Kriget mot öknen kan samla hela världen

På en konferens i Flörsheim i Tyskland den 24-25 november presenterade Helga Zepp-LaRouche och Hussein Askary Schillerinstitutets alternativ till de krig som pågår i Sydvästasien. I stället för att dessa krig får fortsätta och riskera att leda till ett världskrig, skulle Schillerinstitutets plan kunna förena alla nationer kring ett gemensamt projekt för att utveckla och skydda planeten mot inre och yttre faror, samtidigt som man ökar förutsättningarna både för mer liv på jorden genom ökad makt åt klorofyllet och fotosyntesen, och för ökad ekonomisk tillväxt för nationer genom ökad produktivitet per individ och kvadratkilometer.

Planen går ut på att begränsa och till slut ta över öknarna på jorden med början i Sydvästasien och Nordafrika, speciellt i krigszonen Syrien-Turkiet-Irak-Iran-Israel-Palestina-Jordanien-Saudiarabien. Vapnen i detta krig blir då vatten, vetenskap och teknik. Att få stopp på den 13 miljoner kvadratkilometer stora öknen som sprider sig från Atlanten i Nordafrika till västra Kina är inget som en nation eller några hjälporganisationer klarar av, utan då krävs det en global kraftsamling av nästan alla nationer, stora som små. Detta blir ett gemensamt mål för mänskligheten och en ny metod för att skapa fred och stoppa konflikter i framtiden.

De ekonomiska principerna som används i detta program härstammar från Lyndon LaRouches utveckling av den ”fysisk-ekonomiska” vetenskapen:
1. Att ta existerande resurser (vatten och arbetskraft) och höja dem till högre nivåer av effektivitet.
2. Skapa nya ”naturtillgångar” (genom till exempel avsaltning av havsvatten).
3. Öka produktiviteten genom utveckling av ”den ekonomiska plattformen” (infrastruktur, agro-industriell utveckling, social utveckling genom avancerad utbildning... etc).

Gröna bälten
Projektet kan börja genast med användning av existerande resurser längs de redan utbyggda delarna av Världslandbron/Euroasiatiska landbron. Huvudtekniken, som kan bli första försvarsskölden mot ökenspridningen, är att plantera såkallade gröna bälten i utkanterna av samhällen och längs regionala och transkontinentala transportleder. Dessa bälten skall vara 5-10 km breda och hundratals kilometer långa i flera led. Lämpliga plantor i de gröna bältena skulle vara de traditionella plantorna som tål värme, torka och salt, som palmträd, eukalyptus, olivträd, tamarind och indiska jujubeplantor. Det bör vara en kombination av lövträd och fruktgivande plantor som kan både temperera klimatet, stoppa sandstormar och ökenspridning men samtidigt producera mat och näring till befolkningen. Forskning på nya typer av spannmål och andra grödor anpassade för detta klimat är redan igång och kan utvecklas vidare.

Vattenkällor
De gröna bältena kan börja planteras i flera områden i Afrika och Asien samtidigt genom att bryta öknen i nord-sydlig riktning i flera sektioner eller ”krigsfronter” för att försvaga den samlade effekten av öknen. Schillerinstitutets studie framhåller tre huvudsakliga vattenkällor för att försörja projektet med vatten:

1. Flytta vatten från vattenrika till vattenfattiga områden.
Detta är stora och kontinentvida projekt som har funnits på ritbordet i många år. Några exempel är: att flytta vatten med hjälp av en 2.300 km lång kanal från Ob i Sibirien och Petjora i norra Ryssland (båda floderna rinner ut i Ishavet) och vända vattnet söderut dels mot ökenområden i Centralasien, dels mot den uttorkade Aralsjön och östra Kaspiska havet och Iran. I Afrika finns båda Transaquaprojektet, för att flytta vatten från Kongofloden i östra Kongo till Tchadsjön och den stora afrikanska öken, och Afrika Pass-projektet, för att flytta vatten från de stora sjöarna i Östafrika och Kongofloden till den sudanesiska och egyptiska öknen i norr. Afrika Pass-projektet presenterades på Schillerinstitutets konferens av den egyptiske ingenjören Aiman Rsheed.

Andra projekt är byggandet av vattendammar vid de stora floderna, som det turkiska projektet ”South Eastern Anatolia Project” eller (GAP) över floderna Tigris och Eufrat i kombination med stora kanalbyggen och utveckling av jordbruksteknik som har förvandlat denna del av södra Turkiet till en av de största jordbrukszonerna i regionen. En idé som har funnits i samband med de turkiska projekten sedan 1980-talet är ”Peace Pipeline” för att flytta vatten med hjälp av stora rörledningar från floderna Ceyhan och Syahan i östra Turkiet till Israel, Palestina och vidare till Persiska viken. Men projektet togs aldrig på allvar under hela fredsprocessen mellan Israel och arabländerna.    

Alla dessa projekt är fullt genomförbara och tekniskt möjliga, det som saknas för att de skall påbörjas är den politiska viljan och de ekonomiska resurserna.

2. Avsaltning av havsvatten:
Det har byggts och byggs enorma anläggningar för att avsalta havsvatten i Persiska viken, där tvåtredjedelar av allt avsaltat vatten i världen produceras. Saudiarabien får 70 procent av dricksvattnet till sina 26 miljoner invånare genom avsaltning. Problemet är att avsaltningen sker med naturgas och olja som bränsle (1,5 miljoner fat olja per dag i Saudiarabien!) Denna situation är ohållbar på sikt, när dessa länder behöver tredubbla avsaltningen de kommande 10-15 åren. Dessutom saknar flera länder i området gas och olja, som Palestina, Israel och Jordanien. Lösningen på detta är att bygga småskaliga högtemperaturreaktorer, där spillvärmen kan användas till avsaltning och elektricitet för samhället och industriell verksamhet.

Enligt atomenergiorganet IAEA är kärnkraft den effektivaste och renaste metoden för att avsalta havsvatten i superstora mängder. Detta ingick tidigare i amerikanska administrationers fredsplaner, som president Eisenhowers plan ”Atoms for Peace” och LaRouches ”Oasplan” sedan 1970-talet för att lösa den arabisk-israeliska konflikten genom ekonomiskt samarbete.

3. Grundvatten

Det pågår en propagandakampanj från den internationella gröna rörelsens och olika FN-organs sida mot användning av grundvatten, speciellt de djupa urbergsreservoarerna. Propagandan säger att detta vatten har lagrats där i miljontals år och att detta vatten är ”fossilt” och oförnybart. Därför, säger man, bör detta vatten ”lämnas till framtida generationer”! Inte bara finns det enorma mängder vatten under ökenområden i Afrika, i Darfur och Libyen till exempel, som kan pumpas i mer än hundra år och lösa massor av politiska, ekonomiska och sociala problem, utan vetenskapsmän som Nasa-experten Farouk El-Baz och geologen Rober Bisson har använt rymdsövervakningsteknik (remote sensing) och utvecklat en ny teori om grundvatten som säger att de djupa reservoarerna påfylls kontinuerligt.

Deras modell kallas ”The Mega Water Shed Model” och säger att de traditionella teorierna om grundvatten inte tar hänsyn till det faktum att stora mängder regn- och snövatten som faller på höga bergskedjorna sipprar djupt ner genom tektoniska sprickor i bergen som leder vattnet djupt under marken och över långa avstånd, ibland flera hundra kilometer under urbergformationerna. Den traditionella teorin säger att det mesta av regnvattnet flyter över land eller dunstar, och en liten mängd tränger genom sedimentlagren under marken och fångas in mellan dessa lager och berggrunden. Detta är den vanliga grundvattenkällan som finns. Men den andra teorin finns också och har bevisats av dessa vetenskapsmän.

Det finns många metoder för att spara regnvatten på ytan och effektivisera lagringen av detta vatten och liknande idéer. Dessa må vara bra, men är otillräckliga för att lösa ett planetärt problem.

Modern bevattningsteknik
Vad gäller bevattningssystemen så måste helt nya teknologier användas. Traditionellt i Sydvästasien, speciellt nära floderna, översvämmas åkrarna med vatten i bevattningssyfte. Med denna gamla teknik avdunstar den största delen av vattnet, en del sipprar genom jorden och ökar salthalten i den, och bara en bråkdel av vattnet når plantorna och deras rötter.

Detta slöseri kan avhjälpas med modern bevattningsteknik. Till exempel kan droppteknik användas, så vatten leds fram till varje planta eller träd med hjälp av slangar med hål placerade intill varje träd. Detta minskar en stor mängd av det vatten som dunstar bort. Ett ännu effektivare system är underjordisk droppteknik där ett nät av slangar grävs ned under marken så att vattnet leds direkt till plantornas rötterna. Denna teknik har använts och utvecklats mycket vid Israels jordbruksuniversitet i Negevöknen. Detta är något Israel skulle kunna bidra med till sina grannar som ett sätt att överbrygga de politiska spänningarna. Vad gäller spannmål så är system vridbara ramper med sprinklers mest effektiva i att spara vatten.

Odling utan jord
Annan teknik som kan öka produktiviteten i jordbruket och använder vattnet maximalt är teknologier framsprungna ur rymdforskningen. Hydroponics och aeroponics är två växthusodlingssystem som inte använder jord. Plantor planteras i det första fallet direkt i en mineralberikat vattenbassäng. Med den andra tekniken hänger rötterna i luften och besprutas av en blandning av vatten och mineraler. Denna teknik är mest lämpad för odling av grönsaker, där bönder i Kalifornien har bevisat att produktiviteten kan ökas tre- och fyrfaldiga gånger jämfört med öppna fält. Men den viktigaste aspekten av dessa system är att inget vatten försvinner, eftersom vattenångan i växthusen återvinns hela tiden. Dessa system som är mycket populära i Gulfstaterna nu, bidrar till livsmedelssäkerheten, men har ingen större effekt på klimatet utanför växthusen.

4. Naturligt kretslopp:
Den ultimata vattenkällan i framtiden när kriget mot öknen börjar ta fart, är det naturliga kretsloppet som cirkulerar vattnet genom avdunstning från den ökade växtligheten upp i atmosfären där det förvandlas till regn, och på så sätt skapar en självunderhållande process. De nya gröna områden som skapas genom erövringen av den bördiga jorden i öknen skapar nya och mildare klimatmönster, och kan återskapa det lokala klimat som fanns där öknarna är idag för 20.000 år sedan under slutet av den sista istiden. Dagens ökenområden var bördiga skogsområden, liknande de nuvarande tropiska regnskogarna, fulla med liv. Detta kan återskapas och människan kan i dessa områden få tillbaka sin roll som en fri trädgårdsmästare istället för att vara den nuvarande vandrande slaven lidande under naturgudarnas nycker.

I kombination med de järnvägssystem och andra transportleder som Schillerinstitutet har beskrivit som de Eurasiska Landbroarna och Världslandbron, kan Sydvästasien bli navet i världsekonomin och freden i världen istället för att vara världsgeopolitikens tuppfäktningshåla som nu hotar hela världen med ett världskrig. Naturtillgångarna i området som olja, naturgas, fosfat och även uran kan användas, inte för att säljas till förbränning, utan som industriråvaror för petrokemiska, plast- och kemiska industrier som ökar mervärdet för dessa råvaror flerfaldigt. Den utbildning och kulturella utvecklingsnivån som kommer att krävas av dessa samhällen för att nå denna plattform av ekonomisk utveckling, kommer att minimera och kontrollera inflytandet från den religiösa fanatismen som idag sprider sig över hela den islamiska världen. En ny renässansrörelse kan blomstra i dessa regioner som skedde på 700-900-talet i Bagdad och senare i Spanien där hela världens kultur, vetenskap och filosofi hittade en bördig jord.

Det här är inte fantasi utan en praktisk lösning som går att genomföra redan inom en vecka eller en månad om den politiska viljan kan mobiliseras i Europa, USA och dessa regioner, precis lika väl som ett nytt världskrig kan börja nästa vecka eller nästa månad i avsaknad av ett mänskligare alternativ!

Se videon från EAP mötet där Hussein Askary berättar om Krigsplanen mot öknen här

Se videon med Hussein Askarys tal på Schillerinstitutets konferens där Krigsplanen mot öknen presenterades här (på engelska med simultanöversättning till tyska och franska)