Kommer BAE-skandalen att fälla Dick Cheney?

När det nu har bekräftats att det amerikanska justitiedepartementet utreder misstankar om penningtvätt och mutor i samband med den brittiska vapenjätten BAE Systems, måste kongressen och det amerikanska folket se till att det inte, som så många gånger förr, slutar med att Bush-Cheney-gänget lyckas begrava utredningen under sina dimridåer. Det handlar om betydligt mycket mer än de två miljarder dollar som BAE Systems påstås ha betalat i mutor till Saudiarabiens f.d. ambassadör i USA prins Bandar bin-Sultan via en bank i Washington DC. Saudiarabiens köp av brittiska stridsflygplan i utbyte mot olja, den s.k. Al-Yamamah-affären, har genererat minst 80 miljarder dollar i oredovisade inkomster sedan den ingicks i september 1985 (se larouchepub.com, "Scandal of the Century Rocks British Crown and the City", EIR 22 juni 2007, på svenska "Århundradets skandal skakar brittiska kronan och finansvärlden").

Brittiska nyhetsmedier, med The Guardian och BBC i spetsen, har publicerat avslöjande detaljer om hur prins Bandar, Chiles ex-diktator Augusto Pinochet och den holländske prinsgemålen prins Bernhard har varit indragna i BAE:s mutor och penningfiffel, men ingen av dem har hittills snuddat vid den fulla vidden av skandalen – de ca 160 miljarder dollar i svarta oljeinkomster som Al-Yamamah-affären har skapat under de gångna 22 åren. (Siffran har räknats ut av EIR, på basis av en skattning år för år av värdet på oljan som Saudiarabien levererat till BAE, genom BP, Shell och den statliga brittiska vapenexportorganisationen DESO.)

I den auktoriserade biografin över prins Bandar, skriven av den brittiske författaren William Simpson, "The Prince – The Secret Story of the World's Most Intriguing Royal", som kom ut förra året, kan man däremot hitta auktoritativa uppgifter "från prinsens egen mun" som borde vara av intresse för alla som nu utreder denna affär. Simpson ger ledtrådarna till vad som kanske är den största svarta anglo-amerikanska kontantkassan i historien – en "skrotkassa" som Simpson själv uppger har använts för att betala hemliga krig, bl.a. mujaheddins krig mot Sovjetunionen i Afghanistan, och hemliga militära operationer i Afrika.

Simpson refererar ett samtal han haft med Tony Edwards, som var chef för vapenexportorganisationen DESO som administrerade Al-Yamamah-affären:

"Edwards medgav att för saudierna betydde betalningen i olja att affären faktiskt inte behövde redovisas: den hanterades inte av det saudiska finansdepartementet. Edwards bekräftade också att en av de största fördelarna för saudierna med detta unika arrangemang var den brittiska flexibiliteten. ’Britterna var mycket flexiblare än amerikanerna’, sa han. ’Amerikanerna hanterade det genom systemet för vapenexport, som regleras av kongressens lagstiftning. Om kunderna inte sköter sig och betalar i tid så blir de avstängda. Men här i landet var det rätt så flexibelt; ibland låg man före med oljeleveransen och pengarna som den genererade, och ibland låg man efter’."

Simpson fortsätter: "De enorma penningsummor som oljeförsäljningen ger upphov till slussas via DESO, innan de betalas ut till British Aerospace. Edwards tillstod att staten tar ut en liten avgift för administreringen av affären, pengar som ådrog sig finansdepartementets intresse eftersom det byggdes upp ett betydande överskott."

Vad både Edwards och Simpson väljer att förtiga är det faktum att oljeintäkterna från de levererade 600.000 faten per dag som saudierna har betalat in till Al-Yamamah-kontot från 1985 fram till i dag uppgår till omkring 160 miljarder dollar – fyra gånger mer än vad hela det militära paketet som BAE levererade till Saudiarabien faktiskt kostade. Ingen i London säger ett knyst om vart resten av pengarna har tagit vägen – och vad de har använts till.

Vem styr DESO, och varför?

DESO skapades i mitten av 1960-talet som den brittiska statens försäljningsorganisation för vapenexporten. Den lyder officiellt under staten men den har hela tiden varit en tummelplats för de stora brittiska vapentillverkarna och deras finansinstitutioner. DESO har alltid letts av chefen för någon stor vapentillverkare, med uppgift att ro hem så många kontrakt som möjligt till de brittiska försvarsjättarna.

Men det var inte bara den brittiska andelen av den globala försvarskakan som skulle öka; DESO skulle också se till att de brittiska företagen fick kontroll över all försvarsindustri i västländerna, med hjälp av affärer vid sidan av bokföringen som den amerikanska lagstiftningen inte tillät. Simpson berättar att i Al-Yamamah-affären fick amerikanska och andra företag också vara med på ett hörn och dela på kakan.

"Al-Yamamah-affären som mrs Thatcher förhandlade fram gjorde British Aerospace till förstahandsvalet för leverans av all annan militär utrustning som köptes in till Saudiarabien. ’Genom att Al-Yamamah stödde inte bara det brittiska flygplanet utan också det amerikanska flygplanet’, sa Edwards, ’blev det ett stöd till hela det saudiska stridsflyget.’ Han underströk att DESO och British Aerospace därmed kom att stödja alla saudiska stridsflygplan – Peace Shield-programmet – som alla finansierades genom Al-Yamamah. Edwards slog fast: ’Värdet av detta inkomstflöde och vad det använts till har med andra ord förskjutits lite grann med åren till andra saker än det som ursprungligen var tänkt."

"Al-Yamamah skulle faktiskt", medger Simpson, "bli en smygväg för att i hemlighet köpa amerikanska vapen till kungadömet; vapeninköp som inte skulle vara synliga för den amerikanska kongressen. Affären var så utformad att den gav saudierna ett enastående mått av flexibilitet att köpa militär utrustning med DESO:s och British Aerospaces imprimatur."

Simpson, som mer eller mindre spökskrev "The Prince" som den gåtfulle saudiske diplomaten prins Bandars självbiografi, medger att Al-Yamamah-affärens blotta storlek väcker allvarliga frågor om korruption.

"Al-Yamamah-affärens genialiska mångfald", skriver han, "tillsammans med den brittiska regeringens diskretion och liberala inställning till ett unikt finansupplägg, huvudsakligen grundat på den obestridda säkerhet som de jättelika saudiska oljereserverna utgjorde, kunde förklara de finansiella svarta hål som misstänksamma medier tog som tecken på provisionsbetalningar."

Men, förklarar Simpson: "Även om Al-Yamamah är ett synnerligen okonventionellt sätt att göra affärer är dess lukrativa spinoff-effekter en biprodukt av en heltigenom politisk målsättning: en saudisk politisk målsättning och en brittisk politisk målsättning. Al-Yamamah är först och främst ett politiskt kontrakt. Framförhandlat vid kalla krigets höjdpunkt har dess unika struktur gjort saudierna i stånd att köpa vapen överallt i världen för att finansiera kampen mot kommunismen. Man kan hitta Al-Yamamah-pengar i de hemliga inköpen av rysk krigsmateriel som använts i bortdrivningen av Khadaffis trupper från Tchad. Man kan också spåra dem till vapen som köptes från Egypten och andra länder och skickades till mujaheddin i Afghanistan som bekämpade den sovjetiska ockupationsmakten."

"Onekligen", erkänner Simpson, "är avtalets totala flexibilitet nödvändig på grund av det ofrånkomliga motståndet mot saudiska vapeninköp i kongressen … Med motköpsarrangemanget med olja kunde man kringga sådan byråkrati."

Simpson citerar Bandar närstående källor, som förklarar: "Det som Al-Yamamah betydde, eftersom det handlar om att byta olja mot tjänster, var att man sa: Okay. A-Yamamah betalar notan; Saudiarabien gör upp med fransmännen eller vilka det nu är, och Storbritannien betalar dem för deras räkning. Så plötsligt har saudierna nu ett operationellt vapensystem komplett med stödtjänster som inte återfaller på Al-Yamamah som ett projekt. Om Saudiarabien således vill ha några tjänster från amerikanerna, eller något vapensystem som de måste köpa nu, annars kommer kongressen att gå emot det senare, och de inte kan få det från de löpande försvarsanslagen, så säger de helt enkelt åt Al-Yamamah: ’Ni styr om pengarna’."

Med tanke på att Al-Yamamah både har genererat mer än 80 miljarder dollar i oredovisade inkomster, enligt uträkningar som gjorts av EIR och som styrks av källor inom det amerikanska underrättelseväsendet, och att projektet har tjänat som täckmantel för hemlig verksamhet jorden runt och för icke godkänd vapenimport, har både det amerikanska justitiedepartementet och kongressen en mycket längre räcka brott att granska än de två miljarder dollar som ska ha satts in på saudiska konton i en Washingtonbank. Det gäller brittisk korruption och undergrävning av amerikansk lagstiftning i stor skala.

Prins Bandars spökskrivare, William Simpson, har avslöjat att man genom Al-Yamamah kunde skaffa fram pengar till mujaheddins decennielånga krig för att köra ut den sovjetiska armén från Afghanistan. Amerikanska underrättelsekällor har bekräftat att åtminstone en del av dessa pengar användes för rekrytering och utbildning av muslimska soldater som kom från andra länder för att slåss i Afghanistan. Efter Afghanistankriget (1979–90) skulle en del av dessa soldater dyka upp på så vitt skilda platser som Algeriet, Filippinerna, Indonesien, Jemen, Pakistan och Saudiarabien, som islamistiska upprorsmakare, inklusive medlemmar i al-Qaida.

Simpson avslöjade också att Al-Yamamah-pengar användes för inköp av sovjetisktillverkade vapen som skickades till Tchad för att driva ut libyska styrkor från det landet. Den brittiska ekobrottsmyndigheten SFO utreder just nu vilken roll John Bedenkamp, som var nära medarbetare till Rhodesias president under apartheidtiden Ian Smith och nu är stor inom vapenhandeln i hela Afrika, har spelat i BAE:s vapenaffärer med Sydafrika. Amerikanska underrättelsekällor uppger att Bedenkamp hjälpte till att slussa sovjetiska vapen till afrikanska upprorsmakare, vilket väcker frågor kring hans tidigare inblandning i Al-Yamamah-projektet i dessa vapenaffärer som har underblåst krig i Afrika.

Cheney illa ute

Källor i Washington uppger för EIR att Al-Yamamah-skandalen har sänt chockvågor genom den brittiska finansvärlden. En sådan källa, på en hög befattning inom underrättelseväsendet, säger: "Al-Yamamah-historien öppnar ett fönster in till den anglo-holländska finansmaktens innersta rum. Al-Yamamah är förvisso inte det enda arrangemanget med svarta pengar, men det är ett av de största, och det ger en tydlig bild av hur man kan gå till väga – helt utanför all kontroll från myndigheternas sida, särskilt amerikanska myndigheter. Detta är till syvende och sist en London-skandal, inte en Rijadh-skandal."

En konsekvens av dessa chockvågor är att USA:s vicepresident Dick Cheney, enligt initierat folk i Washington, ligger illa till hos sina kompisar i London. Cheney var, uppger dessa källor, garanten för att historien om den 80–100 miljarder dollar stora skrotkassan aldrig skulle komma ut. Och medan de etablissemangskontrollerade medierna i USA och Storbritannien har försökt tysta ner skandalen, genom att antingen förtiga den eller fokusera på mindre betydande detaljer som de i sammanhanget små belopp som gick till prins Bandar, har EIR:s avslöjanden nått ut till alla ledamöterna av den amerikanska kongressen och plockats upp runt om i världen.

Nu skrivs det andra kapitlet i denna århundradets skandal, och det kan betyda att Dick Cheneys politiska saga är all. Ironiskt nog kan det bli hans egna politiska uppbackare i Londons finanskvarter, och inte de i frågan om riksrätt mot Cheney alltjämt splittrade demokraterna i den amerikanska kongressen, som håller i yxan. De verkliga makthavarna bakom tronen i London har inte mycket till övers för svikare.

(publicerad i Executive Intelligence Review den 29 juni 2007)