Lär av Schiller: Tänk bara det högsta! Systemskifte nu!

Kära medborgare!

Det finns ett nära samband mellan 250-årsdagen av vår store frihetsskald Friedrich Schillers födelse och 20-årsminnet av murens fall. Vid den tiden, i november 1989 och under månaderna därefter fram till återföreningen den 3 oktober 1990 - tyskarnas finaste stund med andra ord - stod vi verkligen inför Schillers ögon: Skulle det stora ögonblicket möta ett stort folk? Skulle vi med hjälp av den fredliga revolutionen lyckas med att bygga ett nytt, mänskligare samhälle och en riktig fredsordning?

När man ser tillbaka måste man tyvärr svara nej på den frågan. Orsakerna är flera: Margaret Thatcher och François Mitterrand försökte med alla medel förhindra återföreningen och gjorde sedan upp med George Bush sr om att göra allt för att kedja fast det återförenade Tyskland i EU-strukturen. Västtyskarna var bara alltför beredda att inför dessa geopolitiska manipulationer göra sitt för att få de nya delstaterna att underkasta sig globaliseringens hårda regler. Och de östtyskar som på allvar letade efter en tredje väg förstod inte att stödja den enda planen som skulle ha gjort denna väg möjlig, och blev snart överkörda av återföreningsbyråkratin.

Under detta år från november 1989 till oktober 1990 varnade jag vid otaliga framträdanden för att bara byta ut den bankrutta kommunismen mot den lika bankrutta marknadsekonomin. Då skulle man kanske genom ursprunglig ackumulation under några års tid kunna tappa de forna Comecon-länderna på deras rikedomar; men sedan skulle man få ett ännu större sammanbrott. Och där är vi nu. Den enda skillnaden är att det som nu lastas över på skattebetalarna, precis som de gamla DDR-skulderna, är "giftavfallet" i bankerna från spekulanternas spelskulder.

Det s.k. globaliseringssystemet är hundra gånger mer bankrutt än DDR:s och Sovjetunionens ekonomi var då. Den systemkris som sedan slutet av juli 2007 har förstört industriell kapacitet i enorm omfattning i den reala ekonomin, och i vilken G20-ländernas regeringar har agerat som rena hantlangare åt banker och finansinstitutioner, kommer att fortsätta ända tills man bestämmer sig för att organisera om systemet i grunden.

Propagandalinjen att "det värsta är över" är bara dimridåer som sprids av dem som vill att kasinoekonomin ska fortsätta. Och vad har spekulanterna att oroa sig för? Om de råkar illa ut är regeringarna alltid redo att gå in och rädda "systemviktiga" banker med skattebetalarnas pengar, banker som är "för stora för att tillåtas gå under". Faktum är att kasinoekonomins excesser är ännu våldsammare i dag än de var före Lehman-konkursen för drygt ett år sedan - och nästa megakrasch kan inträffa när som helst.

En fyrmaktsöverenskommelse

Det måste bli ett slut på detta. Vi kan inte tillåta att finansoligarkin kör landet helt i botten. Vi behöver ett systemskifte!

Det nuvarande systemet med monetarism och globalisering måste bytas ut mot ett kreditsystem som är inriktat på det gemensamma bästa och som finansierar den reala ekonomin. Lyndon LaRouche har länge hävdat att det bara är en allians mellan världens fyra mäktigaste nationer, nämligen USA, Ryssland, Kina och Indien, som är stark nog att sätta en ny finansarkitektur på dagordningen.

Och där har det varit en mycket positiv utveckling. Den 13 oktober i samband med premiärminister Putins tre dagar långa besök i Kina undertecknades tolv långtgående samarbetsavtal mellan Ryssland och Kina, framför allt gällande infrastruktur och avancerad teknik, för sammanlagt 500 miljarder dollar. Därmed får Kinas annars potentiellt värdelösa dollarinnehav täckning genom investeringar i den reala ekonomin. Dessa överenskommelser kan vara början till det nya kreditsystemet, förutsatt att andra nationer engagerar sig i liknande långfristiga utvecklingssatsningar tillsammans med Ryssland och Kina.

Detta är det konkreta innehållet i den "tredje väg" som medborgarrättsaktivisterna talade om 1989. Och det är också början på förverkligandet av det program som Lyndon LaRouche föreslog då, som först kallades den Produktiva triangeln Paris-Berlin-Wien och från och med 1991, efter Sovjetunionens upplösning, den Eurasiska landbron. Grundtanken är att knyta ihop Europas och Asiens industri och befolkningscentra genom "utvecklingskorridorer". Genom denna integrerade infrastruktur kan Eurasiens inre regioner utvecklas, och man kan höja produktiviteten i dessa länders ekonomier och befolkningens levnadsstandard.

I deltagandet i byggandet av den Eurasiska landbron ligger också utvägen ur den ekonomiska krisen för Tyskland. Våra verkstadsföretag, ingenjörer och yrkesarbetare har precis det kunnande och (än så länge) den industrikapacitet som behövs på den eurasiska kontinentens enorma vidder. Omvänt är Tyskland beroende av långfristiga samarbetsavtal på 50 eller 100 år för att säkra sin försörjning med råvaror och energi.

Om Tyskland bestämmer sig för att gå med i detta nya kreditsystem mellan suveräna nationalstater kan vi komma tillbaka till en produktiv full syssselsättning på en mycket hög teknologisk nivå. Vi måste komma tillbaka till insikten att den enda giltiga källan till rikedom ligger i utvecklingen av den egna befolkningens kreativa förmåga, och inte i frihandelsmottot "köpa billigt och sälja dyrt". Utbyggnaden av en stark, produktiv inre marknad och största möjliga utveckling av medborgarnas kreativa potential är därför den bästa förutsättningen för att Tyskland ska kunna bidra till världsekonomins återuppbyggnad i det nya systemet.

Ett paradigmskifte

Men vi behöver också ett "systemskifte" i vårt sätt att tänka. Vi måste inte bara ta hand om giftavfallet i bankerna; vi måste också göra oss av med hela det intellektuella skräp som följde med globaliseringen - alltså t.ex. jakten efter vinst, andefattig underhållning, maximering av njutning här och nu och den kontrarevolutionära tesen "Man kan ju i alla fall inte göra något!" som vi borde stryka ur vokabulären för gott.

Om vi vill ta den stora chansen till ett systemskifte i den ekonomiska politiken och i våra huvuden, om vi vill förverkliga den stora visionen om en fredsordning för 2000-talet, då finns det ingen bättre lärare än vår store diktare Friedrich Schiller. I hans verk hittar vi alla de upphöjda idéer som kan ge oss den inre styrkan för detta skifte. Exempelvis idén att varje människa har en förmåga att utveckla sig till en "skön själ" och ett geni.

1989 gick den stora chansen förlorad. I dag, när vi har att göra med ett ännu mer dramatiskt systemsammanbrott, måste vi gripa chansen som det innebär att globaliseringens nyliberala paradigm har gjort fiasko LaRoucheplanen för en ny, rättvis ekonomisk världsordning måste genomföras.

Låt oss i denna anda fira Friedrich Schillers 250:e födelsedag och 20-årsminnet av murens fall!

"Alle Menschen werden Brüder,
diesen Kuß der ganzen Welt!"*

* Ur Schillers An die Freude (Till glädjen) i Beethovens nionde symfoni, som framfördes i hela Tyskland 1989 vid firandet av murens fall och igen vid Schillers 250-årsfest i Berlin.Se och hör den här