LaRouches webcast den 22 januari 2009

Ämnet är konkursförfarande

Lyndon LaRouche talade den 22 januari på ett direktsänt internetforum från Washington D.C., endast två dagar efter installationen av USA:s nya president Barack Obama. Här följer en översättning av LaRouches inledande tal. Moderator var LaRouches taleskvinna Debra Freeman.

Snabblänkar:
Innan en mörk tid faller på...

Ingen räddningsaktion
En hamiltonsk nationalbank
Vi har blivit fattigare
Varför rädda bilindustrin?
Vi har oss själva att skylla
En koalition mot det brittiska imperiet
Ett kreditsystem, inte ett monetärt system
Den enda framgångsrika ekonomiska prognosmakaren
Britterna var ute efter att starta krig
Pearl Harbor-attacken
Få presidenten att agera nu!
Vad vi behöver återuppbygga
Vi kan hjälpa världen att utvecklas
Inte ett öre för skräpet!

DEBRA FREEMAN: God eftermiddag, mina damer och herrar. Å LaRouche PAC:s vägnar välkomnar jag er, på denna ljusa, soliga dag i Washington, till dagens seminarium och webcast.

Som ni vet sänds denna videokonferens internationellt, i huvudstäder världen över. Människor både inom och utanför USA delar säkert känslan att, som en vis man sade: "Vi må ha tagit oss ut ur buskarna (the Bushes), men vi är långt ifrån ute ur skogen."

Det finns många saker som vi kommer att ta upp under dagens lopp, och vi kan diskutera mycket. Men med tanke på den internationella och inhemska krisens allvar, skulle jag, utan vidare diskussion eller introduktion, vilja presentera Lyndon LaRouche.

LYNDON LAROUCHE: Tack. Jag tänker ägna presentationen, som föregår frågestunden, åt den mest avgörande frågan som USA:s regering, och världen som helhet, nu står inför. Den frågan handlar om: konkurs. Faktum är att USA är bankrutt. Den amerikanska staten är bankrutt. Och varje del av världen är också bankrutt.

Det är inte bara det att detta konkurstillstånd existerar, utan även att tillfället då beslut måste tas för att få kontroll på detta problem, är nu. Därför är det en prioritet.

Den andra aspekten av detta är att väldigt få personer, inklusive USA:s nuvarande regering, den nuvarande presidentens regering, vet hur man hanterar detta problem. Det är denna lucka som omedelbart måste fyllas. Jag kommer därför att peka på vissa viktiga grundregler, under vilka nödåtgärderna i USA måste skapas för att se till att Obama-administrationen lyckas, och samtidigt för att säkerställa att andra nationer, såsom bl.a. Kina och Ryssland, inte kollapsar under tiden.

Innan en mörk tid faller på...

Vi står på randen av, inte bara en enkel konkurs, utan en allmän global kedjereaktionskollaps, till formen jämförbar med sammanbrottskrisen i mitten av 1300-talet, den s.k. nya mörka tidsåldern. Skillnaden är att det omedelbara hotet om en ny mörk tidsålder denna gång inte bara hotar Europa, utan hela världen. Det finns ingen del av världen som kan undvika en mörk tid, såvida inte USA nu, under presidentens ledarskap, vidtar åtgärder för att ta världen igenom en konkursomorganisering, innan en mörk tid faller på.

Kina är moget för kris. Indien ligger lite efter, i tiden. Men en generell kollaps av planeten kommer också att slå mot Indien. Ryssland står på randen till en generell konkurs. Varje del av Europa, inklusive det brittiska imperiet -- gudskelov -- står på randen till konkurs. Tiden är därför inne för att förstå vad som måste göras.

De flesta av de förslag som jag ser från inflytelserika kretsar omkring den amerikanska regeringen, såväl som dem som kommer in i regeringen, tyder på att de verkligen inte förstår problemet. De förstår många aspekter av problemet, men de förstår inte problemet, och de tenderar därför att begå misstag.

Ett av de stora misstagen är det här: Vi har en president, som just har valts och installerats. Han måste agera nu, för nu befinner hans sig på höjdpunkten av sin möjlighet att agera. Om han skjuter upp dessa frågor, eller försöker ta sig an dem gradvis, kan vissa ondskefulla saker ta över och ta bort hans möjlighet att vidta sådana slags åtgärder som han kanske skulle kunna göra just nu. Om han inte lyckas göra det, om han inte får tillräckligt med stöd för att göra det, då är vi alla illa ute, och världen som helhet är illa ute. Men om han vidtar rätt åtgärder, om han gör det snabbt och beslutsamt, vilket jag tror att han skulle, då kan vi klara det, som planet. Och vad USA gör i denna riktning är mycket viktigt och kommer att bli avgörande.

För det första måste inriktningen vara att omorganisera USA under ett konkursförfarande. Larva inte omkring med den här eller den där reformen, den här eller den där justeringen -- glöm det! Vi behöver en konkursomorganisering nu! Det betyder att försätta Federal Reserve-systemet i en konkursomorganisering: Det är ett av de första nödvändiga stegen. Ta Federal Reserve-systemet igenom en konkursomorganisering. Och detta system förtjänar det efter vad det gjorde under Alan Greenspan, och den här stackars fårskallen som nu finns i hans ställe. Systemet är bankrutt.

Det som nyligen har hänt under Bush-administrationen och under kongressen--. Glöm inte att det var kongressens ledarskap som såg till att detta blev ett rejält kaos: Den 25 juli 2007, när jag prognostiserade att en allmän kollaps av systemet skulle komma omedelbart, hade vi fortfarande chansen att ta oss ur denna röra, utan alltför många drastiska åtgärder. Detta är inte längre möjligt i dag. På grund av vad som hände i kongressen, inklusive stackars Barney Frank, som är århundradets syndabock -- jag tror att han ville nå framgång, och han har verkligen gjort det, som "århundradets syndabock". Allt som gjordes för att hantera den här krisen var fel. Det som redan var dåligt gjordes ännu värre. Räddningsaktionerna var, enligt min mening, grundlagsvidriga och olagliga, och berättigar riksrättsprocesser mot dem som var ansvariga för att sätta igång det, och som vilseledde och panikslog befolkningen att få sina representanter att rösta för det. Detta var ett brott mot mänskligheten. Det skulle inte ha blivit någon räddningsaktion.

Vad är alternativet? Bankerna är bankrutta! Finanshus är bankrutta -- än sen? Om du håller på med spel och drar på dig spelförluster, så får du äta upp det! Du kan inte gå till staten och bli räddad! Du får inte ett nytt liv. Jag menar, en kille säger: "Jag har goda nyheter för dig, morsan. Jag är bankrutt." "Varför är det goda nyheter?" svarar hon. "För staten kommer att betala mina förluster." Vad för sorts lag är det? Det kommer att dra in änkornas pensioner och så vidare, och detta för att lösa ut oss? Nej!

Det är omoraliskt, det är författningsvidrigt, det är galet.

Ingen räddningsaktion

Vad vi därför måste göra är att omedelbart låta hela systemet gå igenom ett konkursförfarande med omorganisering. Det bästa sättet att göra det på, är att agera på Federal Reserve-systemet, eftersom vi skapade Federal Reserve-systemet, och vi vill behålla åtskillnaden, som Hamilton lade fram, mellan finansdepartementets och bankväsendets funktioner. Vår tillgivenhet ägnas åt vanlig bankverksamhet i delstater och lokalt, under de regler för bankaffärer som vi hade med Glass-Steagall-lagen. Det är så det bör fungera.

Det som nu har hänt i denna korrupta sörja, som kongressen har skapat -- glöm inte att majoriteten av kongressen är ansvarig för det här! De gjorde det! Så säg inte att kongressen säger: "Mr President, du kan lita på oss!" Presidenten kan inte lita på kongressen efter vad de gjorde. De röstade för denna svindel! Tänker du lita på dem? Det är omoraliskt! De röstade för det!

Nej, presidenten måste ta ledarskapet, som ledare för nationen, i den aktion, från presidentskapet, som måste kräva kongressens stöd, med stöd från folket, och driva igenom en omedelbar reform: en reform av det amerikanska Federal Reserve-systemet bland annat.

Vad vi måste göra är att skydda de legitima fordringarna i banksystemet, banksystemets legitima funktioner, och glömma de illegitima funktionerna. Lägg dem åt sidan: Stryk alla räddningspaket! Stryk dem! Inga räddningsaktioner! Det enda vi gör är ta Federal Reserve-systemet igenom ett konkursförfarande, och genom att ta det igenom ett konkursförfarande, så sätter vi det under konkursskydd -- ingen räddningsaktion, konkursskydd.

Sedan gör man en utvärdering av bankens situation, som en bankhelg. De delar som motsvarar legitima funktioner av vanlig bankverksamhet kommer att skyddas. De funktioner som, p.g.a. avskaffandet av Glass-Steagall-lagen, inte inkluderas där, kommer att strykas. De kommer helt enkelt att frysas, genom denna utvärdering. För vi måste rädda oktrojsystemet, som på sätt och vis, genom sin historia, är en konstitutionell del av vårt system: Nationella och delstatliga regelrätta affärsbanker av den typ som tar insättningar och gör förståndiga, säkra investeringar av dessa insättningar, som anförtros med pengar som slussas genom den federala regeringen, genom skapandet av valuta under kongressens bemyndigande.

Sedan måste vi återuppbygga den amerikanska ekonomin.

En hamiltonsk nationalbank

Ta till exempel det här: Vi har ett vilseledande mått på vad som har värde och vad som saknar det. Ekonomin är inte produktiv just nu. Vi har generellt sett en ekonomi som kollapsar. Detta är även sant för Europa. Vi måste driva igenom investeringar till produktiva områden.

Greenspans normer för vad som är produktivt är bedrägliga. Glöm Greenspans normer. Vi talar om fysikaliska normer. Vi talar om prestationsnormer för produktion, i produktiva värden, per capita och per kvadratkilometer. Vi talar om sjukvård, vi talar om pensioner, vi talar om produktionen som sådan, fysisk produktion; nödvändiga tjänster, sjukvård, denna sortens saker. Och dessa saker måste skyddas och främjas. Faktum är att vi just nu, som nation, opererar under jämviktsläget, i fysikaliska termer.

Vi är en bankrutt nation: Vi behöver konkursskydd. Vi går till vår federala regering för konkursskydd. Vi sätter banksystemet under skydd i ett konkursförfarande; vi försätter Federal Reserve-systemet i konkurs. Vi fortsätter med att stifta en nationalbankslag där vi sätter alla bankväsendets viktiga funktioner under beskydd av ett nationalbankssystem; en hamiltonsk nationalbank. Vi använder nationalbanken som ett kreditinstrument, som absorberar Federal Reserve-systemet. För Federal Reserve-systemet är bankrutt! Och det behöver konkursskyddas. Vi sätter det i konkursskydd under skapandet av en nationalbankslag, en hamiltonsk nationalbank.

Ta sedan nationella krediter. Vi tar det som är värdelöst och kallar det värdelöst; vi klassificerar det som värdelöst, som i ett konkursförfarande. Vi gör slut på dess lidande. Och banker som är bankrutta, men som är nyttiga i sin funktion som regelrätta affärsbanker, kommer att hålla dörrarna öppna; vi låter dem behålla sina funktioner och vi kommer att skapa federala krediter som en källa till utlåning för att sätta fart på ekonomin igen. Vi kommer att bygga ut jordbruket, vi kommer att bygga infrastruktur -- särskilt infrastruktur.

Det andra problemet vi har i att försöka lösa detta problem, är det faktum att USA sedan 1968 har gått med förlust sett till den grundläggande infrastrukturen. Låt mig förklara detta, för vi har att göra med en gren av ekonomi som de flesta ekonomer inte vet någonting om. Det är därför de kallas för ekonomer, antar jag.

Den moderna ekonomins framsteg är baserad på två saker: För det första på vetenskapliga och teknologiska framsteg; för om du inte ökar din befolknings produktivitet, per capita och per kvadratkilometer, så förbrukar befolkningen en del av sina resurser och bli fattigare och fattigare och fattigare! Du måste därför kompensera för detta, med storskaliga investeringar i vetenskapliga och teknologiska upptäckter och framåtskridande, för att öka arbetets produktiva förmåga, per capita och per kvadratkilometer, i hela området.

Detta kräver vetenskapligt framåtskridande. När vi har vetenskapligt framåtskridande får vi kapitalintensitet; dvs. vi investerar i verktygsmaskiner och vetenskapliga teknologier, i förbättringar av jordbruket osv. -- denna sortens saker -- som har ett liv, ett nyttigt liv, där du förbrukar dessa investeringar genom utnötning. Dessa perioder sträcker sig mellan några år, vad gäller relativt kortsiktiga investeringar, upp till omkring 25 år, i industrin. Vad gäller grundläggande ekonomisk infrastruktur, är det upp till ett halvsekel. När det gäller större saker, som nationella vattensystem, vattenvårdssystem, då talar vi om investeringar på ett sekel.

Vi har blivit fattigare

Vi måste därför se på ekonomin i termer av tillväxttakten för den oförbrukade delen av denna sorts investeringar, kapitalinvesteringar. Och vi måste främja mer av detta, men vi måste också ta hänsyn till det faktum att en del av investeringarna förbrukas, som t.ex. masstransportsystem, energisystem, vattenledningssystem.

Till exempel: Jämför var du kunde få rent dricksvatten ur kranen där du bodde för 40 år sedan (om du fanns till då), och hur många platser du skulle våga dig på att dricka ur vattenkranen idag. Och liknande saker.

Vad hände med din sjukvård? Vad hände med din möjlighet att få sjukvård förr, och nu? Vi har förbrukat våra investeringar i infrastruktur. Vi har förbrukat våra kapitalinvesteringar i dessa sorters förbättringar. Och sedan räkenskapsåret 1967-68 har USA legat på en negativ tillväxttakt för investeringar i nyttig grundläggande ekonomisk infrastruktur. Vi har blivit fattigare, och fattigare, och fattigare. Vår produktivitet har kollapsat! För vi räknade förhållandevis värdelösa tjänster, som i stort sett bara var terapiarbete, för att ge folk något slags bluffarbete för att hålla dem sysselsatta, i stället för att ge dem produktiva arbeten, där de producerar något av fysiskt värde, eller någon tjänst som är av särskilt mänskligt värde.

Så vad vi har är att sedan 1967-68, vilket är tiden för baby-boomer-generationens ankomst, då 68-rörelsen gjorde uppror, och blev motbjudande, hmm? -- från och med denna period har USA:s ekonomi, per capita och per kvadratkilometer, urartat! Vad vi gjorde var att hitta på en massa så kallade tjänster och andra former av sysselsättning, alternativ sysselsättning, och sätt att hålla folk vid liv, som inte är produktiva! De bidrar inte till ökningen av produktionen av fysiskt välstånd, per capita och per kvadratkilometer! Så vi investerade i saker vi inte borde ha investerat i, och vi har misslyckats med att upprätthålla nivån för produktiviteten för de saker vi behöver.

Titta på priserna: Gå tillbaka och ta en typisk lön, veckolönen för en typisk person, inte någon som flugit ut med en gyllene fallskärm, utan en typisk arbetare, i samhället. Titta på köpkraften, mätt i dollar, och mätt i det fysiska motvärdet, då och nu. Vi har gått igenom en lång räcka med inflation under denna period. Varför? För att vi har blivit rånade. Vi blev rånade på grund av att investeringar i produktion ersatts av andra former av sysselsättning, andra former av aktivitet, såsom spel på Wall Street!

Varför rädda bilindustrin?

Ta till exempel bilindustrin. Folk säger att vi måste rädda bilindustrin. Varför vill du rädda bilindustrin? Vart ska du åka? Vart åker folk i dag? De åker inte till jobbet! Vi har hur som helst förbyggt bilindustrin. Det var en bluff! Vi borde inte ha gjort det! Vi skulle förlitat oss på kollektivtrafik.

Gå till exempel tillbaka till mina unga år, t.o.m. i perioden efter andra världskriget. Hur lång tid tog det en att pendla till jobbet i ett typiskt område i USA? I många samhällen tog det 15 minuter. I andra samhällen en halvtimme. Vad gör folk i dag? I området omkring Washington D.C. kan man pendla två och en halv till tre timmar i varje riktning från en del av regionen till en annan. Hur stor del av familjelivet innefattar detta? Detta är vad vi går igenom, genom denna sortens process.

Vi har alltså minskat produktiviteten, den faktiska, fysiska produktiviteten, per capita och per kvadratkilometer, i USA. Och vi har gjort liknande saker i Europa. Vi har exporterat vår högproduktiva kapacitet i USA, som outsourcing, till andra delar av världen.

Vi har nu skapat ett riktigt intressant problem för Kina: Den kinesiska ekonomin befinner sig nu i en kollapsfas. Vi har slitit upp våra industrier -- i USA och Europa -- och skickat produktionen till Kina, som producerar för oss. Sedan går vi i konkurs, och Kina, som nu är beroende av dessa industrier och detta produktionsuppdrag som vi överlät till dem under de senaste 40 åren -- plötsligt kollapsar den marknaden! Och Kina går igenom en allvarlig kris, till följd av att vi exporterat våra industrier, för produktion, till Kina som en källa till billig arbetskraft. Och vi betalar kineserna sådana priser som inte räcker till för att de ska kunna upprätthålla utvecklingen av sin ekonomi som helhet. Det hade varit förståndigare att ge Kina möjligheten att utveckla sin infrastruktur och sina industrier på basis av infrastrukturutveckling, och på så vis stabilisera läget.

Jämför med fallet Indien. Båda två är länder med en hel del fattiga människor, säg 63% av befolkningen i Indien. Men Indien har inte samma kris som Kina har, för Indien är inte lika beroende av exporter som Kina är. Kina är mycket beroende av exporter till utlandet. Och kollapsen av Kinas exportmarknad, som i dessa dagar är en del av kollapsen av allas exportmarknad, innebär en social och politisk kris för Kina.

Ryssland håller nu på att kollapsa, som ett resultat av liknande feltänkande. Europa är som helhet bankrutt och i ett kollapstillstånd. Vad beror det på? Det beror i hög grad på det gröna tänkandet. Vi har slutat producera fysiska värden; vi har slutat göra kapitalintensiva investeringar; vi har slopat kärnkraften. Och kärnkraft är det nödvändiga botemedlet för många av de ekonomiska problem som vi har i dag.

Om du försöker stämma in i den gröna politiken, och antikärnkraftspolitiken; om du följer med i den här galna, vansinniga, "frienergi"-politiken -- som är en helt ovetenskaplig, vetenskapsfientlig dåres idé -- kommer planeten inte att klara sig. Vi behöver ladda upp fler toriumreaktorer, och fler uranreaktorer, för att kunna fylla världens grundläggande energibehov och även många av de produktiva behoven.

Vi har oss själva att skylla

Vad vi alltså behöver göra är att inse att denna kris inte är något "spontant" marknadsfenomen, eller dylikt, som många påstått. Vi beslutade oss för att göra fel sak, särskilt från 1967-68 och framåt: Vi beslutade oss för att gå från ett högteknologiskt produktions- och jordbruksperspektiv, till ett grönt perspektiv. Till följd av detta sänkte vi produktiviteten per capita och per kvadratkilometer i USA, i fysiska termer, fysiska behov. Vi gjorde samma sak i Europa. Vi förlitade oss på att exportera produktionen, till billiga löner, till andra delar av världen.

Så skapade vi cykeln! Vi skapade kollapsen. Detta var inte ett "marknadsfenomen". Marknaden återspeglade galenskapen hos regeringen och många andra institutioner i att ändra politiken, bort från den politik som vi förknippar med Franklin Roosevelts presidentskap, under mobiliseringen inför andra världskriget, till den här sortens politik -- den "gröna" politik, den postindustriella politik, den globaliseringspolitik som vi har i dag. Och därför var det vi som skapade denna cykel, allt eftersom vi tillät oss själva att förbruka kapitalinvesteringar, att förbruka resurser för vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande i produktiviteten. Vi skapade mönstret att förbruka de medel vi hade för att kunna bli rika och mäktiga, som vi som nation varit tidigare.

Och denna cykel av sönderfall -- den började redan under Truman. Truman var ingen tillgång för USA. Truman ruinerade USA. Men vi märkte det inte lika mycket. Det var efter 1967-68, det räkenskapsåret, då nettoinvesteringarna i infrastruktur, fysiska investeringar i USA, gick över till den negativa sidan. Och liknande saker hände i Europa. Och sedan, efter 1989, förvärrades det i hela världen.

Det var ingen "konjunkturcykel"; det var en vansinnescykel, ett vansinne i fråga om politik, under efterkrigstiden, där vi borde ha lärt oss något från erfarenheten av återuppbyggnaden under Roosevelt. Vi vände det i den andra riktningen, och vi bestämde oss för att "det finns ett annat sätt att driva en ekonomi! Folk tycker bättre om det på det här sättet! Eller, de skulle vilja ha det på det här sättet, bättre: Vi tyckte inte längre om att få skit under naglarna. Så vi antog en politik, där vi sänkte vår produktivitet, vi sänkte vår produktiva potential. Och vi har nu upptäckt att vi nått en punkt där den tagit slut, och systemet kollapsar.

Vad vi behöver göra är att investera i oss själva. Investera i vår förpliktelse för framtiden. Vår förpliktelse för förändring, från ett kontraproduktivt samhälle till ett produktivt: Och det betyder att regeringen måste ingripa, och frysa de här sakerna, och driva fram investeringar som på längre sikt, över 25 år osv., kommer att återuppbygga den här ekonomin till den sorts relativa standard som den representerade för länge sedan.

Vi kommer att behöva skapa krediter, väldigt mycket krediter, och krediterna kommer delvis att vara i form av USA-dollar.

En koalition mot det brittiska imperiet

Samtidigt måste vi göra något annat. Vi har att göra med ett internationellt problem. När vi vidtar åtgärder för att driva fram en återuppbyggnad av vårt system, måste vi ta oss en titt på resten av världen. Vi måste ta ledarskap i att göra detta.

Den största delen av det problem vi har, kommer från det brittiska imperiet. Det brittiska imperiet har haft ett stort inflytande i att leda oss på vägen mot denna förstörelse. Vi har beslutat oss för att omorganisera vårt eget system, och samtidigt ha ett partnerskap med andra nationer för att återuppbygga världssystemet på basis av samarbete. Detta betyder att vi måste gå till de stora nationerna, såsom Kina, Ryssland och Indien. Dessa är våra naturliga partners. De är inte de enda -- vi har Korea, särskilt Sydkorea, vi har Japan; vi har andra länder i Asien, andra länder i Europa.

Europa fungerar inte just nu, för Europa har blivit förstört av det europeiska system som just nu verkar. Och Europa måste befria sig självt, och gå tillbaka till ett nationalstatssystem, bort från det här nuvarande systemet med en europeisk gemensam marknad, på det sätt det byggdes upp under brittiskt inflytande.

Huvudproblemet vi har är britterna, och vad vi än gör, i allmänhet, måste vi strunta i britterna när vi beslutar om politiken. Låt dem sitta och hänga för sig själva -- det brittiska imperiet -- och låt dem inte göra vad de vill göra. Behandla dem som en nationalstat, men ta inte med dem i dina råd där det beslutas om internationell politik. De har redan gjort för mycket av sådant -- de har förvandlat oss till vrak.

Vi måste ena USA, med en anti-brittisk koalition, en koalition mot det brittiska imperiet. Och för denna anti-brittiska koalition -- eftersom Europa inte är redo för detta, dvs. Väst- och Centraleuropa -- så måste vi gå till Ryssland, till Indien, till Kina. Och vi måste organisera ett globalt system för samarbete, få med andra nationer och investera långsiktigt för att bygga upp världsekonomin.

Detta är vägen framåt. Den här sortens beslut.

Ett kreditsystem, inte ett monetärt system

Ett av de verkliga problemen är idén om ett monetärt system. Ingen sund person borde vilja ha ett monetärt system, men Europa har ett och vi är offer för ett. Vad vi måste göra är att återgå till ett kreditsystem. Kom ihåg vad ett kreditsystem innebär i USA: Under våra principer kan pengar i USA inte skapas utan ett initiativ från presidenten och kongressens godkännande. På liknande sätt kan inga internationella avtal nås utan ett initiativ från presidenten och kongressens godkännande. Vårt skapande av vad vi kallar ett "kreditsystem" baserar sig på detta.

Vad vi nu måste göra är att låta hela systemet omorganiseras under ett konkursförfarande, försvara dollarn och skapa en överenskommelse med Ryssland, Kina, Indien och andra länder som deltar, för ett system med fasta växelkurser av den sort som Roosevelt specificerade i samband med hans Bretton Woods-konferens 1944. Inte proceduren 1945, som var en förändring från Roosevelts, under Truman.

Kom ihåg vad president Roosevelts avsikt var för efterkrigstiden. Vi hade en krossad värld, en krigshärjad värld. Ryssland var ett stort kaos; Europa låg i ruiner; även England var ruinerat. Andra delar av världen låg i ruiner. Roosevelts intention var att avskaffa det brittiska imperiet, och skapa ett system av samarbete under ett system med fasta växelkurser, där USA skulle ta sin ofantliga produktiva potential, som man mobiliserat i form av en militär kapacitet under kriget, att ta denna ofantliga potential och använda den för att hjälpa till med två saker: För det första att avskaffa imperier, avskaffa kolonialism; befria särskilt Afrika, befria Kina, befria Indien, återuppbygga Ryssland, återuppbygga Europa; och att använda den enorma kapacitet för verktygsmaskiner och dylikt som vi satt in för att vinna kriget -- och vi vann kriget. Vi vann inte kriget för att våra trupper var bättre tränade än tyskarna. Vi vann kriget för att vi hade logistiken för att kunna göra det, vilket de inte hade. Det var amerikansk logistik, amerikansk massproduktion av flygplan och allt annat. Vi hade materiel med oss när vi tjänstgjorde utomlands. Vi hade tonvis av det, medan de hade kilovis. Och vi hade denna överlägsenhet i produktiv förmåga för att vinna kriget. Utan denna amerikanska produktiva kraft hade vi förlorat kriget!

Roosevelts intention för efterkrigstiden var att ta denna produktiva kraft, och politiken för att utveckla den, som han använt under sitt ledarskap, i krigstid, och säga: "Nu ska vi använda samma kraft för att återuppbygga världen; vi kommer att tillhandahålla verktygsmaskiner, kapitalvaror och sådana saker, som kommer att livnära världen. Vi kommer att bryta upp det brittiska imperiet! Vi kommer att eliminera alla imperier på denna planet!"

Men under Truman vände vi på denna process. Truman följde efter Churchill! USA tolererade det. Britterna återupprättade en koloni i Indokina, där vi -- inklusive OSS -- hade befriat Indokina från kolonialismen. Vi stödde holländarna i ett krig för att återövra Indonesien! Vi hjälpte britterna att kontrollera Indien; vi hjälpte till i processen att splittra Indien mellan Pakistan och Indien, vilket visat sig vara en ganska rörig historia i dessa dagar. Och liknande saker.

Vi lät britterna fortsätta med sina brott mot mänskligheten i Afrika! På 1970-talet gjorde vi det till amerikansk politik, med Henry Kissinger och andra, att afrikanerna inte skulle öka sin befolkning, inte skulle investera, inte skulle ha tillgång till sina egna råvaror. För britterna -- och USA på 1970-talet -- enades om att Afrikas naturresurser "måste bevaras till förmån för kommande generationer, för det engelsktalande folket"! Och detta fortsätter i dag. Vad tror ni pågår i dag? Om du vill tala om mänskligheten, och du inte talar om att sparka ut britterna ur Afrika, är du inte seriös vad gäller mänskligheten.

Sedan har vi knarkproblemet. Britterna har opererat på basis av den internationella knarkhandeln sedan 1790-talet. På 1790-talet bedrev britterna, inklusive några av våra Wall Street-typer, den afrikanska slavhandeln in i USA. Sedan upptäckte de, på 1790-talet, att detta inte var lönsamt för deras skepp. Så vad gjorde britterna då? Britterna gick över till opiumhandel. De åkte till Indien och till Turkiet för att få tag på opium och andra droger, och öppnade upp marknaden i Kina för opium och opiumprodukter.

Och vet ni vad? Det pågår ännu i dag. Englands drottning -- inte hon personligen, utan institutionerna -- driver den internationella knarkhandeln. Ta bara fallet George Soros. George Soros är en brittisk agent. Han kontrollerar knarkhandeln, en stor del, huvuddelen, från Asien till Europa; han kontrollerar knarkhandeln i Sydamerika; kan kontrollerar den genom Karibien; han står bakom att den kommer över gränsen till USA från Mexiko; och han är en ledande politisk influens i USA. Men han är ett brittiskt verktyg.

Roosevelt förstod detta. Han förstod att för att ha en trygg värld för mänskligheten, som inte ska gå in i sådana saker som de två världskrig vi just gått igenom, vilka båda organiserades av britterna -- för att kunna undvika detta måste vi sparka ut britterna från dessa affärer. Vi var tvungna att avlägsna alla spår av imperialism och kolonialism. Vi var tvungna att bygga upp dessa ekonomier, med våra amerikanska metoder av koncentration av verktygsmaskiner och liknande förmågor, för att skapa industrier, öka arbetets produktiva förmåga på denna planet. Detta var vår politik.

Truman gick i motsatt riktning.

Vi gick in i en stor recession på slutet av 1940-talet, eftersom Truman-administrationen, i allians med britterna, gick tillbaka till politiken före Roosevelt, och under denna process lade vi ned en enorm mängd produktionspotential som vi hade byggt upp som en potential för krigsmateriel under andra världskriget. Det var så vi hamnade i trångmål.

Den enda framgångsrika ekonomiska prognosmakaren

Titta sedan på 1950-talet, då jag började arbeta som konsult och hade chansen att göra en prognos om en recession 1957. Nå, hur gjorde jag det? Jag visste vad som pågick. Jag tittade på hur industrierna sköttes och hur Arthur Burns påverkade Eisenhowers regering. Det som hände var att jag kunde göra en prognos: Jag sade att detta oundvikligen kommer att bryta samman. Jag visste om det från mitt konsultjobb.

Ta bilindustrin, som var en av de industrier som jag förutsåg skulle kollapsa -- och det gjorde den, 1957, tillsammans med andra. Hur kollapsade den?

Jo, de försökte bygga upp en ökning av bilförsäljningen och produktionen. Så vad de gjorde var att öka livslängden för de bilar som såldes, och detta gick från 12 månader till 24 månader till 36 månader, och 36 månader med en stor ballongsedel på slutet, den sista betalningen. Detta hände inte bara i bilindustrin, utan i praktiskt taget varje aspekt av denna sortens industri. Jag kände helt enkelt till beräkningarna. Jag visste att de fysiska värden för vilka krediter givits och skulder var obetalda, inte kunde backas upp. Så jag sade: "Vi kommer att få en recession i februari 1957." Vi fick en recession 1957.

Det fanns under denna period aldrig något fall där någon typ av statistisk prognos, eller marknadsprognos, förklarade varför sådana här saker inträffade -- varför recessioner och depressioner inträffar, precis som nu. Det inträffade exakt för att vi, med vårt system, accepterade en politik -- först och främst, accepterade att lägga ned vår produktiva potential, som givits till oss som en produkt av krigsproduktionen under kriget. Vi lade till stor del ned den -- och fick en allvarlig recession 1947-48 som följd.

Vi kom tillbaka under Eisenhower, och gick igenom ännu en kreditexpansion, denna gång under Arthur Burns' inrådan, vilket resulterade i efterkrigstidens djupaste recession, 1957-58. Efter att ha tittat på denna politik sade jag: "Detta system kommer att kollapsa, någon gång under den senare hälften av 1960-talet, om det fortsätter på detta sätt." Och det gjorde det! År 1967-68. Sedan kollapsade allt 1971-73.

Jag har alltså varit i prognosmakarbranschen, och varit den enda framgångsrika prognosmakaren i denna sortens prognosmakande, under hela efterkrigstiden, i Europa och USA. Varför? För jag förstod de här problemen. Och jag förstod att den monetära politiken är en som leder till katastrofer av den typ som drabbat oss just nu.

Som en följd av denna politik, som inleddes med svängningen från Roosevelts politik 1945-46, uppbrottet då; det nya skiftet efter 1957; en ny omsvängning! Mordet på Kennedy, som banade väg för kriget i Indokina, som även användes som ett sätt att ruinera den amerikanska ekonomin! 1967-68 gick vi under nollpunkten, då mängden infrastruktur vi förlorade p.g.a. utnötning och andra orsaker, var större än den mängd som vi skapade. Så fortsatte vi fram på den långa vägen.

Sedan gick vi över till en grön politik. En så kallad solpolitik, då vi lade ner kärnkraften, som var enda chansen vi hade haft att behålla våra industrier och återuppbygga vår teknologi. Det gick värre och värre. Och under Carter, med den Trilaterala kommissionen, förstörde vi USA:s ekonomi! Vi haltade fram med resterna av detta under 1970-talet, och gick in i en recession under George Bush I, eller kejsaren George Bush I, med liknande utvecklingar i Europa.

Det sätt på vilket vi hanterade Sovjetunionens kollaps medförde att vi förstörde den produktiva förmågan i världen. Om vi hanterat Sovjetunionens kollaps på ett förståndigt sätt, vilket jag föreslagit, efter att ha varnat om detta: Jag varnade 1983 för en kollaps av Sovjetunionen; varnade för det även senare. Sovjetsystemet kollapsade precis på det sätt jag förutsett att det skulle kollapsa, och ungefär vid den tid jag sagt att det skulle kollapsa! Ändå ändrade vi oss inte! Jag prognostiserade recessionen 1987: De lärde sig ändå inte sin läxa! Jag prognostiserade vad som skulle hända under George Bush I, kejsaren; och de brydde sig ändå inte. Så höll det på.

Så det är inget mystiskt med denna process. Det är inget som har träffat oss från skyn, såvida det inte är från Gud själv. Och detta, i så fall, som ett straff för vad vi gjort genom våra politiska beslut!

Vad vi måste göra är att inse att vi begått misstag genom att tillåta våra regeringar att vara så dumma, eller så korrupta som de varit. Och vi är, gudskelov, inte de enda dumbommarna på denna planet. Eller, hur som helst, tvärtom. Européerna är dumma. Och vad de gjorde mot ryssarna var kriminellt. Sovjetunionen representerade en stor produktiv potential. I stället för att samarbeta med vad som återstod av Sovjetunionen efter kollapsen av Gorbatjov och hans gäng -- vi skulle omedelbart ha ingått samarbetsavtal med dem, för vi behövde den produktiva kraften -- så gjorde vi dem till krymplingar.

Sovjetunionen hade den största infrastrukturpotentialen, sett till råvaror, i hela Asien! Och det var endast där som det fanns vetenskapliga institutioner med kapacitet av utveckla tundraområdena och liknande områden med en hög råvarupotential. Sovjetunionens potential, rätt använd, var livsviktig för vår politik gentemot Asien: Vi behövde inte ta kål på någon! Allt vi behövde göra var att -- med hjälp av Tyskland -- börja samarbeta med den nya regeringen i Ryssland och deltaga i den här typen av långsiktiga projekt. Då hade planeten kunnat återhämta sig.

Men det gjorde vi inte. Vi gick i motsatt riktning.

Så när vi pratar om krisen i dag, är det ett faktum att vår regerings ekonomiska politik och penningpolitik under dessa år var en källa till självförstörelse. Och tiden har kommit för oss att inse detta. Vi måste därför gå tillbaka till den sortens tänkande som vi hade under Franklin Roosevelts ledarskap.

Britterna var ute efter att starta krig

Låt mig bara förklara ett annat stort problem här. Somliga säger att Roosevelt inte var något vidare på 1930-talet. De har fel!

Problemet har varit att britterna ville starta första världskriget som ett slags sjuårskrig i repris. Avsikten var att ta bort den amerikanska faktorn i Eurasien, särskilt i Ryssland och i Tyskland, Bismarcks Tyskland. Britternas mål var därför att förstöra ekonomisk utveckling, Eurasiens fysiska ekonomiska utveckling. Och en av de två makter som var mest relevanta för detta, som hade band till den amerikanska politiken, var Tyskland, under Bismarck, och Bismarcks politik för Tyskland var en amerikansk politik. Detta betyder inte att Tyskland var amerikanskt, i den mening att det var en amerikansk koloni, utan det betydde att modellen för den amerikanska ekonomin, som tillämpades under Franklin Roosevelt, var Bismarcks politik, särskilt från 1877 och framåt. Tyskland blev under Bismarck, från omkring 1877-1878 och framåt, en stark, drivande industrimakt, med storslagna reformer. Och stora järnvägssystem utvecklades.

På liknande sätt rörde sig Ryssland under samma period, 1877-78, i samma riktning. De började arbeta för att utveckla järnvägssystem för att förena och utveckla Europa.

Britterna sade: "Nej! Vi kan inte tolerera detta!" Så britterna var ute efter att starta krig. Deras intention var att få ett krig att blossa upp mellan Ryssland och Tyskland, om Balkan, startat av Österrike. Bismarck blockerade detta. Så vad britterna då gjorde var att de gjorde sig av med Bismarck, genom det brittiska inflytandet över Tysklands kungafamilj, Hohenzollerns. Som en följd av detta kom omedelbart mordet på Frankrikes president, inom ett år eller två: Sadi Carnot. Britterna, med prinsen av Wales i spetsen, organiserade 1894 den japanske kejsaren att starta krig mot Kina, vilket fortsatte fram till 1945.

Som ett resultat av dessa saker, mordet på en amerikansk president, McKinley, och att vi tog in en förrädare, Teddy Roosevelt, och en Ku Klux Klan-fanatiker, Woodrow Wilson, gick vi med på den brittiska sidan i första världskriget.

Från och med den tiden, fram till valet av Franklin Roosevelt, var USA:s presidentskap i stort sett kontrollerat; både presidentskapet och kongressen var i stort sett kontrollerade av ett element som vi senare, på 1920- och 1930-talet, skulle kalla "fascistiskt". Presidentskapen för Teddy Roosevelt och Woodrow Wilson -- den man som såg till att Ku Klux Klan föddes på nytt under tiden han var USA:s president -- och liknande folk från Wall Street, kontrollerade den amerikanska ekonomin och politiken, från 1901 fram till att Roosevelt blev vald och installerad som president.

När Franklin Roosevelt blev president under depressionen, kunde han styra USA:s politik i en bättre riktning. Men! Wall Street och Högsta domstolen kontrollerades fortfarande av fascisterna! När jag säger "fascister" menar jag Wall Street-bankirer och andra personer som faktiskt var del av den här operationen, och som entusiastiskt hade stött Mussolini; som entusiastiskt hade stött Hitler, som Prescott Bush, farfar till George, som just utgått, han stödde Adolf Hitler personligen. Faktum är att han, Prescott Bush, skrev det brev, likvärdigt med en check, till en tysk bank, som gick i borgen för Hitler i tid för att han skulle kunna bli Tysklands kansler. Och Bush-familjen har sedan den tiden varit ett gäng fascister.

Pearl Harbor-attacken

Det som hände var, den dagen Pearl Harbor hände -- jag råkade vara i New York den söndagen -- den dagen det hände började de här människorna bli lite rädda, särskilt på grund av Pearl Harbor. För somliga av dem visste om att attacken mot Pearl Harbor hade organiserats av britterna på 1920-talet, då britterna hade en allians med Japan mot USA, USA:s örlogsmakt. Britterna och japanerna, bland andra, vara fast beslutna att skära ner den amerikanska sjöstridsmakten. Och de planerade att gå ända till krigföring eller ett begränsat krig, mot USA, för att få slut på USA:s örlogsmakt. I detta syfte gick Japan med på, å sin sida, att vara britternas agent i en attack mot Pearl Harbor.

Så när Pearl Harbor-attacken faktiskt inträffade, hade den en märklig effekt. För vad det innebar var att hela Wall Street-gänget, som var emot Roosevelt, helhjärtat stödde Hitler. Och Prescott Bush, farfar till den nyligen avgångne presidenten, som fått Hitler till makten, å Bank of Englands vägnar, fanns bland dem som inte var beredda att ge upp sina förbindelser till nazisterna så snabbt.

Problemet har varit att de här killarna, dessa institutioner, organisationer, tankesmedjor osv., som stod bakom denna process, från installationen av Teddy Roosevelt fram till Pearl Harbor: Dessa personer är de högerorganisationer som har stort inflytande på Wall Street och i USA:s politik och finansvärld i dag!

Det var det som var problemet under efterkrigsperioden. När Truman kom in -- och Truman var en nickedocka för de här personerna -- Truman förändrade politiken, bort från Roosevelts politik, tillbaka till den politik som fördes före Roosevelt, med stöd från de bankirer i New York och Wall Street som hade stött Adolf Hitler. Och vad vi lider under i dag, särskilt sedan mordet på Kennedy, är effekterna av samma bunt politiska influenser fram till i dag.

Hur ska vi göra med det här? När vi ser på den nuvarande krisen, ser vi att det London-allierade gänget -- det anglo-holländska liberala gänget, från London, och deras New York-bankirer och vänner och underhuggare på Wall Street, som fortfarande är samma allians som korrumperade den amerikanska presidentpolitiken från mordet på McKinley till Roosevelts förändring 1941 -- detta gäng är fortfarande kvar där.

Få presidenten att agera nu!

Så hur gör vi med det? När man tittar på kongressledamöterna -- några av dem är mäktiga personer, relativt sett, men de är inte presidenter. De flesta av de vanliga representanterna i vårt politiska system är veklingar. Inte nödvändigtvis för att de är moraliskt svaga, utan för att de svaga när det gäller inflytande och makt. Förvänta er inte av dem, som ett bunt parlamentariker, att rädda detta land från dess problem nu. Detta kan endast komma genom en mobilisering, en våg av mobilisering av det amerikanska folket, där flertalet av dem står bakom den nya presidenten! Som det hände med Roosevelt.

Förhållandena kring Roosevelts och Obamas installationer är naturligtvis annorlunda. Men! Principen gäller: Du måste ta tillfället i akt då en nyvald president, som kommer in med plötslig auktoritet för att göra förändringar, för att göra ett antal mycket stora förändringar, ett begränsat antal mycket stora förändringar -- för alla andra förändringar är enklare att göra: Det är de stora, avgörande förändringarna som du måste göra! Försök inte sticka under stol med det. Du är ute efter att döda en man som är ute efter att döda dig -- då måste få honom först.

Vart ska du gå? Du går till maktens centrum. Och maktens centrum är här frågan om ekonomin. Det är kontrollen över finanser, det är kontrollen över den amerikanska dollarn, över USA:s kredit- och banksystem. USA:s president, med stöd av den stora majoriteten av det amerikanska folket, som nu vill bli fria från sina allt värre plågor, en president som står i en position där hela världen tittar på honom, som ett centrum för den traditionella makten i världen: Vad kommer han att göra, som kommer att förbättra livsvillkoren för hotade människor i Kina? För ett hotat Ryssland? För många hotade nationer i Asien? För det hotade folket i Afrika, och Central- och Sydamerika? Vad kommer han att göra för oss, denne store president?

Han har begränsad tid på sig för att agera! Han måste agera på det mest avgörande beslutet. Och det mest avgörande beslutet gäller finans- och banksystemet. Han måste ta hand om finans- och banksystemet, inte genom trevliga små åtgärder -- utan genom de hårda och omilda åtgärderna för ett konkursförfarande och omorganisering av det amerikanska finansiella-monetära systemet. Återupprätta den typ av kreditsystem som Franklin Roosevelt hade som avsikt, och som Alexander Hamilton hade som avsikt när han grundade finansdepartementet.

Vi måste alltså göra så här: Systemet har brutit samman, det är förgiftat, det är förorenat, och så vidare. USA:s president måste agera, och måste i grund och botten skrämma alla att säga: "Vi ska låta det här finans- och banksystemet konkursförvaltas." Och det bästa sättet att göra det, är att ta Federal Reserve-systemet, särskilt detta -- det är bankrutt! -- och låta det konkursförvaltas!

Vad vi behöver återuppbygga

Vad ska vi nu göra med det? Jo, vi ska göra två saker med det. Vi ska ta hela banksystemet, vi ska ta de delar av banksystemet vars funktioner motsvarar traditionell, vanlig bankverksamhet. Vi ska återinföra Glass-Steagall-lagen, omedelbart, i förstärkt form. Det finns inga argument mot det -- vi ska återinföra den, punkt slut! Lägg av med det! Det var ett stort misstag -- lägg av med det.

Sedan ska vi skapa en stor mängd krediter för att sätta igång några saker.

Vi har inte särskilt många industrier att sätta igång. Vi ska inte bygga upp bilindustrin igen, för vi har en bilindustri: Den kallas "japansk". Det var en industri med billig arbetskraft, eller hur? Den gamla GM/Chrysler/Ford-industrin, den är borta! Den förstördes med hjälp av kongressens ledarskap i början av 2006. Kongressen förstörde den! De kunde ha räddat den då, men de förstörde den. Nå, vad ska vi göra?

Vi behöver inte så mycket av denna bilindustriproduktion; det kommer inte att fungera. Det är hopplöst -- det är ett hopplöst fall att börja med detta. Vad vi gör är att vi tar området för bilindustrin, och tittar på två eller tre saker: Titta på golvytan som förr var förknippad med produktion för bilindustrin. Den finns fortfarande där. Golvytan är kvar. Sedan tar vi den totala befolkningen som är associerad med bilindustrin, av alla typer, vanligt folk, i bilindustrin. Sedan tar vi, för det tredje, verktygsmaskinsektorn av bilindustrin.

Bilindustrins verktygsmaskinsektor är drivkraften. Sättet det fungerar på är att vetenskap och ingenjörskonst och så vidare utförs i verktygsmaskinsektorn. Det arbete som utförs genom det vetenskapliga och relaterade arbetet i verktygsmaskinsektorn, utformar nu de produkter som tillverkas som bilar eller något annat. Denna verktygsmaskinsektor är en sektor som producerade flygplan, lok och mycket annat i forna tider. Den kan fortfarande göra detta!

Vad vi behöver är -- som ni kan se i fallet Katrina -- vi måste återuppbygga Mississippiflodens vattensystem. Vi har hela området, på bägge sidor om Mississippifloden, mellan de två bergskedjorna till öster och väster, som på sätt och vis är i ett desperat tillstånd. Mississippisystemet håller på att kollapsa, som fallet Katrina demonstrerar. Ohioflodens system, som var utvecklat till en viss grad, slits också sönder på grund av hög ålder; det behöver stora reparationer. Missiourisidan var aldrig riktigt utvecklad. Vi har även ett enormt vattenproblem, en vattenkris, i de västra delarna av USA, en vattenvårdskris.

En av de saker som därför krävs är de storskaliga instrument som behövs för att återuppbygga vattensystemen i de mellersta delstaterna i USA, mellan Allegheny-bergen och Klippiga bergen. Vi behöver också göra detta för att utveckla ett vattensystem som kommer att påverka både USA och Mexiko, och även vara till förmån för Kanada, men vi bygger ett vattenledningssystem av den typ vi vet att vi kan göra, för att handskas med detta problem, för att öka matproduktionen, och skapa nya städer, nya industrier osv., i de delar av landet som nu ligger utblottade.

Vi behöver övergå till storskalig kärnkraft. Kärnkraft är den enda riktig säkra och effektiva energin, som behövs för att fylla människors behov i dag. För med kärnkraft kan vi göra massvis med saker, bland annat att rena saker, vilket du inte kan göra annars. Med den fjärde generationens urankraftverk -- och med det toriumkraftverk som nu föreslås för Indien, för mindre tillämpningar i gränsområdet -- med saker av denna sort kan vi lösa många problem, bl.a. problemen med föroreningar. Och dessa är, i motsats till rykten, helt säkra: Det finns ingen ansamling av kärnavfall; det är en total bluff. Det finns historier som cirkulerar, med det finns ingen sanning i dem; det är en bluff. Det är en bluff från en särskild fraktion som ville gå i den riktningen. Det är ett annat ämne som jag inte tänker gå in på.

Men därför behöver vi bygga ett system för kollektivtrafik. Vi kan i dag transportera människor, på spår, i en hastighet av 500 km/h. Så varför måste du sitta på en motorväg? Vi kan bygga sådana här typer av masstransportsystem.

Vi måste också decentralisera en hel del av vår produktion. I stället för att ha väldigt stora industrier som kontrolleras av vissa finanscentran, måste vi decentralisera en del av USA:s produktion. Vi måste bygga upp centran för arbete och produktion, i olika delar av landet: Gå tillbaka till att bygga upp nationens territorium som helhet.

Så det här med energi, kollektivtrafik, vattenvård, de här sakerna är de verktyg som leder till utvecklandet av nya teknologier, som gör det möjligt för oss att skapa nya industrier. Och det är vad vi behöver göra!

Vi kan hjälpa världen att utvecklas

Eftersom vi inte har en särskilt yrkeskunnig befolkning -- det finns en annan sida av det här, som även är internationell. Du kommer inte att kunna ta bönderna i Indien, som är fattiga, eller liknande delar av världen, som är fattiga, eller de fattiga i Afrika; du kan inte plötsligt göra dem till produktiva genier. De har en viss produktiv skicklighet, men det de behöver är något som förhöjer deras produktivitet utan att kräva att de plötsligt gör ett stort språng i sin produktionskapacitet.

I Afrika till exempel: Afrika har ett stort område för matodling i världen. Tyvärr stör sjukdomar och andra problem nettoproduktionen av mat, trots att Afrika har en stor areal där man kan odla mat, jordbruksareal, och en befolkning som till stor del är sysselsatt inom jordbruket. Problemet är att farsoter och annat förstör utbudet av mat, och hindrar dem från att vara produktiva. De har inte den renhållning och många andra saker som krävs för denna process.

Om du hjälper Afrika med kapitalinvesteringar, med hjälp av andra länder, för att utveckla transportsystem, kraftsystem osv., då blir Afrika, som verkar utarmat, plötsligt ganska produktivt -- inte för att folk plötsligt bemästrat stora färdigheter, utan helt enkelt med samma färdigheter de redan har, och med lite hjälp, så kommer de att öka sin nettoproduktion kraftigt, vilket innefattar deras allmänna välfärd.

De har även naturresurser där, som är användbara på andra sätt. Dessa naturresurser representerar en potentiell källa till internationella inkomster för afrikanska nationer, om de bara hade tillgång till medlen för att utveckla dessa resurser. Så vi kan hjälpa dem med det, och det är en del av vårt jobb.

Vi kan göra liknande saker i Indien: Indien har en vattenkris. Vattenkrisen är akut, för många delar av världen har blivit beroende av vad som kallas fossilt vatten. Vi har gjort av med tillgångarna på fossilt vatten, uttömt dem, genom att inte fylla på dem. Fossila vattenresurser börjar ta slut. Till exempel föreligger det ett hot mot Indien, på grund av att man använder och gör av med vattenresurser. De har en stor en i Indien -- djupt under Deccan! Men det är 2 miljoner år gammalt fossilt vatten, djupt där nere! Och de drivs i den riktningen.

Det är alltså poängen. Vi kan hjälpa till i olika delar av världen, med vår medverkan, med vår politik, att röra oss i en sådan riktning.

Inse, som jag sade förut, att problemet här inte är på grund av "den här" finansinvesteringen eller "den där" finansinvesteringen, eller den här pengasaken. Det är för att vi under årens lopp, särskilt under efterkrigstiden, efter att Roosevelt dog, har antagit en politik som i varje fall -- vilket min erfarenhet visar -- har lett till den förutsägbara kollapsen av systemet som det drevs då! Och vi har reagerat -- igen, förutsägbart! -- genom en sådan politik som ledde -- förutsägbart! -- till ännu en kollaps av den amerikanska ekonomin!

Det är inte en monetär statistisk sak. Om du inte ökar din produktivitet, så tar utnötningen över. Om du överskattar dina intäkter och drar ned på dem, kommer du att få en kollaps. Och jag kan säga att min auktoritet är att jag har förutsett dessa saker ett antal gånger, prognostiserat dem, och de har alltid inträffat exakt som jag sagt, samtidigt som alla som använder andra metoder haft fel! Ingen kunde matcha mig 1957 -- det var exakt. Ingen matchade mig vid alla dessa andra kriser -- de kunde förutses allihop, de kunde förutses allihop! Inte genom statistik, utan genom att förstå ekonomins fysikaliska principer.

Inte ett öre för skräpet!

Vi har nu kommit till den punkt då USA:s president måste få stöd för att agera för att låta det nuvarande systemet, i synnerhet USA:s ekonomiska system, genomgå en generell reform, generell omorganisering, under ett konkursförfarande. Detta innebär att försätta Federal Reserve-systemet i konkurs, under konkursskydd; ta tillgångarna, eller de hävdade tillgångarna, i banksystemet och sortera dem i två högar. En hög för det som uppfyller kriterierna för regelrätta affärsbanker, konventionella vanliga banker, som under Glass-Steagall. Dessa banker måste nu återställas till att fungera problemfritt, och måste användas som bärare av federala krediter för att få saker att röra på sig som måste börja röra på sig.

Å andra sidan, på skräpsidan, räddningsaktionssidan: Inte ett öre! Låt de konkursförvaltas, frys dem. Detta är sopavdelningen: Frys ned soporna så att det inte stinker så mycket. Lägg inte mer sopor där, skapa inte mer sopor.

På denna grund kan vi nu använda federala krediter, som genererats under vårt system, vårt konstitutionella system: Med kongressens medgivande kan vi kanalisera krediter så som det behövs för att starta några tillväxtprogram, mestadels i grundläggande ekonomisk infrastruktur.

Ta till exempel bilindustrisektorn; ta den remsa som kallas bilindustrin i norr; ta det området, identifiera, öronmärk dessa områden, som har verktygsmaskinkapacitet och arbetsstyrka och golvyta tillgängligt för att bygga de saker vi behöver, såsom ett nytt rikstäckande järnvägssystem; såsom system för att återuppbygga våra flodsystem, flygplanssystem, kärnkraftverk, andra saker vi behöver, mestadels inom området grundläggande ekonomisk infrastruktur. Få de människor som arbetar i bilfabriker tillbaka i arbete, i nya typer av arbeten, som passar deras traditioner och färdigheter, och passar deras förbund och de kommunikationslinjer de använde tidigare. Detta kommer att förändra saker och ting.

Samtidigt måste vi göra samma sak i Europa. Vi måste agera med Europa och med Asien, för att hjälpa dem med en allmän konkursomorganisation av deras internationella monetära-finansiella system. Det första jag skulle göra -- vi måste naturligtvis handskas med Europa. Vi kommer inte att ha några större problem med Frankrike; vi kommer inte att ha några större problem med några personer i Italien. Vi börjar där om det är där vi kan börja. Kina väntar på att vi ska komma fram med något för att hjälpa dem: De är desperata nu. Vi måste svara! Indien kommer att komma till en punkt där de kommer att kräva samma sak. Ryssland befinner sig i kris nu! Vi måste ta med dessa nationer: Ryssland, Kina och Indien, tillsammans med andra nationer. Vi måste börja samarbeta med Japan, vilket inte kommer att vara något problem under dessa omständigheter; vi måste samarbeta med Korea, vilket inte kommer att vara något problem under dessa omständigheter. Vi måste samarbeta med andra nationer i Asien -- inga problem. Men vi måste omedelbart sätta igång med att vända världen i en ny riktning. Upp. Upp.

Och på så sätt kan vi klara det.

Och under dessa villkor kan vi börja klara oss bra. Men: Inga fler räddningsaktioner. Inga fler räddningsaktioner.

Tack.

__________________________________________________

Läs även LaRouches svar på frågan om hur han kunde förutse krisen