”intelligenta unga män” – och det är alltid ”män” eller ”pojkar”, aldrig ”kvinnor” eller ”människor” – skulle fångas av dessa obiter dicta, dessa påståenden i förbigående, som nästan alltid var vid sidan om ämnet, och de skulle fråga sig: ”Vad handlar det om egentligen? Jag måste ta reda på det, jag vill veta.” Och då skulle de föras åt sidan, och få undervisning privat, individuellt.

Denna esoteriska, ”hemliga” kunskap som lärdes ut till Allan Bloom, Thomas Pangle, Werner Dannhauser och många andra, inklusive Blooms skyddsling Paul Wolfowitz, var i själva verket inte stort mycket mer än Nietzsche. Bara orden hade ändrats. När Nietzsche talar om ”övermänniskan” talar Strauss om ”filosofen”.

Filosofen/övermänniskan är den exceptionella människa som vågar se sanningen: att det inte finns någon Gud, att universum struntar fullständigt i människan och människosläktet och att hela den mänskliga historien bara är ett stoftkorn i kosmos som knappt blivit till förrän det försvinner för evigt utan att lämna något spår efter sig; att det varken finns moral eller något som är gott eller ont, och att allt tal om ett liv efter detta bara är amsagor.

När en kollega gick bort, sa Strauss: ”Jag tror att han dog som en filosof. Utan fruktan, men också utan hopp.”

Men det stora flertalet människor är så långt fjärmade från att kunna se sanningen, att de nästan hör till en annan art. Nietzsche talade om dem som ”hopen”, eller ”slavarna”. De behöver skrämmas med hot om straff från en vredgad Gud; de behöver tro på fiktionen om rätt och fel. Utan dessa illusioner skulle de bli tokiga och helt ohanterliga och all ordning i samhället skulle braka ihop. Och eftersom det här ligger i den mänskliga naturen, enligt Strauss, så kommer det alltid att vara så.

Det är övermänniskorna/filosoferna som ser till att hopen har de rätta religiösa, moraliska och andra trosföreställningarna, men som övermänniskorna själva vet är en lögn. Nietzsche kallade sina övermänniskor för ”ateistiska präster”, och Strauss låtsas att deras lögner är ”ädla lögner”. Men de gör förstås inte detta av välvilja; människokärlek och välvilja hånas av Nietzsche och Strauss som ovärdig gudar och gudalika män. ”Filosoferna” använder bara dessa osanningar för att forma samhället i sitt eget intresse.

Men filosoferna har ju också behov av olika sorters människor som servar dem, bl.a. ”gentlemännen”, detta ord som jag hade fastnat för tidigare, när Bloom använde det i samband med rättegången mot Sokrates. I stället för den esoteriska, ”hemliga” kunskapen, indoktrineras de framtida ”gentlemännen” i den ”exoteriska”, offentliga kunskapen. De får lära sig att tro på religion, moral, patriotism och ett liv i samhällets tjänst. Några av dem kommer att bekläda höga ämbeten. Jämte dessa traditionella värderingar tror de förstås också på ”filosoferna”, som lärde dem alla dessa fina saker.

Dessa ”gentlemän”, som blir män i staten, kommer att fortsätta lyssna på filosoferna. Detta förhållande, att filosoferna styr världen via sina lejda redskap i regeringarna, kallar Strauss för filosofernas ”hemliga kungarike”. Det är detta ”kungarike” som många av hans elever lever för.

Detta att sanningen måste undanhållas befolkningen i stort är speciellt för Strauss; det finns inte hos Nietzsche i den formen. Strauss menade att om sanningen blev känd skulle den krossa både samhället och filosoferna, och det var därför, hävdade han, som antikens filosofer, precis som han själv, uttryckte sig i ett slags chifferspråk, vars djupaste mening bara de visaste kunde tyda. Om den stora massan skulle råka läsa deras böcker, skulle de bara hitta de vanliga uppbyggliga myterna om dygdens belöning, syndens bestraffning o.s.v.

Inte underligt då att den Allan Bloom som jag och andra trodde att vi hade sett i ”The Closing of the American Mind”, inte alls var den verklige Allan Bloom.

(Ny Solidaritet, juni 2003)