Lärdomar av Fukoshima

Tre år efter Fukoshima fastställer vi tillnyktrat: Inte en människa måste sätta livet till pga århundradets påstådda katastrof - och enligt FN-rapporten behöver vi inte räkna med några i framtiden heller. Masshysterin efter Fukoshima och dess groteska följder, i form av Tysklands avvecklingsbeslut, ger grund till ett par principiella tankar rörande riskanalys och vilka det är som i verkligheten fått sätta livet till till följd av en viss energipolitik.

Swissair 111

Den 2 september 1998 runt 01:10 började piloterna på ett flygplan mellan New York och Génève känna röklukt i kockpit. De befann sig på runt tiotusen meters höjd och runt 10 mil från kanadensiska flygplatsen Halifax. 21 minuter senare störtade maskinen med 229 passagerare i Atlanten till följd av brand i kockpit. Swissairs flyg 111 hade inga överlevande.

Den okontrollerade kraschen hade teoretiskt kunnat förhindras om piloterna direkt efter första tecken på rök inlett en sänkning och nödlandning på Halifax. Istället genomförde man standardmässigt nödfallsproceduren och förlorade värdefulla minuter i sökandet efter branden. Trots det: Piloterna som enligt svarta lådan behöll lugnet in i det sista handlade riktigt och ansvarsfullt.

Rök på flygplan förekommer ständigt och förlöper mestadels okomplicerat: Nikotinberoende bolmar på toaletten, oljerester förångas i mikrovågsugnen, defekta glödlampor bränner plasthöljet, klimatanläggningar strejkar - möjligheterna är många. Brand i kockpit är däremot extremt ovanligt. Om piloter skulle börja tvinga ned fulltankade plan på marken i störtfart vid varje röksignal skulle de ta oproportionerligt större risker - även om detta, i det konkreta fallet med Swissair 111, kanske hade varit enda möjliga utvägen, vilket vi olyckligtvis bara vet i efterhand.

Riskkalkyler av detta slag förföljer oss dagligen men vi gör dem mestadels omedvetet och rätt oförnuftigt. Även om trafikolyckor hör till de vanligaste dödsorsakerna bland unga skulle det inte falla någon in att därför stanna hemma. Oaktat att även olyckor i hemmet också utgör stor risk har en person som tillbringar livet i sängen ingen högre medellivslängd. Det vore dåraktigt att undvika idrott bara för att många olyckor händer där. Naturligtvis kan vi minska riskerna men den som ser faror istället för möjligheter gör aldrig några framsteg.

Många är rädda för att flyga trots att flygplan statistiskt sett och mätt efter de tillryggalagda sträckorna tillhör de säkraste kommunikationsmedlen. Det hänger samman med att många inte förstår varför flygplan hålls kvar i luften och ju mindre vi förstår av ett tekniskt förlopp, desto större är vår missuppfattning. Det är psykologiskt förståeligt, även om det nyktert betraktat är galet. Mest av allt gäller detta kärnkraften.

Energipolitik

Paul Scherrer-institutet i Schweiz - ursprungligen specialiserade på kärnfysik men idag olycklingtvis på så kallad "alternativ energi" - bokför enligt precisa kriterier alla större olyckor som sedan 1970 inträffat världen över. Databanken Ensad som uppstod därav anses som världens största i sitt slag. Denna ger besked - i pengar och människoliv - vilka skador energikällor orsakar enligt statistisk sannolikhet per gigawattår. Utvärderingen visar att rädslan för kärnkraften är grundlös.

För det första skiljer statistiken mellan västliga iländer (OECD-medlemmar) och andra. Här ser man att farorna med alla energikällor är störst i underutvecklade länder. Flest dödsoffer skördar kolet - enbart i kinesiska gruvor dör årligen upp till 6000 arbetare - kort därefter kommer olja och naturgas. För vattenkraften syns en slående skillnad: I uländer, där dammar regelbundet brister, är den relativt farlig, i iländer ganska säker. Säkrast är kärnkraften. I väst har hittills ingen härdsmälta krävt några dödsofter; enda riktiga katastrofen var den i Tjernobyl. Enligt Ensad krävde detta värsta tänkbara scenario 1986 i Sovjetunionen mellan 31 och 56 strålningsoffer. Det exakta antalet är svårt att avgöra då dödsorsaken hittills inte entydigt kan fastställas.

Ensad har dock främst tittat på elförsörjningen. Bland de mindre lyckligt lottade, som är hänvisade till biobränslen (främst ved och dynga) för direktvärme och matlagning i oventilerade hyddor och skjul, talar FN om miljoner döda årligen. Då dessa är mörkhyade är detta priset miljörörelsen gärna betalar för att stoppa kärnkraften och uländernas industrialisering. Samma praxis börjar dock skönjas bland trojkans offer i Grekland samt bland de romska tiggare EU:s ekonomiska politik drivit i landsflykt.

Terror som opinionsbildare

Den irrationella grundrädsla som bygger på teknisk okunskap exploateras hänsynslöst och vinstgivande av i synnerhet media men även politiker. När TV-reportrar tar på sig oroliga miner, radiomoderatorer ökar tremolot och löpsedlarna tar fram de extra feta bokstäverna får förnuftet i regel stryka på foten. Ett exempel på detta är terrorattackerna den 11 september. Efter att planen kraschat i tvillingtornen inskränktes flygtrafiken i månader och världsekonomin gungade. Nyktert betraktat var terrorpaniken absurd - för den enskilde var sannolikheten att dö av ett ödesdigert getingstick oändligt mycket större.

Ju mer spektakulära bilder och komplexare sammanhang, desto större är oförståndet. Journalister vet detta. På den sådda paniken kan man inte bara göra stora pengar, utan framför allt saluföra en politisk dagordning. Påstått ideella organisationer använder sig avsiktligt av fenomenet för att påverka opinionen. Greenpeace-aktivister stormade exempelvis nyligen kärnkraftverk för att visa på säkerhetsbrister i kontrollen. Media hoppade genast fram. Upphetsningen var en fars, ockupanterna tog sig aldrig till säkerhetsrelevanta områden - men det hade ju förstört storyn, så det utelämnade man.

Särskilt på kärnkraftsområdet manifesterar sig de förödande följderna av panik grundad på okunskap. Tjernobyl-kommissionen - en styrelse av 100 toppvetenskapsmän som fått i uppdrag att utreda de långsiktiga följderna av detta värsta tänkbara nukleära scenario - kom 2006 till slutsatsen att onödiga evakueringar och rädslan för strålningen orsakat ojämförligt mycket större mänskligt lidande än olyckan själv: Tiotusentals vettlösa aborter och en armé av fördrivna familjer stod i absurd oproportion till antalet verkliga döda. Olyckligtvis tog man aldrig de nödvändiga konsekvenserna av Tjernobyl.

Härdsmältan i Fukoshima krävde, vilket vi efter tre år pålitligt och tillnyktrat kan fastställa, inte ett enda dödsoffer. Enligt internationella strålskyddsorganisationen Unscear är heller ingen förhöjd cancerfrekvens att vänta. Trots det får Fukoshimas fiktiva strålningsoffer oss att fort glömma tsunamins verkliga dödsoffer. Även för Fukoshima, där många av de runt hundratusen evakuerade för länge sedan återvänt till sina hem - om detta har naturligtvis knappt rapporterats - märks det: Onödiga evakueringar har orsakat större lidande än den förhöjda strålningen. Naturlig strålning på flera platser - som i indiska Kerala eller Tessin i alperna - är sedan länge åter högre än den i Fukoshima.

Slutsats

Om det finns någon lärdom att dra av Fukoshima så är det den: En härdsmälta kan orsaka avsevärd röra men en flodvåg är ojämförligt farligare. Överfört på Sverige innebär det: Om vi verkligen vill köra på nollriskstrategi måste vi tömma vattendammarna innan vi stänger kärnkraftverken (där Fukoshimas olycksförlopp för övrigt inte är möjligt). Med dammbrotten i Bolidens gruva Aitik i Gällivare 2000 och i Hästberga kraftverk i Helge hösten 2010 i färskt minne är det vattenkraftverken man borde stänga, inte kärnkraftverken.

Vi bör trots det inte avveckla någondera. Vårt energibehov kan inte täckas av sol, vind och biobränslen, vilket fiaskot med tyska energiomställningen visar: I slutändan kommer kärnkraften helt enkelt ersättas av smutsig kol, för att inte tala om den fullständigt intelligensbefriade fracking-tekniken. Svensk elförsörjning med kärn- och vattenkraft är i nuläget inte bara effektivast och säkrast, den ger oss också den renaste luften. Med återreglerad elmarknad blir den också billigast.

Den har trots sin överlägsenhet dock enorma utvecklingsmöjligheter och kunde ha uppdaterats konstant. Det var nästan ett halvsekel sedan de gaskylda högtemperaturreaktorerna utvecklades i Tyskland och i dagens smältsaltkylda toriumreaktorer (MSR) blir inte ens några aktinider kvar att behöva slutförvara.

Vi kommer däremot på sikt behöva ersätta fissionskraften med fusionskraft. Till en början i kombination. Detta kräver emellertid en aktiv investeringspolitik, så det är mer på den finanspolitiska fronten bromsklossarna ligger än på den vetenskapliga. En bråkdel av de meningslösa anslag vi bränner på "förnybara energikällor" vore en bra början. Med tanke på finanssystemets och kreditmarknadernas konkursmässighet kommer vi dock inte runt behovet av en bankdelningslag, ett hamiltonskt kreditsystem och de decennielånga jätteprojekt i samarbete med Ryssland, Kina, Indien och USA som Lyndon LaRouche och hans medarbetare världen över tagit fram.

Ryssland, Kina och Indien är, av ren självbevarelsedrift, i stort redan med medan USA vacklar. Min uppgift, oavsett om jag till sommaren sitter i Europaparlamentet eller ej, är att få med Europa.