Sergej Lavrovs tal i München

Sedan 1963 hålls i München, Tyskland årligen en säkerhetskonferens
med politiker, militär- och underrättelsefolk
från hela världen. Dessa konferenser är i många
avseenden värda mer uppmärksamhet än CFR:s, Bilderberggruppens
och Trilaterala kommissionens sammankomster,
då i München även ”fiender” som Ryssland och
Kina blir inbjudna. LaRouche.se väljer att här översätta utdrag
ur ryske utrikesministern Sergej Lavrovs tal på årets februarikonferens. Hela talet finns på ryska UD:s hemsida.

”Stabilitetsstrukturen grundad på FN-stadgan och
Helsingforsprinciperna undergrävs redan sedan länge
- genom USA:s och deras bundsförvanters agerande i
Jugoslavien, som bombades, liksom i Irak och Libyen,
genom Natos östutvidgning och dragningen av nya skiljelinjer.
Projektet att bygga ett gemensamt europeiskt hus
misslyckades, då våra västliga partners lät sig ledas av
illusioner och övertygelser om att ha vunnit kalla kriget,
i stället för intresset att bygga en öppen säkerhetsarkitektur
med ömsesidig respekt för den andres intressen. Skyldigheten
att inte sörja för sin egen säkerhet på bekostnad
av andras, som högtidligt antogs inom ramen för OSCE
och Nato-Rysslandsrådet, stannade vid pappret och ignorerades
i praktiken.

Problemet med robotförsvar är ett tydligt exempel
på det mäktiga destruktiva inflytande som unilaterala
steg i utvecklingen av militär kapacitet får när de går
emot andra staters rättmätiga intressen. Vårt förslag om
gemensamma operationer på robotförsvarsområdet tillbakavisades. Som motdrag rådde man oss att delta
i USA:s globala robotförsvarsbygge, men strikt efter
Washingtons mall, som, vilket vi upprepat betonade och
förklarade på faktabasis, för med sig risker för den ryska
avskräckande kärnvapenkapaciteten.

Denna procedur, som undergräver den strategiska stabiliteten,
kommer oundvikligen leda till motåtgärder.
Därför skadas långsiktigt hela systemet med internationella
avtal som befattar sig med rustningskontroll, vars
funktion beror på robotförsvarsfaktorn.

Vi förstår inte ens varifrån USA:s besatthet kommer,
att bygga ett globalt robotförsvarssystem. Kanske från hoppet om obestridligt militärt övertag? Från tillit till
möjligheten att tekniskt lösa frågor som egentligen är
av politisk natur? I varje fall blev missilhotet inte mindre,
utan visade sig bli en stor störfaktor i euroatlantiska
området och det kommer krävas mycket tid för att
avlägsna den. Vi är beredda på detta. USA:s och andra
Natomedlemmars vägran att ratificera överenskommelsen
om en ändring av avtalet konventionella stridskrafter
i Europa var vidare en destabiliserande faktor.

Samtidigt försöker våra amerikanska kolleger ge
Ryssland skulden i varje komplicerat läge som de själva
satt sig i.

Höjdpunkten på den kurs våra västliga kolleger följt
det senaste 25 åren, för att med alla möjliga medel ta herraväldet
i globala frågor, är ockupationen av det geopolitiska
rummet i Europa. De begär att OSS-staterna - våra
närmaste grannar som sedan århundraden har ekonomiska,
historiska, kulturella och till och med familjeband till
oss - gör ett val: Antingen med väst eller mot väst. Det
är detta nollsummespel som alla förr ville hålla sig borta
från.

Det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och
EU höll inte hållbarhetstestet, då EU föredrog konfrontation
framför utvecklingen av interaktionsmekanismer
av ömsesidig nytta. Vi kommer inte runt att minnas det
förlorade tillfället att genomföra det initiativ Tysklands
förbundskansler Merkel presenterade i Meseberg juni
2010, nämligen att grunda ett europeiskt-ryskt utskott
för strategiska och utrikesfrågor på utrikesministernivå.
Ryssland stödde idén men EU avböjde. Hade vi grundat
denna permanenta dialogmekanism skulle det hjälpa oss
att lösa problem snabbare och effektivare samt tidigt röja
ömsesidiga orosmoment ur vägen."

Ukraina

"Vad gäller Ukraina har våra amerikanska kolleger -
och även EU under deras inflytande - tyvärr tagit steg i
denna krisens utvecklingsfas, som lett till en upptrappning.

Denna uppstod när EU vägrade ha med Ryssland i
diskussionerna om konsekvenserna av att genomföra
associationsavtalet mellan EU och Ukraina, följt av det
direkta stödet till en statskupp och de regeringsfientliga
utsvävningar som föregick kuppen. Den uppstod även
när våra västliga partners gång efter annan visade tolerans
med Kiev, som, tvärtemot sitt löfte att starta en nationell
dialog, inledde en storskalig militäroperation och
betecknade alla medborgare för terrorister som emotsatte
sig det författningsvidriga maktskiftet och ultranationalisternas
framfart.

Det är mycket svårt för oss att förstå varför många av
våra kolleger vägrar tillämpa de universella principerna
för lösning av inbördeskonflikter på Ukraina, som framför
allt förutsätter omfattande politisk dialog mellan
huvudpersonerna. Varför krävde våra partners exempelvis
i fallen Afghanistan, Libyen, Irak, Jemen, Mali och
Sydsudan att regeringen talar med oppositionen, med
rebellerna, i vissa fall till och med med extremister, medan
våra partner i ukrainska krisen handlar annorlunda,
faktiskt uppmuntrar Kiev till militäroperation och till
och med går så långt eller i varje fall försöker rättfärdiga
användandet av klusterbomber?

Beklagansvärt nog tenderar våra västliga kolleger
att blunda för allt som sägs och görs av Kiev, däribland
spridningen av främlingsfientliga åsikter. Låt mig citera:
'Den ukrainska socialnationalismen betraktar den
ukrainska nationen som blod- och rasgemenskap'. Följt
av: 'Frågan om den totala ukrainiseringen i den framtida
socialnationalistiska staten kommer lösas inom tre till
sex månader genom hård och avvägd politik från staten'.

Ordens upphovsman är Andrij Biletskij, kommendör
för Azovbataljonen, som aktivt deltar i den militära verksamheten
i Donbass. Andra aktivister som vunnit politiska
eller andra maktpositioner, däribland Dmitro Jarosj,
Oleh Tjahnibok och ledaren för radikalerna i Radan, Oleh
Ljasjko, har upprepat offentligt krävt en etnisk rensning
av Ukraina, för att undanröja ryssarna och judarna. Uttalandena
utlöste inga reaktioner i västliga huvudstäder.
Jag tror inte dagens Europa har råd att strunta i faran med
nynazismvirusets spridning.

Den ukrainska krisen kan inte lösas med militärt våld.
Det bekräftades förra sommaren när situationen på krigsskådeplatsen
tvingade berörda parter att underteckna
Minskavtalet. Det bekräftades nu igen när det senaste
försöket att att vinna militär seger misslyckades. Trots
detta uppmanas i vissa västländer än högre att öka stödet
till Kievs strävan mot en militarisering av samhälle och
stat, ”pumpa upp” Ukraina med dödliga vapen och dra
in dem i Nato. Den växande oppositionen i Europa mot
dessa planer, som enbart kommer förvärra ukrainska folkets
tragedi, ger hopp.

Även Ryssland kommer fortsätta sträva efter att skapa
fred. Vi kräver konsekvent ett slut på den militära verksamheten,
tillbakadragande av tunga vapen och början
på direkta samtal mellan Kiev, Donetsk och Luhansk om
praktiska steg mot att återställa det gemensamma ekonomiska,
sociala och politiska rummet inom Ukrainas territoriala
integritet. President Putins talrika initiativ syftar
till att göra just detta i Normandieformat*, som hjälpte
till att få igång Minskprocessen och våra vidare strävanden
att utvidga den, däribland också gårdagens samtal i
Kreml mellan ryska, franska och tyska ledare. Som ni vet
pågår samtalen än. Vi tror att det mycket väl är möjligt att
vi når resultat och enas kring förslag som på riktigt tillåter
parterna att lösa knuten i konflikten.

Det är avgörande att alla är på det klara med hotens
faktiska dimension. Det är dags att bryta med vanan att
betrakta alla problem för sig och missa skogen för alla
träd. Det är på tiden att vi gör en omfattande utvärdering
av situationen. Världen står inför an drastisk förändring
som hänger ihop med ett historiskt fasskifte. En ny
världsordnings födslovärkar manifesterar sig i den ökande
benägenheten för konflikter i internationella relationer.
När kortsiktiga praktiska beslut med blicken på nästa
val i det egna landet blir viktigare för politiker än en
strategisk global vision riskerar kontrollen över globala
beslut att gå förlorad."

*Normandieformat syftar på de framgångsrika halvofficiella
fyrpartssamtal som hölls i juni 2014 på regerings-
och utrikesministernivå mellan Ryssland, Tyskland,
Frankrike och Ukraina.